”Jag fattar inte hur man orkar här nere egentligen… Hemma brukar jag behöva minst sju timmars sömn; de senaste två veckorna har jag väl fått två såna nätter.”

Sånt ska man ju inte säga. Idag blev jag sjuk. Febrig på eftermiddagen, kan vara nåt med magen, kan vara nån förkyldning (AC-förkylning), kan vara allmän utmattning. Alla svenskar skulle gå ut å äta, så det var ju lite segt att missa. Men vad gör man. ”Jinxed” skulle amerikanerna säga: man drar på sig otur genom sitt beteende.

Följaktligen blev ju dagen också rätt kort. Efter lunchen spenderade jag mesta tiden i en soffa, hoppandes på att jag skulle piggna till, men allt mer inseende att det var något annat.

Hade ett frukostsamtal med några svenskkyrkliga. Vi talade om skillnaden mellan lutherdom och den reformerta teologin (från Calvin): Lutherdomen lever starkt med det ständiga ”simul” – ”på samma gång (syndare och rättfärdig)”, och därmed följer en något större pessimism vad gäller möjligheten att radikalt, i grunden, förändra världen. Calvin ville däremot bygga upp en ”Gudsstat” på GT-premisser i Géneve, och det går igen hos hans efterföljare. Den idealistiska retoriken kommer ofta från reformerta. Men jag undrar om respektive tradition lyckas förmedla vidare dessa nyansskillnader till kommande generationer. Risken är en uttunnad teologisk medvetenhet. För starkt liturgiska traditioner behöver dock inte såna här ”dalgångar” vara så dramatiska, då man hela tiden har liturgin att falla tillbaka på. Det räddade i mycket ortodoxin i det kommunistiska Östeuropa. Många präster må ha tvingats korrumpera sig, men liturgin förblev intakt. Problemet i Sverige, om man ser den teologiska utvecklingen som en uttunning, är ju att man även börjar exprimentera med och försöka utveckla liturgin. Man riskerar såga av den gren man sitter på. Nu inser jag att jag låter mycket konservativ, men man måste inse man behöver besitta en stor och inte minst djup kunskap om man ska gå in och pilla i liturgin, och frågan är om alla som gör det har det. Det blev visst ett stickspår: tillbaka till luthersk och reformert samhällssyn. Båda kan ju missbrukas. Den lutherska till en oengagerad ”låt det va, det går ändå åt skogen med alltihop”-mentalitet. Den reformerta till en naiv idealism som antingen hamnar i en stor dissonans ord-handling, eller som slutar i en förtryckande konformism, en slags kristen diktatur.

Åt lunch med Per Magnus Selinder, som berättade Sydafrikas historia. Här användes ju teologin till att försvara apartheid, och det blir ju en väldigt skarp utmaning till min ”akta så att retoriken inte blir för onyanserad och aggressiv”-attityd. Somliga kristna samfund i Sverige på 70-talet motsatte sig ett engagemang mot rasismen i Sydafrika med motiveringen att man inte ska blanda politik och religion. I vilken grad blir man ”samtidsblind” när man recenserar sin omgivning? Och därmed oförmögen att igenkänna orättfärdigheten. Samtidigt är det viktigt att låta ”berättelserna mötas”, som Emanuel F(uruhagen?) här nere säger om Israel-Palestinakonflikten. Det finns två sidor, två berättelser om samma historiska förlopp. Och båda är sanna. Dessa berättelser måste mötas – konkret, i samtal – för att man ska kunna nå försoning och förståelse. Som man gjorde i Sydafrika på många platser, då vita och svarta fick berätta om sina erfarenheter för varandra.

Som sagt, på eftermiddagen försökte jag gå på seminarium. Det var två om pingst, men jag tvingades ge upp båda halvvägs in. Åkte hem med tidig buss och pratade med ordföranden i Finlands kristna råd. Fick en whisky för magen, om det nu är den.

Nu finns ju tid att berätta annat, som jag kanske glömt nämna

– Kran- och duschvattnet har en distinkt lukt av avlopp
– Biskop Anders Wejeryd är här nere. Så nu har jag någon att hålla på i ärkebiskopsvalet.
– På hotellet blir det korta (typ två sekunder) strömavbrott varje dag. Än så länge har det inte hänt när jag befunnit mig i hissen. (jinxed?)

Ja, igår var jag för övrigt på fredsmarsch genom Porto Alegre med ljus, trummor, banderoller och Desmund Tutu. Ett jippo. Kändes okoncentrerat. Hur mycket bryr sig folk? Enda gången det höll på att bli lite allvar var när vi gick och sjöng Taizésången: ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud.” Tutu var ”reformert”, med definitionen ovan (fast han är anglikan):

”We marched i Berlin and the wall fell. We marsched in South Africa, and apartheid fell. We marsch in Porto Alegre and violence will fall! It will be the end of all violence!”

Typisk idealism. Det kommer ju inte bli så, inte på den här sidan evigheten. Och här är vi egentligen tillbaka i Daytons tes att skiljelinjen går i eskatologin. Om Jesu återkomst spelar en liten roll riskerar man tro att man kan fixa allt själv. Vilket i sin tur bygger på en överdrivet optimistisk människosyn.