Thursday, February 16, 2006

Donald Dayton

Nu börjar det bli lite vardag här borta; man kommer in i nån slags rutin. En dag ser ut ungefär så här: Upp 06:30. Bufféfrukost med mycket frukt. Sen försöker man komma på en buss för att ta sig till campuset där assemblyn håller till. Bönen börjar 0830, och pågår en halvtimma ungefär. Sedan går man till bibelstudiegrupper och diskuterar dagens text. Från 0915 till 1030. Klockan 11 börjar förhandlingarna, och om man inte skulle vara intresserad av dem kan man gå till en av de många workshops som hålls. Obeslutsam som jag är plågas jag ofta av beslutsångest. Sedan följer lunch, och paus till tre med chans för ytterligare workshop från halv två. Sedan är det eftermiddagsförhandlingar mellan 3 och 1815 – när man är som tröttast. Avslutande bön, försök att komma på en buss till hotellet. Tillbaka till omkring åtta. Dusch, försöka få något att äta, lite socialisering och sen sova. Väldigt intensivt, och väldigt lite extratid. Skulle det vara fyra-fem dar är det väl en sak, men nu handlar det om två veckor…

Dagens bibelstudium var intressant. Texten var från Luk 4. – Jesus i Kafernaum. Tre exempel på tolkningar:

Kvinna från Ghana: Vi blir överdrivet bekanta med Guds ord (”Är inte detta Josefs son?”, säger åhörarna om Jesus), vilket gör att vi inte tar det på allvar.
Ung man från Wales: Gud går till människor utanför ”de utvalda” (Jesus tar exemplen från kvinnan i Sarefat och Naaman). Då reagerar de som uppfattar sig som de utvalda – de vänder honom ryggen och vill till och med döda honom! Han såg det som en bild av dagens samhälle: människorna har övergivit kyrkan, men Gud går ändå till dem.
Tysk ung man: Var skulle jag vara i detta? Kanske inte bland de som ville knuffa Jesus över klippan, men skulle jag protestera? Han gjorde själv kopplingen till andra världskriget.

Därefter valde jag en workshop: ”Recentering the ecumenical movement in spirituality”. Lite av assemblyns tema: att starkt lyfta in spiritualiteten i den ekumeniska samverkan. Det kommer delvis som ett krav från de ortodoxa, har jag förstått. Men spiritualitet är ju ett modeord överhuvud nuförtiden.
¨
Workshopsen ska tydligen inte vara föredrag utan erbjuda ”space” för interaktion och ”sharing”. Vi gjorde en övning som gick ut på att man betraktade en rad Jesusbilder och sedan sa vilka man hade lätt respektive svårt att ta till sig. Inte riktigt vad jag väntat mig. Jag tänkte att man kanske skulle samtala om spiritualitetens roll, men nu blev det ju en hermeneutisk övning där man fick tillfälle att vädra sina projektioner och politiska tolkningar av bilderna. Síon sa något mycket vettigt:

”I’ve been here for five days now, and I´m filling a sail of politics which is rather tiring. We hang our agendas and our sermons on the pictures.” Därför valde han en ”tyst” bild, som bara var, som inte proklamerade någon särskild agenda. Få verkade koppla på, men jag tyckte det var genialt. Han är skicklig på att formulera sig. Efter ett tag yttrade jag mig också:

”Spirituality has to do with life in God. In spirituality we can brush away many layers and get to the bottom, where deeps calls unto deep. Politics and dogma tend to divide – but shared life unite. I think we need to go the way of practice. My experience is that in spirituality – worship, prayer – it is possible to meet despite differences of dogma and politics. But I fear that if we include politics to much in spirituality, we loose our last possibility of unity.
I reacted to the prayers of yesterday (in the evening service). They were full with political analysis, and I wonder: Who are we talking to? God already know this that we are proclaiming – who are we really addressing?”

Om man vill vara catchy kan man säga att det är en fråga om ”Pray or display”. Om att be, eller om att visa upp sin agenda och sin vackra vidsynthet.

Det vore ju naivt att påstå att spiritualitet kan vara politiskt neutral. Men samtidigt blir jag mycket bekymrad när gudstjänstrummet blir en plats där man i hög grad driver politiska agendor. Det är inte rätt plats. Av olika skäl: Till att börja med ges inget utrymme för diskussioner eller genmäle. Vidare riskerar man att förgripa sig på människor som av olika anledningar inte delar den analys som görs. I en gudstjänst öppnar man sig för ett tilltal och för att påverkas, och man måste kunna ha en trygghet i det. Risken är att man nästa gång kommer med taggarna utåt, omöjlig att påverka. Vad har man då vunnit?

Problemet med denna aggressiva politiska agenda delvis just bristen på resultat. Om man presenterar sitt budskap med en demagogisk retorik och genom att demonisera motståndarna så kommer de sluta sig. Vad jag fruktar – också för egen del – är att man genom att överbetona och felaktigt förenkla detta tema ”stjäl det” från de andra kyrkorna. Precis som så ofta har skett i historien. En rörelse dyker upp, hittar en betoning som blir till en överbetoning, och de övriga känner sig tvungna att ta avstånd på grund av överdrifterna. Så berövas hela kyrkan dessa skatter. Tungotal, helande, helgelse, ”social gospel”. Det är tragiskt!

Jag minns att W Jeanrond i vår hermeneutikkurs kommenterade en texts tvetydighet: så fort det finns två tolkningar måste man erkänna att texten är tvetydig. Beviset finns redan i förekomsten av olika förståelse av texten! Man kan undkomma detta krav på att erkänna en texts komplexitet genom att underkänna den ena tolkaren: hävda att han inte har tillgång till insikten, eller demonisera honom på olika sätt. Det är vad WCC gör med alla de som inte tycker som dem. I alla fall i retoriken. Återigen: i sak håller jag med om det mest de säger. Men inte sättet de säger det på. Det är kraftigt förenklande. Det inbjuder inte till dialog. Det är inte intellektuellt hederligt. Och det är väl en sak att leverera kraftig kritik mot väst i diskussionerna (även om jag kan tycka att man slår in en öppen dörr…), men när det får utrymme i gudstjänsterna, då blir jag allvarligt oroad.

Ovanpå detta: Att dessutom både sekulariseringen och den andliga fördjupning är frånvarande ger helt fel signaler. Då verkar det ju verkligen som att det är en motsättning mellan dem. Som att det ena tränger undan det andra! WCC väljer det sociala, och pga. av dessa överdrifter väljer andra kyrkor kanske bara det kontemplativa….

Dagens mest oväntade, definitiva Lassie, var utan tvekan mötet med Donald Dayton, som jag beundrat storligen i flera år för hans forskning på pingst- och holinessrörelsen. Han är absolut briljant, och ”världsledande” är inte ett överbetyg. Fick höra att han var på plats, och av en ren slump lyckades jag identifiera honom genom att stirra på hans namnbricka just efteråt! Vi åt lunch och diskuterade teologi och holiness. Förhoppningsvis kommer några fler tillfällen. Han berättade om den sydamerikanska pingstväckelsen, som i vissa delar var mycket vital också teologiskt. Ett starkt socialt patos dessutom!

På kvällen var det ”Strategy meeting for youth”. Jag gick dit av nyfikenhet. Vi var väl omkring 80. Ungdomsinflytande drivs så hårt att de unga skulle kunna be om vad som helst och få det. Man ska kräva en ungdomspresident (vilket Kobia uppmuntrat), en ”special kommission” för ungdomar (som de ortodoxa haft), och starkt inflytande i centralkommittéerna. Jag är lite tveksam: jag vet inte om de unga kan göra det som förväntas av dem (förnya och revitalisera WCC. Bara….), jag vet definitivt att det inte finns någon förenade ”ungdomsagenda”, jag vet inte om de unga är skarpa nog, och jag vet inte om WCC är ett forum där unga ska lägga sin energi (stånga sina pannor blodiga – till vilket genomslag?) På väg hem åkte vi med en taxi som försökte blåsa oss och åkte i uppenbara cirklar. Vi betalade efter stor tvekan fullpris… Dagens förlust: glömde min tröja, får se om den kommer tillbaka.

Moderator his holiness Aram höll ett bra öppningsanförande, Sam Kobia ett hyfsat. Där fanns samma betoning (social), men man var också beredd att komplicera saker och ting. I ett sammanhang talade Sam om att Bibeln säger att imperier står på lerfötter, och kommer och går. Han fick dagens märkligast applåd, folk trodde väl att han förutspådde USA:s snara och välkomna fall, men jag tror att han är lite mer nyanserad än så. Han fortsatte: ”How can we talk of any country as a superpower when the government cannot protect its people from terrorism, from natural disasters, from precentable diseases? Our conceptual tools are inadequate to understand the ambiguities of power.” Det är att erkänna komplexitet – svårare är det inte! Även i fråga om Afrika pekade han på fler orsaker till fattigdomen är enbart västmakternas förtryck (vilket naturligtvis, det får aldrig förnekas, är en orsak, och en viktig orsak. Den viktigaste, troligen.) (Sam är själv från Afrika). Arams anförande var självkritiskt och ärligt, jag gillade det. En höjdpunkt:

”More than ever, the fellowship character of the Council faces tremendous challenges: first with the widening gap between the member churches and the Council; second, with the increasing participation of the ecumenical partners in the life and withness of the Counci; third, with the growing shift of emphasis from fellowship-building to an advocacy-oriented role of the Council.” Agerande vs. Gemenskap. Även om konflikten ifrågasattes av en dansk delegat så tycker jag den är uppenbar. Om man sätter agerande före enheten, blir resultatet lätt att man agerar utan att vara enad (på majoritetsbeslut), och då offrar man enheten genom att köra över minoriteten (därav införandet av ”consensusmodel desicsionmaking”, infört på begäran av… de ortodoxa!)

godnatt!

2 Comments:

Anonymous Anonymous said...

"mötet med Donald Dayton, som jag beundrat storligen i flera år för hans forskning på pingst- och holinessrörelsen. Han är absolut briljant, och ”världsledande” är inte ett överbetyg. Fick höra att han var på plats, och av en ren slump lyckades jag identifiera honom genom att stirra på hans namnbricka just efteråt! Vi åt lunch och diskuterade teologi och holiness."

Kära broder och vän, du är i sanning på rätt plats... Ovan är så mycket Joel som det bara kan bli och jag gläds med dig över din lunch med samtal om teolgi och holiness... (och nu ironiserar jag inte).

Det är en fröjd att läsa, dels för att jag bjuds på rapporter, men också för att jag får en liten stund i din hjärna... vilket jag ju saknar nu när du är där...

8:08 AM  
Anonymous Anonymous said...

Joel,

jag håller på att läsa ifatt...du skriver mycket!!! Du skriver intressant. Dina reflektioner är mycket intressanta. Detta borde samtala vidare om. Speciellt ett område - politik och gudstjänst.

lev väl!
Fredrik Wenell

8:41 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home