hang up

Dagens rätt: kött (idag och alla dagar)
Dagens titel: Biskop i den baptistiska kyrkan
Dagens klädsel: ovanstående i lila särk och fyra dm hög hatt.
Dagens teolog-Lassie: Hälsade (kort) på kardinal Walter Kasper.
Dagens problem: transportlogistiken.
Dagens överskott: ord
Dagens fras: ”Greetings from.”
Dagens rykte: att president Lula skulle besöka assemblyn (men det ska ske senare i veckan).
Dagens definitiva besked: Att Rowan Williams besöker assemblyn.
Dagens seger: dubbla OS-guld.

Idag var första riktiga dagen, fast ändå inte. Alla är samlade, men många är ju nyinkomna och de måste också få en chans att värma upp. Så dagen ägnades åt högtidliga öppnanden, högtidliga hälsanden och en högtidsgudstjänst. Fast höjdpunkten var nog ändå invigningsdansen. Ett rätt stort brasilianskt sällskap dansade om liv och förtryck. Jag kan inte komma förbi att jag då och då kommer på mig själv att undra: ”Vad tänker de ortodoxa nu?” Nu är ju alla (eller iaf de flesta) ortodoxa jag träffat väldigt avslappnade. Men de är ändå de mest avvikande, mest traditionella och dessutom från andra kulturer, så man funderar ibland. Tycker de att dansarna har för lite kläder på sig? Tycker de att det är blasfemiskt att vi fotograferar under gudstjänsterna? Tycker de att sångerna är ovärdiga? Fast jag såg faktiskt både en kopt som sprang runt och fotade, och en präst som tog bilder med sin mobilkamera (allt på gudstjänsten). Samma präst sjöng också med när vi sjöng: ”Le lo le lo lay lo. Le lo le lay lo. Le lo le lo lay lo lo le le le lo lai. Holy, holy, holy God of power and might…” Jo, jag erkänner, jag kollar in dem lite extra.

Mötet öppnades officiellt efter lunch, jag tror det var Sam som sa de magiska orden medan his holiness Aram (ortodox) pratade mest i början. Rätt allmänna saker, men något stack ut. Bl.a. sa Aram: ”An assembly of WCC is essentially a spiritual event. Therefore I invite and challenge you to make the Assembly a spiritual event in the deepest sense of the word.” Tyvärr följde inga applåder.

Annars utspann sig dagens samtal med en frikyrklig kyrkoledare från ett land dominerat av ortodoxa. Han hade varit med i Harare 1998. Då rådde starka spänningar mellan hans samfund och de ortodoxa kyrkoledarna. Men i Harare träffades de för första gången. Hälsade på varandra, pratade och åt tillsammans. Fientligheten byttes i vänskap. Väl hemma skrev en av biskoparna som tidigare varit mycket kritisk en artikel, där han sa att man hade gjort fel i att fördöma sina kristna bröder. Vänskapen bestod ännu sju år efteråt. Enligt denna frikyrkliga kyrkoledare var poängen med KV just de enskilda mötena; förhandlingarna var snarare ett nödvändigt ont – en ursäkt för att mötas!

Han berättade också om öppna konflikter i Harare: hot om direkt utträde ur generalförsamlingen från vissa grupper. ”Denna generalförsamling är direkt avgörande”, fortsatte han. ”Det måste bli en bra assembly, annars kan det arbete och de ansträngningar som den ekumeniska rörelsen stått för vara förgäves.” Men han var kritisk till KV. Menade att politiken tilläts få för stort utrymme, samtidigt som de profetiska rösterna tystades: ”En rörelse måste ha profeter för att överleva och förbli vital.”

Dagens citat kom från kardinal Kasper. Efter att han hälsat till generalförsamlingen från påve Benediktus, sa han själv några ord: ”The world doesn’t want from us a statement of its own misery, which it already knows about. It expects a message of hope!” Det leder ju osökt in på mitt favoritämne de senaste dagarna. Och jag erkänner villigt att jag har en hang-up, men jag måste bara! Vad Kasper gör är ju att försöka säga till KV att inte fastna i att bara bekräfta eländet, utan att ta sig vidare. Men det är tydligt att den gamla retoriken ligger somliga varmt om hjärtat.

På den extremt ordrika invigningsgudstjänsten bad 8 olika världsregioner en bön, och innehållet var typiskt. Sydregionerna bad om att få bli befriade från ett lidande som hade att göra med förtrycket utifrån: ”We cry out for an end to all forms of violence. Violence which – often organized – is a response to foreign political and economic interests which pay no regard to our pepoples’ pain, suffering and rights. We cry out for our natural resources, God’s gift to us, such as land, water, air and sunlight. We have a right to them, and we are often denied them… So often we have to breathe air polluted by foreign industries.” (Sydamerika) ”We come with our frustrations, and with our problems of pollution resulting from an exploitative tourism industry.” (Karibien)

Nord å sin sida bad om ursäkt för sitt handlande: ”We have dominated others through religion, language, mass communication, economics, as well as by force of arms… Free us, Lord, from our thist for violence… Free us from our lust for empire.” (Nordamerika) ”(We) are fully aware that we carry a tradition of death: wars, conquest, exploitation, racism and genocide…”

Inget av detta är väl direkt felaktigt i sak. Meningen är inte att förneka förekomsten av ett strukturellt förtryck, i historien som väl som i nutiden. Men till att börja med kan man fråga vad detta är för slags böner? Det är ju samtidsanalyser förklädda till böner! Mycket märkligt; som någon sa: varför behöver man berätta detta för Gud, vet han det inte redan? Sen är det ju en vansinnig förenkling av saker och ting: Världen är smidigt uppdelad i onda och goda, förövare och offer. Men tyvärr finns nog ondskan lika mycket i söder som i norr. Dessutom har Afrika, Asien och Sydamerika en större identitet än bara den av ”regioner förtryckta av nord”. Men för att bara ta exempel från ekonomin, så finns där hela länder vars välstånd kan mäta sig med vissa i väst, och i varje land finns åtminstone en grupp människor som lever i ett välstånd jämförbart med väst (och som tidigare påpekat så är det nog ur denna grupp som syddelegaterna på generalförsamlingen kommer).

Den profetiska och den sekteriska anden ligger alltid mycket nära varandra. Jag tror att KV kan ha varit profetisk i dessa frågor, men nu tycker jag snarare att det slagit över till sekterism: En svartvit världsbild, hån av motståndaren, och ett misstänkliggörande av kritiker (ifrågasätter man retoriken riskerar man ju att genast stämplas som ”kristen höger” och Bush-älskare). När man sedan förandligar retoriken genom att formulera den i böner, då går det inte att hålla sektassociationerna borta om man ens ville. En dualistiskt världsbild, att stämpla oliktänkande, vägra erkänna frågors komplexitet och att lägga locket på för oönskade frågor – tendenserna känner jag ju igen från delar av pingströrelsen. Här hade jag inte riktigt förväntat mig att stöta på den. På bussen hem visade någon ett citat ur en officiell KV skrift. Där stod: ”USA:s krig mot terrorismen är en förtäckt imperialism.” Jaha, bra då vet vi. Det är ju helt ofattbart!

Uppropet för rättfärdighet och rättvisa är ju något självklart, det är inget man behöver flåsa upp sig i självgod och aggressiv retorik för att stryka under. En sån skillnad i ärkebiskop Anastasius av Tiranas (ortodox) predikan på invigningsgudstjänsten. Grunden till ropet efter rättfärdighet hämtar han på ett självklart sätt ur den kristna traditionen. Våldet och ondskan ser han som ett mänskligt problem, inte begränsat till vissa ideologier och nationer: ”Yet violence is not only found where powers are great, nor only where the mass media turn our attention. It is also detected in smaller nations, cities, villages, communities – even religious ones – and indeed whereever people live.” Ekologisk förstöring är ”irrationellt”, och det är ”självklart” att det moderna samhället är helt motsatt till en ödmjuk ande. Så talar man om man är trygg där man står, förvissad om att man har rätten på sin sida och känner vägen till ett godare liv. Den som däremot inte riktigt vågar ta en diskussion måste svartmåla motståndaren och hans position. Men det finns alltid skäl att bli misstänksam när man ser den typen av avfärdanden. Den röjer en osäkerhet om den egna positionen. Märk väl nu: jag menar inte att KV-ideologin är felaktig i sig, men den sekteristiska attityden signalerar en grundläggande osäkerhet. Det är som att man bygger sin identitet mer på vad man inte är än på vad man är. I motsats till biskop Anastasius.