Teologisk verkstad

Det moderna självförverkligandet – och alternativet

2012-01-30T11:21:00.003+01:00

Ett stycke som kan kräva två eller tre genomläsningar, men som är värt det:

"[T]he formation of consumerism as we know it today depended on a widely embraced Romantic and post-Romantic conception of the individual – not an embodied soul called by God to flourish in a family within a community through the exercise of the virtues, but an emotive 'self' that constructs itself as it pleases in the self-chosen relationship it makes and breaks, by excercising its rights to do so through the desire for acquisition of material things and their contribution to its self-construction of identity."

Brad S. Gregory, "The Unintended Reformation", s 292.

Demokrati är folkets opium

2012-01-24T21:52:00.002+01:00

Tilltron till staten är av hävd stark i Sverige, och motiveras ofta med hänvisning till demokratin. Politikerna som bestämmer är ju folkvalda. Genom våra val har delegerat vår makt till dem, och därför får vi stå ut med deras beslut, heter det. Vill man ändra på något ska man gå den politiska, "demokratiska" vägen – även om det kan ta tid.

Med ett sådant tankesätt blir demokratin ett folkets opium.

Det vill säga: vi passiviseras som medborgare, och gör vår enda "insats" vart fjärde år då vi väljer att rösta på det ena eller andra politiska partiet. Vi engagerar oss alltså inte i det dagliga samhällslivet, utan delegerar detta till experter och myndigheter. Men tanken med demokrati är faktiskt att de representerar oss hela tiden. Därför finns det ingen anledning att passivt finna sig i vad de beslutar. Vi kan protestera, bilda opinion, motsätta oss, obstruera, vägra att lyda.

Blockaden mot tvångsdeportationen av irakiska flyktingar är ett väldigt bra exempel på detta!

Foucault & sekulär heilsgeschicthe

2012-01-24T09:10:00.003+01:00

Läser för närvarande en bok som är en aning för tjock, men där man kan hitta resonemang som dessa:

"The shift [in the 1990s] from neo-Marxist to Foucauldian ideas permits the migration of a rhetoric of resistance previously invested in anticapitalist class struggle, and the survival of a secular sense of purpose that it afforded. Properly politicized in the approved ways, scholarship can remain meaningful even if one studies obscure people who lived centuries ago, so long as it obeys the one-note analytical paradigm of power imposed and resisted. The recovery of the agency and discontented voices of the oppressed, by prefiguring the emancipatory narrative of modernity, can at least partially redeem the otherwise dismal premodern human past. In a world-view premised on individual autonomy as the teleological apotheosis of human history, locating the agency of resistance becomes a secular substitute for the salvation of scholars who reconstruct its redemptive exercise by their premodern subjects and thereby, through fashioning a suitably usable past, stand in vicarious solidarity with them."

(s. 127, "The Unintended Reformation", Brad S. Gregory)

Jesus vs Religion?

2012-01-13T12:03:00.004+01:00

Ett klipp om "Jesus vs. religion" sprider sig nu med vinterkräksjukans hastighet i de sociala medierna. (En aning ironiskt, eftersom poeten Jeff Bethke bland annat hånar "religiösa" som låter sin tro synas på facebook.)

Man måste förstå varifrån Bethke kommer. Bakgrunden är en evangelikal konservativ amerikansk kristendom som röstar republikanskt, har en utförlig syndakatalog och är väldigt måna om skenet. Detta står Bethke upp i halsen. Det är mot detta udden är riktad, och på något plan kan man naturligtvis sympatisera med det.

Bethke beskriver "religion" som fokus och förtröstan på människoverk och yta. Utsidan är blank och fin, men insidan rutten. För den som kan sin Bibel är det en retorik som känns igen.

Begreppet "religion", som vi använder det, är egentligen ganska nytt och kan ses som ett modernt redskap att klassa "religion" som något Helt Annat än andra mänskliga aktiviteter, som politik, filosofi, ideologi, etc. Det är alltså ingen självbeteckning att stå efter, egentligen. Flera 1900-talsteologer har gjort en liknande motsättning mellan "religion" och den kristna tron. Karl Barth talade om religionen som människans sätt att försöka nå Gud, och menade att Guds uppenbarelse i Kristus innebar att Gud i stället kom till människan, vilket Bethke tycks ha plockat upp.

Problemet med Bethke är att han skapar en rad motsättningar som är väldigt tveksamma. Den grundläggande är motsättningen är den mellan nåd och gärningar. Utifrån denna ställs sedan institution mot frihet, beteende mot innerlighet och lag mot nåd.

Bethke vill vända sig mot allt som andas "krav" och "måsten" och i stället predika nåd; "Let go, let God", liksom. Men egentligen förnekar han allt konkret, allt som har kropp. Därför blir det ett exempel på när en extrem luthersk nådesförkunnelse slår över i gnosticism, dvs. förnekelse av kroppen. Motsatserna i universum hos Bethke är inte Gud och synden, utan Gud och det konkreta.

Det enda verkliga för Bethke är det inre, hjärtat. Tydligast blir det kanske i hans reaktion mot "behavior modification". Helgelseprocessen kan för Bethke inte vara en rörelse från kropp till själ, utan den måste alltid börja i själen. Det vill säga: liturgin, goda vanor, kristna praktiker betyder inget. Det är bara "laggärningar", utanpåverk, inlärda beteenden. Det enda som betyder något är "hjärtat".

Många har delat, gillat och verkligen uppskattat Bethkes förkunnande poem. Och i den sida av den som är en påminnelse om Guds oförtjänta kärlek till människan kan den vara värd att ta till sig. Men den motsats han gör mellan det konkreta och det andliga är verkligen problematiskt. Inte minst för att det utelämnar människan till sig själv. Hon blir ensam, utan konkret vägledning, och ska bara följa sitt Gud i våra "hjärtan". Men vi är kroppsliga varelser, och därför är vi beroende av konkreta ting. Goda gemenskaper, uppbyggliga vanor, och så vidare.

Allting kan missbrukas, men det är skäl att kasta ut dem. Det är inte fel att be aftonbön, bordsbön eller morgonbön. Det är en vana som knådar den kristna tron in i våra liv. Det är inte fel att regelbundet ge tionde, att gå till gudstjänst varje söndag eller att göra en insats på ett natthärbärge en gång i månaden. Det är så jag låter frälsningen uppfylla mitt liv.

(Här finns en annan, syrligare kommentar till Bethkes dikt)

Hart om ateism

2010-07-04T11:17:00.001+02:00

"For one thing, it seems obvious to me that the peculiar vapidity of New Atheist literature is simply a reflection of the more general vapidity of all public religious discourse these days, believing and unbelieving alike. In part, of course, this is because the modern media encourage only fragmentary, sloganeering, and emotive debates, but it is also because centuries of the incremental secularization of society have left us with a shared grammar that is perhaps no longer adequate to the kinds of claims that either reflective faith or reflective faithlessness makes."

David Bentley Hart här

(Bl.a. med avseende på min kommentar om Eva Dahlgrens sommarprat i SvD 1.7.2010 (tyvärr inte på nätet), och Christer Sturmarks respons på den här)

Artikel om frikyrkliga kommuniteter

2010-06-16T10:33:00.003+02:00

Beklagar den sparsamma aktiviteten på bloggen på sistone; har med pappaledighet och annat att göra. Men här ett tips i alla fall: häromdagen hade jag inne en artikel i Dagen om frikyrkligt kommunitetsliv.

Emil Gustafsons himmelska födelsedag!

2010-05-05T22:57:00.003+02:00

Så här på 110-årsdagen av Emil Gustafsons insomnande (den 5 maj 1900) passar det väl utmärkt att återge det som är känt som hans sista Torp-predikan. Han höll den på sommaren 1898, på den midsommarkonferens som Helgelseförbundet årligen ordnade. Den trycktes sedan som slutord till det som egentligen är hans sista - och främsta - sammanhållna verk,* "En konungs brud".

Slutord.
Min lefnads sol sjunker, och jag är som en döende man ibland eder*). Och gerna skulle jag dö, om I viljen kröna min Herre som kung, när min stämma brustit och mitt stoft hvilar i mullen. Men hvarför icke nu?
1:o. Stunderna fly. Och evigheten slumrar i tiden. Lifvet är den sådd, som evigheten skördar. Vill du följa mig till Jordans kalla våg och inför dödens och evighetens allvar fråga: »Hvad lefver jag för?» Tänk om du till slut skulle nödgas klaga: »Jag varit kristen många år, men aldrig vunnit en själ för Jesus, och nu måste jag dö. Mitt lif är förloradt!» De flesta gåfvor kan människan emottaga två gånger. Men du får aldrig mer än ett lif. Och detta enda lif är kort. Är lifvets blomma för skön att gifva honom, som gaf allt för dig? Har väl du någon önskan bredvid honom, som är fängslad i dina lockar? Säg, hvilket svar jag skall gifva honom som har sändt mig?
2:o. Brudgummen kallar. Den himmelske vännen ropar: »Si jag kommer snart!» och det manande ropet har gång efter annan skakat församlingens hjärta. Skall budskapet: »Jag står vid dörren!» än en gång ohördt förklinga. Trots alla dina synder är du hans kärleks föremål. Har du icke sett honom glänta i hjärtats port och säga: »Låt upp för mig, min dufva! Ty mitt hufvud är öfversköljdt af dagg, mina lockar fuktade af natten.» Hvem kan han vara? Han är konungars Konung och herrars Herre. Det är han som i dödens kval och vid ropet: »Min Gud, hvi har du öfvergifvit mig!» slog sina armar om ditt hjärta och sade: »Din kärlek skall evigt hugna mig!»
3:o. Andens rop till församlingen. Den helige Ande förmanat oss med en moders vältalighet. Det ena ropet aflöst det andra: »Stån upp och tagen edert arf i besittning!» Hvem har ej hört om »ett land, som flyter af mjölk och honung?» Ingen af oss är i okunnighet om, att »allt är oss skänkt som hör till lif och gudaktighet.» Den helige Ande har uppenbarat det för oss och fört oss till gränsen af ett »kostligt land». Tårar hafva strömmat och heliga löften gifvits. Hans kärlek rört våra hjärtan, och vi hafva klagat inför Herren: »Förlåt min synd och tag mig som jag är!» Och likväl skola många dö vid gränsen och jordas i ärelystnadens, verldskärlekens, stolthetens, otrons och partisinnets grafvar. Och vi skola under mycken kamp, lidande och tårar bära klasar till öknens folk.
Bland dem, som mitt ord gäller, fins sådana själar som till och med hafva kämpat för en Andens förnyelse, men aldrig kommit till någon djupare kristlig erfarenhet. Och hvad äro de nu? Om vi kunde genomskåda människornas hjärtan, skulle vi snart finna ett folk, som under skenbart framåtskridande är stadd i en fruktansvärd reaktion, som Israel, och börjat sucka efter verldens njutningar. Och åtskilliga hafva redan begynt mogna till trots mot den helige Ande. Allvarliga tider!
Församlingen har kommit till en den mest afgörande tidpunkt som hon någonsin upplefvat. Den återkommande Herren och brudgummen står vid dörren. »Den, som har öra, han höre hvad Anden säger församlingen.» Hur gäller det icke nu att vandra i helig fruktan. Må Gud bevara och helga våra sista ögonblick. Snart nalkas vår förlossning.
4:o. Du är kallad till hans härlighet. Strålande vakter posta vid Sions gyllne borg. Harneskklädda kerubim göra sin parad vid himmelens portar. Tidens tecken ila på Konungens väg som lykttändare genom natten. Och jag tycker mig se den ena eldsvagnen efter den andra ila öfver bergen. Alla redo att hem ta hans gråtande, kämpande brud! Är du redo? Månne icke »lysning» allaredan blifvit afkunnad mellan Kristus och församlingen! Och hvilka åtgärder har du vidtagit för att möta honom?
I bröllopssalen, der safiren flammar, de »tusen sinom tusen» darrande beskåda vår, af Lammets härlighet bestrålade, boning. Och guldplatån har för länge sedan blifvit färdig för den utvalda sångkören på Sions berg. Snart skall basunen ljuda och Guds församling tågar in genom himlens perleportar. Hvi skulle du, som är kallad till medarfvinge i de renas och heligas verld, söka det jordiska och fläcka din själ!
Du är ovärdig och ringa. Men ditt hjärta är skapadt för honom, och han älskar dig. Låt verlden fara och blif hans. Kämpar det nya lifvet mot en seg Jakobsnatur? Var stilla under Andens tuktan. Nåden skall herska i lif. Och du skall blifva en furste.
Hvad himmelska väsen ej kunna mottaga, det har han beredt för oss syndare. Och det fins tillräcklig nåd att lefva som ett helgon. Solen bländar vårt öga men hvilar i daggdroppen. Så vill äfven han, som är »Rättfärdighetens sol», hvila i oss, hvila till dess vi gå upp i honom, såsom daggdroppen uppslukas af solen, hvila till dess vi förlorat vår egen skugga, och det hvarken talas om Paulus och Apollos, 1 Kor. 3: 4, utan
Kristus är allt och i alla.

* Den postumt utgivna "Evighetsljus på mörka moln" består i högre grad av redan publicerade texter och har inte samma tydliga linjer. Vad som är Gustafsons arbete och vad redaktörerna (som hittade manuset efter hans död) har gjort för strukturen etc framgår inte.

Dagens provokation

2010-05-04T16:39:00.000+02:00

"Most of us, for instance, rarely have cause to reflect that some of the variants of America's indigenous evangelical Christianity, especially of the "fundamentalist" sort, would have to be reckoned--if judged in the full light of Christian history--positively bizarre. Yet many of its dominant and most reputable churches have--quite naturally and without any apparent attempt at novelty--evolved a Christianity so peculiar as to be practically without precedent: an entire theological and spiritual world, internally consistent, deeply satisfying to many, and nearly impossible to ground in the scriptural texts its inhabitants incessantly invoke... the American myth of salvation, at its purest, is a myth of genuinely personal redemption, the escape of the soul from everything that might confine and repress it--sin, the world, and the devil, but also authority, tradition, and community--into an eternal, immediate, and indefectible relation with God, and it is to this myth, much more than the teachings of the New Testament, that some forms of American evangelical Christianity, especially fundamentalism, adhere. This is obvious if one merely considers the central (and some might say only) spiritual event of fundamentalist faith and practice, that of being 'born again.' In the third chapter of John's Gospel, where this phrase is originally found, its entire context is mystagogical and clearly refers to baptism, but so far removed has it become from its original significance in many evangelical circles that it is now taken to mean a purely private conversion experience, occurring in that one unrepeatable authentic instant in which one accepts Jesus as one's 'personal' lord and savior. Some fundamentalists even profess a doctrine of 'perpetual security,' which says that this conversion experience, if genuine (and therefore hangs, for some, in agonizing uncertainty), is irreversible; like the initiation ceremonies of the ancient mystery cults, it is a magic threshold, across which--once it has been passed--one can never again retreat, no matter how wicked one may become. One could scarcely conceive of a more 'gnostic' concept of redemption: liberation through private illumination, a spiritual security won only in the deepest soundings of the soul, a moment of awakening that lifts the soul above the darkness of this world into a realm of spiritual liberty beyond even the reach of the moral law, and an immediate intimacy with the divine whose medium is one of purest subjectivity... The churches most likely to prosper greatly are those that make an appeal to--and an attempt to adopt the style of--an emotive individualism. Whether this means seeking to provide a sort of chaplaincy for small communities of earnest, socially conscientious liberals (as do many mainstream Protestant parishes and many Catholic parishes that might as well be mainstream Protestant), or promoting a more traditional--if largely undemanding--popular moralism, or promising more extreme forms of spiritual experience, or supplying a sort of light spiritual therapy, what is ultimately important is that institutional authority and creedal tradition not interpose themselves between the believer and his God."
David Bentley Hart

Teser

2010-05-03T19:11:00.003+02:00

Idag presenterar jag 9,5 teser om internet och kyrkan på amen.se.

So 2009...

2010-04-26T12:09:00.002+02:00

David Quinn på Irish Independent argumenterar för att Benedict XIV har ersatt George W Bush som medial "bogeyman." Påminner om nåt jag läste - ehem - för drygt ett år sen...

Hannah's Child

2010-04-26T09:40:00.004+02:00

Nu finns den ute, Stanley Hauerwas memoarer - som min hustru tagit omslagsbilden till! Vad jag än gör som teolog så kommer jag aldrig komma i närheten av detta.

Även SCM använder hustruns bild för den brittiska utgåvan; här kan man läsa boken "blurpad" av Rowan Williams.

#stoltmake

Lewi Pethrus & Stanley Hauerwas?

2010-04-22T16:29:00.003+02:00

"Men det ska vara så, att världen är värld och de kristna är kristna. Guds ord ger en klar och tydlig skillnad. Och församlingstukte är till för att hålla gränsen klar, så att människorna, när de passerar, kan säga: här är Guds folk, och här är världen."

Lewi Pethrus, "Kristen församlingstukt" år 1930.
(Samlade skrifter, band 6, s 94)

Första halvan av citatet påminner mycket om Hauerwas – "Let the world be world" - men andra halvan får kanske vissa av oss att studsa till. Frågan är: följer det andra, församlingstukten, nödvändigtvis av det första?

Dawkins till katolska kyrkans försvar?

2010-04-21T14:19:00.002+02:00

Nej, inte nu - då han kräver påvens arrest - men för inte så länge sedan skrev han följande rätt märkliga passage i sin bok "The God Delusion".

"Priestly abuse of children is nowadays taken to mean sexual abuse, and I feel obliged, at the outset, to get the whole matter of sexual abuse into proportion and out of the way. Others have noted that we live in a time of hysteria about paedophilia, a mob psychology that calls to mind the Salem witch-hunts of 1692… All three of the boarding schools I attended employed teachers whose affections for small boys overstepped the bounds of propriety. That was indeed reprehensible. Nevertheless, if, fifty years on, they had been hounded by vigilantes or lawyers as no better than child murderers, I should have felt obliged to come to their defence, even as the victim of one of them (an embarrassing but otherwise harmless experience).

The Roman Catholic Church has borne a heavy share of such retrospective opprobrium. For all sorts of reasons I dislike the Roman Catholic Church. But I dislike unfairness even more, and I can’t help wondering whether this one institution has been unfairly demonized over the issue, especially in Ireland and America… We should be aware of the remarkable power of the mind to concoct false memories, especially when abetted by unscrupulous therapists and mercenary lawyers. The psychologist Elizabeth Loftus has shown great courage, in the face of spiteful vested interests, in demonstrating how easy it is for people to concoct memories that are entirely false but which seem, to the victim, every bit as real as true memories. This is so counter-intuitive that juries are easily swayed by sincere but false testimony from witnesses."

Sid 315-16 i The God Delusion.

Jag misstänker dock att det är en typ av "försvar" som den katolska kyrkan betackar sig för!

Nej, detta var naturligtvis inget viktigt...

2010-04-20T14:22:00.006+02:00

Det är ju inte heller ett särskilt aktuellt ämne... Ledaren för en miljard katoliker kan verkligen inte mäta sig med arkitekten Adolf Loos, konstnären Marcel Duchamp eller det litterära paret Bruckmann som fått understrecket-redaktionens uppmärksamhet de senaste dagarna!

_______________________________________
Från: joelh
Skickat: den 19 april 2010 20:30
Till: Under strecket
Ämne: Understreckare om påve Benedikt?

Hej,

Idag var det femårsdagen sedan kardinal Ratzinger blev påve Benedict XVI. Så vitt jag kunde se hade ni inte någon understreckare om det. Skulle en sådan intressera er? Den exakta femårsdagen är ju förbi om några timmar, men det skulle kanske ändå vara intressant för era läsare med en text som tar upp och noterar huvudlinjerna i detta fem år långa och mycket kontroversiella pontifikat?

Jag arbetar som doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Min huvudinriktning är just modern kyrkohistoria; jag har tidigare bl.a. skrivit en publicerad understreckare om Sarah Palin och den moderna evangelikalismen. (Har även publicerat i olika vetenskapliga och populära magasin - se bifogad CV)

vänliga hälsningar,
joelh

Datum: Tue, 20 Apr 2010 09:13:22 +0200
Från: Under strecket
Ärende: SV: Understreckare om påve Benedikt?
Till:joelh

Hej Joel,

jag måste tacka nej till ditt förslag.

med vänliga hälsningar

I.F.
tf red Under strecket

(Och eftersom det är så svårt med ironi i bloggposter bör jag kanske lägga till: Svaret "nej tack" hör till vardagen för en skribent - jag är verkligen inte bitter. Möjligen denna gång en aning överraskad över detta definitiva "njet".)

Vitt blir svart

2010-02-16T13:30:00.001+01:00

Avhandlingsfråga

2010-02-11T15:15:00.002+01:00

Någon som vet vad Helgelseförbundets gamla församling Gasverkssalen i Malmö är idag - dvs. var deras arkiv kan tänkas vara?

Uppdatering: Svaret är Immanuelskyrkan i Malmö!

2010-02-05T19:00:00.002+01:00

angående själva juridikfrågan om arvsrätt, som jag inte har så bra koll och följaktligen inte kommenterar i min artikel, så finns här två bra kommentarer:

Hanna Wagenius på Magasinet Neo, här.

Expressens skribent Isobel Hadley-Kamptz, här.

2010-02-05T00:21:00.003+01:00

Johan Lundberg gör bra läsning av och intressant kommentar till min SvD-text här.

dilsa demirbag-sten

2010-02-04T15:04:00.003+01:00

Idag har jag en replik på Dilsa Demirbag-Stens brännpunktsartikel häromdagen. Den finns här, på svd.se (kommer inte i papperstidningen, bara på webben).

Tips: Hauerwas recenserad

2010-01-22T08:35:00.002+01:00

Hauerwas senast utkomna bok på svenska recenseras i Dagen av Tobias Herrström.

Predikotips

2010-01-18T10:36:00.001+01:00

Igår hamnade jag framför radiokyrkan under en biltur och hade lyckan att få höra en mycket bra & tänkvärd predikan av Eleonore Gustafsson, pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Lyssna här!

Helt klart tveksam teologi...

2010-01-14T22:11:00.004+01:00

Pat Robertson om tragedin på Haiti.

Hemsida

2010-01-07T16:37:00.001+01:00

Igår släpptes äntligen Johannesakademins & Tidskriften Pilgrims uppdaterade hemsida. Extremt snygg och välgjort, måste jag säga. Kolla själva!

Dagen-artikel

2010-01-05T13:01:00.002+01:00

Idag har jag en artikel i Dagen om väckelsen mellan modernt och förmodernt. En slags "avhandlingsreflexion light." Tyvärr är den ännu låst för icke-prenumeranter, men det brukar ändra sig efter någon dag. Den kan för övrigt med fördel läsas tillsammans med Anders Sjöbergs insändare, där han hävdar att kyrkans läge idag påminner om fornkyrkans.

Kristen konst

2009-12-29T10:15:00.002+01:00

"Why should the devil have all the good music?" Frågan har ställts av ett antal kristna profiler, från William Booth till Larry Norman. Men stämmer det verkligen? Är det inte tvärtom så att kyrkan har den bästa konsten? Det hävdar i alla fall Sherly Dent på brittiska The Guardian, och passar på att ge en släng åt samtidskonsten:

"Secular art today has all too often lost sight of this great gift of art, to transcend the human moment in the very act of capturing it. Instead it is too full of big gestures that squelch to dust human endeavour, quite literally in the case Roger Hiorns' pulverisation of a passenger aircraft engine. I detest the cynicism about humanity that clings to the conceptual nooks and crannies of secular, ironic, postmodern art."

Dent menar att det som gör den kristna konsten stor är inte dess "gudomlighet", utan dess fundamentala mänsklighet, och på motsvarande sätt resulterar den sekulära konsten i en tragisk reduktionism. Humanismen blir en nihilism, liksom.

Som Millinerd påpekar är det lite synd att Dent känner sig tvungen att lite polemiskt betona att den kristna konsten "egentligen" främst är "mänsklig" (och inte kristen) - det finns som bekant ingen motsättning mellan den kristna tron och bejakandet av människans värdighet. Tvärtom. Och om konsten är ett uttryck en kulturs själ så tycks det, om vi följer Dent, som att en gudlös kultur i längden inte förmår att bejaka den människa hon sökt placera i Hans ställe.

Inte en lucka

2009-12-25T15:00:00.000+01:00

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

Eight Is Enough

www.thedailyshow.com

Daily Show
Full Episodes

Political Humor

Health Care Crisis

Självklart är man ju inte för "Christmas supremacy", ersättningsteologi eller andra otäckheter. Men detta är extremt roligt.

Lucka 24: Fader Cleopas

2009-12-24T07:00:00.002+01:00

Slutligen kommer nu jultomten - här form av den rumänsk-ortodoxe fader Cleopa Ilie (1912-1998). Han gick i kloster år 1929 och sattes där på en uppgift han haft redan som barn: att valla får. Detta var, tillsammans med läsningen av fäderna, inte minst St Johannes av Damaskus, hans andliga skolning. 1947 fick Rumänien ett kommunistiskt styre, och Cleopas, som då var abbot för klostret Sihastria och som trots sina unga år betraktades som landets andlige ledare, fick snart regimens uppmärksamhet. Han arresterade flera gånger, och lyckades andra gånger fly till bergen, undan sina förföljare. Cleopas levde ett aktivt liv, och delade upp dygnen i tre 8-timmars perioder. Under den första perioden vilade lite han och bad, under den andra läste han fäderna och skrev, och den tredje gav han åt sina lärjungar i form av vägledning och liknande. Under de sista åren av hans liv blev bönen allt mer central för honom, och det berättas att han bad 15-16 timmar per dygn.

Här kan man läsa en biografisk artikel om fr Cleopas, och här kan man läsa New York Times artikel i samband med hans död. Och här kan man köpa en av hans böcker.

Med det tillönskas alla trogna läsare - och andra också - en god jul!

Lucka 23: Den anglikanska splittringen (?)

2009-12-23T10:19:00.003+01:00

00-talet går mot sitt slut, och med det börjar diskussioner om vad som varit detta årtiondes mest betydelsefulla händelser. I denna lucka återfinns det som jag efter lite - men säkert inte tillräckligt mycket - funderande skulle klassa som årtiondets mest betydelsefulla kyrkohistoriska händelse. Ja, egentligen är det ju omöjligt att veta: historiska händelser har ju en tendens att visa sig vara historiska i efterhand, och, som Horace Engdahl brukar citera, "Vad stort sker, sker tyst."

Klippet är ett nyhetsinslag angående spänningarna inom den anglikanska kyrkan över frågan om homosexualitet. Två grupper sliter i ledningen och ärkebiskop Williams: nordamerikanerna som tycker att de är för konservativa, och kyrkorna från syd som tycker att de är för liberala. Det de senare har motsatt sig är bland annat vigningen av homosexuella präster, välsignelse av samkönade relationer samt även biskopsvigningen av Gene Robinson år 2003 som blivit något av en symbolfråga.

Striderna sliter på den världsvida anglikanska kyrkan och en splittring tycks inte långt borta. Det är för övrigt en kyrkohistoriens ironi att just den grupp som kämpat hårdast för kyrkorna i syd (låt oss kalla dem "68-orna") nu upplever att de tvingas välja mellan till de afrikanska kyrkorna och de homosexuella.

Lucka 22: Kathryn Kuhlman

2009-12-22T09:44:00.002+01:00

Denna lucka återvänder vi till de amerikanska helandeevangelisterna genom ett klipp med Kathryn Kuhlman (1907-1976). Hon var ytterligare en produkt av 1940-talets amerikanska helandeväckelsen, men hennes väg in i den var lite annorlunda. Efter att ha varit på ett möte med en känd evangelist berättar hon: : "I began to weep, I could not stop. Those looks of despair and disappointment on the faces I had seen, when told that only their lack of faith was keeping them from God, were to haunt me for weeks." Här markerar hon alltså emot den del av rörelsen som hävdar att det finns en direkt korrelation mellan tro och helande.

Kuhlman togs även till Sverige på 1970-talet och höll uppmärksammade möten. Hon var kontroversiell, inte minst på grund av att hon bar vackra klänningar och smycken - något som inte var politiskt korrekt i den ännu av syndakatalogen präglade svenska pingströrelsen. När Lewi Pethrus var på ett av hennes möten vände han sig till sin son som satt bredvid honom och viskade "Anden är rätt." Det vill säga: det är mycket här som är avvikande från vad vi är vana vid, men anden är den rätta.

Lucka 21: Moder Theresa

2009-12-21T13:00:00.001+01:00

Moder Theresa (1910-1997), saligförklarad av Johannes Paulus II strax efter sin död, är en person värd att påminna sig om så här i juletid. Denna albanska nunnas arbete med fattiga och utslagna i Indien ställer en del frågor på sin spets: vad lever jag själv för, och vad gör jag med allt den godhet och kärlek som jag mött i mitt liv?

Lucka 20: Kloster-trenden

2009-12-20T20:51:00.004+01:00

Denna 20e lucka (beklagar dess sena postning) ägas åt 1900-talets ökade intresse för kloster. Och ökade är verkligen rätt ord här, tror jag, för trenden har varit uppåtgående hela tiden för att slutligen kulminera (?) under 90-talet. Detta har avspeglats i populärkulturen genom dokusåpor som The Monastery och den kritikerrosade film vars trailer ni kan se ovan. Det är fråga om filmen "Into Great Silence" som handlar om ett kartusiankloster. Detta är en av de striktaste kristna ordnarna, grundad år 1084 av St Bruno och sedan dess, som man brukar säga, "Never reformed, because never deformed."

Hur denna trend ska förstås är ännu inte avgjort. Är det en reaktion mot moderniteten, med dess individualism, valfrihet och kommersialism? Eller är det en reaktion på kyrkans tröghet och oförmåga att leda människor till större djup - delvis pga svårigheterna att vägleda människor i ett modernt-kapitalistiskt samhälle? Eller är det inte alls en trend utan något som alltid funnits, men som media och kulturskapare bara fått upp ögonen för i högre grad? (men, frågar man sig i så fall, varför då?) Eller är det inte alls någon trend, utan bara fråga om en skara västerlänningar som kommit på att man kan göra andliga resor likaväl som rumsliga och därmed kommit på ett nytt sätt att turista?

Mer eller mindre snillrika människor kommer spekulera om detta ett tag framöver.

Under tiden gör kartusianerna vad de alltid gjort.

Hauerwas om Obama.

2009-12-19T16:50:00.003+01:00

Här kan man läsa Stanley Hauerwas respons på Barack Obamas fredspris-tal, där den senare försvarade kriget som ibland nödvändigt, och underströk vikten av att det skulle vara rättfärdigt ("just war").

Lucka 19: Andra Vatikankonciliet

2009-12-19T12:18:00.002+01:00

En av de absolut viktigaste kyrkohistoriska händelserna under 1900-talet var Andra vatikankonciliet. När detta århundrades kyrkohistoria skrivs är detta en händelse som kommer vara omöjlig att kringgå. Konciliet sammankallades till år 1962 av påve Johannes XXIII och avslutades år 1965 av påve Paulus IV. Man träffades i sessioner på omkring tre månader, mot slutet av varje år. Kyrkan var enligt Johannes XXIII i behov av "aggiornamento" - en uppdatering. Lite förenklat kan man säga att det var dags för den katolska kyrkan att lämna medeltiden bakom sig och fundera på hur man skulle uppträda i den nya tiden. Det var dock angeläget att denna uppdatering skedde i kontinuitet med traditionen, och detta var det teologiska kruxet för konciliet och än idag diskuterar man om man lyckades med detta. Söker man "second vatican council" på youtube är de flesta klipp som kommer upp kritiska.

En av de mest märkbara förändringarna som konciliet genomförde var att mässan härefter kom att firas på folkspråket (innan hade endast predikan varit på folkspråket). Här finns en bra youtube-föreläsning om konciliet, för den som vill veta mer.

2009-12-18T15:27:00.002+01:00

"On the other side, Christians with a strong sense of mystery, or those tempted by Catholic sacramentalism, or those of a Pietist or Methodist persuasion frequently were at one with unbelievers in sensing the incompatibility of their faith with the dominant [modern] ethic."

Charles Taylor, "A Secular Age", s 264.

Lucka 18: Bill Hybels och Willow Creek

2009-12-18T10:37:00.002+01:00

1975 startade Bill Hybels (f 1951) församlingen Willow Creek som så småningom kom att attrahera enormt mycket människor. Willow Creek gjorde sig kända för att ha en sökarvänlig (seeker sensitive) framtoning, dvs. man sökte tona ner saker som kunde vara onödigt frånstötande för människor. Gudstjänsterna utmärkte sig också för en hög grad av professionalitet, vilket också var ett uttryck för en strävan att få bort sådant som kunde ta bort fokus från budskapet (t.ex. krånglande ljudanläggning, falsksång eller dåligt koreograferad dans). Denna framtoning attraherade inte minst baby-boom generationen, men samtidigt har man självkritiskt konstaterat att det inte är lika givet att en mer postmodern generation attraheras av proffsighet, utan snarare riskerar uppfatta detta som ytligt och glättigt.

Lucka 17: Anthony Bloom

2009-12-18T10:24:00.002+01:00

Däckad av svininfluensa-sprutan igår, så det blir två luckor idag. Den första ett samtal med den ortodoxe metropoliten Anthony Bloom (1914-2003) om lidande (inte för att överdriva mina egna under gårdagen, men ändå...) Blooms familj lämnade Ryssland under revolutionen och bosatte sig i Paris. Bloom tycks inte ha varit knuten till de kända ryske emigrant-teologerna (Lossky, Meyedorff, etc.) men han är en del av samma trend: förföljelserna i Ryssland som gör den ortodoxa tron mer känd och närvarande i västerlandet. År 1962 blev han ärkebiskop i Storbritannien.

Klimatmötet

2009-12-16T08:31:00.002+01:00

Här kan man läsa i The Guardian om hur en svensk kristen pacifist (för övrigt elev på Örebro Teologiska Högskola) behandlades av polisen i samband med en fredlig demonstration nu under klimatmötet i Köpenhamn.

Lucka 16: Oral Roberts

2009-12-16T00:04:00.002+01:00

Med tanke på nyheten om hans död känns denna dags lucka given: Oral Roberts (1918-2009) var och förblev den mest inflytelserika av de amerikanska helandeevangelister som började sin verksamhet på 1940-talet .

Lucka 15: Ärkebiskop Nathan Söderblom

2009-12-15T09:24:00.003+01:00

Vi stannar svar i Svenska kyrkan för denna lucka, som innehåller en ljudupptagning på kyrkans mest kända företrädare internationellt: ärkebiskop Nathan Söderblom. Söderblom var en inspirerande kraft i den förnyelserörelse i 1900-talets början som gick under namnet ungkyrkorörelsen. Han blev ärkebiskop krigsåret 1914 och såg från början på nära håll vad havererade internationella relationer kunde leva till. Detta var en inspiration för honom i hans ekumeniska arbete för att stärka banden mellan kyrkorna; ett arbete som kröntes med Life and Work-mötet i Uppsala år 1925. År 1930 belönades han med Nobels fredspris för sina insatser.

Jämför för övrigt denna predikostil med de tidigare luckorna King, Graham och den samtida Billy Sunday.

Lucka 14: Biskop Bertil Gärtner

2009-12-14T09:00:00.001+01:00

Bertil Gärtners (1924-2009) liv innehåller upp mycket av det som är Svenska kyrkans historia under 1900-talet: det vidgade globala perspektivet, diskussionerna angående ämbetsfrågan, kyrkans relation till och engagemang i ett sekulariserat samhälle, kyrkan och den teologiska forskningen, den högkyrkliga, liturgiska förnyelsen och säkert mycket annat som jag inte nu kommer på.

Lucka 13: Taizé

2009-12-13T12:35:00.004+01:00

Under 1900-talet föddes en rad folkliga förnyelserörelser, flera av dem med en ekumenisk prägel. Det mest kända torde vara rörelsen kring klostret i Taizé i Frankrike. Genom sina särskilda sånger kom Taizé också att utöva en påverkan på gudstjänstlivet världen över; kanske är det inte minst här inflytandet kommit att nå djupast och bredast och också kommer att bli bestående över tid.

Klippet ovan är från ledaren broder Rogers begravning, där församlingen sjunger "Misericordias Domini" ("Guds barmhärtighet").

Adventskalender, lucka 12: Egyptisk eremit

2009-12-12T08:23:00.002+01:00

Från västliga helgon till östliga. I denna tämligen unika film möter vi en människa från 1900-talet, som lever ett liv som vore det ännu 300-tal.

Kyrkohistorisk youtube-adventskalender, lucka #11: Padre Pio

2009-12-11T15:36:00.002+01:00

Padre Pio, eller St. Pio of Pietrelcina, (1887 – 23 september 1968) kanoniserades år 2002 av påve Johannes Paulus II inför 300 000 människor församlade på Petersplatsen. Padre Pio föddes och verkade i södra Italien. Han var kapucinermunk och katolsk präst, tidigt spreds ryktet om hans karisma och de mirakel som omgärdade hans gestalt. År 1911 skrev han till sin andlige vägledare om märkliga ting som skedde med hans kropp:

"Then last night something happened which I can neither explain nor understand. In the middle of the palms of my hands a red mark appeared, about the size of a penny, accompanied by acute pain in the middle of the red marks. The pain was more pronounced in the middle of the left hand, so much so that I can still feel it. Also under my feet I can feel some pain."

Stigmatan gav honom svåra smärtor, men padre Pio betraktade lidandet som en väg till Gud. Bland andra fantastiska saker som berättas om helgonet är förmågan till bilokation, det vill säga att vara på två platser samtidigt.

I klippet ovan ses han fira mässan, något som kunde ta timmar inte bara på grund av hans svåra smärtor utan också på pga extatiska visioner och mystika erfarenheter som han erfor under celebrationen.

Lucka #10: påve Pius XII:s kröning

2009-12-10T10:42:00.003+01:00

I en gammal italiensk film får vi följa hur Eugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli (1876-1958) blir påve Pius XII. Kröningen är omgärdad av en sydländsk pompa och ståt som givetvis framstår som oerhört provocerade för vårt minimalistiska nordländska sinne!

Kröningen skedde ödesåret 1939, och denne Pius skulle gå till historien som "Hitlers påve", anklagad för att inte bara tolerera utan även samverka med den tyska nazi-regimen. Joseph Buttom har övertygande visat att det är en helt felaktig bild av Pius pontifikat. Och med tiden har till och med John Cornwell som myntade uttrycket "Hitlers påve" ändrat sig - men det lär ta sin lilla tid innan den insikten tricklar ner i det allmänna medvetandet.

Lucka #9: The World Council of Churches

2009-12-09T11:12:00.002+01:00

Detta är en video framtagen av WCC själva, och sålunda lite glorifierande och rätt så from. Men den innehåller intressanta bilder och berättelser om de olika generalsekreterarna; det blir ett bra sätt att historien om Kyrkornas Världsråd. Särskilt intressant är det att höra inte bara om vad de olika generalsekreterarna gjorde, utan även om deras bakgrund och vad för sammanhang de kom ifrån.

Lucka #8: Johannes Paulus II

2009-12-08T11:52:00.002+01:00

Johannes Paulus II (1920-2005) var utan tvekan en av 1900-talets viktigaste kyrkohistoriska personligheter. Han var den första påven sedan 1500-talet som inte kom från Italien, och på många sätt speglade hans pontifikat kyrkans inträde i en modern, eller till och med postmodern, globaliserad värld. Ingen påve har rest så mycket som Johannes Paulus, och troligen har ingen heller kunnat nyttja den nya tidens medier så effektivt som han (i synnerhet inte hans efterträdare...) Till historien går han inte minst för sin insats att underminera kommunismen, inte minst genom sitt engagemang i hemlandet Polen. Johannes Paulus var en kritisk röst som åtnjöt respekt och förtroende även bakom järnridån: han talade på en våglängd som myndigheterna inte kom åt; han var en röst som de inte kunde tysta.

Klippet ovan är del ett (av fyra) ur en italiensk dokumentär om Johannes Paulus från tiden innan han blev påve - då han ännu var Karol Wojtyla. Den rymmer många unika bilder och videosekvenser av den unge Karol Wojtyla och de sammanhang han kom från.

Lucka #7: William Branham

2009-12-07T21:56:00.003+01:00

Denna adventskalender kommer handla om annat än amerikanska predikanter, men innan det temat överges måste ytterligare en nämnas, kanske den mest egensinnige av dem alla: William Branham (1909-1965). Branham var speciell på många sätt: han hade en speciell gåva att genom "kunskapens ord" först berätta för människor om deras sjukdomar, och sedan be för deras helande. Branham menade också att han hade en ängel som alltid följde honom; i början av klippet visar han ett kort och kommenterar att det är "the first miracle to be proven by science.

I klippet berättar han också om ett mirakel med en pojke som återuppväcks från de döda i Finland. Branham besökte även Sverige på den resa han (troligen) refererar till, i maj 1950. Tidigare under året hade den i övrigt rätt okända William Freeman varit här vilket rönt en enorm medial uppmärksamhet, men när Branham kom tycktes det krutet vara bränt och hans besök fick långt mindre uppmärksamhet i sekulär media. En som var med på kampanjen var pingstpastor Bertil Olingdahl, som berättat att han varje kväll under Branhams möten i Örebro vid ett visst skede fick gå upp och ställa sig bakom Branham som då höll på att be för sjuka. När Branham "kollapsade av utmattning" var det Olingdahls uppgift att fånga honom. Därefter bar de honom över estraden, och reste honom upp utanför kyrkan där han genast kvicknade till. Sen fick Bertil i uppgift att gå in och berätta att alla i salen blivit helade. (Inom helandeväckelsen uppkom idén om att man skulle "ta ut helandet i tro", dvs bekänna det innan man sett det ske för att på så sätt bekräfta och stärka den tro som var nödvändig för att det skulle ske.)

I klippet framgår också att Branham, liksom Allen, kom från en enkel bakgrund. Man kan fundera på relationen mellan denna bakgrund (med de tydliga inslag av folkfromhet och mirakelberättelser som Branham återger) och den för sin tid hypermoderna men samtidigt på något sätt folkliga verksamhet som han representerade.

Lucka 6: A A Allen - helande (?)

2009-12-06T16:17:00.005+01:00

Temat amerikanska evangelister fortsätter nu med 1950-talets helandeevangelister. Oral Roberts var den förste, och kanske störste, men i hans efterföljd kom åtskilliga. En av dem var den ovan porträtterade Asa Alonso Allen (1911-1970). Allen var berömd - men kontroversiell. Klippet ovan är typiskt: de flesta helandeevangelister undvek de svåra fallen till förmån för mer vaga sjukdomar, som värk och hörselnedsättning, men inte Allen; "he thrived on them", som en av hans biografer skriver. Under 1950-talet anklagades han för att fabricera mirakel och överdriva rapporter (och detta ser onekligen lite teatraliskt ut...), och efter att han arresterats för rattonykterhet blev han av med sin pastorslicens från Assemblies of God. Han öppnade då en egen verksamhet i form av Miracle Revival Fellowship. 1967 skilde han sig från sin fru och dog i sviterna vad som tycktes varit akut alkoholism.

De amerikanska helandeevangelisterna hade inflytande även på svensk pingstväckelse under 1950-talet, men predikantkåren var tvehågsen. Det var inte minst praktiken att be för sjuka på estraden (och inte i ett bönerum avsides) som man reagerade mot. Det uppfattades som showaktigt och "amerikanskt". Även talet om sjukdomsandar var nytt inom rörelsen. Lewi Pethrus strategi var att välkomna amerikanska evangelister, men att försöka tämja det som han uppfattade som de värsta avarterna.

Slutligen: lägg märke till den den färgade åhörarskaran i videon: Allens kampanjer attraherade alla sorters människor, men Allen - som växte i fattigdom med en alkoholiserad far - sägs själv ha identifierat sig i synnerhet med de fattiga och färgade.

Lucka #5: Aimee Semple McPherson

2009-12-05T00:21:00.003+01:00

Det slog mig plötsligt att min numrering stämde med månadens datum, och att det dessutom är december. Finns därmed ingen ursäkt för att inte förvandla detta till en adventskalender!

I dagens klipp återfinner vi den tidigare omnämnda Aimee Semple McPherson (1890-1944), mer känd - och då menar jag verkligen känd - som "sister Aimee." Grundare av det amerikanska pingstsamfundet Foursquare Church, som idag har 5 miljoner medlemmar. McPherson hade känsla för effekter, och förstod att utnyttja den nya tidens medier fullt ut. Hon blev en verklig celebritet. Hennes predikningar i "megakyrkan" (med tidens mått mätt) Angelus Temple i Los Angeles var ofta dramatiska skådespel med scen och allt - och givetvis med sister Aimee i huvudrollen.

Ett antal episoder utanför predikstolen bidrog till att dra strålkastarljuset till henne. 1926 försvann hon under en simtur och antogs ha druknat. Några dagar senare återvände hon dock. Hon hävdade att hon kidnappats, men andra teorier florerade också: att hon flytt med en älskare, eller att hon dragit sig undan för att läka ihop efter en plastikoperation.

McPherson har fortsatt att inspirera inte minst inom populärkultur, och karaktären Eli Sunday i filmen (och boken) There Will Be Blood är baserad på henne. Historiskt minnesvärd är hon dels för sin förmåga att som kristen förkunnare samspela med modern media och kändiskult, men inte minst för sin roll som kvinnlig pastor och samfundsgrundare.

Kyrkohistorien på youtube #4: Billy Sunday

2009-12-04T14:23:00.002+01:00

Ju längre bakåt i tiden man rör sig, desto sämre blir ljud- och bildkvalitén. Men på det här klippet kan man ju se det som en chans att leva sig in i det förflutna: man uppfattar väl ungefär lika mycket av predikan som de flesta i den stora skaran som hör Sunday - som ju talar på ett massmöte utomhus utan mikrofon. Billy Sunday (1862-1935) var knappast den första att göra det, utan snarare en av de sista. "Open-air preaching" ska faktiskt ha sett dagens ljus i samband med att Karl XII armé var i Tyskland. De fromma karolinska soldaterna inspirerade trängda protestanter (trängda av de katolska stater där de levde) att ta efter; ett utmärkt sätt att fira gudstjänst om du inte har tillgång till gudstjänstrum eller präster.

I England populariserades formen av George Whitefield som lärde upp John Wesley och också tog den med sig till Amerika. För akustikens skull samlades man gärna i en skogsglänta, där trädkronorna hjälpte till att hålla kvar ljudet. I samband med Risebergaväckelsen i Närke på 1850- och 60-talet tjänade den gamla klosterruinen, och särskilt då en bevarad, hög vägg samma syfte.

Tillbaka till Sunday. Han var en tämligen berömd baseballspelare när han blev frälst och började predika. Tillsammans med Aimee Semple McPherson var det tidiga 1900-talets mest berömda amerikanska predikant. Han ledde flera stora väckelsekampanjer i amerikanska storstäder och fortsatte på så sätt Moodys urbanisering av väckelsen (innan Moody hade väckelsen mest förknippats med landsbygden). Efter Sunday skulle Graham och en rad andra evangelister ta vid.

Kyrkohistorien på youtube #3: Dag Hammarskjöld

2009-12-02T23:03:00.004+01:00

I årsskiftet 1952/53 upplever den svenske diplomaten och politikern Dag Hammarskjöld ett andligt genombrott efter många års inre kamp. Molnen drar undan, och bara några månader öppnas en oväntad väg då han tillfrågas om att tillträda posten som FN:s generalsekreterare. Därmed hamnar en kristen mystiker mitt i den politiska snålblåsten under kalla krigets kyligaste dagar. I klippet ovan kritiseras han av den sovjetiske ledaren Nikita Krustjev, som också kräver hans avgång. Hammarskjöd replikerar: "It is very easy to resign, it is not so easy to stay on", och vägrar att böja sig för stormaktens krav. (Hammarskjölds tal inleds 3:40 in i klippet)

I ett tre minuter kort inslag i amerikansk radio redogör Hammarskjöld för hur hans tro informerar hans ledarskap och politiska hållning; ljudfil och text finns här. (Tack JanB för det tipset!)

Stanley Hauerwas om liturgi

2009-12-01T08:08:00.003+01:00

En liten paus i kyrkohistoria-serien för detta Hauerwas-klipp, som jag tror är rätt så nyupplagt på tuben. Notera för övrigt de många um:en och eh:men i hans tal: Hauerwas är betydligt mer eftertänksam än många tror, och inte enbart en onliner-teolog.

Kyrkohistorien på youtube #2: Billy Graham

2009-11-30T13:24:00.002+01:00

Billy Graham, från hans hey-days. När jag först ser Martin Luther King och sedan Graham kan jag inte riktigt komma ifrån tanken att Graham är en vit man som försöker vara svart... Han skulle givetvis inte själv säga eller tänka så, men många av dragen från Kings predikostil dyker upp hos Graham - bara betydligt stiffare... (jfr 4:20: upprepningarna, vibratot)

Höjdpunkter ur klippet "Now, I'm looking at it the way God looks at it" samt givetvis skämtet vid 1:56.

Kyrkohistorien på youtube #1: "My eyes have seen the glory!"

2009-11-28T11:08:00.003+01:00

Kvällen innan han mördades höll Martin Luther King ett tal i pingstkyrkan i Memphis - detta är avslutningen på det talet. "Profetiskt" har sällan varit en mer påkallad benämning.

The romantic

2009-11-21T09:52:00.001+01:00

"The romantic rejects the middle as he demands all extremes—he demands the extremes as they were meant to be, bound together. He isn’t interested in some artificial safe middle-ground, he doesn’t see things as left and right, as though ideas fit on some line, the center of which might be located."

Härifrån. Efter tips härifrån.

Gardell. Och halal.

2009-11-21T00:11:00.004+01:00

Gillar verkligen Dagen när de gör såna här saker - angående Gardells intyg som inte var ett intyg. Men det ska bli spännande att se hans serie. Och jag räknar för övrigt med att alla som var upprörda över det i mitt tycke utmärkta tv-programmet Halal-TV nu kastar sig över Gardell.

Bloggtips

2009-11-06T15:21:00.001+01:00

Torsten Kälvemark är, mig veterligen, den enda ur Pilgrims referensgrupp som håller sig med en blogg. Rekommenderas!

Karismatiska katoliker & sakramentala pingstvänner

2009-11-04T17:26:00.004+01:00

Nedan återfinns mitt manus från föredraget i Uppsala häromveckan. Tyvärr accepterar inte blogspot de 30-talet fotnoter som egentligen ingår; om någon önskar även dessa går det bra att maila mig. (E-posten finns på uppsala universitets hemsida, sök personal)

Detta är ju egentligen en ganska brutal genre-krock: föreläsningsmanus ska ju läsas upp, inte läsas - och ännu mindre på en blogg! Men håll till godo!

St Lars församling i Uppsala
Den 27 oktober 2009
[Föreläsningsmanus]

Bland karismatiska katoliker och sakramentala pingstvänner
- Om oväntade relationer och ekumeniska släktskap

1. Introduktion
Sedan 1970-talet och den väckelse som brukar benämnas ”den karismatiska förnyelsen” så har det pågått ett kontinuerligt närmande mellan pingstväckelsen och den katolska kyrkan, i Sverige så väl som internationellt. Den svenska pingströrelsens ledare Lewi Pethrus bejakade mot slutet av sitt liv den ekumeniska kontakten med katoliker, bland annat i samband med konferensen Karisma i Stockholm 1972, och det allkristna mötet G72 samma år. Att Petri efterträdare (!) Sten-Gunnar Hedin idag skriver böcker tillsammans med den katolska kyrkans biskop i Sverige, Anders Arborelius, är en frukt av 70-talets ökade öppenhet. Det samma kan sägas om den dialog som pågår mellan pingstvänner och katoliker i Sverige.

Parallellt med detta närmande har ett återkommande tema i insändare till tidningen Dagen varit en oro över ”vart frikyrkligheten är på väg.” Detta att pingströrelsen för dialog och beblandar sig med ”de historiska kyrkorna” uppfattas som ett avsteg från den egna traditionen. ”Vad har Azusa Street med Rom att skaffa?”, ungefär. Eller som en insändarskribent formulerar det:

"Det är ett fattigdomsbevis av stora mått när man går till förreformatoriska kyrkor för att finna det man hungrar efter. Det är främst i protestantiska sammanhang under de senaste tvåhundra åren som det bästa har sprungit fram."

En annan fyller i:

"Jag har svårt att förstå den plötsligt uppblossande fascinationen för mystiken. Det är inte lätt att begripa vad den har att lära församlingar som står nära pingströrelsen och den karismatiska delen av kyrkligheten. Måste vi gå tillbaka till ceremonier, ritualer och inåtvänd mysticism för att hitta en gudsupplevelse?"

Kritik av detta slag betonar avståndet mellan den protestantiska väckelsen och den katolska traditionen. Det är i huvudsak två saker man riktar in sig på: mystiken (eller mysticismen, som man ofta kallar det), och sakramenten eller ritualerna. Men stämmer det att dessa två områden ligger så långt ifrån den frikyrkliga traditionen som ibland påstås? Jag kommer i detta föredrag försöka visa att den kristna mystiken är en integrerad del av väckelsetraditionen, och inte alls något främmande element. Vidare vill jag (men detta kommer att kräva lite mer ansträngning) peka på att inte heller det sakramentala tänkandet behöver ses som främmande från inte minst den pentekostala grenen av den frikyrkliga traditionen.

2. Väckelse och mystik
År 1838 besökte den amerikanske professorn Thomas Upham Phoebe Palmers hem i New York och deltog i ett så kallat ”Tuesday Meeting for the Promotion of Holiness.” Detta husmöte var embryot till den amerikanska helgelserörelsen, en väckelserörelse som under 1800-talet skulle bli en av seklets mest inflytelserika kristna rörelser. Enkelt sagt kan denna rörelse sägas ha packeterat metodistledaren John Wesleys förkunnelse i en form lämpad för en amerikansk kontext. Det kan också tilläggas att det var ur helgelserörelsen som pingstväckelsen vid 1900-talets början växte fram.

Upham blev snart en av rörelsens förgrundsgestalter. Han publicerade en rad böcker samt artiklar i rörelsens främsta organ, Guide to Holiness. Själv förstod han helgelserörelsen som en del av en större tradition som sträckte sig bakåt, inte bara till Wesley och pietisterna före honom, utan bortom reformationen till medeltida katolska fromhetstraditioner. Han fascinerades särskilt av de franska kvietisterna, och publicerade bland annat en biografi över Madame Guyon, liksom en över Katarina av Adorno.

Var detta en rimlig tolkning av helgelserörelsen? Var det som Upham påstod så att den, liksom föregångare metodismen och pietismen – och i en förlängning efterföljarna i pingstväckelsen – var del av en större och överkonfessionell mystik tradition? Svaret på denna fråga ska vi börja att söka där den protestantiska väckelsen har sin vagga.

Väckelsens (eller den evangelikala rörelsens) rötter bör sökas på den europeiska kontinenten på 1600-talet, i det som kallas pietismen. Ett lämpligt begynnelseår är 1675, då Philipp Jakob Spener publicerade sin Pia Desideria, vilken egentligen var ett förord till Johann Arndts Sanna kristendom, men som snart kom att bli en kioskvältare i egen rätt. Spener var Lutheran, en tacksam och lojal sådan, men han menade likväl att den lutherska kyrkan måste reformeras. Men det var inte läran som behövde ändras; den ansåg Spener vara den renaste som stod att finna. Nej, det var på det inre livets område, fromheten, som den reformation Luther startat behövde gå vidare.

Liksom sin läromästare Arndt reagerade Spener på det som har kallats ”fromhetens kris” i 1600-talets lutherska stater. Detta var konfessionalismens århundrade, då kyrkor ibland tycktes mer upptagna med att skapa kyrkoordningar och -lagar än att predika det befriande evangelium som man menade att Luther hade återerövrat. En skolastisk protestantism, mer känd som den lutherska ortodoxin, utvecklades och enligt de tidiga pietisterna dränerade denna nya skolastik kyrkan på liv och värme. Läran var förvisso formellt korrekt, men vad hände med livet?

Det var för att förnya detta liv som redan Johann Arndt öppnade dörren mot medeltidens mystika litteratur. Påverkan är tydlig i hans Sanna kristendom, och om det inte vore nog så editerade han även och gav ut det mystika verket Theologia Deutch, Tomas á Kempis vägledningsbok Kristi efterföljelse och Johann Taulers predikningar.

Denna fokusering på livet i Kristus, snarare än läran, gjorde att väckelsens män och kvinnor ständigt drogs mot och hämtade inspiration från medeltidens platonskt färgade mystiker. Med dessa delade de längtan efter ett fördjupat liv i Gud, ett större mått av gemenskap, en närmare förening. Och det är just denna hjärtats gemensamma längtan som är grunden för denna oväntade relation mellan väckelseförkunnare och medeltida munkar och nunnor.

Dessa två trådar fortsätter att tvinnas samman i den evangelikala traditionen efter Arndt och Spener. Uppmuntrad av Spener översatte Hallepietismens grundare August Hermann Francke (1663–1727) två av den spanske kviesten och katolske prästen Molinos verk (Spiritual Guide och Daily Communion) – även om han själv förnekade att han blivit molinist. Och vi kan fortsätta på detta sätt i vår vandring mellan de stora pietisterna: Gottfried Arnold (1666–1714) skrev Historie und Beschreibung der mystischen Theologie oder geheimen Gottesgelehrtheit wie auch alten and neuen Mysticorum (eng. History and
Description of the Mystical Theology or Secret Divinity, and of the Ancient and
Modern Mystics). Inom radikalpietismen gick man ännu längre in på mystikens marker, och här var bland andra skomakaren och hermetikern Jakob Böhme en viktig inspirationskälla. Herrnhutismens grundare, Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700–1760) var visserligen kritisk mot mycken medeltida mystik eftersom han inte accepterade tanken på vägen till Gud som en långsam process (detta främst i polemik mot Francke och Hallepietismen, som Zinzendorf menade hade tagit för stort intryck av mystiken.) Däremot syns en annan typ av mystik hos Zinzendorf och herrnhutismen, nämligen den bernadinska blod- och sårmystiken samt brudmystiken.

Men Arndt, Spener och Francke nämns ganska sällan som den svenska frikyrklighetens fäder. Oftare i så fall John Wesley (1703–1789) och Jonathan Edwards (1703–1758). Så låt oss då flytta blicken från den europeiska kontinenten till den anglosaxiska världen.

(Inte för att man kan tänka utvecklingen i den anglosaxiska världen skilt från den på kontinenten. Metodismens grundare John Wesley tog intryck av den kontinentala pietismen i allmänhet, och den herrnhutiska rörelsen i synnerhet, även om han så småningom bröt med den senare. Och Jonathan Edwards, ledaren för den stora väckelsen i Nordamerika på 1730-talet som kommit att gå under namnet ”the Great Awakening”, imponerades storligen av bland annat Franckes arbete. )

Båda dessa anglosaxiska väckelseledare hämtade inspiration från den mystika traditionen. John Wesley har en väldokumenterad, om än komplex, relation till denna tradition. Wesley, som rådde sina predikanter att läsa på hästryggen, var själv oerhört beläst i stora delar av den kristna traditionen och fattade tidigt sympati för William Law och de tyska mystikerna (Tauler, Theologia Deutch). Senare i livet skulle han uttrycka skepsis mot aspekter av denna tradition, men det var inte värre än att han gav ut författare som Makarius, Pascal, Bouignon, Molinos samt en biografi över Madame Guyon i sitt ”Christian Library” avsett som läsning för rörelsens predikanter. Edwards å sin sida var starkt influerad av Cambridge platonismen, och historikern Ward konstaterar att Edwards beskrivning av sina religiösa upplevelser ”kunde låta som den katolska beskrivningen av den mystika stegen till Gud.”

Utifrån denna bakgrund kan vi konstatera att Thomas Uphams påstående att väckelsen på 1800-talet (mer specifikt helgelserörelsen) var en del av en kristen mystik tradition inte är så grundlöst som det vid första påseendet kan tänkas vara. Det är tydligt att väckelsens pionjärer lät sig inspireras av medeltida och tidigmodern mystik litteratur, och att de inte ryggade tillbaka för det faktum att dessa källor hade katolsk bakgrund. Med Zinzendorf visste de att ”Gud har sina egna i varje samfund.” Detta innebar inte att de accepterade alla aspekter av vad denna tradition hittills producerat, men detta faktum motsäger inte vår tes, snarare tvärtom. Deltagande i en tradition kännetecknas ju också av en konstruktiv och kritisk bearbetning av det som tas emot.

Om vi rör oss framåt i tiden, från Thomas Upham och mot väckelsen under slutet av 1800-talet ser vi samma mönster. Thomas á Kempis Kristi efterföljelse tillhör klassikerna inom väckelsen under hela seklet. Och för att ta några mer specifika exempel så studerade en konventikel i Vintrosa socken, Närke, på 1880-talet den franske kvietisten Louvignys klassiker Det fördolda lifvet med Kristus i Gud (som översattes på 1700-talet av den svenske pietisten Sven Rosén). Några år senare föddes den frikyrkliga samfundet Helgelseförbundet (som sedermera gick upp i EFK) ur denna bönegrupp. Och i Helgelseförbundets tidning Trons Segrar publicerades under 1890-talet texter och porträtt av bland andra Madame Guyon, Johann Tauler, Henry Suso och Jan Van Ruysbroeck.

Och inte heller i den tidiga pingstväckelsen finns det någon beröringsskräck när det gäller katolsk mystik. Den amerikanske forskaren David Bundy har noterat att utdrag ur Thomas Uphams Autobiography of Madame Guyon samt fragment från hennes lärjunge Fénelon finns i pentekostala tidskrifter från Chile, Argentina, Brasilien, Ryssland, Sverige, Norge, Kroatien, Kina, Indien, Estland, Lettland, Litauen, Frankrike, Finland Schweiz och USA. Och så sent som 1930 publicerar Örebromissionen, som kan räknas som en del av pingstväckelsen i Sverige, denna komprimerade biografi av Madame Guyon.

3. Väckelsen och sakramentalitet
Vår nästa fråga gäller sakramentaliteten. Kan man se ett spiritualitets-släktskap i detta avseenden, mellan de karismatiska pingstvännerna och de rituella katolikerna?

Låt mig inleda med att återge vad svenskamerikanen Arthur G Österberg, Azusa Street som tillhörde den lilla församlingen på Azusa Street där pingstväckelsen föddes i början av 1900-talet, berättar. Han konstaterar att det fanns en för honom förbluffande öppenhet från många katolikers sida inför det som skedde på Azusa Street. Innan man öppnade själva lokalen blev flera latinamerikaner som arbetade med att färdigställa byggnaden berörda av Anden, och Österberg berättar hur han mer än en gång fann sig ligga på knä jämte mexikanska katoliker med tårarna strömmande ned för kinderna. Senare i livet tolkade Österberg dessa händelser som bevis för att Gud genom pingstväckelsen försökte bryta ner barriärerna mellan protestanter och katoliker.

Faktum är att ledaren själv, den legendariske William Joseph Seymoure ”var katolik” – eller i alla fall döpt katolskt. Seymour var född år 1870 i Louisiana som son till två frigivna, afroamerikanska slavar. Louisiana hade en gång befolkats av franska immigranter som kom dit via New Orleans, och området var därför katolskt. Joseph Seymours föräldrar lät döpa honom och hans 7 syskon i den närbelägna katolska församlingen i Franklin, Louisiana. Joseph Seymour fick alltså en katolsk uppfostran. Snart började familjen emellertid att besöka en nybyggd baptistförsamling i trakten, och även om man behöll sitt medlemskap i den katolska kyrkan så var det i huvudsak här man hade sitt andliga hem.

Joseph Seymours väg vindlade vidare, in i den metodistiska kyrkan och dess radikala grenar som vi känner som helgelserörelsen. På en bibelskola i Houston, Texas, stötte han på förkunnelsen av andedop med det därpå följande tungotalet – den lära som skulle bli kännetecknande för pingstväckelsen – och från Topeka reste han vidare till Los Angeles och grundade där församlingen på Azusa Street. Seymour kom dit i februari 1906, och i april upplevde man att Anden föll över den lilla församlingen, och man började att tala i tungor. Budskapet om vad som skedde spreds snabbt, dels genom väckelsens egna kanaler och nätverk (man var på helspänn efter genombrott), dels genom hånfulla artiklar i de sekulära tidningarna. Från Azusa Street spreds pingstväckelsen över världen.

Det var en församling som verkligen kan räknas bland de ringa. Man var inhyst i ett gammalt metodistkapell som innan man tog över det tjänade som stall. Takhöjden var 2–3 meter och salen rymde, efter att man transporterat bort allt bråte, 30–40 gudstjänstdeltagare. Man strödde ut sågspån och halm på jordgolvet och samlade ihop bänkar och stolar att sitta på. En packlåda övertäckt av en vit duk fick tjäna som talarstol. Och så skulle man ha ett altare. Den tidigare nämnde svensk-amerikanen Artur Österberg jobbade på en byggfirma och hade en katolsk arbetsgivare – Mr. McNeil. Österberg berättade för McNeil om församlingens behov av ett altare och frågade om han kunde tänka sig att donera lite virke för ändamålet. McNeil gick med på det och gav församlingen vad de behövde, och så kom det sig att Azusa Street fick vad Österberg själv lite skämtsamt kallade ”sitt katolska altare”!

Gudstjänstlivet på Azusa Street präglades givetvis av karismatisk spontanitet och rörlighet, men inte bara det. Där fanns också utrymme för kontemplation och tystnad, inte minst i ”den övre salen”, församlingens lilla bönekammare. Där satt en skylt på väggen: ”No talking above whisper.” Två gånger i veckan så firade man också nattvard – på söndagar och torsdagar. På torsdagens gudstjänst så föregicks nattvardsfirandet av fotatvagning, en ceremoni som var särskilt laddad i den multietniska församlingen. 1906 var rasismen ännu mycket stark i USA; faktum är att det är det år då antalet lynchningar av svarta var som flest i Amerika. Ett av skälen till att Azusa Street-församlingen hånades i pressen var just det faktum att den var multietnisk: att svarta och vita firade gudstjänst tillsammans upplevdes av många som väldigt stötande. Fotatvagningen, där svarta och vita alltså tvättade varandras fötter, var i detta sammanhang en markering av den nya gemenskap och intimitet över de etniska gränserna som man här var del av. Den som inte kunde delta i fotatvagningen kunde inte heller få del av bordets gåvor.

Är då katolsk och pentekostal spiritualitet varandras motpoler? När vi tittat på det historiska förloppet kring Azusa Street ser vi att beröringspunkterna var många. Österberg sa att många katoliker kom till gudstjänsterna, Seymour var uppfostrad katolik, och församlingen firade mässa regelbundet. Ska vi betrakta detta som tillfälligheter? Som undantag som bekräftar regeln?

Mitt svar är att dessa beröringspunkter, om än anekdotiska, inte är några tillfälligheter, utan att katolsk och pentekostal spiritualitet faktiskt liknar varandra i så måtta att de båda bekräftar Guds dynamiska närvaro i världen. Gud är inte avlägsen, lär både pingstvänner och katoliker, utan hans närvaro manifesteras regelbundet genom konkreta ting mitt i vår gemenskap – om det så är i altarets gåvor eller genom en tungotalande församlingssyster. Världen är därför inte vad den synes vara. Konsekvensen av detta är, vidare, att världen inte är tom, utan öppen mot denna Gudsnärvaro och kan när som helst förvandlas på ett överraskande sätt inför våra ögon. Helt plötsligt är vattnet inte vanligt vatten, utan genom Anden förmedlar det Guds närvaro och nåd. På samma sätt som vårt tal i en pingstgudstjänst kan ”förvandlas” så att det inte längre är våra egna ord bara, utan en förmedling av Guds närvaro genom Anden.

Ibland sägs det att protestantismen har tenderat att spiritualisera Guds närvaro och tagit den bort från det materiella – bort från bilder, byggnader och nattvardselement. Men när det gäller väckelsen finns det många exempel på motsatsen, det vill säga på att man åter situerat Guds närvaro till det materiella. Ett av de mer påtagliga, och ritualiserade, är bruket att använda bönedukar. En pastor eller erkänd helbrägdagörare skulle be över en duk eller en bit tyg som sedan skulle läggas på den sjuke. Genom bönen skulle duken bli bärare av gudomlig nåd och närvaro till den sjuke, till dennes helande. Här har vi alltså ett exempel på hur ett fysiskt föremål anses kunna rymma Guds närvaro. Det ändliga rymmer den oändlige. (jfr även olja & förbön)

Om vi vänder blicken mot Sverige och den svenska pingströrelsens ledare Lewi Pethrus så finner vi hos honom en liknande bejakelse av ett sakramentalt tänkande kopplat till nattvarden. År 1912 höll han ett föredrag på temat ”Nattvardens innebörd” i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Han inledde föredraget med att säga:

”Det är många kära Guds barn som inte alls satt sig in i vad det innebär att sitta ner och äta av brödet och dricka av kalken. Och genom att de inte förstår innebörden, förlorar de den välsignelse som de eljest skulle få.”

Pethrus ser två diken när det gäller förkunnelsen om nattvarden: ett reformert, strikt symboliskt synsätt och den katolska lära som försöker beskriva elementens förvandling med hjälp av filosofiska termer – den så kallade transubstantiationsläran. Själv närmar han sig frågan med en hänförelse som för tankarna till en medeltida mystiker:

”Denna sanning [om nattvarden] är för mig som en diamant, lik en pärla som gnistrar, strålar, blänker och fägnar min själ, och ju mer jag ser på den, dess skönare och härligare blir den.”

Pethrus talar sedan om ”de lärda” som diskuterar vad som sker med brödet och vinet, och fortsätter:

”Den frågan vilja vi icke disputera med dem, utan låt oss endast säga som Skriften säger: ’Vi blir delaktiga av Kristus genom att njuta denna måltid.’… Hur kan det att jag äter en liten bit bröd och dricker lite vin meddela mig med Kristus, säger du. Ja, det kan jag inte förklara, alldeles såsom jag icke kan förklara mycket annat i Guds ord.”

Sextio år senare återvänder Pethrus till frågan om nattvarden, och kontinuiteten är slående:

"Detta är min lekamen. Många har menat att brödet i nattvarden förvandlas i prästens händer, medan han och församlingen beder, så det blir kött.
En annan del av kristna tror att nattvardens bröd och vin är endast en symbol, en sinnebild av Kristi lekamen och blod. Men Jesus sade dock, ”detta är min lekamen och mitt blod.”
Han höll brödet och kalken i sina händer då han sade: ”Detta är mitt kött och mitt blod.”
Detta bröd och detta vin var hans kött och blod för dem som tog emot det som sådant. För den som i tro tar emot denna måltid är det Jesu lekamen och blod."

I inledning av detta föredrag berörde jag den kritik av så väl mystik som ibland hörs inom dagens frikyrklighet. Detta tror jag måste förstås mot bakgrund av ett starkare reformert, kalvinistiskt inflytande av den typen som Pethrus, som vi sett, faktiskt är noga med att avgränsa sig mot (dvs. när han talar om en symbolisk nattvardssyn). När väckelserörelserna blir etablerade söker man en systematisk teologi, och inom evangelikalismen är det framför allt till John Calvin man då har gått. Dennes maxim Finitum non capax infinit är talande i detta sammanhang: Den oändlige kan inte rymmas i det ändliga. En attityd som går på tvärs med den spiritualitet som, som vi sett, kännetecknar inte bara den katolska kyrkan och dess sakramentalitet, utan även den pentekostala rörelsens karismatik.

Låt mig avsluta med att peka på denna lilla skrift om ”Herrens måltid” som nyss har kommit ut, framtagen av pingströrelsens teologiska nätverk:

"Det sätt att tänka omkring nattvarden som vi möter hos Paulus gör deltagandet i måltiden till en uppfyllelse av Jesu bön. De som delar ett och samma bröd är en enda kropp. Här får den kristna enheten ett av sina mest fullödiga uttryck. Måltiden är uppfordrande – vi kan inte fira den om vi lever i oförsonlighet – på samma gång som den förverkligar de troendes enhet. Vi förenas med Herren och med varandra när vi firar måltiden.
Varken i Nya Testamentet eller i den tidiga kyrkan råder det någon tvekan om att nattvarden innebär en verklig delaktighet i Jesus Kristus. Jesu egna ord var allt för tydliga för att kunna missuppfattas: Detta är min kropp. Detta är mitt blod. En av den unga Jesusrörelsens andliga lärare i generationen efter apostlarna, Justinus Martyren, sätter ord på den tro han menar sig ha tagit emot från apostlarna:

'Vi mottager dessa gåvor, inte som vanligt bröd och vin, utan som den människoblivne Jesu Kristi kropp och blod. För så har vi blivit lärda: Liksom Jesus Kristus för vår frälsnings skull blev människa och kom i köttet, så blir brödet och vinet på altaret genom tacksägelser och böner Kristi lekamen och blod, varav vi får näring.'"

Dagens Emil: Vad stort sker, sker tyst

2009-11-03T14:21:00.001+01:00

"Herren står oberoende af menniskans omdöme i alla sina gärningar; och det är icke alltid så nödvändigt, som vi tro, att Gud vinner erkännande på jorden för sina verk. »Herren har sjelf sagt, att han vill bo i töcknet». 1 Kon. 8: 12. "

Evighetsljus på mörka moln, s 58

Dages Emil: självkännedom

2009-10-30T07:54:00.001+01:00

”Hur skönt att vara känd och väl känd av en så stor och kärleksfull fader. Vad gör väl då att vara okänd av världen? Vad gör väl då att vara en gåta för sig själv? Herren känner de sina. Det är nog.”

Emil Gustafson i brev utan datering

Dikt & verklighet

2009-10-29T15:07:00.004+01:00

Det spanska kvarterslaget Alcoron från division 4 spelar skjortan av stjärnorna i Real Madrid i spanska cupen:

I St Lars

2009-10-29T12:19:00.003+01:00

I måndags var jag i St Lars församling i Uppsala och höll ett föredrag med rubriken "Bland karismatiska katoliker och sakramentala pingstvänner - om oväntade släktskap och ekumeniska relationer." Det var väldigt givande och roligt, inte minst samtalet som följde. Det synliggjorde den stora spännvidd som finns inom den katolska kyrkan i Sverige, liksom den värme och tolerans man visar mot varandra i de olika, inomkyrkliga lekmannarörelserna.

Jag planerar att, efter förfrågan, lägga upp föredraget på bloggen inom kort. Tills dess kan man läsa referat hos Jonathan Ekman, Bengt Malmgren och Charlotte Therese.

Dagens Emil: Om himlen

2009-10-29T10:22:00.001+01:00

”Den solbrända själen skall en gång förklaras, och duvan skall höra sin brudgummes röst. De lidandes rop skola en gång besvaras, de trötta hugsvalas av kärlekens tröst.”

Notering i anteckningsbok från 1899

Om gudstjänst

2009-10-27T13:58:00.001+01:00

Sten-Gunnar Hedin skriver idag väldigt bra om gudstjänsten: hur den allt för ofta ser ut i frikyrkan, och hur den bör se ut.

Äntligen street-cred!

2009-10-23T18:45:00.004+02:00

Fredrik Strage och jag har tydligen vuxit upp i samma förort. Han skriver om det här. Men han växte upp där under det idylliska 70-talet, jag under det betydligt farligare 80-talet!

Sverigedemokraterna #2: i extremismens tid

2009-10-20T13:00:00.001+02:00

Charles Taylor bloggar!

2009-10-20T08:48:00.003+02:00

Och inte nog med det, han skriver om Jürgen Habermas dessutom!

Ska på möte nu och hinner inte läsa, men känner mig trygg med att tipsa om denna länk oläst!

Sverigedemokraterna #1: islam bättre än kapitalism

2009-10-19T15:59:00.004+02:00

Ifall någon skulle känna sig charmad av Jimmy Åkessons flirt med kristendomen, tänk igen. (Jag syftar på hans kritik av upplysningen och det västerländska samhället, inklusive hans underförstådda beklagande över att sekularismen privatiserat den kristna tron). Meditera exempelvis över teologen Paul J Griffiths tankar om islam, publicerade på hans blogg så sent som igår:

"Muslims are genealogically intimate with us; we share with them much, and we have much to learn from them. I hope that this genealogical affinity can extend to an elective one: I hope, that is, that we Christians will increasingly choose to see Muslims as allies and affines against the deadening and bloody weight of late-capitalist democracy. It would be better, I think, for the Church to live under the constraints and difficulties of an Islamic state, violent and restrictive though these can be (as they are, for instance, in Saudi Arabia), than to return with ever more passion, as it is increasingly doing, the bodysnatching embrace of late-capitalist democracy."

Verklighetens sexualmoral

2009-10-19T09:17:00.003+02:00

Roland PM skriver i dagens SvD om "elitistisk sexualmoral" kontra "vanligt folks" dito (och vänder sig emot att den förra lärs ut i skolorna.) En tillämpning av verklighetens folk-tanken, med andra ord. Kolumnen stöder därmed teorin om att det är Roland PM:s tankegångar som ligger bakom Hägglunds uppmärksammade utspel.

Colbert vs amerikansk civil religion

2009-10-14T22:53:00.000+02:00

The Colbert Report

Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c

The Word - Symbol-Minded

www.colbertnation.com

Colbert Report Full Episodes

Political Humor

Michael Moore

Något helt annat

2009-10-08T14:27:00.001+02:00

Se det som en uppladdning inför lördagen...

Figurationer: Gran Torino

2009-10-02T23:10:00.006+02:00

Vi har precis sett filmen Gran Torino med Clint Eastwood, och lämpligt är väl att inleda detta inlägg med en liten spoiler alert. Jag kommer att avslöja slutet. I detalj. Men frukta icke: som en god vän lärt mig (eller försökt lära mig, åtminstone) så har vi postmoderna människor kommit över den moderna människans fixering vid historiens slut och lärt oss att njuta av Berättelsen! (Vi har därför, antar jag, åter blivit som barn: kapabla höra samma saga om och om igen, obekymrade om att vi vet hur det kommer att gå och förmögna att uppskatta det välkända; inte nyhetens behag, utan den mer subtila njutning som är förborgad i upprepningen.)

Jag gillade verkligen filmen, delvis för att jag älskar filmer som bearbetar den amerikanska identiteten. Men nu var det slutet detta skulle handla om. Jag har lärt mig att se alla ögonblick i filmer då en person står med usträckta händer som potentiella kristusfigurationer, och i synnerhet om någon dör så. Detta är, tro det eller ej, inte något som jag lärt mig på en teologisk institution, utan istället när jag läste kursen "Film as art" på Portland Community College! (Samtidigt är det väl ingen slump att just denna bit information från kursen ligger kvar idag, nästan tio år senare...) Jag är ganska konsekvent i detta, och kom i bråk (nåja) med en annan vän efter att vi sett 300 och jag hävdade att kung Leonidas död skulle uppfattas just så. (Även om det är ett klichéaktigt, bombastiskt för att inte säga ovärdigt bruk av symboliken så hävdar jag fortfarande att jag har rätt.)

Gran Torino avslutas också den med en kristusfiguration, och här är det otvetydigt. Dödscenen föregås av en dödsberedelse, vilken berättar för oss att den väg Walt väljer är självvald och vald i medvetenhet om konsekvenserna. Och som för att se till att de religiösa undertonerna inte går oss förbi så föregås också själva den handlingen som leder upp till döden av en bön: "Hail Mary, full of grace..." Vidare är Walts offer ett som besegrar ondskan, och som gör det just genom nederlaget. Hans död ger också vännerna (Walt har i en av beredelsescenerna klargjort denna relation för sina nära: "I am proud to call you my friend.") liv. Allt som sker kan läsas i ljuset av Jesu ord i Johannesevangeliet: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner." Slutligen kröns denna figuration med den döda kroppens i realistisk mening onaturliga men symboliskt självklara utsträckning i rummet. (se bilden nedan)

Ah, Bibeln. Vad vore vi utan den?

Alexander Schmemann & Göran Hägglund?

2009-09-29T11:31:00.003+02:00

Under det politiska 1970-talet noterade den ortodoxe teologen Alexander Schmemann följande i sin dagbok:

"I love my home, and to leave home and be away overnight is always like dying – returning seems som very far away! I am always full of joy when I think about home. All homes, with lit windows behind which people live, give me infinite pleasure. I would love to enter each of them, to feel its uniquenes, the quality of its warmth. Each time I see a man or a woman walking with shopping bags, that is, going home, I think about them: they are going home, to real life, and I feel good, and they become somehow close and dear. I am always intrigued: What do people do when they do not 'do' anything, when they just live? That's when their life becomes important, when their fate is determined. Simple bourgeois life is often despised by activists of all sort who quite often do not realize the depth of life itself; who think that life is an accumulation of activities. God gives us His Life, not ideas, doctrines, rules. At home, when all is done, life itself begins."

(The Journals of Alexander Schmemann, s 23)

Jämför med denna ledare i SvD om hur proffstyckare "kan knappt föreställa sig att människor i allmänhet inte skulle vara djupt intresserade av till exempel genus, strukturell rasism eller utopiska fantasier." (Den artikeln upptäckte jag fö genom en uppskattande länk från Hägglunds twitter.)

Aftonbladet & Fox News

2009-09-28T17:50:00.004+02:00

Jag tänker ganska mycket på Göran Hägglund i dessa dagar, och på de reaktioner hans utspel skapat. Jag försöker förstå det som sker, vilka krafter som är i rörelse, vad saken egentligen gäller men kommer inte så långt. Ni som läser detta får gärna hjälpa mig!

Två saker börjar klarna lite, i alla fall:

1. Göran Hägglund kritiserar kultursidor och kulturelit och får för detta ohejdat med stryk - på kultursidorna av kultureliten. Är inte detta lite taktlöst? Jag tycker att man själv alltid får lite dålig eftersmak när man på ett allt för uppenbart sätt "talar i egen sak", men det verkar inte finnas ett spår av den känslan (eller av självkritik) på kultursidorna.

2. Är det inte ett fattigdomsbevis och ett tecken på hur extremt smalt den offentliga debatten är när den som kliver utanför det politiskt korrekta omedelbart kopplas till nazism och sverigedemokrater? Det är som om den politiska skärgården bara rymmer två öar: den korrekta och nazismen. Detta påminner som i USA - fast omvänt, så att säga - där Obama skylls för kommunist. Den politiska inriktningen kanske skiljer sig, men nojan är densamma: Aftonbladet är Sveriges Fox News!

Göran Hägglund & Thomas Jefferson: connecting the dots

2009-09-21T00:41:00.006+02:00

Kd-ledaren Göran Hägglunds senaste utspel på DN-debatt har orsakat just debatt; 150 bloggar länkar i skrivandets stund till artikeln. Hägglund beskriver ett Sverige kluvet mellan "eliten" och "de vanliga"; de förra utgör minoriteten, men föraktar och försöker kontrollera hur de senare lever och vad de tycker. Så här formulerar han det själv:

"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. Men under senare tid har den andan spridits till allt större delar av det svenska offentliga livet."

Det är en retorik som egentligen påminner mer om hur det brukar låta i Amerika, vars politiska landskaps beskrivs så här av NY-times kolumnist David Brooks:

"For example, for generations schoolchildren studied the long debate between Hamiltonians and Jeffersonians. Hamiltonians stood for urbanism, industrialism and federal power. Jeffersonians were suspicious of urban elites and financial concentration and believed in small-town virtues and limited government. Jefferson advocated 'a wise and frugal government' that will keep people from hurting each other, but will otherwise leave them free and 'shall not take from the mouth of labor the bread it has earned.' Jefferson’s philosophy inspired Andrew Jackson, who led a movement of plain people against the cosmopolitan elites."

Jag vill lyfta teorin att denna jeffersonska politiska filosofi inte bara liknar utan faktiskt ligger bakom Hägglunds utspel, där han bland annat ställer avancerade kulturella teorier mot "vanligt folks sunda förnuft."

Och länken som förbinder Jefferson och Hägglund?

Filosofen och opinionsbildaren (och katoliken) Roland Poirier Martinsson. Poirier Martinsson är chef för Timbros tankesmedja och bor med jämna mellanrum i USA. I kd:s nyutgivna inspirationsbok "En ny kristdemokrati" skriver han att "vanligt folk... bäst begriper hur det samhälle bör skötas vars ryggrad de utgör..." (s 66) och uppmanar kd att rikta blicken mot den stora grupp människor som känner "trötthet över akademiska visioner och de svenska partiernas säregna förmåga att placera perifera frågor i politikens centrum". (s 70) Poirier Martinsson talar på hägglundskt vis (eller förlåt, det är Hägglund som talar martinssonska) om "det ideologiska etablissemanget" och menar att det är ett "informellt kvitto på att man är på rätt spår när Södertörns högskola och Mariebergs ledarsidor avfärdar ett förslag med hänvisning till att det tyder på bristande insikt - insikt på grekiska heter theoria." (s 80)

Poirier Martinssons recept för kd är att de ska bli konservativa på riktigt. Och det tycks vara den väg Hägglund nu slagit in på. En amerikansk typ av konservatism som vill ha mindre stat.

Personligen tycker jag att Hägglunds retorik är väl förenklad men att vägvalet som sådant är rätt spännande.

Fish om nyfikenhet

2009-09-19T09:13:00.006+02:00

I somras recenserade jag Paul Griffiths bok "Intellectual Appetite" (som också går att läsa delvis på google books) i det teologiska magasinet Keryx - och fick även, tack vare deras mediavänlige redaktör, lägga ut recensionen på denna blogg.

Nu har i alla fall äntligen NY Times följt efter (!), och teologen Griffith tillägnas en hel op-ed kolumn signerad Stanley Fish. Klart läsvärt! (Liksom fö boken)

Uppdatering: Paul Griffiths har för övrigt, upptäckte jag nu, en blogg!

helighet & habitus

2009-09-18T10:02:00.000+02:00

Hur blir man en bra basketspelare? "Fake it 'till you make it!" svarade en berömd amerikansk basketcoach. Härma de duktiga spelarna, försök att skjuta som de, tills du själv klarar av det och gör det automatiskt.

Bilder från idrotten kan påfallande ofta appliceras på det kristna livet; så också i detta fall. Psykologen Anna Kåver är inne på en liknande tankegång i gårdagens SvD. Där berättar hon exempelvis hur författaren PO Enquist tagit hjälp av Tomas Tranströmers ord om att "härma en som ser lugnt på världen." Genom att härma en sådan blir man en sådan.

Fake it 'till you make it, med andra ord. När du spelat den rollen länge nog blir den en del av dig, och inte längre en roll.

Kåver kommenterar att det finns de som är kritiska mot att agera så här, att det är ett falskt och hycklande rollspelande. Men mot det lyfter hon istället fram det positiva, den möjlighet vi har att "använda kroppen och handlingen" för att ta oss ur t.ex. negativa känslor.

"Habitus" skulle Aristoteles, Tomas av Aquino och Stanley Hauerwas ha kallat detta. Vägen till helgelse går inte bara "inifrån och ut" - från rätt tankar till goda handlingar. Det är lika mycket en rörelse utifrån och in: rätta handlingar leder till rätta tankar, och slutligen ett rent hjärta.

Eller med Emil Gustafson ord:
"”För att kunna fortleva i Herrens gemenskap, måste man därför ge akt på Guds Ande och inöva heliga vanor.”

Emil Gustafson om reliker

2009-09-17T07:35:00.003+02:00

Nej, rubriken är så klart missvisande. Helgelseförbundets evangelist Emil Gustafson (1862-1900) talar inte om vördnad för reliker per se. Men han ger uttryck för ett tankesätt som skulle kunna leda till ("slippery-slope!") eller användas för att motivera ett sådant bruk:

"O måtte jag leva så heligt som aldrig tidigare! Vi återvänder ej till denna mörka ö [världen], men de intryck som andra har fått genom oss kan fortleva evigheten igenom. Må det kännas vid vårt bortgång: 'det var en Guds man', så att om vi än dö och nedmyllas i graven, vårt liv ej må dö med oss, utan fortleva och verka genom tusen led. 2 Mos 34:7. 'När mannen kom vid Elias ben, fick han liv och stod upp på sina fötter,' 2 Kon 13:21. Detta är övernaturlig kraft, inflytandet av Guds närvaro i en man, som helgade sitt liv åt Gud."

Emil Gustafson i Trons Segrar 1895, s 4

Nya tider, nya tankar

2009-09-16T16:05:00.004+02:00

Vi går i väntans tider vilket naturligtvis ger upphov till lite nya funderingar. Teologiska, såklart, men likväl funderingar som blivit aktuella i det offentliga samtalet på sistone.

Jag tänker på berättelsen om Eden, eller rättare sagt det som händer efter Eden och äpplet. Gud delar ut två straff till mänskligheten. Kvinnans straff blir att föda med smärta, mannens att bruka jorden i sitt anletes svett. I ljuset av denna berättelse måste den enda rimliga slutsatsen vara att 1900-talets kvinnorörelse är en manlig konspiration! Den är helt enkelt ett sätt att justera könsmaktsordningen i samhället så att kvinnan får ta på sig båda straffen! Födandet, så väl som karriärshetsen.

Eller som Johan Nilsson skriver i pappaboken "Koka makaroner":
"För hundra år sedan knackade kvinnorna på stugdörren från insidan och krävde att få komma ut i stora världen... Nu knackar vi män på stugdörren från utsidan och vill komma in i värmen. Vi vill ha närhet till våra barn." (s 91f)

(Kommentarer från humorlösa undanbedes vänligt men bestämt)

Kapellets 125-årsdag

2009-09-14T12:33:00.008+02:00

I söndags firades 125-årsdagen för Bjärka-Säby slottskapell; det invigdes alltså år 1884 av konsul Oscar Ekman. Lämpligt nog skedde firandet på enhetens söndag. När Nya Slottet Bjärka-Säby återinvigdes efter att Sionförsamlingen i Linköping lagt ner två års renovering på stället närvarade dåvarande biskopen av Strängnäs, som då fällde de närmst bevingade orden "På Bjärka-Säby har familjen Ekman slagit en bro mellan Lewi Pethrus och Nathan Söderblom." När kapellet firade 100 år (1984) predikade Linköpings stifts dåvarande biskop Martin Lönnebo. Denna gång var två biskopar närvarande: stiftets nuvarande biskop Martin Lind, och den ekumeniska kommunitetens visitator biskop em Biörn Fjärstedt:

Evangelieläsning.

Predikant & celebrant, biskop Martin Lind.

Den saliga röran

Om utbildning

2009-09-11T13:22:00.002+02:00

Väldigt intressant (och roande) föreläsning om utbildning, som bland annat ställer frågan "Varför undervisar vi barn i mattematik varje dag, och inte i dans?" och som hävdar att "University professors view their bodies as a means of getting their heads to seminars."

Vad är traditionen?

2009-09-08T10:51:00.003+02:00

Inga krångligheter; så här enkelt kan det sammanfattas med ord av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.:

"En kulturkrets skulle kunna beskrivas som ett samtal mellan levande och döda. Platon påstår en sak. Thomas More instämmer 1900 år senare, medan Karl Popper, ytterligare 500 år därefter, kommer med invändningar. Kultur är den krets av människor i vilken repliker i ett sådant samtal fortfarande har något att säga.”

Att leva i den kristna traditionen - den kristna kulturkretsen - är då att föra samtalet med exempelvis Augustinus, Thomas av Aquino, Karl Barth, Lewi Pethrus...

(Citatet hämtat från denna understreckare om modernt och förmodernt).

Lästips

2009-09-08T09:24:00.002+02:00

SvD:s kolumnist Lars Berge är alltid läsvärd. I dagens text förenas barndomsnostalgi med en inbäddad, foucaultiansk kritik av det moderna samhället.

Miraklet är hoppets moder

2009-09-06T00:07:00.003+02:00

Lewi Pethrus-seminarie

2009-09-05T09:39:00.003+02:00

Ruggigt imponerad av Dagen-läsarna för övrigt. Under hela gårdagen (och även idag, ser jag nu) var denna rätt osexiga essä om LP på topp 5 för de mest lästa. (Eller om vi ska vara ärliga är det ju klicken som mäts - hur många som sedan orkade sig igenom den drygt 10 000 tecken långa texten förtäljer ju inte statistiken!)

Nomineringar

2009-09-02T15:29:00.003+02:00

Min kära hustru och min tillika käre vän Emanuel har tillsammans skapat en vacker kokbok med titeln "Mat är kärlek". Boken tar sin utgångspunkt i köket på Bjärka-Säby, platsens hjärta där allt som händer där strålar samman. De arbetade, funderade och levde med projektet i flera år innan boken kom ut nu i våras. Mottagandet har varit översvallande från läsare och matlagare, men nu börjar en annan typ av respons trilla in: de har nämligen nominerats till flera priser av olika slag!

De är nominerade till Svenska designpriset 2009 (gå in och rösta på dem här!), Svenska Publishingpriset och Årets Svenska Måltidslitteratur (rösta här).

Ibland är internet rätt fint...

2009-08-30T17:06:00.004+02:00

(även om det också kan vara irriterande, som när blogspot och youtube vägrar vara kompatibla...)

Dagens Emil: Bibeltrohet och apofatisk teologi

2009-08-27T11:33:00.002+02:00

Okvädningsordet "liberal" kastas fram och tillbaka dessa dagar, och ibland även mot dem som bara stilla försöker påpeka att Gud är större än vad vi kan tänka och säga. Men det går att samtidigt vara bibeltrogen och ha ett sådant apofatiskt perspektiv. Lyssna exempelvis på Emil Gustafson:

"Vi ställa ett upprop till alla Guds barn: Rannsaka skrifterna, och vinnlägg er om att vara bibelkristna. Den som vill vara en god Jesu Kristi tjänare, han måste näras av tron, och den goda lärans ord. 1 Tim 4:6. Och skriftens innehåll är så omväxlande och dess Ande så djup, att vi aldrig här kunna tömma dess innehåll. Ju mera jag forskar, dess mera inser jag, hur litet jag förstår, och det förefaller mig, att vi år lika barn, som gå och leta snäckro vid sjöstranden. Ty vi förstå endels och profetera endels. Skall oceanen kunna rymmas i ett nötskal?"

Trons Segrar 1893, "Nytt och gammalt", s 148.

Avdelningen vilseledande ingresser!

2009-08-26T22:18:00.005+02:00

Svenska kyrkan rapporterar idag på sin hemsida om läronämndens förslag angående vigselrätten, och skriver i ingressen:

"Det är möjligt att acceptera äktenskap för par av samma kön. Det anser kyrkomötets läronämnd, där bland annat Svenska kyrkans 14 biskopar ingår."

Bara det att sex av de fjoderton reserverat sig! Ingressen är ju förvisso inte direkt felaktig - det ingår faktiskt 14 biskopar i läronämnden - men måste väl ändå betraktas som klart vilseledande - för att inte säga komisk. Det är nästan så att man får lite 1948-vibbar...

Perspektiv

2009-08-25T16:17:00.005+02:00

Man ska inte syssla för mycket med det dagsaktuella - man blir bara trött, och går upp så mycket i det att man tappar perspektiv och tror att det som händer idag är jätteviktigt! Därför kan ett besök i historien passa bra nu.

Emil Gustafson (1862-1900), som jag ju försöker skriva en avhandling om, stod särskilt nära en evangelist vid namn Anna Fagerstedt. Troligen var hon vän till familjen och hade varit piga på gården, eller liknande. 1893 gick hon evangelistutbildningen vid Götabro och reste därefter ut som evangelist för Helgelseförbundet. Hon och Emil skulle brevväxla under hela 1890-talet (breven finns kvar), och mellan varven återvände hon till gården för att bo där. Efter hennes examen från Götabro reste Emil med henne till staden Örebro för att köpa in vad en resande evangelist behövde på 1890-talet. Så här såg inköpslistan ut (priset i kronor):

Klocka - 25
Guitarr - 18
Filt - 5
Koffert - 6,50
Wäska - 5,50
Nattsärk - 1,25
Krage - 0,25
Lås - 0,40
Namnstift* - 1,50
Skriftportfölj - 1,50
Totalt: 63,50

* Anteckningen något otydlig. Om någon vet vad detta är tas upplysning tacksamt emot!

Varför skola männskor strida?

2009-08-23T22:30:00.004+02:00

När jag skrev förordet till min Lewi Pethrus-bok kände jag ett behov att förklara mig. I nästan varje kapitel tar teologiska och kyrkopolitiska strider ett stort utrymme. Varför hade jag valt att fokusera så mycket på det? Svaret var nästan för enkelt: boken bygger på brevväxlingar, och under strider skrivs det många och ofta bra, eller i alla fall intressanta, brev! Mycken historisk forskning funkar så: när allt är som vanligt kanske livet är som bäst (ja, det var ett Tomas Sjödin-citat), men det finns inte mycket att skriva hem om, och vardagen lämnar således ett begränsat arkivmaterial efter sig.

Eftersom jag hållit på en del med 1900-talsforskning har jag då och då haft glädjen att träffa människor som relaterar till det jag studerar; huvudpersoner i skeenden jag sökt beskriva, eller bara iakttagare. Jag skrev min första uppsats om förnyelseväckelsen reste jag Sverige runt i en vecka och samtalade med pastorer som befann sig på olika sidor i de strider som den väckelsen gav upphov till. Då var de unga, och ibland arga. Nu gamla och... inte lika arga.

Det som slog mig under den resan var istället hur lika de var. Det var inte bara det att de alla erbjöd mig grädde till bryggkaffet, utan de talade också på samma sätt om samma saker, med samma längtan. De ville samma saker: väckelse, Guds rikes utbredning, trohet mot Bibelordet. De var alla så fina, goda människor; gästvänliga och generösa. Jag tänkte när jag gick från möte till möte: hur är det möjligt att dessa goda, varma människor råkar i luven på varandra?

Men det hade de gjort, och det fanns verkligen skillnader mellan dem. Det fanns olika teologiska betoningar, och sånt är viktigt eftersom teologi är vad kristna människor lever - eller bör leva - sina liv efter. Man bör undvika naiv dealism på denna punkt, för vad är värt att strida om, om inte det? Det kommer till punkter i kyrkans historia då en linje måste dras, då strider måste utkämpas, strider som leder till att somliga hamnar utanför. Men, och detta är viktigt, dessa tillfällen borde egentligen vara långt färre än vad som i realiteten blivit fallet.

"Bloggosfären" (det är ett så töntigt ord, men vad gör man!) har för mig varit en källa till intellektuell stimulans, nya bekantskaper och tillfällen att få reflektera kring viktiga saker. Men det har också samtidigt inte sällan varit orsak till vrede och frustration och en plats där ens arroganta jag får breda ut sig lite väl mycket. Paradoxalt nog verkar det ibland som att internet är en kommunikationsform som för oss längre ifrån varandra, istället för närmare. Kommunikationen ökar kvantitativt men kvalitén går ner.

Hur som helst, för att knyta ihop dessa trådar, så har jag genom mina studier tvingats reflektera en del kring detta med strider och bråk i allmänhet, och tänkte i all ödmjukhet dela med mig av några små funderingar. Här följer alltså en liten lathund för undvikandet av onödiga teologiska stridigheter, förhoppningsvis tillämpbar även i bloggosfären.

1. Se till att det mesta av din energi går till att bygga upp, snarare än att klaga på eller försöka riva ner något dåligt. Visst, dåliga saker - dålig teologi - förtjänar att dö, men vad hjälper det en människa om hon motbevisar alla världens villolärare men förlorar sin själ? Att ha ett eget sammanhang - typ en församling - som man tror på, älskar och där man lägger sin energi hjälper en att bevaras sund i tro och liv. Sysslar man för mycket med mörkret är risken stor att det tar över ens själ. Det kan finnas stunder då man måste "träda upp" (även om de tillfällena är färre än en del av oss kanske tror), men då bör man göra det koncentrerat, välgenomtänkt och sedan gå vidare. Inte återvända gång efter annan till samma trätopunkt.

2. Låt tiden pröva vad som är gott. På deras frukt ska ni känna dem, sa som bekant Jesus. Tiden prövar det mesta. De flesta villoläror etc dör ut av sig själva efter en tid. När en kontroversiell församling i Sverige drog igång under 90-talet sa en person i min närhet "Ge det tio år, så får vi se." Det tog just tio år, sedan var församlingen upplöst.

3. Träffa människor du är oense med. De allra flesta strider beror på missförstånd, fördomar om den andre, och på att man sitter ensam på sin kammare - eller med en grupp likasinnade - och hetsar upp sig. Att möta människor är långt, långt bättre. Då skapas en relation, man får ett ansikte, någon att älska. Och kärleken överskyler en myckenhet av synder. När man möter någon inser man ofta "var den personer kommer ifrån". Man kanske inte tycker att det han eller hon säger är bra, men man förstår varför han/hon säger det; vilka erfarenheter etc som ligger bakom. Det gör att man kan känna sympati med ärendet, som då också framstår som mindre hotfullt, även om man inte gillar formuleringar etc.

4. Se skillnader som en rikedom, inte hotfulla. Den kristna församlingen är en kropp, och inte alla lemmar har samma uppdrag. Vissa personer/rörelser kan ha en särskilt uppgift eller kallelse att betona en aspekt av evangeliet, men det behöver inte betyda att alla ska göra samma sak. Jag tror mer och mer att vi måste leva i Jesu efterföljd som kollektiv, inte individer, eftersom ingen enda av oss kan leva detta liv fullt ut. Vi hittar olika spår som vi renodlar: läraren, den som går till samhällets utstötta, förebedjaren, tröstaren, etc. Alla kan göra något av detta, men ingen kan göra allt detta fullt ut. Därför behöver vi varandra, lemmarna i en kropp, för att Kristi liv återigen ska uppenbaras på jorden. Inte genom en människa, utan genom församlingen. Relationen mellan kyrkorna kan ses på samma vis: alla behöver inte fira gudstjänst på samma sätt, betona samma verksamheter, etc. Mångfalden kan vara en rikedom.

5. Inse att allt tal om Gud är styckverk. Gud är större än vad vi kan tänka, erfara eller uttrycka. Allt tal om Gud, all teologi, är med nödvändighet ofullkomligt. Ingen av oss förmår att uttrycka eller fånga in hela sanningen. Detta är inte "postmodernt flum", utan djupt bibliskt och förankrat i kyrkans tradition. Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas, som Paulus skriver, och vidare: vem kan känna hans tankar eller utrannsaka hans beslut? Detta innebär inte att det är godtyckligt vad vi säger om Gud - att "anything goes" - men vi borde genom att tänka på detta få en viss distans till vad vi säger. Personer som tycker annorlunda än oss behöver inte nödvändigtvis ha "fel" eftersom sanningen är så stor att två påståenden som säger emot varandra kan vara riktiga samtidigt (jämför det banala exemplet med påståendena "Livet är kort" och "Livet är långt" - båda rymmer sanning!) Och omvänt: när vi hör någon som vi tycker "har fel" kan det vara värt att påminna sig om att vi också "har fel", dvs. att vår uppfattning om Gud är bristfällig.

Om kristna, muslimska och sekulära praktiker

2009-08-21T16:57:00.009+02:00

Brian McLarens ramadan-firande har blivit den kristna bloggosfärens senaste schibbolet. Eller om man så vill ett avstamp för leken "pick you allies" i samma sfär. I ena båten sitter Swärd, Karlendal och Aletheia. I den andra Kolportören och Pekka Mellergård. (Hans kommentar på Swärds blogg är intressant och klok, och betydligt bättre än vad referatet i Dagen ger sken av).

Naturligtvis omöjligt att inte lägga sig i!

Så hur ska man tänka?

Den som följer den här bloggen vet att detta med praktiker, vad man som kristen gör, är viktigt för mig. Det är därför, som jag ser det, ingen liten sak att följa en annan traditions religiösa seder. Karlendal verkar resonera på ett liknande sätt, och för honom leder det till slutsatsen att eftersom Ramadan är en muslimsk praktik så innebär deltagandet i den att man deltar i den muslimska gudsdyrkan. Jag tycker emellertid att det är en slutsats som går till överdrift: ramadan är en fasteperiod, och att fasta är ingen unikt muslimsk praktik, utan något som även kristna gör. Ramadan markerar tiden för fastan, och jag ser inget principiellt problem med att man ägnar sig åt en kristen praktik (fasta) under samma tid som ens muslimska syskon gör det. Detta är inte att delta i deras "gudsdyrkan", så länge som man genomgår fastan som kristen (t.ex. ber och lovsjunger den Treenige Guden under fastan).

Som generell regel skulle jag givetvis aldrig uppmana en kristen att fasta under Ramadan, och jag skulle heller inte göra det själv. Det finns redan en mängd tillfällen under året då vi som kristna fastar: adventsfastan inför julen, och den stora fastan inför påsken, till exempel. Det finns inget egenvärde i att knyta an till en annan religions seder. "Mötet med den andre" betonas ofta på ett överdrivet sätt i kristna kretsar som brukar etiketteras som "liberala", men i normala fall är det mest givande för mig - och för min omgivning - att jag istället fördjupar mig i min egen tradition. Därför skulle det inte falla mig in att fira Ramadan, lika lite som jag planerar att börja fira den judiska sabbaten eller någon hinduisk eller buddhistisk högtid.

Men så var det detta med "i normala fall". Från regler finns det undantag, brukar det sägas. Jag skulle hellre säga: generella regler och principer kan inte fånga tillvarons komplexitet. (Det är därför Jesus ger oss fler liknelser än regler!) Det kan finnas omständigheter då det som "normalt" skulle vara tveksamt är ok, eller till och med beundransvärt. Den lokala, partikulära kunskapen har alltid företräde framför den generella. McLarens fasta måste ses mot bakgrund av en speciell situation, nämligen den ökande polariseringen mellan kristna och muslimer i världen och den mörka bilden av islam inte minst i USA. Mot bakgrund av denna lokala situation måste McLarens beslut att fasta under Ramadan bedömas, och då är jag inte alls benägen att fördöma honom. Pekka Mellergård tycks resonera på ett liknande sätt när han skriver:

"Men jag tittade in på [McLarens] blogg-kommentar om Ramadan, och känner igen resonemanget från flera av de EFK-missionärer som arbetar i muslimska kontexter! ... [D]e är definitivt inte av den typ som gör avkall på bekännelsen om Jesus som 'enda vägen'. Jag tror också att en sådan EFK-profil som Lars Mörling ofta har valt att fira Ramadan, just för att visa respekt och skapa öppningar i sina kontakter med muslimer. Jag har själv arbetat som läkare i Saudiarabien i fyra år. Och jag kan bara säga att några av de bästa öppningarna till samtal om Jesus och kristen tro var när muslimska kollegor fick klart för sig att det fanns kristna kollegor som fastade och bad på regelbundna tider – inklusive under Ramadan."

I en given kulturell situation kan det alltså finnas skäl att agera på ett visst sätt utan att för den sakens skull hävda att det sätt på vilket man handlar ska upphöjas till allmän lag och göras över allt och alltid. (Kant har fel, med andra ord)

Sen måste jag ju påpeka att det finns en rad värre praktiker man kan delta i som kristen än den muslimska fastemånaden! Det är till exempel värre att sjunga nationalsången än att fira Ramadan. Att sjunga den svenska nationalsången är ju att delta i en sekulär dyrkan av nationen, ändå gör de flesta av oss det utan att tänka närmre på saken. Andra saker som kan diskuteras - jag säger inte att de är fel, utan att de kan diskuteras - är att ägna sig åt vapenbyggande, aktiehandel eller modeindustrin. Vidare kunde vi istället för McLarens möte med islam diskutera de influenser vi själva mottagit från underhållningskultur, marknadstänkande och managementkultur. Vi är väldigt bra på att undvika "religiös synkretism" i frikyrkan, men mycket sämre på att avslöja sekulär dito.

Julrockoperett med djup...

2009-08-20T21:50:00.003+02:00

Hösten har som bekant anlänt, och därmed kan man ju säga att det lackar mot jul. Då kanske detta klipp kan passa bra. Notera inte minst den tänkvärda & insiktsfulla sensmoralen!

Också det neutrala har en färg

2009-08-17T00:01:00.005+02:00

Stephen Colbert om varför vissa saker är neutrala och andra inte i ett västerländskt samhälle.

The Colbert Report

Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c

The Word - Neutral Man's Burden

www.colbertnation.com

Colbert Report Full Episodes

Political Humor

Meryl Streep

(Personer som borde kika på detta klipp: Humanisterna samt Högskoleverkets utredare)

Uppdatering: Helene Petersson, som jämför tidningen Dagen med en högerextrem tidning på grundval av att de båda har "åsiktsinriktade artiklar" med en viss bestämd inriktning (har inte alla tidningar det?), borde också kika på Colbert-klippet. Återigen framställs det dominerande perspektivet som "neutralt". Det som avviker från paradigmet är "vinklat", och därför hamnar nationalsocialister, kommunister och kristna i samma båt för Helene Petersson. Hon måste inse att hon också sitter i en båt, en som heter "sekulär liberalism".

(Kudos benjamin)

Odds & ends en lördagkväll

2009-08-15T21:38:00.005+02:00

Just hemkommen från en veckas semester på Öland. Fin ö med fina vänner. Kollar av mail etc och undrar om det där lugnet som infinner sig när man gör det efter en veckas frånvaro är sunt egentligen...

Var med i Människor & Tro i P1 i fredags. Kommenterade festivalen Frizon. 2x40 minuters intressant samtal med reporten resulterade i ett par citat och en del refererande, men tyckte det var bra sammanfattat och rättvisande. Och man ska inte klaga på såna där nerklippningar: dels slipper man höra sin röst inspelad, dels är det mest av allt synd om journalisten som gör reportaget och ju jobbar över en vecka för vad som sedan blir 5-10 minuters radio!

Uppdaterar mig lite på vad hänt på webben och konstaterar att den där Emanuel på Dagen skriver väldigt begåvade och intressanta texter titt som tätt!

Mattias Agnesunds jämförelse av argumentationen kring aborter & omskärelse är också väldigt läsvärd!

På vägen hem från ön kom R.E.Ms "Nightswimming" på, och jag slogs återigen av hur briljant den är. Inte minst inledningen, som beskriver något så trivialt som en bilfärd i natten med ett fotografi på instrumentbrädan, men gör det med en poetisk känsla och en kombination av innerlighet och precision som är fantastiskt.

Frizon och "kristna band"

2009-08-09T11:50:00.006+02:00

eller: Saker man borde sagt. Och inte sagt.

Kvällen efter man haft ett intressant samtal ligger man ofta och funderar på vad man borde sagt annorlunda. Igår var jag med i ett panelsamtal på frizon om huruvida det finns kristen konst. (Vilket hade att göra med en bloggpost jag skrev på temat för några månader sen). Det finns mycket man borde sagt annorlunda (t.ex. borde jag kanske kommenterat hänvisningen till "no graven images" lite mer sofistikerat än genom att säga att om man tyckte så kunde man bli muslim...) och kanske inte minst tydligare.

Men på frågan om hur frizonfestivalen borde tänka kring frågan kristna/icke-kristna band kunde jag sagt något i den här stilen:

"Varje sammanhang - politiska partier, intresseföreningar, geografiska gemenskaper, familjer, etc. - står för olika typer av lokal kunskap. Samma sak gäller för frizon: det finns här en lokal kunskap som är värdefull och som man ska vara stolt över. Målet är inte att 'bredda' denna i meningen att utsläta den eller försöka få den att så mycket som möjligt likna annan kunskap (t.ex. svensk dn-debatt kunskap), utan att fördjupa den. Detta bör vara frizonledningens mål: att fördjupa de egna perspektiven. Därför kan frågan om vilka band som ska inbjudas - kristna och icke-troende - inte avgöras principiellt och abstrakt, utan måste vara ett uttryck för praktisk visdom utifrån detta mål (telos), som alltså stavas fördjupning av det som finns. Frizonledningen måste finna en bra mix mellan band som representerar den kunskap som finns, och band (och talare, så klart) som man menar på något sätt kan bidra till en relevant fördjupning eller breddning utifrån den plats där man står. Detta måste vara kriteriet. Inte bara att 'skapa möten' eller att 'vidga vyerna'; detta har inget egenvärde. Frågan är istället: Vad skulle vi behöva fördjupa oss i (vilket också kan vara svängig pop eller instrumentell jazz) och kan detta band hjälpa oss med det?"

Eller pscha, kanske sa jag tillräckligt många obegripliga saker!

Recension av "Intellectual Appetite"

2009-08-07T17:16:00.002+02:00

På tal om Griffiths hade jag en recension av hans kommande bok i senaste numret av Keryx. Efter förfrågan tillät den generöse redaktören att jag la upp texten här på bloggen. (Extra roligt, eftersom den innehåller en del referenser till webb-diskussioner under våren!)

Titel: Intellectual Appetite: A Theological Grammar
Författare: Paul J. Griffiths
Förlag: The Catholic University of America Press (Washington D.C.)

Var går gränsen för vad som kan räknas som kristen tro? Under våren har Gardells bok Om Jesus skapat reaktioner av såväl bestörtning som förtjusning. Är detta en kristen bok, eller är det, som Ulf Ekman hävdar, fråga om irrlära?

Runar Eldebo knöt i en insändare (Dagen den 30 april) an till diskussionen och föreslog att skilda ”konstruktioner av kristen tro” kunde tolkas utifrån fyra kriterier: Bibeln, den samlade kristna tron, samtidsrelevans och den helige Andes ledning. Eldebo försökte bland annat ge redskap för en analys av Gardell, men möttes själv av kritik, inte minst på grund av sitt sätt att beskriva kristna trosuttryck som ”konstruktioner.” Evangeliska Frikyrkans ledare Stefan Swärd kallade honom till exempel på sin blogg för ”otydlig”. Swärds avslutning, där han uttrycker en förväntan att bli sågad av ”ett antal teologiska besser-wissrar”, ger för övrigt en antydan om en generell skepsis mot skrået över huvud taget.

Swärd menar att Skriften är det enda kriteriet, men inte ens Bibeln innehåller exakta beskrivningar av alla de situationer vi kan ställas inför i livet. Vad säger Bibeln om moderna aktiviteter som bilkörning, plastikkirurgi och aktiehandel? Ingenting, om vi ska vara ärliga. Betyder det att kristna ska vara tysta i sådana frågor, och att den kristna tron inte erbjuder vägledning för ett liv i moderniteten? Ingalunda!

Faktum är att vår situation inte i grunden skiljer sig från vad kristna i alla tider upplevt. Den teknologiska klyftan mellan vår tids och Bibelns må öka förvirringen något, men för varje kultur, ja för varje människa, gäller att Bibeln inte ger explicita instruktioner för livets alla skiftande situationer. Men det betyder inte att den inte är relevant för varje situation. Det finns bibliska principer, som de ibland kallas, men dessa måste förstås och tolkas för att kunna tillämpas.

I denna mening kan den kristna tron sägas likna ett språk. Precis som ett språk så har tron ”grammatiska regler”, och ”kristendomska” känns igen på troheten mot dessa grammatiska regler. Man kan tillåta viss variation inom ett språk: olika sätt att uttrycka sig, olika ”dialekter”. Men de grammatiska reglerna gör att det ändå finns en gräns för vad som kan sägas. Framför allt är det gudstjänsten som ger dessa regler. När Arius på 300-talet påstod att Sonen var skapad och inte gudomlig passerade han en sådan gräns, för om Sonen inte var Gud innebar det ju att kyrkans tillbedjan av Kristus var avgudadyrkan. Därför tog först hans biskop och sedan hela kyrkan avstånd från honom.

Det är mot denna bakgrund undertiteln till den brittiske teologen Paul J. Griffiths bok ska förstås. Griffiths presenterar en teologisk grammatik, en utläggning av hur man utifrån den kristna tron bör närma en specifik fråga, nämligen den om intellektuell aptit: vad innebär ett rätt sökande efter kunskap?

Frågan är urgammal, ja den dyker upp redan på Bibelns första sidor. Somliga finner det märkligt att Gud kastar ut Adam och Eva ur paradiset enbart för att de äter av en frukt, men än mer fascinerande är kanske det faktum att det är kunskapens träd de äter av. Hur ska detta förstås? Vill inte Gud att vi människor ska ha kunskap?

Det finns i Bibeln ord som varnar för visdom, eller vissa typer av den, (se t.ex. 1 Kor 3:18–23, Kol 2:4–8), och samtidigt finns det texter där lärdom och vishet och lärdom prisas (Ords 9:1–18). Läser vi noga ser vi att det inte är sökandet efter kunskap i sig som är fel – Jesus själv är ju Sanningen. Men som allt annat vi människor kan ägna oss åt – äta, samtala, ha sex – så finns det riktiga och felaktiga sätt att göra detta på. Griffiths ambition är att förklara hur ett kristet kunskapssökande bör se ut och gå till.

Griffiths påpekar att den tidiga kyrkan, omgiven som den var av mycken hednisk visdom, tvingades reflektera över dessa frågor. Med tiden gick emellertid dessa insikter förlorade. Med den moderna tidens inbrott kom också en ny förståelse av vad kunskapssökande innebar, och istället för att fortsätta reflexionen kring goda och dåliga vägar till kunskap kom många kristna att acceptera den moderna synen som den enda möjliga och antingen förkasta eller bejaka den. Inom frikyrkan utvecklades på många håll en anti-intellektualism där moderna missbruk gjorde att utbildning och reflexion helt förkastades.

Augustinus (354–430) hör till de främsta förebilderna när Griffiths talar om att sökandet efter kunskap kan präglas av antingen curiositas eller studiositas. Detta är två idag svåröversatta latinska begrepp för olika former av intellektuell aptit. Bakom dem ligger också två vitt skilda attityder till tillvaron. Den som präglas av curiositas betraktar världen som en plats full av objekt att bemästra. Det som eftersträvas är ny kunskap, kunskap om det ännu okända, och målet är att lägga område efter område under sig och helt och hållet tömma dessa på sina hemligheter. Den som utmärks av studiositas betraktar istället allt i tillvaron som gåvor från Gud, och inser allt som finns bara genom att det existerar står i relation till Skaparen själv. Eftersom Gud själv är den som på djupet konstituerar tillvaron, så kan vår kunskap om världen aldrig bli fullständig. Men människans respons på detta bör inte vara att sky kunskap, tvärtom: eftersom Gud genom skapelsen satt sin prägel på allt innebär en ökad kunskap om världen också en närmare gemenskap med Gud. Genom kunskapen deltar vi i Gud, som själv är all sannings och kunskaps källa. Denna insikt leder oss vidare till ett rätt sökande efter kunskap, nämligen ett som istället för dominans söker intimitet och gemenskap med det som undersöks, i vetskap om det har sin djupaste grund i Gud. Kärleken är grunden för detta kunskapssökande, ja kärlek och kunskap blir omöjliga att skilja åt: känner vi sanningen så älskar vi den också, och vice versa.

Ursyndens orsak var att Adam och Eva lät sig förledas av curiositas. De sökte kunskapen på bekostnad av gemenskapen med Gud, inte genom denna gemenskap. Istället för att acceptera sin plats som skapade försökte de ta Skaparens plats och själva bli såsom gudar. Griffiths menar att vi i moderniteten fostras till just en sådan självförgudning. För oss är kunskap makt, och vår iver att genom patent och upphovsrätt svartsjukt skydda våra ”upptäckter” visar att vi betraktar dem som privata objekt, inte som del av en sanning som ytterst endast tillhör Gud. Kunskap är för oss inte en väg till gemenskap med sanningens källa, utan medel att åstadkomma något annat: titlar, pengar eller ära. Motsatsen är ett kunskapssökande där man med lust och iver går upp i ämnet för handen – oavsett om det handlar om estetiskt skapande, sökandet efter fysiska lagar, eller försök att lösa tekniska problem – för att man söker det sanna och det sköna. När man funnit det, eller i alla fall kommit det på spåren, inbjuder man sedan generöst andra att också ta del i de sanningar fått insikt i.

Fostran är ett nyckelord i detta sammanhang, för det är genom vägledning som vi lär oss antingen goda eller det dåliga sätt att söka kunskap.. Men hur sker detta, och framför allt var? Griffiths resonemang är i regel mer filosofiska, och han avstår från att ge konkreta förslag på hur hans vision om intellektuella kristna präglade av studiositas ska förverkligas. Hans bok kan dock läsas som en apologia för kristna universitet och utbildningsinstitutioner, inte minst i ljuset av den kritik han riktar mot de moderna, sekulära kunskapsfabrikerna som inte sällan präglas av curiositas. Dygd kommer av fostran, och fostran kräver förebilder och en gemenskap. Var finns idag de platser där är en sådan fostran sker, så att teolog återigen kan bli ett hedersnamn i församlingen, och synonymt med en helig människa?

Joel Halldorf

Lästips

2009-08-06T13:34:00.002+02:00

Paul Griffiths recenserar David Bentley Harts nya bok "Atheist Delusions: The Christian Revolution and Its Fashionable Enemies" i First Things. (Jag hade för övrigt lektion med Griffiths på Duke samma dag som han avslutat läsningen av boken. Han skrattade och utbrast "You should read it, it is wild" eller något i den stilen. Det får väl stå som en kortrecension av boken för den som inte orkar med den längre texten i First Things!)

Väder och vind

2009-08-06T10:05:00.002+02:00

Lars Ryding på SvD uppmärksammar den fenomenala norska vädersiten yr.no, som inte bara ger prognoser för de minsta lilla byarna - i Sverige - utan även gör väldigt exakta sådana! (Det har varit lite av en revolution denna sommar att faktiskt kunna veta om det regnar eller inte till kvällen - dvs om köttet ska grillas eller stekas.)

Dagens Hauerwas

2009-08-05T09:38:00.001+02:00

"Any time you think that you should teach in a way that helps people think for them self you only corrupt them. To tell anyone that a seventeen to twenty-two in this society that they have a mind worth making up, is only to continue to endure them into the worst habits of modernity … I tell my students that the last thing in the world that I want them to do when they take my class, is to learn to think for themselves ... By the time they finish the course I expect them to think just like me."