do you remember the days?

jag tvivlar på att temperaturen idag kommer att gå upp till de 20 grader det för en tid sen ryktades om. Men det spricker i alla fall upp. Och häromdan levererades glassboxarna till cafét; ett sommartecken, helt klart.

Det är lätt att bli nostalgisk kring det här med glass. För att möta, eller kanske snarare spä på, den känslan har GB lagt ut de alla tiders glasskartor på sin hemsida. (Och de "vänner" som tvivlade när jag häromdagen berättade om glassen Wild West ("Det var något dina föräldrar gjorde själva, och sen lura dom dig att det var en köpeglass!") kan klicka här!)

Här kommenteras för övrigt den aldrig sinande nostalgientusiasmen ("Två nötcreme och en moviebox"-syndromet) som råder nuförtiden. Skribenten hävdar att det är 70-talisterna som är mest nostalgiska. Jag tvivlar att det är begränsat till dem: jag är född -80 och dras definitivt med, och min bror född -87 är nog den nostalgiskaste jag vet.

Då och då på den senaste tiden har jag träffat människor som läst min blogg. Vänner oftast, halvbekanta ibland. Det kan vara lite frustrerande; känslan av att personen man pratar med liksom har ett informationsövertag. Man börjar berätta något, och man ser i hans/hennes ögon att hon redan vet. Och så kommer man på varför: man skrev om det häromdagen. Jag hamnar i ett underläge, och det känns alltid obekvämt.

Fast idag träffade jag en kille vars blogg jag läst ett par gånger. Jag hade hyfsad koll på hans liv, trots att vi typ inte pratat något närmare tidigare. Det var faktiskt ganska roligt: jag hade ett informationsövertag, och jag utnyttjade det!

Men det får en att undra: är det så sunt, det här?
Eller det kanske är just det det är. Det kanske är bra att man bryter anonymiteten, kanske bra att man påminns om att människor runt en är levande, kännande, reflekterande varelser.

mer om zlatan

Det är ibland betungande att vara balanserad. Åtskilliga år på universitetet har lärt en att alltid problematisera allt. Så mycket skönare att bara få leverera snabba och och onyanserade omdömen. Det är där det här med Zlatan kommer in i bilden. Det är en oproblematisk zon i mitt liv. Han må vara kaxig, dryg, självcentrerad eller vad som helst. Jag bryr mig inte. Allt jag nånsin kommer att få höra om honom kommer jag att tolka till hans fördel. Alla som ogillar Zlatan är mina fiender. Detta är ett område i mitt liv där det inte finns rum för nyanser, här är det svart eller vitt som gäller. Jag har bestämt mig, och jag vacklar inte.

Sen är det ju faktiskt så att han är störst, att allt man hör om honom bara får honom att framstå som ännu mer sympatisk - som ryktet om att han enbart tittar på svartvita filmer!

4-ever

Detta rubbar inte troheten. Forza Zlatan!

oskrivet

Första veckan av fotbolls-VM är alltid den bästa. Då är allt oskrivet och allt kan hända. En afrikansk outsider kan skaka eller till och med besegra världsmästarna (Senegal-Frankrike 2002, Kamerun-Argentina 1990), en halvdan forward toppa skytteligan (först Martin Dahlin och sedan Oleg Salenko 1994). Alla har noll poäng, alla står på ruta ett, och bollen är rund. Eller det känns så i alla fall. I slutändan spelar ändå Brasilien final, oavsett om de gjort en bra turnering (2002) eller inte (1998).

Samma känsla som när man gick på högstadiet och gymnasiet. Vi var ett gäng oskrivna blad: allt var fortfarande möjligt. Ingen större skillnad mellan oss när det gällde klassrumsprestationerna, egentligen. Omöjligt att säga vem som skulle hamna var. Bollen var rund. Det var bara det här med historia och tradition. I slutändan blir det ändå samma sak. Jag har inte träffat många från mina gamla klasser, men mitt intryck är ändå: Medelklassföräldrar - Medelklassjobb. Överklass - chefsjobb. Och de vars föräldrar var grovarbetare hoppar universitetet och går in i traditionella arbetaryrken. Vi satt i samma klassrum, läste till samma prov med ganska likartade resultat. Men bollen var inte så rund som man trodde.

(Om tre veckor har vi återträff.)

det här var roligt

Om man googlar på ZTV får man veta att deras hemsida innehåller "programtablå och DJUPARE information om vissa program"

en grå dag. och inga av mina vänner uppdaterar sina bloggar. kanske är det mulet där de bor också. och eftersom bloggande ofta hör ihop med någon slags känsla så uppdaterar inte de, för den grå himlen gör dem lite apatiska? hade det varit 90-tal hade jag kanske jag ringt dem och frågat. nu väntar jag tills de uppdaterar.

jag har nyss spelat pingis och varit dålig 75% av tiden. det finns inget som är så frustrerande som att vara dålig i pingis. i nästan alla sporter kan man i alla fall kötta om det går illa. ta i lite extra, avreagera sig på motståndarna. till och med i squash kan man hantera svackorna med att springa lite extra. men i pingis hjälper inget sånt. alla aggressioner måste hållas undan, eller kondenseras till djup koncentration. fascinerande, frustrerande sport. men vansinnigt roligt!

stairway

Vi bor i en lägenhet med trappa. Det är en etta vi bor i, alltså, men ändå med en trappa. På nedre plan finns hall, toalett och ett rätt stort kök. En trappa upp liten hall och sovrum. Jag betraktar detta som en mycket speciell tid i våra liv. Jag tror att det kommer att dröja tills nästa gång vi bor i ett hem med trappa.

Den påverkar ens rörelsemönster en del, den här trappan. Innan, på den tiden då vi bodde i en enplanare, strövade man mycket fram och tillbaka i lägenheten. När man kom hem gick man in i vardagsrummet eller köket och la ner vad man hade i händerna (väska, matkasse, etc.), sen strosade man tillbaka till hallen och hängde av sig jackan. Och när man skulle gå gick man många varv för att komma ihåg allt man skulle ha med sig och som låg utspritt i olika hörn av lägenheten. Den tiden av bekymmerslöst strövande är över. Nu måste man vara planerad och koncis, annars tvingas man bestiga trappan. Man tar av sig jackan direkt i hallen, möjligen kan man avlasta sig i köket. (Men då måste man lyfta upp väskan igen och bära upp till hallen där uppe där den ska stå, och det känns ju lite onödigt att ställa ner något som man i nästa stund måste lyfta igen. Så kanske försöker man hänga av sig jackan medan man håller väskan i handen.) Man tänker noga efter vad man ska ha med sig ut innan man börjar röra sig ut ur lägenheten. Och upptäcker man att man är törstig precis innan man ska gå och lägga sig, då är det illa. Det borde man tänkt på innan. Hellre lägga sig törstig än att vandra oklädd ner för trappan till ett mörkt kök. Och sen upp igen.

oldies?

Är Kents vedervärdiga hemsida av tydligt 90-talssnitt ett tecken på att de lever på gamla meriter?

I höstas fick jag höra att Roque Santa Cruz hade slitit av korsbandet. Tidningarna berättade att han var Paraguays främste anfallare. Kanske skulle han inte hinna bli frisk till VM. Roque Santa Cruz. Fullständigt okänd för mig. Och jag ska inte förneka att jag någonstans kände mig lite glad: "Otur för honom, whoever he is, bra för oss!" Nu har jag läst om honom i senaste Offside: en 24-årig kille som varit talang väldigt länge, men haft problem att ta en ordinarie plats i Bayern Munchen. Många skador, och till råga på allt förlorade han sin bror i en bilolycka i början av förra året. När han så äntligen tog en A-lagsplats i höstas slets korsbandet av. Nu är han inte bara ett namn, utan ett ansikte; en människa med en berättelse. Det har han naturligtvis varit hela tiden, bara att jag inte vetat om det. Men om jag ansträngt mig lite kunde jag ha räknat ut det: bakom varje namn finns ju en människa. Men det är lite ansträngande att tänka så. Det är jobbigt att vara moralisk, man är gärna lite lat. Kanske är bekvämligheten ondskans främsta allierade.

Till råga på allt tycks han vara en varmt troende katolik som sätter familjen högt. Sånt måste man naturligtvis älska! Och så har han kommit i bråk med sin tränare om attityden till fotboll.

Den tyske tränaren: "Han är en bra kille, men han har den typiska sydamerikanska mentaliteten: han vill ha roligt när han spelar. Bristen på framgång är en konsekvens av det. I den europeiska fotbollen är det resultat som räknas. Fotboll är business och inte en lek., det står stora pengar på spel: Det har inte Roque förstått."

Roques svar: "Han gillar inte den inställning vi sydamerikanska spelare har, att vi tränar, skrattar och har kul tillsammans med våra lagkamrater, glada över att vi är välsignade med chansen att få spela fotboll. De ser det på ett annat sätt. Men de kan inte ta ifrån oss den inställningen om de skulle försöka i 15 eller 30 år."

(nu tycker jag naturligtvis att tysken är en fet idiot, men det kanske finns en försonande berättelse bakom det uttalandet? Eller bara beräknande bekvämlighet?)

Den 15 juni spelar Sverige mot Paraguay i Berlin. Jag är där! (inshallah) Förhoppningsvis har Roque tillfrisknat och kan spela. Men jag kan nog inte önska honom framgång i just den matchen.

ibland när jag pratar med folk så hejdar jag mig precis när jag tänker berätta nåt. jag tänker: "skrev jag inte det där i bloggen för nån dag sen?" och om de kanske har läst den så har de ju hört det, och man vill ju inte sitta och upprepa sig.

det händer ju att man upprepar sig när man pratar med folk, men det här är inte riktigt samma sak. När man pratar med nån kan man ju fråga "Har jag berättat det här förut?" Men man kan inte säga "Jag skrev om detta på min blogg för nån dag sedan, du har kanske läst det?" Det skulle ju kännas superkonstigt! Lite snobbigt, liksom. Och den man pratar med kan ju inte riktigt säga: "Ja, jag vet. jag läste det på din blogg förra veckan." Eller det kanske väl gå att säga så, men det är inte helt naturligt. Det blir då så tydligt hur den personen liksom har ett informationsövertag i samtalet. Vet mer om mig än jag vet om henne.
Det är lite ovant, det här med bloggarnas plats i det sociala livet.

planer man haft

vintern/våren 1999. under vårt första parti biljard tillsammans drar jag och mattias upp vår mästerplan. steg ett är att bli asbra på biljard. sen, när vi ger oss iväg på vår europaresa till sommaren, ska vi gå in på haken, fejka att vi är usla och lura folk att utmana oss till en match om pengar. då krossar vi dem och tar deras pengar. kanske, tänkte vi, kunde vi tjäna ihop till hela resan på detta sätt.

vi spelade väl biljard typ fem gånger den våren. det räckte inte. vi spelade aldrig biljard under vår europaresa.

känslan av att vara ett ruckel

jag har ju lite vajsing med min rygg. vek studentrygg som varit krökt och spänd över böcker i allt för stor utsträckning. och allt för sällan motionerats. det har varit ok under våren, men flytten i förra veckan knäckte den. så i några dagar har jag gått omkring med en sån där ärtpåse som man värmer i micron över axlarna. häromdan gick jag upp för stora trappan i slottet med den på ryggen. på väg mot biblioteket, naturligtvis. då dunkar det till bakom mig. jag vänder mig om. där nere går birgit, 80+ nånting. hon är tydligen i städartagen, och bär ut en stor, tung och otymplig bordsskiva ur matsalen. hon bär den med ena handen. här står jag med en ärtpåse över skuldrorna, där går hon med en bordsskiva i ena handen. borde det inte ha varit tvärtom? jag vänder mig om och går till min läshörna. var ska detta sluta egentligen?

---

idag har jag suttit i och pratat med massa pingstpastorer. flera av dem förde anteckningar i sina laptops. alla hade pc, ingen mac. ett tecken på vår rörelses estetiska underskott?

känslan man får

det var så länge sen – på många sätt tydligt att det var allt för länge sen. men igår var det fotbollspremiär. jag tror nästan inte vi spelade nåt förra året. dåliga planer, dåligt med folk, dåligt med tid och dålig fot. i år blir det annorlunda. trots en dålig start på många sätt: dålig plan, dåliga skor, dåligt spel, dålig bollkontroll, usel kondition och till råga på allt förlust. men ändå så fantastiskt. gemenskap, kamp, svett, glädje, besvikelse. och känslan efteråt. när man lerig och trött stapplar hem, och sen in i duschen för att befrias från smuts och svett. på med rena, slappa kläder. slå sig ner i en fåtölj och bara vara fylld av välbehag. musklerna värker lite, benen är tunga, det svider lätt i ögonen från kombinationen av svett och schampo. och sinnet är så lätt, så lätt. och man har förtjänat så mycket. man har förtjänat att göra ingenting mer den kvällen, att bara sitta framför tv:n och äta upp återstoden av påskgodiset. (och det där som är kvarlämnat i ett ägg där urvalet från början inte var helt 100 procentigt smakar helt plötsligt inte så illa ändå.)

jag hade helt glömt bort den här känslan. den kom oväntat, och kanske därför så intensivt. men nu när jag skrivit om den kan den aldrig mer överumpla mig.

bliss

igår cruisade vi mellan borden och kikade efter en plats att slå oss ner med vårt fika. "kanske ska vi sitta lite med ungdomarna?" tänkte jag, men sa det inte högt för att inte avslöja mitt pappahumoristiska inre. tänkt och gjort, vi satte oss där, med några som går sista terminen i gymnasiet, som upplever de där skälvande sista sekunderna inför Det Stora Uppbrottet. när rälsen tar slut och man ger sig in i - vad är det man brukar säga...: - stiglöst land. det gäller att komma fram till en så bra plan som möjligt, en som man kan redovisa med stolthet.

Topp tre postgymnasieplaner:
1. Jobba/läsa utomlands
2. Resa utomlands
3. Flytta till en annan stad

Huvudsaken är att man kommer BORT. sen kan man ha hur tråkigt eller hur svår ångest som helst när man väl är där, bara man GJORT något.

Det sämsta alternativet är naturligtvis att vara kvar. i alla former.

som vanligt har männen tidigare utnjutit privilegier som undantagits kvinnorna: lumpen har inneburit ett års extra betänketid; lite längre räls. man kan luta sig tillbaka, iaktta de andra och slippa bekymra sig under den allra mest intensiva "vad ska du göra i höst"-förhörsperioden. men som med många manliga privilegier är detta numera borttaget.

ungdomarna vände och vred på alternativen och tittade sen på oss: "Fatta va skönt för er. Ni är förbi allt detta, ni har klarat av det. Ni behöver inte bekymra er."

Jag log och nickade. sen tänkte jag: "Ska jag avslöja för dem att det inte går över? Att det kommer tillbaka?" visst är det lite speciellt första gången, men samtidigt: ju äldre man blir, desto högre krav på den identitet man åstadkommit. jag sa inget. ignorance is a bliss.

"Grattis till kapet!"

i torsdags fick vi vårt första oväntade besök. det knackade på dörren och när jag öppnade möttes jag av fyra sminkade barn. det tog ett tag innan jag kopplade: påskkärringar! som nyinflyttad till ett litet, litet samhälle (där uttrycket att "alla känner alla" verkligen uttrycker verkligheten och inte en taskig självbild) så vill man ju inte göra bort sig. men som nyinflyttad har man ju inte direkt frysen full (ja, nu kan man ju få intrycket att vi nånsin har frysen full...). så det blev att kasta till dem lite pengar. man minns ju själv hur det var: det var ju det man blev gladast för!

men det mest fantastiska hände just innan de gick. jag småpratade lite med dem, frågade vad de hette och så. och precis innan jag stängde dörren ropar en av dem: "Grattis till kapet!" Ofattbart! tänk att vara elva bast och vara så stolt och glad över platsen där man bor att man hälsar de nyinflyttade med ett "grattis till kapet". helt fantastiskt!

if you can't win, don't fight

Nu har vi så sakertliga kommit i ordning, färre lådor står på golvet. det är annnorlunda att bo här, att komma hit från mitt i stan. i måndags kom jag hem vid halv sju på kvällen och mötte min hustru. vi tittade på varandra, vi tittade runt omkring oss [på alla packlådor som vi inte orkade packa upp] och vi sa: jaha, vad gör vi nu? vi är på landet, vi är i ingenstans, det är väldigt, väldigt tyst här. det analoga nätet är nedsläckt och vi har ingen box. inte ens steron är inkopplad. och det är mycket långt till närmsta café - speciellt om man inte har något bil. vi kommer att vänja oss. vi kommer kanske till och med att älska det. när vi beklagar oss för lokalbefolkningen får vi till svar att "det är nyttigt". med tystnad och 0 utbud och så. men den kvällen valde vi att inte kämpa. ett telefonsamtal till min bror och en kväll med seinfeld hos mina föräldrar.

och idag är jag censurerad, för det jag ville blogga om har lydia tydligen skrivit brev om och då får jag inte säga nåt om det.
jaha. så vad nu då? en sak har jag funderat på. varför styrketränade man innan man kom in i puberteten? man får ju ändå inga muskler då. kunde inte nån ha varnat mig! jag hade värsta träningsprogrammet på kvällarna: 100 situps, 25 armhävningar, 100 tåhävningar, 20 höga-knä-hopp. gav ju inget. jag brände bara allt krut till ingen nytta.

8 april kl 18:15

Sorg sorg sorg sorg sorg. Vi rullar ut från Lund och himlen gråter med oss för det är så sorgligt och det värker så i hjärtat och det är fasta så jag kan inte ens tröstäta. Och jag tittar ut och jag tittar inåt och jag tror aldrig att jag har upplevt det så, hur scenerna spelas upp en efter en, de kommer så enkelt så klart och utan mellanrum eller ansträngning. Som på film fast utan musiken. Där är jag och jag har nyss kommit till Lund och jag är lite vilsen och jag går upp till teologen och jag försöker förklara för Göran som har vitt hår och lätt aristokratiska drag, fast ändå är snäll, hur jag tänker mig att min uppsats ska se ut. Och där är Arken och jag går in och jag står framför hyllan och tittar och tänker på vilka böcker jag skulle vilja ha och ännu hellre ha tid att läsa. Det är morgon och jag skyndar uppför backen och jag störtar in till Dominikanerna med andan i halsen och hör att de inte har börjat och jag rycker till mig en tidegärd och jag går in och jag bugar mig och sätter mig och försöker komma ihåg vilken vecka vi är på och hoppas att de kommer att annonsera sidorna och jag tittar mig runt omkring och hoppas att det åtminstone kommer att vara två bröder där så att det finns någon att luta sig mot i sången och jag hoppas att psalmerna ska tala till mig idag men samtidigt vet jag att det inte gör något om de inte gör det för det är inte den sortens gudstjänst och Pascal knackar i bänken och reser sig och vi reser oss och han sjunger melodiskt och kraftfullt och med sin vackra franska brytning Herre öppna mina läppar och vi svarar Så att min mun kan förkunna ditt lov och vi bugar oss och säger tillsammans Ära vare Fadern och Sonen och Den helige Ande och så rätar vi på oss och vi säger Nu och alltid och i evigheters evighet och jag tänker att det kanske är så att Freud hade rätt och att en förkärlek till ritualer tyder på en neurotisk läggning men jag struntar i det för det är gott att vara här och jag tycker om att buga mig och sluta ögonen och göra korstecknet och sången böljar så vackert och jag älskar älskar att jag kan sjunga med inte bara i orden utan också i melodin för jag har aldrig varit musikalisk men jag börjar lära mig och jag kan sjunga med lite större självförtroende nu. Alla platserna som varit Lund för oss och gjort det till hem: Teologen Arken Dominikanerna Folk å Rock Lundafalafel Herkules Alfredos Italia Spot och alla gatorna och alla gränderna och alla kullerstenar och alla vackra hus och det har verkligen hem och våran bakgård och jag har vetat var jag kan få god mat och vilka baristor i stan som gör det bästa kaffet, och jag kan återvända men då kommer det inte längre vara hem då kommer jag vara en gäst och en främling. Och alla vännerna. Det ringer på dörren och där står Filip han skickade nyss ett sms och nu är han här och han ser lite nonchalant ut men han är här och jag vet att han vill vara här och att han tycker om att vara här och vi tycker om att han kommer förbi och jag vet inte vad vi pratar om kanske klagar vi på något och Lydia sätter på kaffemaskinen och vi sätter oss i köket medan hon fixar och idag skiner solen så vi sitter kvar i köket och dricker vårt kaffe där och vi pratar fast jag vet inte vad vi pratar om och vi skrattar och jag har egentligen mycket att göra men jag sitter kvar lite längre än jag borde men snart går jag och sätter mig i min turkosa stol och läser en bok. Och det är kväll och vi sitter i vår soffgrupp och pratar och vi är tillräckligt många för att alla ska kunna var med i ett samtal eller vi är så många att det bildas flera små grupper eller vi är hos Johan & Lovisa och vi är trötta och vi sitter i deras soffa och vi ber Johan sätta på något roligt och vi tittar på kvarteret Skatan och vi viker oss av skratt och hjärnan fylls av endorfiner och jag blir lätt till sinnet och kvällen går och det blir dags att gå och Lydia är trött och vill inte gå men vi måste och när vi väl kommer ut är det inte så farligt utan trevligt att få en kvällspromenad och vi pratar om kvällen som varit och vi pratar om vad som faller oss in vi pratar faktiskt hela vägen hem förbi polishuset genom bostadsrättsområdet till vänster på cykelvägen förbi statsparken och ibland ägnar jag en tanke åt ligistgänget som slagit ner folk med baseballträn fast det var ett tag sen nu och oftast är gatorna öde när vi går hem med undantag från studenter som är på väg hem efter en kväll mycket annorlunda än vår. Och det är förmiddag och jag går genom parken och jag möter Rikard för vi ska simma och först ville inte jag men han ringde och jag följde med och vi går in och byter om och det är ganska tomt bara några äldre herrar och vi duschar och vattnet blir inte riktigt varm och det retar jag mig på och nu börjar Rikard tveka och säger Ska vi inte gå en promenad istället han säger det halvt på skämt men om jag sa ja skulle det bli så men jag säger Nej nu när vi är här är det bara att köra och min stackars rygg behöver motionen och vi går ut i hallen och det är kallt och nu tycker vi båda att det här var en ganska dålig idé och vi vet att när vi hoppar i är det ännu kallare de första fem sekunderna och därför står vi på kanten och pratar i tio minuter och vi skrattar vi bubblar bitvis av skratt åt något som säkert inte egentligen är så roligt men det finns en förväntan i luften en slags spänning vi befinner oss mellan land och vatten och vi borde hoppa i men vi vill inte vi vill dra ut på det lite till för vi vet hur kallt det kommer vara det hugger till inte som en kniv kanske men ändå och snart kommer vi utsätta oss för det men vänta lite till inte än vi kommer på något att prata om något som ger oss en ursäkt att stå på kanten lite till och till sist säger någon av oss Nu kör vi och så väntar vi in ett bra läge och så hoppar vi i alltid jag först jag vet inte varför men alltid så och Rikard efter och i vattnet sätter han på sig sina glasögon medan jag börjar simma men efter ett tag kommer han ifatt mig och simmar om mig och vi försöker hålla räkning och vi frågar varandra hur många längder vi kört om inte jag bestämt mig för att köra på tid och efter en halvtimme är vi klara och möra i musklerna och svidiga i ögonen och vi går och duschar och vattnet blir fortfarande inte riktigt varmt och nu är det riktigt irriterande och vi går genom parken och Rikard går med och han borde gå hem och plugga och jag också men vi pratar och vi stannar utanför min portuppgång och vi blir stående där och kanske är Lydia hemma och han följer med upp För att hälsa och han blir kvar lite och det skulle ha tagit en timma allt som allt men nu tar det mycket längre tid och är mycket trevligare. Och nu lämnar vi allt detta, vi kan väl återvända men det är inte längre hem och om vi återvänder är vi inte längre hemma utan vi är gäster och främlingar och det gör så ont.

jag har en vän som är väldigt bra på att berätta historier. det är trevligt att smita in till honom där han jobbar och prata lite, då får man sig ofta en eller ett par dråpliga stories till livs. nu flyttar vi, och detta blir ännu något att sakna. men jag kan inte låta bli att undra: ingår, eller kommer jag att ingå, i några av hans stories? det skulle vara trevligt, då skulle det vara som att man levde kvar lite härnere. och det vore ju en tröst.

it's not dark yet, but it's getting there...

surt och onödigt och störande och riktigt, riktigt tungt. Satt ensam vid ett bord med 7 frölundaiter och såg matchen. Och det är väl ok att förlora, till och med att förlora när man sitter bredvid vinnare. Det har jag ju gjort förr, som i match ett som jag såg med brandingenjörs-oskar. Han hade en bra ton och var balanserad. Men killen jag satt jämte idag såg demoner varje gång han såg en blå tröja; och di röde var bara änglar hela tiden. Det är väl en sak om man går in för att ta rollen "hängiven och enögd supporter" och liksom medvetet väljer att vara partisk. Men den spelade objektiviteten går mig på nerverna. När en människa tror sig vara saklig och nykter, men i själva verket aldrig lyckas ha mer än ett perspektiv - den egna sidans. Linköpingsspelarna spelade hela tiden fult, på gränsen till grymt, enligt den här killen. Som när en linköpingsspelare tacklade en frölundait efter signal, och frölundaspelaren ramlade över Salo. Ok, inte snyggt, onödigt dessutom. Och bestraffat med en 2 minuters utvisning. Men det får väl vara någon måtta: hockey är en kontaktsport, och om man blir så upprörd för en lite sen tackling, vad har man då kvar när det blir en spearing eller en allvarlig boarding? Det måste finnas proportioner, och den verkliga ilskan bör man lägga på de verkliga skitstövlarna. Vidare var domaren var givetvis för linköping, och när en frölundaspelare åkte ut, då var det för att linköpingskillarna filmade. Då kan det tilläggas att LHC-spelarna sattes i utvisningsbåset 9 gånger, mot 6 för Frölunda. Jösses, så jobbigt. Så jobbigt att leva så: hela tiden uppleva att hela världen är emot en. Att man själv är ett helgon men ständigt motarbetas av mörka krafter. Euforins enögdhet är en sak, den kan svepa med vem som helst. Men förmår inte se de de mindre smickrande sidorna hos sitt eget lag, då är risken att man inte heller är medveten om sitt eget mörker.

att upptäcka när man flyttstädar (2)

att stora fönster visserligen är trevligt när man bor i en lägenhet, men inte lika fantastiskt när man ska flytta och tvingas putsa rutor och karmar.

att upptäcka när man flyttstädar (1)

Att hela ens samlade pokervinst-besparingar gått upp i rök för att den bestod av utgångna 50-öringar.
Jevra riksbank!

and lead us not into temptation

dagens prövning 1: att flyttpacka serietidningarna - mest Larson och Kalle&Hobbe (aka Serieparaden) – utan att läsa dem. (ok)

dagens prövning 2: att undvika att blogga för att jag egentligen har viktigare saker att göra. (inte ok)

grönt e skönt

nu har jag "äntligen" hittat en blogg som använder samma bakgrundsdesign som jag. jag började tvivla där ett tag. Här är den. inga likheter i övrigt dock.

Här kan man annars läsa om den åldersnoja som råder bland många bloggare/dagens posttonårsfolk. ganska rolig läsning. sigge lanserar ibland små "opinionsundersökningar", men jag väntar ännu på den mest intressanta frågan: "Hur gammal är du?" Jag gissar att medianen skulle hamna nånstans 27-28. och på tal om honom: idag skriver sigge om träslöjd. kanske lite vassare än undertecknad, men inspirationen kan väl bara ha kommit från ett håll??

och det här då?

Om LHC vinner i matchen som börjar om en kvart så går de till sm-final. det vore ju å ena sidan fantastiskt, en underbar framgång och helt berusande. enda buggen är att finalserien krockar med påsken. som jag hade tänkt att faktiskt fira i år. en finalmatch på skärtorsdagskvällen, och en annan på påskafton. *suck* det pajar ju om inte allt så ganska mycket. men jag kan ju inte hoppas på att de förlorar - särskilt inte mot fula frölunda som jag tidigare gillat, men som jag nu efter 5 matcher börjar hysa visst agg mot. så återigen: hur ska jag tänka?

and in my dream I have a plan, if a got me a wealthy....

deklarationen har kommit. att ta hand om papper och siffror räknas som min uppgift i hushållet. lite manligt, kanske? mindre manligt i så fall att min fru drog in mer än 3 gånger mer än mig förra året. är jag omanlig? eller lat? eller jämställd? hur ska jag känna mig?

söndagsläsning

Bilden ovan är ett montage. inte bara genom att jag har placerat böckerna i en hög och tagit kort på dem. i själva verket har jag inte alls ägnat något av den här söndagen åt dem. jo, jag slog lite i smith's bok när jag pratade med a, men inte mer än så. men jag gillar bilden av mig som det skulle ge om jag hade läst dem denna söndag: smiths presentation av en avantgardistiskt teologi, cléments uppbyggelse-via-historien (och dessutom fornkyrkan!), och som kronan på verket: den poppige och geniale safran foer! dessutom tycker jag alla böckerna är snygga på något vis. de känns både uppdaterade och rejäla. som man själv vill vara. är det detta som kallas att regissera sitt liv? att vara mer intresserad av bilden av ens liv än dess verkliga innehåll? sånt som bloggare då och då får kritik för att hålla på med.

show them how funky, strong is your style, it doesn't matter who's wrong or right, just beat it

brott som var väldigt hypade ett tag men nu verkar ha försvunnit helt (eller så har de bara försvunnit ur tidningarna):

1. Väskrycking. två killar på en moped åker förbi en tant, en kör medan den andra rycker väskan. skräckhistorier om brutna armar, folk som vägrat släppa och släpats med en bit, väldiga trauman. det var mycket på tapeten för ett tiotal år sedan. vi fick se varnade informationsfilmer i högstadiet som skulle få oss att inse att väskryckning var något som kunde få eländiga konsekvenser. och jag minns ett radioprogram där en expert föreslog att man skulle bära en tom "fejkväska", utan pengar eller värdesaker och gärna med en lapp i: "Och på den kan man skriva 'Tji fick du', eller något sådant." Det är helt sant, han föreslog just den formuleringen! bara tanken på att man ska vara så beredd på att man blir utsatt för brottet att man riggar en liten surpris till den framtida förövaren! och man kan ju fråga sig: vore det inte bättre att gå ut helt utan handväska?
2. Boffande [sniffa tändargas]. också informationsfilmer (varnande sådana, alltså) i högstadiet.
3. politiker som fifflar med kreditkort. från gävle i norr till motala i öst, och däremellan stockholm och regeringskansliet såklart!
4. sniffa lim.
5. värdetransportrån. (ok, kanske lite tidigt att blåsa faran över..)

the hills are alive with the sound of....

musikal! vårens höjdpunkt. just nu håller vi på att öva inför uppsättningen av den årliga påskmusikalen, och jag har egentligen inte tid att vara med men jag är det ändå och jag är väldigt glad över att jag är det! egentligen är det inte musikalen - agerandet, sången, dansandet - som gör det, utan allt runtomkring. att bara vara en del av ett gäng som gör något tillsammans. tillsammansarbete. och dessutom att det är barn och tonåringar inblandade. dem blir man ju lycklig bara av att titta på. en liten tott som just lärt sig gå går omkring och viftar med trumpinnar medan hennes mamma försöker instruera enseblen - som är svårfångade för att de hellre i förundran tittar på dottern. småflickor som energiskt viskar hemligheter och sen skrattar hysteriskt. killar som slåss lite och sen snabbt byter skepnad för att med stort allvar genomföra scenerna. uppsättningens yngsta tjej som anstränger sig för att hänga med i dansen men bitvis känns helt frånvarande.

och sen efter övningen möter jag 11-12 åriga tjejer med stora påsar smågodis. nu ska de säkert hem och se fredagsunderhållnignen tillsammans med sina familjer. tänk när fredagsunderhållning och smågodis var veckans höjdpunkt, ibland toppad med att nån kompis sov över! när man inte behövde halvt urskuldra sig med att man "tar det lite soft ikväll" och liksom i förbifarten antyda att man ska göra betydligt mer spektakulära saker nån annan kväll. när det var nog i sig själv, inget ansågs kunna toppa godis och "Det kommer mera". hur det nu kunde vara så, men så var det i alla fall. och det skulle inte funka idag, jag vet det, och på ett sätt skulle man inte ens vilja det för timell&hägerfors var inte roliga då och de är det fortfarande inte. men ändå. ribban låg så mycket lägre, man var nöjd med så mycket mindre. och om man - vilket inte hände ofta - fick frågan vad man gjort i helgen så var det inget konstigt att svara att man sett på tv och spelat tv-spel. och kanske lekt "burken".