Monday, February 27, 2006

En inte odramatisk hemfärd

Uppstigning klockan 3, bussen till flygplatsen gick 4. Kände mig något bättre än igår, men ändå inte bra. Reste med Lina Måndröm och same-David. Flög först från Porto Alegre till Sau Paolo. Landade vid 8. Jag skulle flyga vidare till Paris 20:30. Enormt störande bokning. Först hade jag haft en två timmars väntetid, men det ansågs för kort. Så då fick jag 12 timmar istället. Fast det gick ett plan som var framme i SP kl. 12. Och ett Paris-plan som lämnade 17:35. Men inget av dem fick jag. Nej, jag fick landa klockan 8 och åka klockan 20. Tack, Kilroy, för det…

Hade lite feber och låg och sov på golvet medan mina reskamrater åt lunch. När jag vaknade kommenterade de att jag varken lät eller såg så frisk ut. ”Du borde låta en läkare titta på dig.” ”Äh, vad kan de göra? Jag är förkyld, det går över.” Så gick jag på toa. Då började det snurra vansinnigt för mig. Jag såg typ inget, men lyckades urskilja konturerna av en stol. Stapplade dit och satte mig. En man talade till mig och gestikulerade. Jag förstod att jag inte fick sitta där, men brydde mig inte. Tittade bara uttryckslöst på honom. Efter ett tag tecknade jag att det snurrade för mig. Jag hade satt mig i en stol där man satt om man ville få skorna putsade. Men det ville ju inte jag. Jag hade ju dessutom tennisskor. En annan man kom och satte sig, och han kunde engelska. Jag förklarade för honom. De kontaktade flygplatspersonal, och de i sin tur läkare. En man och en kvinna i vit rock kom. Tog tempen (37.6) och blodtryck (”normal”). Jag försökte säga att jag var förkyld, men deras engelska var inte 100 – och min portugisiska obefintlig. De satte mig i en rullstol och körde mig till en ambulans. Jag vägrade med hänvisning till mitt plan. Men de lovade att jag skulle vara tillbaka i tid (det var 8 timmar kvar….) Svenskarna såg vad som hände mig och kom ut med min ryggsäck. Jag var rädd att de skulle köra mig in till Sao Paolo, vilket är 2 timmar från flygplatsen. Men de körde till en närbelägen vårdcentral. Där fick jag gå förbi all kö (och känna mig som en svinaktig rik västerlänning) till en läkare som pratade engelska. Han undersökte mig lite, och så fick jag göra lungröntgen! För att kolla så jag inte hade lunginflammation. Vilket jag inte hade. Penicillin utskrivet, och så taxi tillbaka. Det tog väl 1 och en halv timme totalt. Kände mig allt bättre på eftermiddagen.

På flyget hamnade jag bredvid en helskön ortodox från Israel. Jag nämnde väl att jag var sjuk, eller så frågade han eftersom jag hostade. Hur som så erbjöd han mig både sin filt och sin kudde med en sån där orientalisk vänlighet som det krävs år av övning för att lära sig säga nej till. ”Behöver inte du?” frågade jag. ”Me? No. I would like to be out there! [pekar på vingen] I would like to sit out there and smoke a cigarette!” Och så skrattade han. Far till flera barn, som han älskade, men mest av alla älskade han sin yngsta dotter! För oss är ju en sån rangordning helt otänkbar att göra, men tydligen är det ännu möjligt i det heliga landet. Det är som på Jakobs tid. Den orientaliska kulturen är så annorlunda. Skulle vi förstå kristendomen på ett annat sätt (bättre) om vi fattade den utifrån denna kulturella bakgrund? (jfr Dalrymple, ”Från det heliga berget”) På morgonen frågade han om jag kände mig bättre. ”Jo, lite bättre” svarade jag. ”Vet du varför?” frågade han. ”Det är för att jag sitter här! Jag tar hand om dig!” Och så skrattade han. En väldigt skön kille, som sagt.

Stressade genom Paris flygplats för att hinna till köpenhamsflyget. Flygplatser tar fram det sämsta ur människor. Det borde för övrigt finnas en etikett när det gäller avstigning av flygplan: Alla som har mindre än en timme till connecting flight går först. Sedan alla andra som ska vidare. De som har kommit till ändstation sitter kvar till sist. Kom hem vid 5-tiden på lördag kväll. Underbar resa, underbart att komma hem.

0 Comments:

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home