En inte odramatisk hemfärd

Uppstigning klockan 3, bussen till flygplatsen gick 4. Kände mig något bättre än igår, men ändå inte bra. Reste med Lina Måndröm och same-David. Flög först från Porto Alegre till Sau Paolo. Landade vid 8. Jag skulle flyga vidare till Paris 20:30. Enormt störande bokning. Först hade jag haft en två timmars väntetid, men det ansågs för kort. Så då fick jag 12 timmar istället. Fast det gick ett plan som var framme i SP kl. 12. Och ett Paris-plan som lämnade 17:35. Men inget av dem fick jag. Nej, jag fick landa klockan 8 och åka klockan 20. Tack, Kilroy, för det…

Hade lite feber och låg och sov på golvet medan mina reskamrater åt lunch. När jag vaknade kommenterade de att jag varken lät eller såg så frisk ut. ”Du borde låta en läkare titta på dig.” ”Äh, vad kan de göra? Jag är förkyld, det går över.” Så gick jag på toa. Då började det snurra vansinnigt för mig. Jag såg typ inget, men lyckades urskilja konturerna av en stol. Stapplade dit och satte mig. En man talade till mig och gestikulerade. Jag förstod att jag inte fick sitta där, men brydde mig inte. Tittade bara uttryckslöst på honom. Efter ett tag tecknade jag att det snurrade för mig. Jag hade satt mig i en stol där man satt om man ville få skorna putsade. Men det ville ju inte jag. Jag hade ju dessutom tennisskor. En annan man kom och satte sig, och han kunde engelska. Jag förklarade för honom. De kontaktade flygplatspersonal, och de i sin tur läkare. En man och en kvinna i vit rock kom. Tog tempen (37.6) och blodtryck (”normal”). Jag försökte säga att jag var förkyld, men deras engelska var inte 100 – och min portugisiska obefintlig. De satte mig i en rullstol och körde mig till en ambulans. Jag vägrade med hänvisning till mitt plan. Men de lovade att jag skulle vara tillbaka i tid (det var 8 timmar kvar….) Svenskarna såg vad som hände mig och kom ut med min ryggsäck. Jag var rädd att de skulle köra mig in till Sao Paolo, vilket är 2 timmar från flygplatsen. Men de körde till en närbelägen vårdcentral. Där fick jag gå förbi all kö (och känna mig som en svinaktig rik västerlänning) till en läkare som pratade engelska. Han undersökte mig lite, och så fick jag göra lungröntgen! För att kolla så jag inte hade lunginflammation. Vilket jag inte hade. Penicillin utskrivet, och så taxi tillbaka. Det tog väl 1 och en halv timme totalt. Kände mig allt bättre på eftermiddagen.

På flyget hamnade jag bredvid en helskön ortodox från Israel. Jag nämnde väl att jag var sjuk, eller så frågade han eftersom jag hostade. Hur som så erbjöd han mig både sin filt och sin kudde med en sån där orientalisk vänlighet som det krävs år av övning för att lära sig säga nej till. ”Behöver inte du?” frågade jag. ”Me? No. I would like to be out there! [pekar på vingen] I would like to sit out there and smoke a cigarette!” Och så skrattade han. Far till flera barn, som han älskade, men mest av alla älskade han sin yngsta dotter! För oss är ju en sån rangordning helt otänkbar att göra, men tydligen är det ännu möjligt i det heliga landet. Det är som på Jakobs tid. Den orientaliska kulturen är så annorlunda. Skulle vi förstå kristendomen på ett annat sätt (bättre) om vi fattade den utifrån denna kulturella bakgrund? (jfr Dalrymple, ”Från det heliga berget”) På morgonen frågade han om jag kände mig bättre. ”Jo, lite bättre” svarade jag. ”Vet du varför?” frågade han. ”Det är för att jag sitter här! Jag tar hand om dig!” Och så skrattade han. En väldigt skön kille, som sagt.

Stressade genom Paris flygplats för att hinna till köpenhamsflyget. Flygplatser tar fram det sämsta ur människor. Det borde för övrigt finnas en etikett när det gäller avstigning av flygplan: Alla som har mindre än en timme till connecting flight går först. Sedan alla andra som ska vidare. De som har kommit till ändstation sitter kvar till sist. Kom hem vid 5-tiden på lördag kväll. Underbar resa, underbart att komma hem.

The end

Många resedagböcker avslutas aldrig. När man är så nära målet upphör koncentrationen. Och sista dan på autobahn ansågs kanske ändå inte innehålla något som gjorde den värd att minnas. Men oavslutade projekt kliar i ens medvetande. Jag ska försöka sätta en ordentlig punkt.

Nu var visserligen sista dagen på WCC inte särskilt minnesvärd för min del. Det visade sig att det var en förkylning jag dragit på mig. Det är tropisk värme utomhus, men i plenarsalen är det AC och bitvis riktigt kallt. (och ja, kyla orsakar förkylning. Det har varit omdebatterat, och eftersom ”bara” all mänsklig erfarenhet och inte vetenskapliga resultat pekat i denna riktning har många ifrågasatt det. Men på flyget hem fann jag nu en artikel där ett engelskt team konstaterat sambandet genom att jämföra två testgrupper, en ”normal” och en som man satte med fötterna i kallt vatten. I den senare gruppen blev antalet förkylningar mycket stort. Så nu är det bevisat!) Så jag låg på hotellrummet och var allmänt febrig. Lyssnade på curlingfinalen på webbradion. Jag är en stor beundrare av mycket radio, men den här sändningen var riktigt undermålig måste jag säga. De fem inblandade (två i studion, två kommentatorer, en vid ”rinkside”) verkade inte ha annat än att säga än ”Hur nervös är du?” och ”Tror du Sverige klarare det här?” till varandra. Msn:ade lite med benjamin och läste ”Havets Stjärna”. Tvingade mig att trots bristande aptit äta lunch och sen också en kvällsmacka.

När svenskarna kom till hotellet fick jag lite rapporter från dagen. Idag skulle ju ALLA beslut tas. Det känns nästan som en taktik: krånglar ni så strandar hela projektet. Samtidigt har ju diskussionerna varit innan. Besluten tas genom consensusmodellen (som jag beskrivit tidigare). Enligt den ska en fråga inte drivas igenom om det så bara finns EN person som är emot. Då ska man köra den en gång till och se om man kan få en skrivelse som även denna ”kan leva med”. Men går inte det så tar man beslutet ändå, så får avvikaren anteckna sig till protokollet. Det bygger på att man är beredd att ge och ta. Man kanske inte får med sina favoritformuleringar, men förhoppningsvis kan man ”tolerera” skrivningarna ändå. Nu gick det bra. Ingen tjurade och blockerade processen. Det man klubbade var alltså en del av de dokument vi haft uppe för diskussion tidigare dagar. Jag hade hoppats kunna kommentera ändringarna, men jag lyckas inte hitta dem på nätet. Kanske är de inte upplagda ännu? Same-David var glad för att indigeneous-people fått dit en formulering om att stödja ursprungbefolkningars språk, kultur och även att bejaka deras teologiska bidrag. Jag hörde också något om att man fört till en formulering om evangelisation till mångas glädje. Men mycket mer än så vet jag tyvärr inte än. Ska hålla utkik efter dokumenten.

Gick och la mig vid halv nio och sov uselt som jag alltid gör inför avfärder.

”Jag fattar inte hur man orkar här nere egentligen… Hemma brukar jag behöva minst sju timmars sömn; de senaste två veckorna har jag väl fått två såna nätter.”

Sånt ska man ju inte säga. Idag blev jag sjuk. Febrig på eftermiddagen, kan vara nåt med magen, kan vara nån förkyldning (AC-förkylning), kan vara allmän utmattning. Alla svenskar skulle gå ut å äta, så det var ju lite segt att missa. Men vad gör man. ”Jinxed” skulle amerikanerna säga: man drar på sig otur genom sitt beteende.

Följaktligen blev ju dagen också rätt kort. Efter lunchen spenderade jag mesta tiden i en soffa, hoppandes på att jag skulle piggna till, men allt mer inseende att det var något annat.

Hade ett frukostsamtal med några svenskkyrkliga. Vi talade om skillnaden mellan lutherdom och den reformerta teologin (från Calvin): Lutherdomen lever starkt med det ständiga ”simul” – ”på samma gång (syndare och rättfärdig)”, och därmed följer en något större pessimism vad gäller möjligheten att radikalt, i grunden, förändra världen. Calvin ville däremot bygga upp en ”Gudsstat” på GT-premisser i Géneve, och det går igen hos hans efterföljare. Den idealistiska retoriken kommer ofta från reformerta. Men jag undrar om respektive tradition lyckas förmedla vidare dessa nyansskillnader till kommande generationer. Risken är en uttunnad teologisk medvetenhet. För starkt liturgiska traditioner behöver dock inte såna här ”dalgångar” vara så dramatiska, då man hela tiden har liturgin att falla tillbaka på. Det räddade i mycket ortodoxin i det kommunistiska Östeuropa. Många präster må ha tvingats korrumpera sig, men liturgin förblev intakt. Problemet i Sverige, om man ser den teologiska utvecklingen som en uttunning, är ju att man även börjar exprimentera med och försöka utveckla liturgin. Man riskerar såga av den gren man sitter på. Nu inser jag att jag låter mycket konservativ, men man måste inse man behöver besitta en stor och inte minst djup kunskap om man ska gå in och pilla i liturgin, och frågan är om alla som gör det har det. Det blev visst ett stickspår: tillbaka till luthersk och reformert samhällssyn. Båda kan ju missbrukas. Den lutherska till en oengagerad ”låt det va, det går ändå åt skogen med alltihop”-mentalitet. Den reformerta till en naiv idealism som antingen hamnar i en stor dissonans ord-handling, eller som slutar i en förtryckande konformism, en slags kristen diktatur.

Åt lunch med Per Magnus Selinder, som berättade Sydafrikas historia. Här användes ju teologin till att försvara apartheid, och det blir ju en väldigt skarp utmaning till min ”akta så att retoriken inte blir för onyanserad och aggressiv”-attityd. Somliga kristna samfund i Sverige på 70-talet motsatte sig ett engagemang mot rasismen i Sydafrika med motiveringen att man inte ska blanda politik och religion. I vilken grad blir man ”samtidsblind” när man recenserar sin omgivning? Och därmed oförmögen att igenkänna orättfärdigheten. Samtidigt är det viktigt att låta ”berättelserna mötas”, som Emanuel F(uruhagen?) här nere säger om Israel-Palestinakonflikten. Det finns två sidor, två berättelser om samma historiska förlopp. Och båda är sanna. Dessa berättelser måste mötas – konkret, i samtal – för att man ska kunna nå försoning och förståelse. Som man gjorde i Sydafrika på många platser, då vita och svarta fick berätta om sina erfarenheter för varandra.

Som sagt, på eftermiddagen försökte jag gå på seminarium. Det var två om pingst, men jag tvingades ge upp båda halvvägs in. Åkte hem med tidig buss och pratade med ordföranden i Finlands kristna råd. Fick en whisky för magen, om det nu är den.

Nu finns ju tid att berätta annat, som jag kanske glömt nämna

– Kran- och duschvattnet har en distinkt lukt av avlopp
– Biskop Anders Wejeryd är här nere. Så nu har jag någon att hålla på i ärkebiskopsvalet.
– På hotellet blir det korta (typ två sekunder) strömavbrott varje dag. Än så länge har det inte hänt när jag befunnit mig i hissen. (jinxed?)

Ja, igår var jag för övrigt på fredsmarsch genom Porto Alegre med ljus, trummor, banderoller och Desmund Tutu. Ett jippo. Kändes okoncentrerat. Hur mycket bryr sig folk? Enda gången det höll på att bli lite allvar var när vi gick och sjöng Taizésången: ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud.” Tutu var ”reformert”, med definitionen ovan (fast han är anglikan):

”We marched i Berlin and the wall fell. We marsched in South Africa, and apartheid fell. We marsch in Porto Alegre and violence will fall! It will be the end of all violence!”

Typisk idealism. Det kommer ju inte bli så, inte på den här sidan evigheten. Och här är vi egentligen tillbaka i Daytons tes att skiljelinjen går i eskatologin. Om Jesu återkomst spelar en liten roll riskerar man tro att man kan fixa allt själv. Vilket i sin tur bygger på en överdrivet optimistisk människosyn.

these crazy ortodox

Jag vill inte göra anspråk på någon profetisk gåva, men. Pratade lite med Paul Meyendorff igår, och sa: ”The orthodox, it seems to me, brings both the best and the worst to the assembly” (har jag redan berättat det här; beklagar att jag inte orkar gå igenom alla inlägg och kolla…). Hans svar var: ”You’re right on the money, I think.” (Han är amerikan; alltid speciellt att möta västerländska ortodoxa. Hela deras existens är liksom en självmotsägelse). Frågan är om den kommentaren kunde ha bekräftats mer än vad som skedde idag!

Men från början. Jag fattar inte hur man orkar här nere egentligen. Hemma är jag helt utmattad om jag är social i två dar, nu är jag inne på två veckor. Fast i och för sig går man och strosar lite för sig själv en del. Och hemma brukar jag behöva minst sju timmars sömn; de senaste två veckorna har jag väl fått två såna nätter. Mestadels blir det mellan fem och sex timmar. Teorierna (vi diskuterar det här en del mellan oss) består i att det beror på inställning, ljuset (från mörka Sverige till soliga Brasilien), och att man äter rejält mycket och bra mat (mycket frukt och sånt).

Träffade Keelan, Dayton och en till pingstforskare i busskön. Minns inte hans namn, men han var amerikan, kinesiskt ursprung, studerade i Oxford, ett år kvar på PhD, ämnet var Sydamerikansk pingströrelsen, tror jag. Han var baptist, men hade varnats av sin samfundsledare att han troligen inte skulle få jobb som pastor, eftersom han hade en PhD. Låter vansinnigt, men har man en lång utbildning anses man teoretisk, man kan uppfattas som ett hot mot (den mindre utbildade) förstepastorn, och församlingen kanske känner att man måste betala en mer. Jaja. Vi pratade om pingstteologiska frågor. Skriftens ofelbarhet, och sånt. Dayton hävdar med emfas att pingströrelsen inte är fundamentalistisk. Skillnaden kan förklaras utifrån förståelsen av 2 Tim 3:16: ”Hela bibeln är ’Gudsandad’” (översätts ofta ”inspirerad”). Fundamentalister och evangelikala förstod detta som något förflutet som hände där och då, medan pingstvännerna såg detta som något mer pågående. Det finns en större känsla för att bibelordet blir Guds ord i läsningen. En pietistisk approach, menade han.

Sen gick jag och Keelan för att bli intervjuade av australiensisk radio. Vi var fyra ungdomar som pratade om ekumenik, förutom vi även en tjej från Sydafrika med pingst-karismatisk bakgrund, och Itonke (eller något liknande…) reformert eller anglikan från USA. Jag upprepade mantrat om ungdomars erfarenhet av ”the smoothness of ecumenism of praxis and sharing life”, påpekade att pingstväckelsen var ekumenisk i grunden, och vikten av att vara rotad i sin tradition. Mycket jag sa var saker som folk skulle sagt ”Ja, det har vi hört tusen gånger” om man sagt det i Sverige, eller vår Mötesplats-grupp (planerar gudstjänster). Men här blir det nytt. När man ger detta vidare känns det som att hela ens sammanhang är med och bidrar – även om man själv naturligtvis är den som får credit! Utfrågaren ställde relevanta frågor, och jag tyckte det blev ett mycket bra samtal. Till skillnad från när BBC-teamet filmade oss och vi skulle ”leka naturliga” inför kamerorna blev det här att man skärpte sig lite extra och blev mer koncis och kanske tom. vältalig. Vi pratade mycket om det här med inre och yttre: ungdomar (generaliserande, jag vet) bryr sig ofta mindre om det yttre och betonar istället det inre, spiritualitet och så. Keelan knöt an till emerging church, och Sydafrikanen höll med.

Sen ägnades mycket av dagen åt förhandlingar. I år fattas besluten enligt ”konsensusmodell”. Det västerländska demokratitänket där man röstar om saker är främmande för vissa traditioner (läs: de ortodoxa). Istället har man utrustat alla delegater med ett orange och ett blått kort. De kan indikera om de håller med talaren eller inte genom att räcka upp det. Och moderatorn kan be om en indikation och fråga generalförsamlingen hur de känner inför något. Och få en känsla för ”the mood” i samlingen. En rätt bra idé. Problemet ligger i att beslut ska tas genom konsensus (att alla känner att de kan leva med besluten, även om de inte håller med fullt ut). Det kan vara svårt att klara det på fyra dagars förhandlingar…

Intressantast blev det nog när ”meddelandet” (The Message) som ska gå ut från generalförsamlingen till hela världen (… ja, de som lyssnar i alla fall…) diskuterades. Kommittén som utarbetat det hade formulerat det som en bön (precis som temat för generalförsamlingen är en bön: ”God, in your grace, transform the world”). Förslagen på tillägg eller förtydliganden är talande.

Någon ville ha in treenighetsformeln tydligare (”Fadern, Sonen och DHA”). Det möttes med rätt mycket orange kort, men också en del blå. Det föreslogs ändring från ”We have failed to take decisive action against poverty…” till ”we have OFTEN failed”. ”Ibland gör vi faktiskt bra saker, så jag tycker inte att vi ska måla oss helt i svart.” Sa talaren. Mycket orange men också en del blått. Från ”Spirit” till ”Holy Spirit”. Att ”evangelism” läggs till kyrkans arbetsguppgifter (inte bara ”acts of solidarity, liberation, healing and compassion”). Om etiketteringen tillåts är det lite konservativa mot liberala. Men ibland känns det lite låst, man vaktar sina gränser för att man är rädd för den andra sidans undertoner och överdrifter och så motsätter man sig de mest allmänna och traditionsenliga förändringar.

Efteråt fick jag förmånen att träffa ärkebiskop Anastasius, som flera kallar ”levande helgon” och som nominerats till nobels fredspris för sin insats i Albanien där han verkar. Han uttalade sig på slutet och menade att dokumentet hade en svag teologi och teologisk förankring. ”Vi måste gå till hjärtat av tron, to the triune God.” Han bekymrade sig över dokumentets teologiska ytlighet. Meyendorff var inne på samma bana senare under dagen, då han underströk behovet av att undersöka den teologiska basen för WCC:s ageranden och statements:

”Den frustration många av oss känner med detta möte gäller bristen på teologisk reflexion. T.ex. presentationen av ’Decade to overcome violence’ häromdagen. En underbar presentation, men i högsta grad emotionell med avsaknad av en teologisk bas för kyrkornas motstånd mot våld. Saknar vi en teologisk bas för vårt agerande är vi bara en vanlig välgörenhetsorganisation, och inte KYRKORNAS Världsråd.”

Han har ju helt rätt. Om vi inte agerar tillsammans som kristna och låter våra handlingar finna sin bas i tron, då bör vi upplösa hela församlingen och låta alla gå med i Amnesty eller Greenpeace eller någon annan välgörenhetsorganisation. Som sagt: ”Alla” verkar tycka detta (talade med en ung svenska från KRISS idag som också reagerat på den svartvita retoriken). Men ändå möttes inte Meyendorff av några applåder, trots att han var både tydlig, välformulerad, skarp och bra. Varför inte? Tål att funderas på. Varför applåderar inte de som håller med om att KV måste vara något annat än en vanlig hjälporganisation när någon säger det så bra?

Så var det det här med bra och dåligt från de ortodoxa. En lång stund diskuterades ungdomsrepresentationen. Här finns det en klyfta. I väst är vi vana att tänka i termer av kvotering, medan de ortodoxa är mindre sympatiska till det. KV:s representationsrekommendationer är 50/50 män/kvinnor, 50/50 lekmän/ordinerade, 25% unga vuxna (18–30) och så några urbefolkningsprepresentanter. Ungdomarna ligger nu på 14%, vilket somliga uppfattar som skandalöst – därav gårdagens demonstrationer. Nu hade uppenbarligen en tämligen ung ryskortodox biskop/präst fått nog:

”I think we need to consider quality when it comes to the delegates. The quality of the youth participation have not been of the degree that I had expected. It has mostly been clichés from the 60s.”

Väldigt roligt. Det var nog dagens roligaste händelse, i alla fall den jag skrattade mest åt. Mannen som talade var så rysk, det han sa var så förståeligt men ändå så klumpigt, och så vansinnigt fel i sammanhanget. Fler skrattade och viftade med blåa kort. Fast jag såg faktiskt två orange också. Moderatorn bad honom att be om ursäkt, vilket han ”in a Christian spirit” (hans ord) var villig att göra, fast han passade ändå på att upprepa ”I still think the quality has been poor.” Så det var ju ingen riktig ursäkt. Förövrigt var detta samma man som igår gick upp och beklagade att de ryskortodoxa bara fått fem platser i kommittéerna istället för de vanliga sex, och att futtiga Finland med bara 6000 ortodoxa hade två platser. Nu är det så att de ortodoxa gör upp sin representation emellan sig, så det finns ingen annan anledning att lyfta den frågan i generalförsamlingen annat än att demonstrera ovilja att samarbeta och allmän aggressivitet mot de andra ortodoxa. Jag pratade med en ung ortodox på kvällen, som var förfärad: ”Since when have the orthodox ever defined ecklesiology by numbers.” Mest är aldrig med nödvändighet bäst i den ortodoxa traditionen. Men den unga ryssen kanske är mer sekulariserad än han tror?

Naturligtvis har han en poäng, och flera jag talat med erkänner villigt problematiken med att kvotera in ungdomar som uppenbarligen har mindre erfarenhet. Man riskerar få en kvalitetssänkning. Samtidig tillförs andra kvaliteter. Energi talar Kobia om, men jag tror att det är viktigare att de unga lever närmare samhället, mer i kontakt med populärkultur och andra strömningar. På så sätt tillför de kompentens och kunskap om den värld som KV verkar i.

Idag firade vi mässa gemensamt. Fast inte alla. Metodisterna bjöd in till det lilla kapellet och jag gick dit med Per Magnus Selinder.

Beklagar att jag inte orkar korrekturläsa de sista inläggen. Nu är klockan halv två. Jag ska försöka få tid att skriva om tokenism, problemet med dubbeltydigheten i ordet spiritualitet och kanske om KV:s roll som inspiratör jfr. uppmanare.

lång dag

Idag har varit en vansinnigt innehållsrik dag. Glömde förresten förklara rubriken på förra inlägget, kanske var det uppenbart? Det refererade i alla fall till att jag var tvungen att ha obekväma jeans på mig hela dan för att känna mig representabel. Väldigt varmt.

Nu inleds förhandlingsveckan. Vecka ett får vi dragningarna, och det gest tillfälle att reagera. Samtidigt pågår EC. Intrycken från plenarmötena och EC:na går till kommittéer som förebereder olika former av texter och beslut som mötet ska godkänna. De presenteras och beslutas om denna vecka.

Min dag började i alla fall med frukost. Jag har en stadig rutin på det nu: två mackor med skinka och ost, en tallrik frukt, en skål frukt och yoghurt, ett par glas juice, en kopp kaffe. Idag pratade jag med en hur medvandrarprogrammet om Israel-Palestina konflikten. Jag lyfte min vanliga agenda: det är en komplicerad fråga, men den förenklas hela tiden (även här i viss mån då den kommer upp). Tog upp lite invändningar (Arafat sa nej till östra Jerusalem-erbjudandet från Barak, Arafat dog som en av världens rikaste män). Han hade svar på det (Ja, men han fick bara 12% land när de krävt 20%; man vet inte om Arafat stulit pengar eller om han berikat sig genom aktiehandel). Men han var helt inne på att frågan var komplicerad: ”Det är som två berättelser som löper parallellt, den israeliska och den palestinska historien. Och båda är sanna! Men de möts aldrig, förståelse skapas aldrig. Det är det vi måste försöka åstadkomma. När jag föreläser om det här börjar jag alltid med att visa bilder från Auschwitz, för det är den bakgrund vi måste ha med oss.”

Sen träffades vi i vår bibelstudiegrupp. Fem denna gång; en från Ghana, en från Indonesien, en från Indien, gruppledaren från Wales och så jag. Vår gruppledare började med att prata rätt länge som han gärna gör och som han bad om ursäkt för. Texten var från 2 Kor: ”I svagheten blir kraften störst. Min nåd är allt du behöver.” Walesaren funderade högt kring innebörden: arbetar Gud genom lidandet, måste man lida för att vara en god kristen, innebär detta att man ska söka lidandet, innebär det att man inte ska motarbeta det. Etc. Man märker att det finns ett trauma hos många äldre: deras kyrkor har misskött sig och negligerat vissa områden, och det leder till att de ständigt återvänder till och vill betona dessa områden. Då klev i alla fall biskopen från Ghana in i leken (anglikan, tror jag). Han ba’ talar om lidandets betydelse och om att vi inte ska bekymra oss för morgondagen; ”the african passage” kallar han det. Det är ju verkligen något som kan missbrukas: folk dör ju uppenbarligen i svält där, men ändå vill han säga: Herren förser, och vi ska inte bekymra oss. Sen kommenterar han nord-syd frågan:

”It is a two-sided issue. Even if the West would pump in billions of dollars, suffering would not end. It is in the mind of our leaders, the corruption. We can change our situation if we use proper what we have. I don’t like to say: ‘The west doesn’t care.’ Many westernes do care about us, you care. We talk a lot about suffering home. We discuss it when we meet, and we work to change. But as Christians we should not condemn. We have a saying home: ‘A dead goat doesn’t fear the knife.’ If it’s already dead it’s not afraid! And a violent man will not care if you condemn him. But if you are friendly to him, he might change.”

Väldigt vist och balanserat! Jag var tvungen att lämna vår grupp tidigt, och gå till presskonferens med evangelikaler och pingstvänner. Där var Evangelikal Geoff Tunnicliffe (som var med häromdagen när Dayton och han bråkade), Norberto Sarracco från Argentina och Michael Ntumy (Ghana). Geoff inledde med att säga att evangelikalerna (numera) delade mycket av det WCC hade på sin agenda (anti-våld, anti-fattigdom, anti-HIV/Aids), och att USA:s evangelikaler bara var 10% av helheten. Ville helt klart bättra på deras rykte, och det gjorde han nog. Han verkar ärlig, men han måste ju vara medveten om deras historia, annars funkar det inte.

Sen kom Ntumy. Han inledde med en lysande allegori uifrån Lukas 5:1–7, fiskafänget: När båten höll på att sjunka signalerade de till de andra båtarna att hjälpa dem. Båtarna hade olika ägare, men det arbetade tillsammans. Den bilden kan man ju utveckla hur mycket som helst! (varför sjunker båten: är det framgången eller lidandet man behöver hjälp i?) Sen uppmanade han WCC att räcka ut sin hand och dra in pingstvännerna, ”your sons and daughters”, i rörelsen. Och noterade: ”Ni har betonat den sociala sidan av evangeliet, vilket vi ofta missat. Vi har betonat evangelisationen, och kanske har ni ibland missat det.”

Men den största stjärnan är ju Sarracco. Han är ju extremt imponerande. Han fick först kommentera ”anklagelsen” att Sydamerikas pingstvänner fick pengar från USA. Vilket inte stämmer: församlingarna är ofta både ekonomiskt och ideologiskt fristående från USA. ”De som får pengar från USA är snarare de församlingar som är knutna till WCC; det är ingen anklagelse, bara en observation.” Han talade också om den ekumeniska nyinriktningen bland pingstvänner sedan 70-talet. Liksom varför pingstväckelsen växer: skillnaden ligger inte i vad vi tror, utan vilket tidsperspektiv vi har. Alla tror att sjukdomarna kommer att upphöra (dvs. i himlen), men vi tror att helandet ska ske nu. Etc. Guds rike på jorden nu, helt enkelt. Sen sågade han att man kallade varje ny rörelse som dök upp för pingst, eller neo-pentekostal. Det var okunniga bedömningar som berodde på att man inte orkade undersöka ordentligt. ”For instance, ’The universal church of the Kingdom of God’ is called neo-pentecostal, but it is more catholic than pentecostal in term of hierarchy, sacred spaces, etc. Vi behöver nya etiketter, sa han, vi är på väg in i en post-pentekostal tid. Sen jämförde han pingstgudstjänsten vi var inbjudna till igår med ”tango för turister” i Buenos Aires – inte ”the real thing”! Ganska roligt!

Sen fick han adressera generalförsamlingen, och även det var lysande (detta är inte bara mina uppfattningar, många säger det. Dag Tuvelius på Kyrkans Tidning var också imponerad och ska försöka få en intervju med honom.) Han avslutade:

”Allow me to end with a question. Suppose we were to give the Spirit a chance? We have used oceans of ink and tons of paper in writing about unity. That has not been a waste of time, effort or money. But it has brought us as far as we can go. Is not this the time for a new Pentecost? (Här tog han exempel på att gemensamt inbjuda till kristan konferenser, som de skulle göra i sommar. Med Cantalamessa som talare!) Only a Spirit-filled church will see racial, sexual, economic and ecclesiastical barriers come down. Only Spirit-filled lives will stop calling “impure” or “unclean” what God has called holy, and stop regarding as sacrosanct what is “unclean”.

Hela talet finns här, om jag nu lyckas med den länken. God läsning för den som tvivlar på pingströrelsens framtid!

Sen åt jag världens hetsigaste lunch för att hinna till ett seminarium om ortodoxa och den ekumeniska rörelsen. I matsalen träffade jag den armeniska biskop som var moderator på vår EC. Han som nämnt mig som ”den unga pingstvännen som läste upp sitt meddelande och sen gick.” Jag gick fram och hälsade på honom och sa att jag hade hört vad han sa och att jag tyckte det var mycket opassande. Jag var rätt nervös, men även han flackade lite med blicken. Men sen hade vi ett samtal om ungas roll på WCC. Han retade sig i synnerhet på att stewards (”staff”) gick in och tog plats när deras roll var att tjäna assemblyn och dess delegater.”Detta är inte en ekumenisk samling för kyrkor, det är ett kristet forum med oöverskådligt antal människor som det inte görs en tillräckligt tydlig statusskillnad på i fråga om deras roll på mötet ” Det är 4000 på mötet, varav 700 delegater, så han har ju en poäng. Inte minst i ljuset av ”ungdomarnas” senaste manifestationer. Generalförsamlingen har sagt att det ska finnas en ungdomsrepresentation på 25% i centralkommittén. Nu har man lyckats skrapa ihop 15%. Eftersom ungdomarna har lovats utrymme och pumpats med bilder från –68 då de var inflytelserika och hade demonstrationer etc., så var det väl dags att göra något. Så man marscherade in med skyltar där det stod 25% och munkavle. Till en början hade man snusnäsdukarna som skydd för halva ansiktet, så att de såg ut som terrorister. Några fattade att man skulle göra den till en munkavle bara över munnen. Det var ett rätt roande spektakel. Jag har svårt att tro att några tar det på större allvar, man vill bara ha något att slåss för for the sake of it. Om man verkligen brydde sig så hade man läst igenom dokumenten innan, haft någorlunda koll på reglerna och sett till att ens kyrka nominerade en. Vilket är ett krav för att kunna bli invald. Somliga har gjort allt detta, och det är naturligtvis bra om de kommer med. Jag är ju inte emot ungdomsinflytande, men man måste ju ha något att säga. Om man sitter ner en grupp och kommer överens om en agenda som man vill driva, som är förankrad i nån slags ungdomserfarenhet då är det ju jättebra! Men att bara hålla på och ropa efter att få platser i kommittéer blir ju bara konstigt. Någon menade att stewardsen hör till de missnöjda. De har fått flygbiljett och boende i Brasilien för att jobba på assemblyn, och gnäller nu över att de inte har något inflytande? Man hoppas ju att det inte stämmer -– det vore ju nästan oförskämt. Kanske har de fått fel förespeglingar både vad gäller sina egna möjligheter till inflytande (de får uttala sig på EC:na), och vad gäller processerna på möten som dessa.

Skyndade mig i alla fall bort till seminariet om ortodoxa och ekumenik. Moderator var en ung, mycket klok ortodox. Hans frågor var briljanta: Förr kallade vi icke-ortodxa heretiker, vad är en heretiker idag? Representerar de ortodoxa här på assemblyn 1 eller 15 kyrkor? Varför är de ortodoxa med i WCC? Vilken är WCC:s ecklesiologiska status? Hur ser ni, andra kristna, på oss ortodoxa? Hur för ni vidare det som WCC beslutar till era hemförsamlingar? En meteropolit från Grekland svarade på det mest. Han var rätt klok, och applåderades kraftigt av sina två yngre medföljare. Det blev extra komiskt då de alla hade exakt likadana hattar. Paul Meyendorff (son till John!) var där, och menade att de ortodoxa utvecklats bort från användadet av termen ”heretiker”: ”Det är enkelt att fördöma den du inte känner, det är svårare när du har en relation.”

Sen var det beslutssession. Det beslutades om vattenresurser, kärnvapenfrågan och FN. Man kan fråga sig vilken roll besluten har, vem de talar till. Till sig själv, eller medlemskyrkorna. Jag menar, vilken pastor kommer åka hem och ”monitor disputes and agreements related to water resources and river basins to ensure that such agreements contain detailed, concrete and unambigous provisions for conflict resolutions.” Etc. Nu förstår jag också att man måste markera saker, och att det är bra att sätta ljus på saker. Men risken är att WCC blir allas slasktratt, där man får slänga ut saker man tycker är jobbiga och lider under, och så får man ett dokument om det. Ja, visserligen sorteras mycket bort, men vissa kommentarer hade känslan av önskelistetänkande. Kanske skulle man kräva att varje radda av ”proposals” på ett tema åtföljdes av en uppräkning av konkreta genomföranden (av WCC genom resurser eller av några av dess medlemskyrkor), så att man kunde se om det finns kraft och resurser.

Jag knyter öht. rätt mycket an till amerikaner på den här resan. Tycker de är lätta att tala med. Sociala och lite smådrastiska. Åt middag med Keelan Downton, evangelikal bakgrund, medlem i en Assemblys of God-församling och involverad i Emergent Church-rörelsen. 27 år och doktor i teologi sedan 2 år. Nu postdok inom WCC. Emergent Church är en rörelse bland de evangelikala som handlar ungefär om att brända frikyrkliga hittar en identitet utanför de traditionella fåran där de får inse att ”det yttre” som de lagt så stor vikt vid tidigare inte är så viktigt. Man kan vara kristen och röka. Nu schabloniserar jag. Jag tycker att den verkar mycket intressant. Guru är Brian Mclaren, som kommer till Sverige senare under våren.

Jeans-dag

Idag firade vi gudstjänst i en lokal pingstförsamling. Förvånansvärt många från WCC hade åkt dit. En del icke-pingstvänner verkar ändå haft det som den församling som låg dem närmast av de valbara. Träffade en kväkare och en mennonit på bussen, och där var också en del reformerta. Mest anmärkningsvärt var att WCC förre generalsekreterare Konrad Raiser var där.

Gudstjänsten var pingstig, ganska lik en svensk motsvarighet. Vi sjöng sånger som ”Ropa till Gud”, ”Yes, Lord (Yes Lord, YesYesLord)” och ”O Store Gud”. Fast lite okoncentrerat var det ibland; det är väl ett kulturellt fenomen. Pastorn var väldigt förtjust i mikrofonen och pratade väldigt mycket. Vilket gjorde att det tog rätt lång tid, då det var dubbeltolkning: från portugisiska till spanska och engelska. Det blev lite småroligt bitvis: som när pastorn satte igång att presentera hela sin familj. Hustrun med det första barnbarnet i famnen är väl en sak. Men när sedan söner, döttrar och mågar ska resa sig upp och applåderas, då blir det ju lite väl. Situationen i landet är att det finns några etablerade, traditionella pingströrelser som växer. En sådan var vi i: ”Brasilia para Chirsto”, eller något liknande. Sedan finns en del väldigt karismatiska församlingar, som fungerar mer som företag, arbetar aktivt via media, och som anklagas för att vara väldigt pengafixerade. När vårt hotell finns två sådana, varav en heter ”God is Love” och är extremt lagisk (hårlängd, mot TV, etc.). Ironiskt. De vill inte ha något ekumeniskt samröre med de traditionella pingströrelserna, tydligen.

Vad gäller gårdagens pingstgudstjänst på kvällen var flera väldigt positiv. Någon tyckte tom. att man skulle trycka predikan! Efter dagens gudstjänst sa Dayton: ”It’s good to see that ecumenism in the Latin American pentacostal movement now gained such a momentum that it can’t hardly be stopped.”

Visade sig att många för övrigt var upprörda efter avslutningen på EC-konversationen som jag tvingades gå ifrån igår. Moderatorn – armenisk ortodox ärkebiskop – hade skött sitt jobb illa. Försökt att styra och ställa väldig mycket, plockad partiskt dem han tyckte skulle tala, avbrutit folk, och själv tagit upp tid genom att göra långa utläggningar. EC:nas rapporter går som sagt vidare till kommittéerna, och de är därför väldigt viktiga. Den svenske delegaten hade tillsammans med några suttit i några timmar och utarbetat några punkter som man tyckte var angelägna. Men han hann bara leverera en innan han stoppades. Illa skött! Dock kunde han lämna dem vidare till rapportören direkt efteråt istället. Tydligen hade moderatorn också beklagat sig över ”ungdomar som bara kom och sa vad de ville och sedan gick.” Utpekade var jag och Michel, som gav ett par väldigt insiktfulla kommentarer den första dagen. Ett helt vansinnigt uttalande. Michel var ju Steward, och har ett fullt arbetsschema – det var bra att han kom. Och varför jag gick har han ju inte den blekaste. (Skälet var ju mötet med pingstvänner och evangelikala – vilket var väldigt intressant) Så kan man ju inte hålla på, vilket jag hoppas kunna (våga…) säga till honom om jag ser honom. En annan ortodox biskop hade också reagerat på att ungdomarna fick så mycket utrymme och pratade så mycket. De uppmanas ofta särskilt att komma med i samtalet: ”När jag var i den åldern då visste vi att komma till såna här samlingar för att lyssna till de äldre.” Nå, så må man väl tycka, men då bör man säga det väldigt snyggt och diplomatiskt, annars blir det ju bara översittarfasoner. Jag kan tycka att ”ungdomsperspektivet” romantiseras lite ibland, men det är samtidigt viktigt: WCC agerar ju i en kontext (världen, samhället), och för att bilden av detta sammanhang ska bli klar behövs ungdomarna. Den ortodoxe biskopen ser troligen WCC som en diskussiongrupp för neverchanging theology, och då är det klart att ungdomarnas bidrag blir mindre viktigt.

De ortodoxa står verkligen för både det bästa och de sämsta. Skälet till att de kom med är ju att Sovjetunionen till allas förvåning tillät dem att vara med på 60-talet. Då blev WCC ett andningshål för en kyrkan bakom murarna. Idag behöver man inte WCC på samma sätt, och då måste man naturligtvis reflektera över sin roll och WCC utifrån andra utgångspunkter. Liksom katolska kyrkan ser de ortodoxa sig som den sanna (eller i a f mest sanna) kyrkan (som Filip påpekar i kommentaren), och för katolikerna blir ju slutsatsen att man inte kan vara med i en organisation där kyrkorna samarbetar jämställt, för då säger man därmed att allesammans är ”lika mycket kyrka” – något som man alltså inte tror. De ortodoxas slutsats borde vara samma, och är det i flera fall. Många av de främsta ortodoxa ekumenerna är lite äldre, de minns tiden då WCC var livsluft. Men de som inte har denna erfarenhet är kanske mer kluvna. Dessutom är det, som Jonson påpekade i ett samtal, skillnad på ortodoxa i gränsområden och ortodoxa i skyddade zoner. De i gränsområden blir ofta väldigt vitala. Bland de franska ortodoxa finns ju 1900-talets stora östkyrkliga teologer: Lossky, m.fl. Västliga ortodoxa är även Ware, Schmemann och Louth. Medan isolerade ortodoxa områden som Georgien blir mer trångsynta. Samtidigt är ju två av assemblyns mer imponerande ortodoxa, Anastasius och Aram. Under Harare (1998) var de ortodoxa brutalt aggressiva och hotade att lämna. Därav tillsättandet av ”the orthodox special commission” som fått igenom fram en mängd förändringar. Därigenom blir det svårare för de ortodoxa att klaga. Så här långt anses det ha varit en mycket snäll assembly. Men Dayton, som minns Harare väldigt väl, menar att de ortodoxa håller på att förstöra det den ekumeniska rörelsen åstadkommit.

Åt lunch med Dayton och en kille som jag inte fick koll på riktigt. Ung akademiker, teolog, jag tror att han var reformert med dragning åt det evangelikala. Han och Dayton diskuterade det amerikanska kyrko- och teologlandskapet. Därefter fick jag en uppsjö artiklar från Dayton, och en massa annat intressant material. Överfört på ingen tid alls genom USB. Han har dessutom ställt sig till förfogande som bollplank för min avhandling. Och så vill han komma till Sverige, och kan mer eller mindre betala biljetten själv (han har massa fria mil att ta ut). Marianne och jag diskuterade predikantveckan 2006 som ett alternativ – kan kanske passa så här till 100-års jubileet!

Därefter mötte vi Willis Taranger och fick se det sociala arbete som Nils och Mary byggt upp och han förvaltat och vidareutvecklat. Fantastiskt. Vi besökte ett HIV/AIDS med 20 föräldralösa barn, och tittade även på deras barnhem, ålderdomshem, fritids och dagis. Totalt har de 300 i verksamheterna. Vi åkte förbi rätt mycket slum, och det var rörande att se de sjuka barnen (även om de haft 19 barn som friskförklarats. Det är tydligen möjligt med rätt mediciner och mycket vitaminer.) När man ser orättvisorna och lidandet så konkret så är det berörande. Man frustreras över ondska, girighet, orättvisor. Det är förståligt att många som jobbar och/eller lever med detta kommer till WCC med ett väldigt starkt patos. För dem är det på dödligt allvar, och inga ord räcker egentligen för att uttrycka. Men här någonstans ligger problemet, och slagordsidealism löser inte några problem. Det är dessutom en liberal kapitalism som skapat det välstånd som man nu vill ska distribueras lättare. Man kan och bör givetvis jobba väldigt mycket med bistånd, samtidigt som ett så rikt land som Brasilien egentligen inte ska ha några problem att ta hand om sina invånare, vore det inte för korruptionen och andra strukturella problem. Hela samhället måste lyftas, vilket inte behöver ske genom att man gör det genom neoliberalism, utan kanske genom att man bygger upp en välfärdsstat av nordisk modell, som president Lula verkar försöka jobba för. Man kan inte bara sätt plåster (det också, givetvis), man måste försöka gå till grunden med problemet. Sen är det ett problem i andra änden, i att om man löser detta över hela världen räcker jordklotet inte till för att täcka vårt konsumtionsbehov. Optimisterna säger att det löser vetenskapen allteftersom. Den som lever får se!

Har försökt att posta bilder, men det verkar inte funka!

pingst-dag

Eftersom jag är utomlands och utan chans till minsta TV-glimt från Turin så gör Sverige sitt bästa vinter-OS på århundranden. Samma sak 2000 när Sverige dominerade (nåja) i Sydney; då var vi i USA, där man som på sin höjd fick se dagens amerikanska OS-guld.

Det blir en lista också idag:
Dagens återfunna (1): Grönrandig tröja
Dagens återfunna (2): Lydias present.
Dagens gåva (1): Två böcker och en CD om den Sydamerikanska pingströrelsen – på spanska, så jag måste ta och lära mig det bara.
Dagens gåva (2): en oändligt välkommen extratimme i natt, då Brasilien vänder till vintertid.
Dagens mest imponerande: Sydamerikanska pingstvänner
Dagens strid: Evangelikaler vs. Pingstvänner.
Dagens mest självklara: Att Anja är missnöjd med brons.
Dagens titel: ”Bishop of the Pentecostal church in Ghana”.
Dagen sång: O, Store Gud
Dagens legend: Philip Potter (fd. generalsekreterare i KV, har varit med på samtliga generalförsamlingar – den första var Amsterdam 1948)

Dagen började med bibelstudium. Antalet i vår grupp har drastiskt sjunkigt från 8–9 till 4. En walesare leder gruppen, och så var där även en kanadensisk biskop (lutheran), en ung man från Indonesien, och jag. Och så ett TV-team från BCC Wales som gör ett reportage om den walesiska delegationen. Lite speciellt att tala med kameror omkring. Man märker att samtalet blir sämre: lite mindre precist, lite floskligare. Man tänker liksom inte riktigt lika klart.

Sen EC. En lyssnare ur en av kommittéerna sammanfattade sina intryck från de första två samtalen. Ett tema för samtalet var ju en ”reconfiguration” av WCC. Han konstaterade att ordet kunde låta lite tekniskt, och sakna den värme och organsika känsla som man förknippar med en rörelse. Kanske, föreslog han, ska vi istället tala om en ”recoreography” – att omforma ”den ekumeniska dansen”. Bilden av en dans var bra, tyckte han: i dansen finns ju också intimitet, dock utan utplånandet av individualiteten.

Gick tidigt för att vara med på ett möte mellan pingstvänner och evangelikaler som World Evangelical Alliance (WEA) inbjudit till. Där var de två inbjudarna från alliansen (Geoff Tunnicliffe och David Hilborn) en mycket gammal journalist från ”Fundamental News”, en konservativ Amerikan (”I voted for George W. Bush”), en sydamerikansk pingstledare (Dr. Norberto Saracco, Buenos Aires), Huibert van Beck (holländare, reformert, hör till WCC organisationen), jag, och så, några minuter försenad, Donald Dayton. Som kom dit för att provocera lite…

Dayton har ju varit med sedan assemblyn i Vancouver 1983, och känner till den historia som inte är oviktig. Om man bortser från fördomar från mindre insatta så är pingströrelsen tämligen väl sedd i WCC, och mycket högre värderad än evangelikalerna. Det har funnits ett bra samarbete och goda samtal mellan pingst och WCC sedan 70-talet, och Walter Hollenweger har betytt mycket. De evangelikala har däremot varit krångligare. Alltid välkomna, men ofta aggressiva och starkt kritiska till WCC. Till en av 90-talets generalförsamlingar (Canberra eller Harare, minns ej vilken) kom de med en skrivelse som fördömde WCC:s inställning i homosex-frågan. Vilket försvårade väldigt mycket för WCC som på alla sätt försökt att hålla den frågan borta från dagordningen, för att det var en sådan splittringsfråga.

Nu kommer dessa visserligen mycket sympatiska WEA-män och vill samla pingstvänner och evangelikaler under ett paraply – ett paraply med namnet ”evangelicals”. Det är problematiskt redan i den ”vanliga världen”, och mer än problematiskt på WCC, med tanke på de evangelikalas dåliga rykte och historia. De evangelikala vill se sig som en bred rörelse, förenad genom tro på vissa grundläggande lärosatser, och inkluderande både pingströrelsen och holiness. Men många pingstvänner vill inte se det så: De betraktar evangelikalismen och pingstväckelsen som två distinkta rörelser. Som enskilda rörelser kan man naturligtvis samarbeta och dela gemenskap – göra ekumenik. Men det samarbetet ska inte innebära att pingstvännerna behöver kallas sig ”evangelicals”.

WEA har två skäl till att vilja ha med pingstvännerna i sitt nätverk. Dels får de därigenom en massa medlemmar. Men också, och detta verkade genuint hos WEA-männen, för att bredda definitionen av de evangelikala. Nu är den associerad med den amerikanska religiösa högern, trots att de endast utgör 10% av världens evangelikaler. Den absoluta majoriteten finns i utanför västvärlden, i syd. (Dessa syd-evangelikaler börjar mer och mer opponera sig mot de amerikanska evangelikalerna och deras stöd till Bush-administrationen!) Med pingstvännerna i leken skulle den evangelikala rörelsen få en ännu större bredd och diversity. Bli ännu mindre en synonym till the religious right, vilket WEA alltså välkomnade.

Men pingstvännerna är alltså inte med på detta. Man ser sig inte som evangelikaler utan som pingstvänner. Riktigt ironiskt blev det när Saracco berättade att han hade getts tillfälle att adressera assemblyn på måndagen – som ledare för en evangelikal gruppering i Argentina. Då sa en av WEA-gubbarna: ”Nej, detta är inte bra. Så fort WCC vill ha ett evanglikalt perspektiv frågar de en pingstvän.” (Vilket beror på att de evangelikala varit oresonliga och aggressiva och inte medlemmar i WCC, vilket Saraccos pingstsamfund är.) Det är ju ett totalt självmål! Först ba’. ”Ni måste vara evangelikala”, och sedan ”Ni ska inte föra de evangelikalas talan.”

Saracco (som förestår ett pingstteologiskt seminarium med 3000 studenter) utfrågades om sitt perspektiv, och svarade:

”In Latin America, we have churches who are close to the WCC agenda. We can see many churches with one foot in the WCC-agenda, and the other foot in the evangelical tradition. We have to understand that these churches are not similar to the evangelical churches in North America. We are clear in these opposition against the North on for instance war-issues.”

Han sa också att han i första hand talade som pingstvän, att det var hans huvudsakliga identitet. WEA-männen verkade besvikna över pingstvännernas bångstyrighet. Men det är två skilda traditioner. Evangelikalismen är modernistisk, pingstväckelsen postmodernistisk. En vanlig analys, som Dayton också delade. Men det för för långt att försöka utveckla det här!

Efteråt åt jag lunch med Dayton. Han driver rätt hårt en teori om att kategoriseringen konservativ–liberal (med skillnader i bibelsyn som utgångspunkt) är värdelös som analysredskap för kristenheten. Han menar att klyftan är relaterad till eskatologin; teologin kring Jesu återkomst och tidens slut. Det är smågenialt – lite teoretiskt, men det hjälper att förstå WCC och väckelserörelserna. Den svenska pingströrelsen har alltid väntat på Jesu återkomst och med denna tusenårsrikets ankomst. Sk. pre-millennialism: Jesus kommer före tusenårsriket. Det finns en radikal form av detta som kallas dispensationalism. Enligt denna går sig tillvaron i cykler, från bra till dåligt, och när allt är som sämst griper Gud in och gör det bättre. Han instiftar förbund med sitt folk i samband med kriser: Noa och floden, israeliterna i öknen, etc. Poängen är att innan det götta (tusenårsriket) kommer så är det riktigt illa. Och detta synsätt får alltså konsekvensen att ett arbete för att göra världen försenar Guds rikes ankomst. Slutsatsen blir att man inte ska försöka förbättra världen! Den raka motsatsen är post-millennialismen, som menar att Jesus kommer efter att människan lyckats instifta tusenårsriket. Socialt engemang är alltså relaterat till post-millenialism, eller möjligen en icke-dispensiationalistisk premill. (Den socialt aktiva svenska pingströrelsen blir här ett intressant ”case”.) Det finns alltså kristna som är emot socialt arbete. Kristna som inte är omedvetna, inte övertygade om att rättvisa ska åstadkommas genom neoliberalism istället, men som helt enkelt negativa till att försöka rädda världen. Paradexemplet för att denna analys är riktig ligger i jämförelsen med Finney och Moody, båda evangelikala predikanter. Finney arbetade socialt och var post-mill, Moody lämnade det därhan och var pre-mill! I detta sammanhang hjälper det att förklara WCC-retoriken: det finns faktiskt en motståndare.

Annars har jag nu missat två sessioner där kritiken mot retoriken varit kraftig. Europamötet häromdagen, och idag en hearingsession där tillfälle gavs till respons på ”Economic justice”-dagen. Här uttryckte många européer tveksamhet och kritik mot formuleringarna, inklusive AGAPE-dokumentet (”Alternative Globalization Addressing People and Earth”). En del sydare menade dock att man inte skulle vika en tum i retoriken. Här finns en klyfta nord–syd. Det är dock helt klart att den agenda och den retorik jag tidigare kritiserat inte är helt igenom förankrad i WCC. Någon sa att den drivs av tjänstemän i Géneve; ”2–3 stycken” fyllde en annan i.

Aftonens gudstjänst, för att hoppa direkt till den, hade pingsttema idag. Det är ca 40 pingstvänner på plats, de allra flesta från Chile faktiskt. Det var en mycket bra gudstjänst, kanske den bästa hittills i mitt tycke. Nu gick jag dit med vissa patriotiska känslor, och lite längtande efter en gudstjänst som var mer emotionell. Man behöver liksom det när man är helt trött efter alla ord. Antingen en väldigt meditativ gudstjänst eller en karismatisk. Men hittills har de varit så ordrika. Pingstgudstjänsten var nu inte värsta råkarismatiska, utan några lovsånger och en predikan. Men den innehöll mindre ord (bibelläsningarna var på 1–2 versar instället för 10–15), enklare sånger och en inklusiv bön: Vi alla var syndare som bekände tillsammans. Det var inte nord mot syd, inte proklamationer om den andres felsteg. Tillsammans var vi på en gång syndare och förlåtna. Predikan betonade på ett tydligt och förankrat sätt det sociala arbetet och strävan efter kristen enhet som en självklar del av det kristna livet. Där fanns några små skämt, predikanten lämnade sitt manus ganska rejält (han predikade på spanska, och eftersom det inte finns tolkning i tältet så får alla ett manus på engelska), och det blev lite oreda när man råkade kasta om ordningen. Mycket pingst, med a
andra ord. Mot slutet bad alla tillsamman i grupper om 4–5 stycken: den första gudtjänsten med interaktion för deltagarna, vilket är lite märkligt med tanke på att det har varit ett signum för WCC-gudstjänster tidigare (spika lappar på kors och sånt där).

Innan gudstjänsten hade jag varit på pingstvännernas ”confessional meeting”. Det var en fantastisk upplevelse. Det finns ju några pingstsamfund som är med i WCC, några från Afrika och någon från Sydamerika. Det är ingen slump att de är härifrån, även om det får ta en del kritik från sina syskon på hemmaplan. Några kommenterade sina upplevelser på assemblyn, och det var mycket positivt: man var överväldigad av kärleken och gemenskapen och tacksam för att få möta och berikas av andra traditioner. En minst bibelstudierna fick beröm. En fråga vållade dock diskussion: en workshop hade innehållit en lokal indianrit. I linje med WCC:s ”Gud i alla traditioner”, men medan WCC ser Gud ser pingstvännerna demoner. Några var uppriktigt bekymrad och nedstämda: Detta var det sämsta som kunde hända, nu skulle de få ännu mer kritik för sitt engagemang i WCC. Några av pastorerna tog till orda och sa att det inte var fråga om en celebration utan om en information. Saracco kommenterade också och lyfte fram pingstväckelsens bidrag i just erfarenheten av den andliga dimensionen. Den skulle man frimodigt dela med sig av. Han knöt detta till indianriten och menade att detta inte var ”folklore” (”som antropologerna kallar det”), utan här finns folk som är bundna. Men vi ska inte komma hit och kasta ut demoner, däremot bör vi peka på allvaret. En kvinna knöt an till spänningarna religioner emellan över världen och sa att detta var ett sätt att få information om varandra för att övervinna fördomar.

Det som var imponerande (och som gjorde mig både stolt och lite hoppfull) var kombinationen av en nästan naiv fromhet, en sprudlande glädje och en väldig värme, med denna eftertänksamma vishet. Man tummade inte på sina övertygelser, men man var ändå balanserad. Man kunde se sammanhang, skilja mellan centralt och perifert, ha kvar det goda men kasta bort det onda. Sekterismens ”antingen–eller” lyste med sin frånvaro. Det var fantastiskt.

Dagens lunch inskränkte sig till en torr pirog. Trött, illamående och med huvudvärk anlände jag till hotellet. Äta, skriva, sova. Imorgon ska vi på två pingstgudstjänster: en på morgonen och sedan Tarangers på eftermiddagen!

ps. bilder kommer. försökte lägga upp, men dashboarden funkade inte...

väder, vind och williams

Dagens borttappade (1): vattenflaskan med KV-emblen
Dagens borttappade (2): tröja (svart-grårandig)
Dagens borttappade (3): tröja (grönrandig)
Dagens borttappade (4): presenten till Lydia.
Dagens mest saknade: Lydia
Dagens telefonsamtal: Lydia
Dagens ensammaste: försöket att massera min egen rygg med linimentolja.
Dagens motgång: informationen att hotellet tar (hutlöst) betalt för att tvätta, vilket innebär att jag måste korka igen handfatet med en plastpåse och tvätta mina kläder i tvål och vatten.
Dagens mest attraktiva presentation: ”My name is Keelan, am from the US. I’m of evangelical background, but currently member of an Assemblys of God congregation (=pingst), and I’m involved in the emergent church movement .”
Dagens hopp för kyrkan: Rowan Williams
Dagens missräkning: ”Idag kan jag lägga mig tidigt” (klockan slår just nu midnatt)
Dagens miss: Den koptiska morgongudstjänsten (tog sovmorgon och gick på stan då).
Dagens felräkning: antalet gudstjänstordningar på engelska; uppenbarligen ville många engelskspråkiga vara på aftonbönen som leddes av ärkebiskop Williams, så de engelskspråkiga tog slut.
Dagens gåva: Blogspot har fixat en verktygsrad som är Safariläsaren kan använda!

Jag minns inte om jag berättat så mycket om vädret. Det är ju sommar här söder om ekvatorn. Dagstemperaturen ligger väl på kring 30 grader, snarare nån grad under än över. Vid campuset fläktar det hela tiden. Det är behagligt i skuggan, men steker lite i solen. Skillnaden mot Sverige är fuktigheten; det är som befinner man sig i ett växthus. Första dagarna blev jag lite seg av värmen, men nu verkar jag ha acklimatiserat mig. Idag regnade det på förmiddagen, för att sedan vara strålande sol efter lunch. Värmen och fuktigheten gör att man aldrig liksom kan dra in ett riktigt friskt andetag (kallt och torrt). Förutom i plenarsalen, där AC:n är på till den grad att man kan sitta och huttra i tjocktröja (man måste alltså alltid ha med sig en tröja, men inte ha den på sig. Man glömmer den lätt…. Fast den gröna lämnade jag medvetet på min stol. Den har antigen stulits eller städats bort; får se imorgon om ”Lost&Found” har fått in den…) Men det blir ingen solbränna. Man är hemma vid hotellet först kl 8 på kvällen, och det känns inte direkt naturligt att dra av sig tröjan och ligga och pressa på bland delegaterna…

Idag besökte Brasiliens president Lula assemblyn, och en del svenskar valde att skolka. Jag och same-David gick ner till stan. Kollade lite, handlade väldigt lite, pratade en hel del. Porto Alegre är inte en turiststad, utan en ganska välmående (relativt sett) industristad. Priserna är högre än övriga Brasilien, även om de är minst 25% lägre än i Sverige. Stadskärnan hade dock viss charm: ganska ruffiga byggnader med lite karaktär. Men inga sevärdheter att tala om. Och försäljarna är märkligt passiva.

Vid elva var vi tillbaka för ”Ecumenical conversations” (EC). Nu på kvällen har jag fått veta betydelsen av dessa (lite märkligt, med tanke på att jag faktiskt var på Youht-pre assemblyn. Kanske antog de att alla visste, och säkert visste många av delegaterna, men jag tvivlar på att alla visste), och hela den här assemblyn. Nu är det så att varje dag har ett tema, med en del föredrag. Utöver detta finns EC (hela assemblyn uppdelad i 22 grupper). Utifrån vad som sägs på föredragen och i EC:na så draftar olika kommissioner på program för assemblyn. Allt som sägs i EC:na rapporteras alltså vidare till grupperna. Där sitter rapportörer som noterar allt, samt lyssnare som ”känner in” när det ”tänder till” i samtalet och skickar vidare den iakttagelsen (2–3 punkter). Allt går vidare till kommissionerna. I början av nästa vecka presenterar de sina resultat från assemblyn. Då ges stort utrymme för respons och diskussion och man försöker enas om några dokument. En kommission arbetar särskilt med public statements, vilket ska bli de fem–sex ”detta vill vi” statements som kommer ut från assemblyn som är tänkt att bli ett fokus och gärna också få ett medialt genomslag. Ibland har antalet punkter varit rätt många, men nu finns en vilja från somliga att koncentrera det för att bli tydligare i kommunikation och arbete. Får se hur det går.

Hursom så är EC:n i alla fall en stor möjlighet att påverka. Idag inledde ortodoxa Emmanuel Clapsis, och varnade för vad han kallade ”postmodern ecumenism”. Med det menade han ”sakfrågeekumenik”, dvs. att man slår sig samman i arbetet för en fråga (t.ex. mot abort, eller mot KG Hammar, eller mot fattigdom), och förlorar den större visionen om enhet. Han tog som exempel just alliansen mellan katoliker och fundamentalister i abortfrågan i USA. I bakgrunden ligger väl också en varning till WCC (”We must resist to give primacy to action without unity of faith”). Jag misstänker att de ortodoxa betraktar detta som en oacceptabel pragmatism: bara för att vi råkar tycka lika i en fråga ska vi ”agera kyrka” (att agera tillsamman är ju i någon mening att vara kyrka tillsamman, och de ortodoxa är väldigt känsliga vad gäller ecklesiologin…). Ett varnande exempel var Sydafrika. När fienden (apartheid) som kyrkorna kämpat mot försvann, så upphörde också ekumeniken. Man hade inte fördjupat enheten på allvar. Clapsis påpekade också att det var för lite teologiska samtal på WCC.

Kanske kan man beskriva ekumeniken som havande tre (teologiska) ben: gemensam tro (teologiska konversationer), gemensamt handlande (socialt arbete, mission), gemensam gudstjänst. Till detta kommer ett fjärde, halv-teologiskt, nämligen vänskapen människorna emellan. Den spelar en mycket stor roll och har hållit ihop många ekumeniska samtal och organisationer. Den fördjupas ju både i samtal, gemensamt agerande och i gudstjänsten.

Jag gjorde ett inlägg på EC:n, där jag betonade den roll det delade andliga livet spelade. Nu var jag djärv nog att tala med stolpar, och sa ungefär så här:

”Låt mig anknyta till den koptiske munken Matta al Miskin som betonar betydelsen av att börja ekumeniken med att dela det andliga livet. Jag tror att detta är betydelsefullt: först genom att dela kan man verkligen förstå de andra, och man växer i kärlek till varandra. Detta är också en viktig ungdomserfarenhet. Vi har ofta börjat med livet, med relationerna, och därigenom upplevt enhet. Det är också erfarenheten av pingstväckelsen och många väckelserörelser. Man har i början en starkt ekumenisk vision, som bygger på det delade livet. Teologin kommer efteråt. Så är det ju i det andliga livet: inte först teori, sedan praktik som vi är vana att tänka, utan först praktik, sedan teori.”

Det var öht. ett mycket bra samtal. Efteråt gick jag till ”informal chat” med Rowan Williams. Rubriken var typ kristen i en globaliserad värld. Stor klasskillnad jämfört med gårdagens samtal (med Aram), och stor skillnad när det gäller Rowans retorik. Han säger ungefär samma saker, och betonar det sociala arbetets roll i kyrkorna. Men tonen är annorlunda: han har en mycket stabil teologisk grund, han är balanserad och realistisk, han bemöter motståndarna med sakliga argument (”Många ekonomer säger idag att vi har tänkt fel kring detta med profit. Vi har inte räknat med faktorer som inverkan på miljön och på det sociala.”). Willliams hade sedan ett föredrag i plenarsalen som var briljant, men svårt att återge. Temat var ”kristen i en pluralistisk värld”, och poängen att kristendomen inte gav dig tillgång till en ”absolut sanning” men ett perspektiv. Detta ger både förankring och öppenhet: utifrån detta kan jag bejaka och lära mig från andras perspektiv (jag har inte hela sanningen), men jag kan ändå argumentera för att mitt perspektiv är bättre. Williams är populär. Som det konstaterades efteråt är han unikt nog både from och intellektuellt briljant. Men så är han också starkt påverkad av både ortodox och evangelikal spiritualitet.

Starkt var också berättelsen från Anna My Chan (baptist), från en kristen minoritetsgrupp i Asien. Hon berättade om jakten på de kristna 1949 (Kina, tror jag), och hur de då gömdes undan och hjälptes av muslimer och buddhister som riskerade sina liv genom detta. Hennes tal fick en att längta, längta efter enhet, försoning, tolerans och kärlek mellan de olika religionerna.

Under lunchen pratade jag med en ortodox diakon med det uppfordrandet namnet Chrysostomos. Han är ganska ung, grekortodox, uppvuxen och utbildad i USA (i huvudsak), nu bosatt i Grekland. Ett intressant samtal. Vi pratade om att olika kristna traditioner tenderar att skapa förväntningar på vissa religiösa beteenden, och hur det kan bli väldigt låsande. Lite om vår egen bakgrund, och så. Det var ett ganska personligt samtal, även om det naturligtvis var mellan teologer…

Jag missade Europas regionala möte. Hade läst fel på schemat och sprang och letade efter min tröja. När jag insett detta satte jag mig i skuggan av en palm istället. Inte helt fel. Men det hade tydligen varit ett bra möte. Någon hade med smärta kommenterat detta att Europa och Nordamerika inte möttes av lika entusiastiska applåder vid presentationen av de olika världsdelarna häromdagen (vi var faktiskt några som tyckte oss höra enstaka burop – men det var enstaka). Biskop Anastasius ska också ha varit lysande. Det finns många balanserade krafter och människor i assemblyn och WCC, man märker det när man talar med folk. Men en liten, högljudd grupp (”Några tjänstemän i Genéve”, enligt en svensk delegat) sätter agendan. En del var vansinniga över att inte ha fått reagera på de marxistiskt färgade anförandena igår under sessionen om ekonomisk rättvisa, så man ska försöka hitta en timme för en sådan respons. Det ska bli intressant att följa denna diskussion. Jag tror att många, inte minst unga, är helt omedvetna om konflikten. Man ser främst att det inte sker tillräckligt i världen i dessa frågor, och att WCC varken agerar tillräckligt mycket eller tillräckligt effektivt. Viket naturligtvis är sant. Men medicinen som man rekommenderar är fel: förenklad retorik leder ingenstans. Ensidigt fokusering på bara detta leder ingen stans. Man måste komma ”beyond idealism”. Man måste ha ett holistiskt perspektiv på det kristna tjänandet i världen: bed och arbeta. En svensk delegat formulerade det bra: det finns två irrläror. Den ena är nyliberalismen, där man tror att bara man avreglerar kommer allt bli bra. Det bygger på en naiv människosyn, den tar inte hänsyn till människans fallna natur. Den andra är tanken på att allt ordnar sig om man bara bygger upp ett regelverk som detaljstyr allt. Det är en övertro på system och systematiska lösningar. Man måste gå till botten, till värderingarna. Det avgörande är de värden som genomsyrar och bär upp systemet och de människor som lever med det. Ungefär så. Nu är klockan ett. God natt!

Macdominansen

Idag inleddes ”ecumenical conversations” (EC). Assemblyn är då uppdelad i 22 grupper på omkring 60–100 i varje, där man diskuterar olika frågor. Jag är inskriven på ”Emerging forms of ecumenism”. Hade hoppats att vi skulle diskutera Taizé, Iona, pilgrimsrörelsen (vandrarna, alltså); gräsrotsekumenik. Men för inledarna betydde ”emerging forms” framväxten av nya ekumeniska organisationer och institutioner. Vi gjorde ”bikupor”, och jag vädrade min besvikelse, men fick svaret: ”I understand what you are saying, but I think most people want to discuss these institutional matters.” Jaha. Fast så var det inte alls, visade det sig. När ordet gick runt tog många upp just gräsrotsekumeniken på olika sätt. WCC befinner sig i en identitetsförvirring, det är uppenbart. Vad är man, vad ska man syssla med och hur ska man göra det? Någon frågade sig: ”How do we recapture the movement character?”

Det talas ofta om ekumenikens kris, men här gäller det att hålla isär. WCC krisar förvisso, men den ekumeniska rörelsen som helhet mår ganska bra! Kanske fungerar ekumeniken kyrkoledare emellan sämre, men mellan enskilda (gräsrötter) känns det vital, ja ganska självklart. Om något så är nog detta ungdomarnas gemensamma erfarenhet: ekumenik från hjärta till hjärta. Vi har vuxit upp med det, vi har delat gemenskap i allt från kristna skolgrupper till gigantiska ungdomsevents. Michel (italiensk valdensare; reformert) påpekade detta på ECn. Nämnde det för Síon (rödhårig), som sitter i en grupp som talar om vilka frågor som ska stå på ungdomarnas agenda. Fast jag vet inte hur man gör den till en agenda eller ett statement. Problemet med gräsrotsekumeniken, om man nu ser det som ett problem, är att den inte förmår att skapa den synliga enheten (väl?). Den behöver alltså kompletteras med kyrkoledare och institutioner.

Pingst kom upp som ett tema också. En sydamerikansk kvinna sa: ”We tend to put a label on people,for instance pentecostals: ‘All bad people!’ ‘They don’t do theology, they don’t read the Bible as we do, they don’t worship as we do.’ But do we know them? Have we experienced together with them?” Ett upprop till gräsrotsekumenik, alltså. Att leva livet. Sen yttrade sig en afrikansk pingstvän, och sa ”Vi pingstvänner är era barn, men ni fäder vill inte lära känna era barn. Nu inbjuder vi er: kom till oss, ta hand om oss, låt oss lära känna varandra.”

Jag tror att WCC skulle vara väl betjänt av att företa en analys av den ekumeniska rörelsen som helhet, och utifrån det definiera sin roll i den. Ibland är det som att vissa talare nästan sätter likhetstecken mellan ”the ecumenical movement” och WCC. Man måste få perspektiven rätt, och sen fråga sig: på vilket sätt kan WCC bidra till att ”facilitate ecumenism.”? Är det ett ekumeniskt event, ett tillfälle för praktisk ekumenik (folk träffas), eller är det förhandlingarna som står i centrum. Och vad ska dessa förhandlingar då handla om? Flera i ECn påpekade bristen på diskussioner kring teologiska spörsmål. Det ska bli spännande att höra vad som sägs längre fram på assemblyn, då lite andra frågor faktiskt kommer upp. Denna assembly omnämns ibland som ”aggiornamento”, omvädering (eller nåt), vilket var andra Vatikankonciliets slagord. Då förvandlades hela den katolska kyrkan genomgripande. Skillnaden var att man höll på i fyra år (1962–65). Här har man två veckor…

Dagens mest kontroversiella i ECn kom från den ortodoxa moderatorn (Armenien). Han menade att den armeniska kyrkan gärna kan göra ekumenik med de västliga kyrkorna internationellt, men inte nationellt där dessa samfund är hot mot enheten och den nationella identiteten för armenierna. Det är ju hela prosyletismfrågan. Känslig. Michel (som sagt reformert, i ett katolskt land) sa: ”Jag blir lite oroad när stora kyrkor talar om att de inte behöver ekumenik….” Han har ju erfarenheten av diskriminering och trakasserier. Efteråt sa jag till moderatorn att jag visserligen höll med om att missionen och proselytismen var olycklig, och att jag förstår att den skadat. Men nu när situationen existerar, så talar vi ju om enskilda som lider och förtrycks. Även om vi skulle vilja ”önska bort” det som ledde upp till det läge som råder, så finns den en situation som måste hanteras. Han sa: ”jag ger ordet till dig imorgon, så får du säga det högt.” Får se hur det blir med det…

Efter lunch var jag på ett ganska ointressant ”informal chat” mellan Aram I och ett par unga. Det var mycket: ”KV gör inte tillräckligt mycket i världen, hur kan vi ändra på det?” Efteråt kommenterade jag hastigt till Aram att jag tyckte att KV visade upp sekteriska tendenser: ”I agree with you, I agree.”, sa han innan han hetsade vidare till nästa möte. Han har väl hört det hundra gånger.

Jag kan sammanfatta kritiken i två nyckelord:
Förenkling – demonisering av motståndarena, förnekande av frågors komplexitet, en tendens att fastna i allmänna slagord och inte riktigt kunna komma vidare.
Överbetoning – inte att man gör ”för mycket”, det finns ofantliga behov!, men att det ekumeniska perspektivet i WCC blir endimensionellt. Man låter en aspekt tränga ut de andra (andligt liv), och följaktligen skrumpnar hela organisationen!

I morgonens busskö och –resa träffade jag en etiopisk lutheran. Ganska ung. Jag frågade vad WCC betytt för dem, och han sa att de genom WCC hade uppmärksammat och fått hjälp att lyfta in den politiska aspekten i kyrkans liv. Rättvisa, kamp mot fattigdom, kamp mot förtryck. Och här har WCC spelat en stark profetisk roll i stora delar av kyrkligheten. Man har skapat en politisk och social medvetenhet som ofta saknats! Vi pratade vidare, och då påpekade han att det fanns en tendens till ensidighet: att man bara betonar kroppen, inte Kristus. Självklart, om du ser någon som hungrar, ska du ge honom bröd och innan du tänker på att predika. Men du måste också kunna få predika! Det är ett holistiskt perspektiv: Människan ska inte leva av bröd Allena. Men i den satsen är det ju självklart att hon lever av bröd! En amerikan från World baptist fellowship (el. dyl) knackade på oss: ”I agree with you, sir.”

Pratar man med folk så finns det rätt många som håller med om dessa saker. På kvällen gick jag ut med lite svenskar, och fler än jag hade reagerat. Också på att man använde bönen som proklamation. Kanske är det så att vi som kommer från sekteriska sammanhang (även missionarna har haft sina dikeskörningar, iaf. lokalt!) är lite känsligare för dessa tendenser? Idag var temat för dagen just ekonomisk rättvisa. Fem talare gick upp, med likartat tema. Man var starkt kritisk mot nyliberalismen. Ekonomiprofessor från Ghana: ”And I can tell you, that the neoliberals are a small sect within the community of economics, but they are employed by the IMF and the WTO.” Det var väl lite på gränsen… Så länge man inte är demagogisk eller demoniserar tycker jag att det är helt ok att kritisera och diskutera den ekonomiska skolan, och mestadels höll man säg väl på mattan. Neoliberalismen har onekligen kostat mycket lidande och gjort många felbedömningar (samtidig som en del menar att den skapat fantastiskt välstånd). Men jag reagerade inte på några direkta övertramp (men jag var sömning och det var tröttande att försöka lyssna på den spanska tolkningen), även om det givetvis lät rätt marxistiskt bitvis. Och så kan man tycka att det är lite trångt att bara en typ av röster får höras. Särskilt när man vet att det inte reflekterar världen i stort. (Å andra sidan är det rätt svårt att som kristen göra ett starkt case för en strikt neoliberal marknadsekonomi. I alla fall om man ställer på den grundläggande KV-värderingen om att vi ska eftersträva rättvisa och arbeta för att undanröja lidande.) Men på något sätt märks det på responsen att det inte är helt genomförankrat, denna retorik. Somliga ställer sig upp och applåderar, men inte fler än en fjärdedel. Både Aram och Kobia var ju egentligen väldigt skickliga: de kastar ut ben till båda grupperna (”vi måste arbeta för rättvisa” – ”Världen är komplicerade och vårt arbete måste grundas i spiritualiteten”) – och får stående ovationer av hela assemblyn!

Tanken var att man skulle diskustera alternativ, men det blev ganska lite av det. Några exempel, bl.a. Focolare. Annars allmänna uttryck: ”Det finns hundratals alternativ till den neoliberala marknadsekonomin!” Den ortodoxa representanten sa: ”Many of us point to the troubles of neoliberalism. But it is time for us to move forward and point out creative alternatives. As Russian, I can tell you that communism does not work. And we can’t return to 19th century economy either. Or any other century, for that part.”

Även kapitalismen allmänt fick sig en släng av sleven: ”We must destroy captialism.” Här var kontexten visserligen kapitalismen som en avgudadyrkan, men vad innebär en sådan fras? Att vi ska ge upp privat ägande? Globaliseringen är också kritiserad: ”We don’t need globalization.” (båda uttalanden från en sydamerikansk teolog, en kvinna verksam här i Porto Alegre). Även där är det svårt för mig att vet vad som egentligen ligger bakom: det är ju genom globaliseringen som KV kan fungera (resor, internet, etc.) Globaliseringen är för mig inte en politik, jag tänker på det som ett resultat av en teknisk utveckling. Men så verkar inte de se det. Men den läran återstår att försöka förstå!

Gudstjänsterna är för övrigt något av en besvikelse än så länge. De är så vansinnigt ordrika. Ett par bibelläsningar på drygt 10 verser var, långa bönesekvenser och olika former av uppläsningar. När man suttit och inte gjort annat än konverserat och lyssnat på långa tal hela dagarna kunde man väl slippa få en lunta att läsa sig igenom vid varje gudstjänst!

Fick kontakt med pingstpastor Willis Taranger idag. På söndag (1430) åker jag och Marianne Andréas och ser deras sociala arbete och firar på kvällen gudstjänst med dem. Ser mycket fram emot det!

För övrigt dominerar Macintosh fullständigt här på KV, eller i alla fall på vårt hotell med skandinaver och amerikaner. Varför? En amerikan hade svaret: ”Is it because we are all liberals?” Perhaps.

Donald Dayton

Nu börjar det bli lite vardag här borta; man kommer in i nån slags rutin. En dag ser ut ungefär så här: Upp 06:30. Bufféfrukost med mycket frukt. Sen försöker man komma på en buss för att ta sig till campuset där assemblyn håller till. Bönen börjar 0830, och pågår en halvtimma ungefär. Sedan går man till bibelstudiegrupper och diskuterar dagens text. Från 0915 till 1030. Klockan 11 börjar förhandlingarna, och om man inte skulle vara intresserad av dem kan man gå till en av de många workshops som hålls. Obeslutsam som jag är plågas jag ofta av beslutsångest. Sedan följer lunch, och paus till tre med chans för ytterligare workshop från halv två. Sedan är det eftermiddagsförhandlingar mellan 3 och 1815 – när man är som tröttast. Avslutande bön, försök att komma på en buss till hotellet. Tillbaka till omkring åtta. Dusch, försöka få något att äta, lite socialisering och sen sova. Väldigt intensivt, och väldigt lite extratid. Skulle det vara fyra-fem dar är det väl en sak, men nu handlar det om två veckor…

Dagens bibelstudium var intressant. Texten var från Luk 4. – Jesus i Kafernaum. Tre exempel på tolkningar:

Kvinna från Ghana: Vi blir överdrivet bekanta med Guds ord (”Är inte detta Josefs son?”, säger åhörarna om Jesus), vilket gör att vi inte tar det på allvar.
Ung man från Wales: Gud går till människor utanför ”de utvalda” (Jesus tar exemplen från kvinnan i Sarefat och Naaman). Då reagerar de som uppfattar sig som de utvalda – de vänder honom ryggen och vill till och med döda honom! Han såg det som en bild av dagens samhälle: människorna har övergivit kyrkan, men Gud går ändå till dem.
Tysk ung man: Var skulle jag vara i detta? Kanske inte bland de som ville knuffa Jesus över klippan, men skulle jag protestera? Han gjorde själv kopplingen till andra världskriget.

Därefter valde jag en workshop: ”Recentering the ecumenical movement in spirituality”. Lite av assemblyns tema: att starkt lyfta in spiritualiteten i den ekumeniska samverkan. Det kommer delvis som ett krav från de ortodoxa, har jag förstått. Men spiritualitet är ju ett modeord överhuvud nuförtiden.
¨
Workshopsen ska tydligen inte vara föredrag utan erbjuda ”space” för interaktion och ”sharing”. Vi gjorde en övning som gick ut på att man betraktade en rad Jesusbilder och sedan sa vilka man hade lätt respektive svårt att ta till sig. Inte riktigt vad jag väntat mig. Jag tänkte att man kanske skulle samtala om spiritualitetens roll, men nu blev det ju en hermeneutisk övning där man fick tillfälle att vädra sina projektioner och politiska tolkningar av bilderna. Síon sa något mycket vettigt:

”I’ve been here for five days now, and I´m filling a sail of politics which is rather tiring. We hang our agendas and our sermons on the pictures.” Därför valde han en ”tyst” bild, som bara var, som inte proklamerade någon särskild agenda. Få verkade koppla på, men jag tyckte det var genialt. Han är skicklig på att formulera sig. Efter ett tag yttrade jag mig också:

”Spirituality has to do with life in God. In spirituality we can brush away many layers and get to the bottom, where deeps calls unto deep. Politics and dogma tend to divide – but shared life unite. I think we need to go the way of practice. My experience is that in spirituality – worship, prayer – it is possible to meet despite differences of dogma and politics. But I fear that if we include politics to much in spirituality, we loose our last possibility of unity.
I reacted to the prayers of yesterday (in the evening service). They were full with political analysis, and I wonder: Who are we talking to? God already know this that we are proclaiming – who are we really addressing?”

Om man vill vara catchy kan man säga att det är en fråga om ”Pray or display”. Om att be, eller om att visa upp sin agenda och sin vackra vidsynthet.

Det vore ju naivt att påstå att spiritualitet kan vara politiskt neutral. Men samtidigt blir jag mycket bekymrad när gudstjänstrummet blir en plats där man i hög grad driver politiska agendor. Det är inte rätt plats. Av olika skäl: Till att börja med ges inget utrymme för diskussioner eller genmäle. Vidare riskerar man att förgripa sig på människor som av olika anledningar inte delar den analys som görs. I en gudstjänst öppnar man sig för ett tilltal och för att påverkas, och man måste kunna ha en trygghet i det. Risken är att man nästa gång kommer med taggarna utåt, omöjlig att påverka. Vad har man då vunnit?

Problemet med denna aggressiva politiska agenda delvis just bristen på resultat. Om man presenterar sitt budskap med en demagogisk retorik och genom att demonisera motståndarna så kommer de sluta sig. Vad jag fruktar – också för egen del – är att man genom att överbetona och felaktigt förenkla detta tema ”stjäl det” från de andra kyrkorna. Precis som så ofta har skett i historien. En rörelse dyker upp, hittar en betoning som blir till en överbetoning, och de övriga känner sig tvungna att ta avstånd på grund av överdrifterna. Så berövas hela kyrkan dessa skatter. Tungotal, helande, helgelse, ”social gospel”. Det är tragiskt!

Jag minns att W Jeanrond i vår hermeneutikkurs kommenterade en texts tvetydighet: så fort det finns två tolkningar måste man erkänna att texten är tvetydig. Beviset finns redan i förekomsten av olika förståelse av texten! Man kan undkomma detta krav på att erkänna en texts komplexitet genom att underkänna den ena tolkaren: hävda att han inte har tillgång till insikten, eller demonisera honom på olika sätt. Det är vad WCC gör med alla de som inte tycker som dem. I alla fall i retoriken. Återigen: i sak håller jag med om det mest de säger. Men inte sättet de säger det på. Det är kraftigt förenklande. Det inbjuder inte till dialog. Det är inte intellektuellt hederligt. Och det är väl en sak att leverera kraftig kritik mot väst i diskussionerna (även om jag kan tycka att man slår in en öppen dörr…), men när det får utrymme i gudstjänsterna, då blir jag allvarligt oroad.

Ovanpå detta: Att dessutom både sekulariseringen och den andliga fördjupning är frånvarande ger helt fel signaler. Då verkar det ju verkligen som att det är en motsättning mellan dem. Som att det ena tränger undan det andra! WCC väljer det sociala, och pga. av dessa överdrifter väljer andra kyrkor kanske bara det kontemplativa….

Dagens mest oväntade, definitiva Lassie, var utan tvekan mötet med Donald Dayton, som jag beundrat storligen i flera år för hans forskning på pingst- och holinessrörelsen. Han är absolut briljant, och ”världsledande” är inte ett överbetyg. Fick höra att han var på plats, och av en ren slump lyckades jag identifiera honom genom att stirra på hans namnbricka just efteråt! Vi åt lunch och diskuterade teologi och holiness. Förhoppningsvis kommer några fler tillfällen. Han berättade om den sydamerikanska pingstväckelsen, som i vissa delar var mycket vital också teologiskt. Ett starkt socialt patos dessutom!

På kvällen var det ”Strategy meeting for youth”. Jag gick dit av nyfikenhet. Vi var väl omkring 80. Ungdomsinflytande drivs så hårt att de unga skulle kunna be om vad som helst och få det. Man ska kräva en ungdomspresident (vilket Kobia uppmuntrat), en ”special kommission” för ungdomar (som de ortodoxa haft), och starkt inflytande i centralkommittéerna. Jag är lite tveksam: jag vet inte om de unga kan göra det som förväntas av dem (förnya och revitalisera WCC. Bara….), jag vet definitivt att det inte finns någon förenade ”ungdomsagenda”, jag vet inte om de unga är skarpa nog, och jag vet inte om WCC är ett forum där unga ska lägga sin energi (stånga sina pannor blodiga – till vilket genomslag?) På väg hem åkte vi med en taxi som försökte blåsa oss och åkte i uppenbara cirklar. Vi betalade efter stor tvekan fullpris… Dagens förlust: glömde min tröja, får se om den kommer tillbaka.

Moderator his holiness Aram höll ett bra öppningsanförande, Sam Kobia ett hyfsat. Där fanns samma betoning (social), men man var också beredd att komplicera saker och ting. I ett sammanhang talade Sam om att Bibeln säger att imperier står på lerfötter, och kommer och går. Han fick dagens märkligast applåd, folk trodde väl att han förutspådde USA:s snara och välkomna fall, men jag tror att han är lite mer nyanserad än så. Han fortsatte: ”How can we talk of any country as a superpower when the government cannot protect its people from terrorism, from natural disasters, from precentable diseases? Our conceptual tools are inadequate to understand the ambiguities of power.” Det är att erkänna komplexitet – svårare är det inte! Även i fråga om Afrika pekade han på fler orsaker till fattigdomen är enbart västmakternas förtryck (vilket naturligtvis, det får aldrig förnekas, är en orsak, och en viktig orsak. Den viktigaste, troligen.) (Sam är själv från Afrika). Arams anförande var självkritiskt och ärligt, jag gillade det. En höjdpunkt:

”More than ever, the fellowship character of the Council faces tremendous challenges: first with the widening gap between the member churches and the Council; second, with the increasing participation of the ecumenical partners in the life and withness of the Counci; third, with the growing shift of emphasis from fellowship-building to an advocacy-oriented role of the Council.” Agerande vs. Gemenskap. Även om konflikten ifrågasattes av en dansk delegat så tycker jag den är uppenbar. Om man sätter agerande före enheten, blir resultatet lätt att man agerar utan att vara enad (på majoritetsbeslut), och då offrar man enheten genom att köra över minoriteten (därav införandet av ”consensusmodel desicsionmaking”, infört på begäran av… de ortodoxa!)

godnatt!

hang up

Dagens rätt: kött (idag och alla dagar)
Dagens titel: Biskop i den baptistiska kyrkan
Dagens klädsel: ovanstående i lila särk och fyra dm hög hatt.
Dagens teolog-Lassie: Hälsade (kort) på kardinal Walter Kasper.
Dagens problem: transportlogistiken.
Dagens överskott: ord
Dagens fras: ”Greetings from.”
Dagens rykte: att president Lula skulle besöka assemblyn (men det ska ske senare i veckan).
Dagens definitiva besked: Att Rowan Williams besöker assemblyn.
Dagens seger: dubbla OS-guld.

Idag var första riktiga dagen, fast ändå inte. Alla är samlade, men många är ju nyinkomna och de måste också få en chans att värma upp. Så dagen ägnades åt högtidliga öppnanden, högtidliga hälsanden och en högtidsgudstjänst. Fast höjdpunkten var nog ändå invigningsdansen. Ett rätt stort brasilianskt sällskap dansade om liv och förtryck. Jag kan inte komma förbi att jag då och då kommer på mig själv att undra: ”Vad tänker de ortodoxa nu?” Nu är ju alla (eller iaf de flesta) ortodoxa jag träffat väldigt avslappnade. Men de är ändå de mest avvikande, mest traditionella och dessutom från andra kulturer, så man funderar ibland. Tycker de att dansarna har för lite kläder på sig? Tycker de att det är blasfemiskt att vi fotograferar under gudstjänsterna? Tycker de att sångerna är ovärdiga? Fast jag såg faktiskt både en kopt som sprang runt och fotade, och en präst som tog bilder med sin mobilkamera (allt på gudstjänsten). Samma präst sjöng också med när vi sjöng: ”Le lo le lo lay lo. Le lo le lay lo. Le lo le lo lay lo lo le le le lo lai. Holy, holy, holy God of power and might…” Jo, jag erkänner, jag kollar in dem lite extra.

Mötet öppnades officiellt efter lunch, jag tror det var Sam som sa de magiska orden medan his holiness Aram (ortodox) pratade mest i början. Rätt allmänna saker, men något stack ut. Bl.a. sa Aram: ”An assembly of WCC is essentially a spiritual event. Therefore I invite and challenge you to make the Assembly a spiritual event in the deepest sense of the word.” Tyvärr följde inga applåder.

Annars utspann sig dagens samtal med en frikyrklig kyrkoledare från ett land dominerat av ortodoxa. Han hade varit med i Harare 1998. Då rådde starka spänningar mellan hans samfund och de ortodoxa kyrkoledarna. Men i Harare träffades de för första gången. Hälsade på varandra, pratade och åt tillsammans. Fientligheten byttes i vänskap. Väl hemma skrev en av biskoparna som tidigare varit mycket kritisk en artikel, där han sa att man hade gjort fel i att fördöma sina kristna bröder. Vänskapen bestod ännu sju år efteråt. Enligt denna frikyrkliga kyrkoledare var poängen med KV just de enskilda mötena; förhandlingarna var snarare ett nödvändigt ont – en ursäkt för att mötas!

Han berättade också om öppna konflikter i Harare: hot om direkt utträde ur generalförsamlingen från vissa grupper. ”Denna generalförsamling är direkt avgörande”, fortsatte han. ”Det måste bli en bra assembly, annars kan det arbete och de ansträngningar som den ekumeniska rörelsen stått för vara förgäves.” Men han var kritisk till KV. Menade att politiken tilläts få för stort utrymme, samtidigt som de profetiska rösterna tystades: ”En rörelse måste ha profeter för att överleva och förbli vital.”

Dagens citat kom från kardinal Kasper. Efter att han hälsat till generalförsamlingen från påve Benediktus, sa han själv några ord: ”The world doesn’t want from us a statement of its own misery, which it already knows about. It expects a message of hope!” Det leder ju osökt in på mitt favoritämne de senaste dagarna. Och jag erkänner villigt att jag har en hang-up, men jag måste bara! Vad Kasper gör är ju att försöka säga till KV att inte fastna i att bara bekräfta eländet, utan att ta sig vidare. Men det är tydligt att den gamla retoriken ligger somliga varmt om hjärtat.

På den extremt ordrika invigningsgudstjänsten bad 8 olika världsregioner en bön, och innehållet var typiskt. Sydregionerna bad om att få bli befriade från ett lidande som hade att göra med förtrycket utifrån: ”We cry out for an end to all forms of violence. Violence which – often organized – is a response to foreign political and economic interests which pay no regard to our pepoples’ pain, suffering and rights. We cry out for our natural resources, God’s gift to us, such as land, water, air and sunlight. We have a right to them, and we are often denied them… So often we have to breathe air polluted by foreign industries.” (Sydamerika) ”We come with our frustrations, and with our problems of pollution resulting from an exploitative tourism industry.” (Karibien)

Nord å sin sida bad om ursäkt för sitt handlande: ”We have dominated others through religion, language, mass communication, economics, as well as by force of arms… Free us, Lord, from our thist for violence… Free us from our lust for empire.” (Nordamerika) ”(We) are fully aware that we carry a tradition of death: wars, conquest, exploitation, racism and genocide…”

Inget av detta är väl direkt felaktigt i sak. Meningen är inte att förneka förekomsten av ett strukturellt förtryck, i historien som väl som i nutiden. Men till att börja med kan man fråga vad detta är för slags böner? Det är ju samtidsanalyser förklädda till böner! Mycket märkligt; som någon sa: varför behöver man berätta detta för Gud, vet han det inte redan? Sen är det ju en vansinnig förenkling av saker och ting: Världen är smidigt uppdelad i onda och goda, förövare och offer. Men tyvärr finns nog ondskan lika mycket i söder som i norr. Dessutom har Afrika, Asien och Sydamerika en större identitet än bara den av ”regioner förtryckta av nord”. Men för att bara ta exempel från ekonomin, så finns där hela länder vars välstånd kan mäta sig med vissa i väst, och i varje land finns åtminstone en grupp människor som lever i ett välstånd jämförbart med väst (och som tidigare påpekat så är det nog ur denna grupp som syddelegaterna på generalförsamlingen kommer).

Den profetiska och den sekteriska anden ligger alltid mycket nära varandra. Jag tror att KV kan ha varit profetisk i dessa frågor, men nu tycker jag snarare att det slagit över till sekterism: En svartvit världsbild, hån av motståndaren, och ett misstänkliggörande av kritiker (ifrågasätter man retoriken riskerar man ju att genast stämplas som ”kristen höger” och Bush-älskare). När man sedan förandligar retoriken genom att formulera den i böner, då går det inte att hålla sektassociationerna borta om man ens ville. En dualistiskt världsbild, att stämpla oliktänkande, vägra erkänna frågors komplexitet och att lägga locket på för oönskade frågor – tendenserna känner jag ju igen från delar av pingströrelsen. Här hade jag inte riktigt förväntat mig att stöta på den. På bussen hem visade någon ett citat ur en officiell KV skrift. Där stod: ”USA:s krig mot terrorismen är en förtäckt imperialism.” Jaha, bra då vet vi. Det är ju helt ofattbart!

Uppropet för rättfärdighet och rättvisa är ju något självklart, det är inget man behöver flåsa upp sig i självgod och aggressiv retorik för att stryka under. En sån skillnad i ärkebiskop Anastasius av Tiranas (ortodox) predikan på invigningsgudstjänsten. Grunden till ropet efter rättfärdighet hämtar han på ett självklart sätt ur den kristna traditionen. Våldet och ondskan ser han som ett mänskligt problem, inte begränsat till vissa ideologier och nationer: ”Yet violence is not only found where powers are great, nor only where the mass media turn our attention. It is also detected in smaller nations, cities, villages, communities – even religious ones – and indeed whereever people live.” Ekologisk förstöring är ”irrationellt”, och det är ”självklart” att det moderna samhället är helt motsatt till en ödmjuk ande. Så talar man om man är trygg där man står, förvissad om att man har rätten på sin sida och känner vägen till ett godare liv. Den som däremot inte riktigt vågar ta en diskussion måste svartmåla motståndaren och hans position. Men det finns alltid skäl att bli misstänksam när man ser den typen av avfärdanden. Den röjer en osäkerhet om den egna positionen. Märk väl nu: jag menar inte att KV-ideologin är felaktig i sig, men den sekteristiska attityden signalerar en grundläggande osäkerhet. Det är som att man bygger sin identitet mer på vad man inte är än på vad man är. I motsats till biskop Anastasius.

Biskop Jonas

Södra Brasiliens specialitet är som sagt barbeque, och ikväll åt jag med några influgna svenskar på en sådan restaurant. Det var bara kött: de grillade och kom in med stora spett, och frågade om man ville ha. Svarade man ja skar de en bit av det helstekta jättestycket (”Rare, medium or well done?”) och la på tallriken. Det var buffé, men i magen rymdes inte mycket mer än köttet.

Åter på hotellet träffade jag biskop Jonas. Fick tillfälle att pratade med honom och hans fru Birgitta. Tog upp mina intryck från pre-assemblyn: kommenterade att jag tyckte att de unga var lite väl förutsägbara och politiskt korrekta. Han menade att de alltid varit starkare påverkade av tidsandan än generalförsamlingen i stort. Fast tillade också att KV inte riktigt hängt med på hur radikalt och djupgående världen förändrats efter 1989. Retoriken inom KV, menade han, hörde bitvis till en annan tid. Han gav ett öppet och intresserat intryck, och analytiska genomtänkta svar. Trots att han varit med så länge och varit så engagerade och involverad i KV gav han inget intryck av att vilja ta dem i försvar, och var på intet sätt defensiv inför kritiken, snarare uppmuntrande. Det imponerade.

Vi talade om betydelsen av gudstjänstfirandet, och hur KV fick vara en motor för en förnyelse av gudstjänstlivet i stora delar av kyrkan från 80-talet. Och worship var även i centrum i Canberra 1991, där Anden var temat. Vi kom också in på detta med KV som en ”stelnad väckelserörelse”. Birgitta satte liksom i förbifarten en form av likhetstecken mellan institutionalisering och sekularisering av en rörelse, vilket inte är så dumt! Grejen är ju att man påverkas av ett ”världsligt” tänk att man börjar kräva samma typer av belöningssystem för sitt engagemang: pengar, status, rimliga arbetstider, etc. De första i den ekumeniska rörelsen besökte varandra utan stipendier eller traktamenten, på samma sätt som de första pingstevangelisterna arbetade för 2 kronor i veckan! Men båda rörelserna har nu förändrats på denna punkt. Institutionaliserats. Sekulariserats.

Alldeles i början av vårt samtal, nästan innan jag sagt något, sa han: ”Lägg inte så mycket energi på att försöka analysera och förstå, utan försök att lära dig saker här; träffa människor och ta intryck.” Kanske ett gott råd... Det tar mycket energi att försöka förstå, och det kan vara övermäktigt. Imorgon börjar det som sagt. Ska bli spännande! Vilken är tonen? Samma som Youth-pre, eller annan?

väst och vitalitet

Idag skriver jag före mörkrets inbrott, vilket säkert kommer visa sig unikt på denna resa. Det är ett mycket intensivt schema, men Pre-Assemblyn avslutades redan vid lunch. Imorgon börjar det på allvar. Jag åkte till hotellet för vila, ensamtid, och ett sökande efter vägledning: börjat läsa Jonas Jonsons bok ”Vänner kallar jag er – En resa till Ekumene”. Samtidigt har mannen själv gått fram å tillbaka ett par meter bort. Men jag outade mig inte. Hela den övriga svenska delegationen har tydligen landat idag.

För övrigt var det roligt att se att härliga Therese skriver om det här med att ”state the obvious” . Den känslan finns kvar lite idag. Man säger bra saker, men man predikar ju för redan frälsta! Och visst blir man aldrig färdig och kan alltid inse mer (och allt det där) men det kräver en del av predikanten! Ibland känns det lite om gymnasiets diskussioner om dödsstraff i kursen ”Etik & livsfrågor”…

Kontext är ett nyckelord i mötet. Vi kommer samman från olika sammanhang och ”delar berättelser”, vilket förhoppningsvis kan bli mycket värdefullt. Men i detta sammanhang kommer åter känslan av att man som vit västerländsk man är kontextlös. Man har ingen egen berättelse, inget eget perspektiv att bidra med, tycks det som. Viljan till lyhördhet vänds här på något sätt till en subtil form av rasism: vi är norm, och vi behöver lyssna till era avvikande erfarenheter. Det kan väl vara sant att vi har pratat tillräckligt nu under åtskilliga århundraden, men målet måste ju vara ett samtal på lika villkor.

Vilken är då den västerländska kontexten? En del är erfarenheten av det jordiskas otillräcklighet när det gäller att leva ett gott liv. Materialismens stora faror som kommer till uttryck i karriärism, statusstress, och en ständig jakt! Jag tog upp det i min bibelstudiegrupp och fick respons. Men jag vågade inte ta upp frågorna om hur man som västerlänning lever rättfärdigt gentemot det fattigare syd. Det kravet finns ju hela tiden, men hur ska det förverkligas praktiskt? Hur mycket kan man kräva? Jag vill på intet sätt förringa frågeställningen, tvärtom! Jag vill ta den på yttersta allvar, men det kräver att man ger sig ut bortom plattityder och idealistiska statements.

För att göra det extremt: FN:s gräns för extrem fattigdom ligger på en inkomst under 1 dollar per dag. Tar man det rakt av blir ju en amerikan som tjänar 3 dollar i timmen faktiskt rik i förhållande till FN-standard. Men i sitt eget sammanhang är han naturligtvis urfattig. Och det är ju här han finns – i sitt sammanhang. Med de priserna, och de kraven på levnadsstandard… Det måste man ju ta hänsyn till. Samtidigt tror jag att det kan vara en hjälp mot de västerländska sjukdomarna av girighet och statusstress att ha i ett ”sydperspektiv” i sitt liv. Om man jämför sig med vänner som får toppjobb och köper bostadsrätter i Stockholm ligger depressionen och känslan av mindervärde naturligtvis nära. Men om man kan se sig själv i ett större sammanhang kanske man både kan uppnå större förnöjsamhet, mindre konsumtionshets och en större generositet.

Man kan för övrigt fråga sig vilka som egentligen är på detta möte. På en av samlingarna tog jag upp min digitalkamera för att ta en bild, och märkte hur killen bredvid mig, som kom från Rwanda, sneglade på den. Jag kände hur jag uppfylldes av den gynnades skam. En minut senare tog han upp sin egen digitala kamera och fotade… Ja, de flesta av de unga delegaterna verkar ha digitalkameror: det är bara att konstatera att vi visserligen är från en mängd olika kulturer och kristna traditioner – men att vi alla är medelklass. De fattiga är inte ibland oss.

Biskop Jonas erbjuder viss vägledning i sin personliga berättelse om den ekumeniska rörelsens historia och utveckling. Bara en sån sak som att Kyrkornas Världsråd föddes genom att ”Faith and Order”, som sysslade med läromässig enhet, och ”Life and Work”, som arbetade för praktiskt samarbete och socialetik, gick samman. Det förklarar fokuseringen på ”göra”, och i andra hand ”lära”. Den andliga enheten, gemenskapen i tillbedjan, hör inte till ”rötterna”, men min känsla är att det vuxit fram genom erfarenheten. Enligt prof. David Kerr i Lund har ”worship” varit något av oljan i maskineriet (ja, det blev ju mer symboliskt än tänkt!). Kanske skulle det vara välgörande att mer uttalat lyfta fram den andliga enheten. Kanske kan det vara ett pentekostalt bidrag – här har man ju med självklarhet sett enhet som en andlig fråga, och dogmatiken snarast som ett hinder. Ett arv från holinessrörelsen, för övrigt.

Ibland tänker jag på den ekumeniska rörelsen som en stelnad väckelserörelse, och Jonson bekräftar den bilden:

”Kommunikationen har varit den ekumeniska rörelsens förutsättning. Utvecklingen från ångfartyg och telegraf till pendelflyg och e-post har påverkat rörelsen lika mycket som teologin. En del av nyfikenheten har gått förlorad, många möten är flyktiga och en den konsultationer har blivit rutin.” (s. 62)

På ett annat ställe (s. 19) talar han om att 50-talet var ungdomsavdelningens bästa tid, då entusiasmen över att bara få mötas över nationsgränser – vilket ju var ovanligt då – flödade. Det känns som bilden av en grupp människor som drabbades, upptäckte och förälskade sig i något, där i mitten av 1900-talet. Som åkte på arbetsläger tillsammans, offrade tid och säkert också pengar för förmånen att få mötas. Men idag har entusiasmen liksom falnat. Som den ofta gör i väckelserörelser. Varför? Nyhetens behag har gått över. De var pionjärer, medan dagens generationer snarare förvaltar. Kanske kan man också sägas ha ”segrat ihjäl sig”. Ekumeniken är numera självklar – visserligen inte överallt, men för (tillräckligt) många. Inte minst KV-delegater har säkerligen i många fall vuxit upp med den. Den omfattande byråkratin gör också sitt för att lägga sordi på stämningen. Till detta kommer en märkligt rigid hållning hos en del yngre (jag är medveten om att jag kan tyckas säga emot mig själv nu, men jag tror att svaret ligger också i olika typer av pusselbitar). En slags ”backlash” där somliga i ljuset av pluralismens, postmodernitetens och ekumenikens enorma utbud och variation starkare betonar den egna identiteten. Allvarliga unga män med bekännelseskrifterna i hand. Som knäfaller inför altaret när de går in i en kyrka, men baktalar katolikerna. Deras entusiasm är grundad i glädjen av att ha upptäckt sin egen tradition, och de får momentum genom det faktum att de säger ”något nytt” (även om det naturligtvis, som det mesta nya, är nygammalt). Slutligen: om en orsak till KV:s falnande glöd är att upptäckarglädjen avtagit, är detta ytterligare en orsak till att försöka inkludera katoliker, pingstvänner och evangelikala (obs: de är inbjudna, men har själva tackat nej). Likhet är trist men olikhet vitaliserande. Kärleken växer på avstånd, som det ju heter!

Men precis som att man inte bör sätta likhetstecken mellan pingströrelsen och pingstväckelsen (pingstbudskapet har ju i Sverige och internationellt nått långt utanför de institutionaliserade pingströrelserna), så är KV och den ekumeniska rörelsen två skilda saker. På gräsrotsnivå tycker jag att den alltjämt verkar växande och vital. Och här är det den andliga enheten man fokuserar. Pingströrelsen har ju alltid rymt en institutionskritik som man kan vara kritisk mot. (Det har jag ju själv ofta varit: tyckt att man ser onödigt stark motsättning Ande – människoverk). Samtidigt kan man fråga sig om man bör hålla andliga rörelser ”under armarna” med allt för mycket institutioner. Givetvis måste man organisera och underlätta för folk att samverka och mötas, men om kraften inte finns ”av sig självt” hos folk så kanske man inte ska tvinga dem (bara för att man ska kunna ha kvar sina jobb inom den organisation man skapat. Nej, det kanske var onödigt kritiskt. Även om Freud ju lärt oss att vi inte bör underskatta the power of the subconscious.) Den ekumeniska rörelse som Jonas beskriver krävde något av dem som deltog. Ett offer – medan jag själv aldrig skulle åkt hit utan stipendium…

Nyss fick jag veta att alla KV:s papper sitter fast i den brasilianska tullen. Kaos väntar. Spiken i kistan eller chansen till en ny födelse?