Jeans-dag

Idag firade vi gudstjänst i en lokal pingstförsamling. Förvånansvärt många från WCC hade åkt dit. En del icke-pingstvänner verkar ändå haft det som den församling som låg dem närmast av de valbara. Träffade en kväkare och en mennonit på bussen, och där var också en del reformerta. Mest anmärkningsvärt var att WCC förre generalsekreterare Konrad Raiser var där.

Gudstjänsten var pingstig, ganska lik en svensk motsvarighet. Vi sjöng sånger som ”Ropa till Gud”, ”Yes, Lord (Yes Lord, YesYesLord)” och ”O Store Gud”. Fast lite okoncentrerat var det ibland; det är väl ett kulturellt fenomen. Pastorn var väldigt förtjust i mikrofonen och pratade väldigt mycket. Vilket gjorde att det tog rätt lång tid, då det var dubbeltolkning: från portugisiska till spanska och engelska. Det blev lite småroligt bitvis: som när pastorn satte igång att presentera hela sin familj. Hustrun med det första barnbarnet i famnen är väl en sak. Men när sedan söner, döttrar och mågar ska resa sig upp och applåderas, då blir det ju lite väl. Situationen i landet är att det finns några etablerade, traditionella pingströrelser som växer. En sådan var vi i: ”Brasilia para Chirsto”, eller något liknande. Sedan finns en del väldigt karismatiska församlingar, som fungerar mer som företag, arbetar aktivt via media, och som anklagas för att vara väldigt pengafixerade. När vårt hotell finns två sådana, varav en heter ”God is Love” och är extremt lagisk (hårlängd, mot TV, etc.). Ironiskt. De vill inte ha något ekumeniskt samröre med de traditionella pingströrelserna, tydligen.

Vad gäller gårdagens pingstgudstjänst på kvällen var flera väldigt positiv. Någon tyckte tom. att man skulle trycka predikan! Efter dagens gudstjänst sa Dayton: ”It’s good to see that ecumenism in the Latin American pentacostal movement now gained such a momentum that it can’t hardly be stopped.”

Visade sig att många för övrigt var upprörda efter avslutningen på EC-konversationen som jag tvingades gå ifrån igår. Moderatorn – armenisk ortodox ärkebiskop – hade skött sitt jobb illa. Försökt att styra och ställa väldig mycket, plockad partiskt dem han tyckte skulle tala, avbrutit folk, och själv tagit upp tid genom att göra långa utläggningar. EC:nas rapporter går som sagt vidare till kommittéerna, och de är därför väldigt viktiga. Den svenske delegaten hade tillsammans med några suttit i några timmar och utarbetat några punkter som man tyckte var angelägna. Men han hann bara leverera en innan han stoppades. Illa skött! Dock kunde han lämna dem vidare till rapportören direkt efteråt istället. Tydligen hade moderatorn också beklagat sig över ”ungdomar som bara kom och sa vad de ville och sedan gick.” Utpekade var jag och Michel, som gav ett par väldigt insiktfulla kommentarer den första dagen. Ett helt vansinnigt uttalande. Michel var ju Steward, och har ett fullt arbetsschema – det var bra att han kom. Och varför jag gick har han ju inte den blekaste. (Skälet var ju mötet med pingstvänner och evangelikala – vilket var väldigt intressant) Så kan man ju inte hålla på, vilket jag hoppas kunna (våga…) säga till honom om jag ser honom. En annan ortodox biskop hade också reagerat på att ungdomarna fick så mycket utrymme och pratade så mycket. De uppmanas ofta särskilt att komma med i samtalet: ”När jag var i den åldern då visste vi att komma till såna här samlingar för att lyssna till de äldre.” Nå, så må man väl tycka, men då bör man säga det väldigt snyggt och diplomatiskt, annars blir det ju bara översittarfasoner. Jag kan tycka att ”ungdomsperspektivet” romantiseras lite ibland, men det är samtidigt viktigt: WCC agerar ju i en kontext (världen, samhället), och för att bilden av detta sammanhang ska bli klar behövs ungdomarna. Den ortodoxe biskopen ser troligen WCC som en diskussiongrupp för neverchanging theology, och då är det klart att ungdomarnas bidrag blir mindre viktigt.

De ortodoxa står verkligen för både det bästa och de sämsta. Skälet till att de kom med är ju att Sovjetunionen till allas förvåning tillät dem att vara med på 60-talet. Då blev WCC ett andningshål för en kyrkan bakom murarna. Idag behöver man inte WCC på samma sätt, och då måste man naturligtvis reflektera över sin roll och WCC utifrån andra utgångspunkter. Liksom katolska kyrkan ser de ortodoxa sig som den sanna (eller i a f mest sanna) kyrkan (som Filip påpekar i kommentaren), och för katolikerna blir ju slutsatsen att man inte kan vara med i en organisation där kyrkorna samarbetar jämställt, för då säger man därmed att allesammans är ”lika mycket kyrka” – något som man alltså inte tror. De ortodoxas slutsats borde vara samma, och är det i flera fall. Många av de främsta ortodoxa ekumenerna är lite äldre, de minns tiden då WCC var livsluft. Men de som inte har denna erfarenhet är kanske mer kluvna. Dessutom är det, som Jonson påpekade i ett samtal, skillnad på ortodoxa i gränsområden och ortodoxa i skyddade zoner. De i gränsområden blir ofta väldigt vitala. Bland de franska ortodoxa finns ju 1900-talets stora östkyrkliga teologer: Lossky, m.fl. Västliga ortodoxa är även Ware, Schmemann och Louth. Medan isolerade ortodoxa områden som Georgien blir mer trångsynta. Samtidigt är ju två av assemblyns mer imponerande ortodoxa, Anastasius och Aram. Under Harare (1998) var de ortodoxa brutalt aggressiva och hotade att lämna. Därav tillsättandet av ”the orthodox special commission” som fått igenom fram en mängd förändringar. Därigenom blir det svårare för de ortodoxa att klaga. Så här långt anses det ha varit en mycket snäll assembly. Men Dayton, som minns Harare väldigt väl, menar att de ortodoxa håller på att förstöra det den ekumeniska rörelsen åstadkommit.

Åt lunch med Dayton och en kille som jag inte fick koll på riktigt. Ung akademiker, teolog, jag tror att han var reformert med dragning åt det evangelikala. Han och Dayton diskuterade det amerikanska kyrko- och teologlandskapet. Därefter fick jag en uppsjö artiklar från Dayton, och en massa annat intressant material. Överfört på ingen tid alls genom USB. Han har dessutom ställt sig till förfogande som bollplank för min avhandling. Och så vill han komma till Sverige, och kan mer eller mindre betala biljetten själv (han har massa fria mil att ta ut). Marianne och jag diskuterade predikantveckan 2006 som ett alternativ – kan kanske passa så här till 100-års jubileet!

Därefter mötte vi Willis Taranger och fick se det sociala arbete som Nils och Mary byggt upp och han förvaltat och vidareutvecklat. Fantastiskt. Vi besökte ett HIV/AIDS med 20 föräldralösa barn, och tittade även på deras barnhem, ålderdomshem, fritids och dagis. Totalt har de 300 i verksamheterna. Vi åkte förbi rätt mycket slum, och det var rörande att se de sjuka barnen (även om de haft 19 barn som friskförklarats. Det är tydligen möjligt med rätt mediciner och mycket vitaminer.) När man ser orättvisorna och lidandet så konkret så är det berörande. Man frustreras över ondska, girighet, orättvisor. Det är förståligt att många som jobbar och/eller lever med detta kommer till WCC med ett väldigt starkt patos. För dem är det på dödligt allvar, och inga ord räcker egentligen för att uttrycka. Men här någonstans ligger problemet, och slagordsidealism löser inte några problem. Det är dessutom en liberal kapitalism som skapat det välstånd som man nu vill ska distribueras lättare. Man kan och bör givetvis jobba väldigt mycket med bistånd, samtidigt som ett så rikt land som Brasilien egentligen inte ska ha några problem att ta hand om sina invånare, vore det inte för korruptionen och andra strukturella problem. Hela samhället måste lyftas, vilket inte behöver ske genom att man gör det genom neoliberalism, utan kanske genom att man bygger upp en välfärdsstat av nordisk modell, som president Lula verkar försöka jobba för. Man kan inte bara sätt plåster (det också, givetvis), man måste försöka gå till grunden med problemet. Sen är det ett problem i andra änden, i att om man löser detta över hela världen räcker jordklotet inte till för att täcka vårt konsumtionsbehov. Optimisterna säger att det löser vetenskapen allteftersom. Den som lever får se!

Har försökt att posta bilder, men det verkar inte funka!