lång dag

Idag har varit en vansinnigt innehållsrik dag. Glömde förresten förklara rubriken på förra inlägget, kanske var det uppenbart? Det refererade i alla fall till att jag var tvungen att ha obekväma jeans på mig hela dan för att känna mig representabel. Väldigt varmt.

Nu inleds förhandlingsveckan. Vecka ett får vi dragningarna, och det gest tillfälle att reagera. Samtidigt pågår EC. Intrycken från plenarmötena och EC:na går till kommittéer som förebereder olika former av texter och beslut som mötet ska godkänna. De presenteras och beslutas om denna vecka.

Min dag började i alla fall med frukost. Jag har en stadig rutin på det nu: två mackor med skinka och ost, en tallrik frukt, en skål frukt och yoghurt, ett par glas juice, en kopp kaffe. Idag pratade jag med en hur medvandrarprogrammet om Israel-Palestina konflikten. Jag lyfte min vanliga agenda: det är en komplicerad fråga, men den förenklas hela tiden (även här i viss mån då den kommer upp). Tog upp lite invändningar (Arafat sa nej till östra Jerusalem-erbjudandet från Barak, Arafat dog som en av världens rikaste män). Han hade svar på det (Ja, men han fick bara 12% land när de krävt 20%; man vet inte om Arafat stulit pengar eller om han berikat sig genom aktiehandel). Men han var helt inne på att frågan var komplicerad: ”Det är som två berättelser som löper parallellt, den israeliska och den palestinska historien. Och båda är sanna! Men de möts aldrig, förståelse skapas aldrig. Det är det vi måste försöka åstadkomma. När jag föreläser om det här börjar jag alltid med att visa bilder från Auschwitz, för det är den bakgrund vi måste ha med oss.”

Sen träffades vi i vår bibelstudiegrupp. Fem denna gång; en från Ghana, en från Indonesien, en från Indien, gruppledaren från Wales och så jag. Vår gruppledare började med att prata rätt länge som han gärna gör och som han bad om ursäkt för. Texten var från 2 Kor: ”I svagheten blir kraften störst. Min nåd är allt du behöver.” Walesaren funderade högt kring innebörden: arbetar Gud genom lidandet, måste man lida för att vara en god kristen, innebär detta att man ska söka lidandet, innebär det att man inte ska motarbeta det. Etc. Man märker att det finns ett trauma hos många äldre: deras kyrkor har misskött sig och negligerat vissa områden, och det leder till att de ständigt återvänder till och vill betona dessa områden. Då klev i alla fall biskopen från Ghana in i leken (anglikan, tror jag). Han ba’ talar om lidandets betydelse och om att vi inte ska bekymra oss för morgondagen; ”the african passage” kallar han det. Det är ju verkligen något som kan missbrukas: folk dör ju uppenbarligen i svält där, men ändå vill han säga: Herren förser, och vi ska inte bekymra oss. Sen kommenterar han nord-syd frågan:

”It is a two-sided issue. Even if the West would pump in billions of dollars, suffering would not end. It is in the mind of our leaders, the corruption. We can change our situation if we use proper what we have. I don’t like to say: ‘The west doesn’t care.’ Many westernes do care about us, you care. We talk a lot about suffering home. We discuss it when we meet, and we work to change. But as Christians we should not condemn. We have a saying home: ‘A dead goat doesn’t fear the knife.’ If it’s already dead it’s not afraid! And a violent man will not care if you condemn him. But if you are friendly to him, he might change.”

Väldigt vist och balanserat! Jag var tvungen att lämna vår grupp tidigt, och gå till presskonferens med evangelikaler och pingstvänner. Där var Evangelikal Geoff Tunnicliffe (som var med häromdagen när Dayton och han bråkade), Norberto Sarracco från Argentina och Michael Ntumy (Ghana). Geoff inledde med att säga att evangelikalerna (numera) delade mycket av det WCC hade på sin agenda (anti-våld, anti-fattigdom, anti-HIV/Aids), och att USA:s evangelikaler bara var 10% av helheten. Ville helt klart bättra på deras rykte, och det gjorde han nog. Han verkar ärlig, men han måste ju vara medveten om deras historia, annars funkar det inte.

Sen kom Ntumy. Han inledde med en lysande allegori uifrån Lukas 5:1–7, fiskafänget: När båten höll på att sjunka signalerade de till de andra båtarna att hjälpa dem. Båtarna hade olika ägare, men det arbetade tillsammans. Den bilden kan man ju utveckla hur mycket som helst! (varför sjunker båten: är det framgången eller lidandet man behöver hjälp i?) Sen uppmanade han WCC att räcka ut sin hand och dra in pingstvännerna, ”your sons and daughters”, i rörelsen. Och noterade: ”Ni har betonat den sociala sidan av evangeliet, vilket vi ofta missat. Vi har betonat evangelisationen, och kanske har ni ibland missat det.”

Men den största stjärnan är ju Sarracco. Han är ju extremt imponerande. Han fick först kommentera ”anklagelsen” att Sydamerikas pingstvänner fick pengar från USA. Vilket inte stämmer: församlingarna är ofta både ekonomiskt och ideologiskt fristående från USA. ”De som får pengar från USA är snarare de församlingar som är knutna till WCC; det är ingen anklagelse, bara en observation.” Han talade också om den ekumeniska nyinriktningen bland pingstvänner sedan 70-talet. Liksom varför pingstväckelsen växer: skillnaden ligger inte i vad vi tror, utan vilket tidsperspektiv vi har. Alla tror att sjukdomarna kommer att upphöra (dvs. i himlen), men vi tror att helandet ska ske nu. Etc. Guds rike på jorden nu, helt enkelt. Sen sågade han att man kallade varje ny rörelse som dök upp för pingst, eller neo-pentekostal. Det var okunniga bedömningar som berodde på att man inte orkade undersöka ordentligt. ”For instance, ’The universal church of the Kingdom of God’ is called neo-pentecostal, but it is more catholic than pentecostal in term of hierarchy, sacred spaces, etc. Vi behöver nya etiketter, sa han, vi är på väg in i en post-pentekostal tid. Sen jämförde han pingstgudstjänsten vi var inbjudna till igår med ”tango för turister” i Buenos Aires – inte ”the real thing”! Ganska roligt!

Sen fick han adressera generalförsamlingen, och även det var lysande (detta är inte bara mina uppfattningar, många säger det. Dag Tuvelius på Kyrkans Tidning var också imponerad och ska försöka få en intervju med honom.) Han avslutade:

”Allow me to end with a question. Suppose we were to give the Spirit a chance? We have used oceans of ink and tons of paper in writing about unity. That has not been a waste of time, effort or money. But it has brought us as far as we can go. Is not this the time for a new Pentecost? (Här tog han exempel på att gemensamt inbjuda till kristan konferenser, som de skulle göra i sommar. Med Cantalamessa som talare!) Only a Spirit-filled church will see racial, sexual, economic and ecclesiastical barriers come down. Only Spirit-filled lives will stop calling “impure” or “unclean” what God has called holy, and stop regarding as sacrosanct what is “unclean”.

Hela talet finns här, om jag nu lyckas med den länken. God läsning för den som tvivlar på pingströrelsens framtid!

Sen åt jag världens hetsigaste lunch för att hinna till ett seminarium om ortodoxa och den ekumeniska rörelsen. I matsalen träffade jag den armeniska biskop som var moderator på vår EC. Han som nämnt mig som ”den unga pingstvännen som läste upp sitt meddelande och sen gick.” Jag gick fram och hälsade på honom och sa att jag hade hört vad han sa och att jag tyckte det var mycket opassande. Jag var rätt nervös, men även han flackade lite med blicken. Men sen hade vi ett samtal om ungas roll på WCC. Han retade sig i synnerhet på att stewards (”staff”) gick in och tog plats när deras roll var att tjäna assemblyn och dess delegater.”Detta är inte en ekumenisk samling för kyrkor, det är ett kristet forum med oöverskådligt antal människor som det inte görs en tillräckligt tydlig statusskillnad på i fråga om deras roll på mötet ” Det är 4000 på mötet, varav 700 delegater, så han har ju en poäng. Inte minst i ljuset av ”ungdomarnas” senaste manifestationer. Generalförsamlingen har sagt att det ska finnas en ungdomsrepresentation på 25% i centralkommittén. Nu har man lyckats skrapa ihop 15%. Eftersom ungdomarna har lovats utrymme och pumpats med bilder från –68 då de var inflytelserika och hade demonstrationer etc., så var det väl dags att göra något. Så man marscherade in med skyltar där det stod 25% och munkavle. Till en början hade man snusnäsdukarna som skydd för halva ansiktet, så att de såg ut som terrorister. Några fattade att man skulle göra den till en munkavle bara över munnen. Det var ett rätt roande spektakel. Jag har svårt att tro att några tar det på större allvar, man vill bara ha något att slåss för for the sake of it. Om man verkligen brydde sig så hade man läst igenom dokumenten innan, haft någorlunda koll på reglerna och sett till att ens kyrka nominerade en. Vilket är ett krav för att kunna bli invald. Somliga har gjort allt detta, och det är naturligtvis bra om de kommer med. Jag är ju inte emot ungdomsinflytande, men man måste ju ha något att säga. Om man sitter ner en grupp och kommer överens om en agenda som man vill driva, som är förankrad i nån slags ungdomserfarenhet då är det ju jättebra! Men att bara hålla på och ropa efter att få platser i kommittéer blir ju bara konstigt. Någon menade att stewardsen hör till de missnöjda. De har fått flygbiljett och boende i Brasilien för att jobba på assemblyn, och gnäller nu över att de inte har något inflytande? Man hoppas ju att det inte stämmer -– det vore ju nästan oförskämt. Kanske har de fått fel förespeglingar både vad gäller sina egna möjligheter till inflytande (de får uttala sig på EC:na), och vad gäller processerna på möten som dessa.

Skyndade mig i alla fall bort till seminariet om ortodoxa och ekumenik. Moderator var en ung, mycket klok ortodox. Hans frågor var briljanta: Förr kallade vi icke-ortodxa heretiker, vad är en heretiker idag? Representerar de ortodoxa här på assemblyn 1 eller 15 kyrkor? Varför är de ortodoxa med i WCC? Vilken är WCC:s ecklesiologiska status? Hur ser ni, andra kristna, på oss ortodoxa? Hur för ni vidare det som WCC beslutar till era hemförsamlingar? En meteropolit från Grekland svarade på det mest. Han var rätt klok, och applåderades kraftigt av sina två yngre medföljare. Det blev extra komiskt då de alla hade exakt likadana hattar. Paul Meyendorff (son till John!) var där, och menade att de ortodoxa utvecklats bort från användadet av termen ”heretiker”: ”Det är enkelt att fördöma den du inte känner, det är svårare när du har en relation.”

Sen var det beslutssession. Det beslutades om vattenresurser, kärnvapenfrågan och FN. Man kan fråga sig vilken roll besluten har, vem de talar till. Till sig själv, eller medlemskyrkorna. Jag menar, vilken pastor kommer åka hem och ”monitor disputes and agreements related to water resources and river basins to ensure that such agreements contain detailed, concrete and unambigous provisions for conflict resolutions.” Etc. Nu förstår jag också att man måste markera saker, och att det är bra att sätta ljus på saker. Men risken är att WCC blir allas slasktratt, där man får slänga ut saker man tycker är jobbiga och lider under, och så får man ett dokument om det. Ja, visserligen sorteras mycket bort, men vissa kommentarer hade känslan av önskelistetänkande. Kanske skulle man kräva att varje radda av ”proposals” på ett tema åtföljdes av en uppräkning av konkreta genomföranden (av WCC genom resurser eller av några av dess medlemskyrkor), så att man kunde se om det finns kraft och resurser.

Jag knyter öht. rätt mycket an till amerikaner på den här resan. Tycker de är lätta att tala med. Sociala och lite smådrastiska. Åt middag med Keelan Downton, evangelikal bakgrund, medlem i en Assemblys of God-församling och involverad i Emergent Church-rörelsen. 27 år och doktor i teologi sedan 2 år. Nu postdok inom WCC. Emergent Church är en rörelse bland de evangelikala som handlar ungefär om att brända frikyrkliga hittar en identitet utanför de traditionella fåran där de får inse att ”det yttre” som de lagt så stor vikt vid tidigare inte är så viktigt. Man kan vara kristen och röka. Nu schabloniserar jag. Jag tycker att den verkar mycket intressant. Guru är Brian Mclaren, som kommer till Sverige senare under våren.