Macdominansen

Idag inleddes ”ecumenical conversations” (EC). Assemblyn är då uppdelad i 22 grupper på omkring 60–100 i varje, där man diskuterar olika frågor. Jag är inskriven på ”Emerging forms of ecumenism”. Hade hoppats att vi skulle diskutera Taizé, Iona, pilgrimsrörelsen (vandrarna, alltså); gräsrotsekumenik. Men för inledarna betydde ”emerging forms” framväxten av nya ekumeniska organisationer och institutioner. Vi gjorde ”bikupor”, och jag vädrade min besvikelse, men fick svaret: ”I understand what you are saying, but I think most people want to discuss these institutional matters.” Jaha. Fast så var det inte alls, visade det sig. När ordet gick runt tog många upp just gräsrotsekumeniken på olika sätt. WCC befinner sig i en identitetsförvirring, det är uppenbart. Vad är man, vad ska man syssla med och hur ska man göra det? Någon frågade sig: ”How do we recapture the movement character?”

Det talas ofta om ekumenikens kris, men här gäller det att hålla isär. WCC krisar förvisso, men den ekumeniska rörelsen som helhet mår ganska bra! Kanske fungerar ekumeniken kyrkoledare emellan sämre, men mellan enskilda (gräsrötter) känns det vital, ja ganska självklart. Om något så är nog detta ungdomarnas gemensamma erfarenhet: ekumenik från hjärta till hjärta. Vi har vuxit upp med det, vi har delat gemenskap i allt från kristna skolgrupper till gigantiska ungdomsevents. Michel (italiensk valdensare; reformert) påpekade detta på ECn. Nämnde det för Síon (rödhårig), som sitter i en grupp som talar om vilka frågor som ska stå på ungdomarnas agenda. Fast jag vet inte hur man gör den till en agenda eller ett statement. Problemet med gräsrotsekumeniken, om man nu ser det som ett problem, är att den inte förmår att skapa den synliga enheten (väl?). Den behöver alltså kompletteras med kyrkoledare och institutioner.

Pingst kom upp som ett tema också. En sydamerikansk kvinna sa: ”We tend to put a label on people,for instance pentecostals: ‘All bad people!’ ‘They don’t do theology, they don’t read the Bible as we do, they don’t worship as we do.’ But do we know them? Have we experienced together with them?” Ett upprop till gräsrotsekumenik, alltså. Att leva livet. Sen yttrade sig en afrikansk pingstvän, och sa ”Vi pingstvänner är era barn, men ni fäder vill inte lära känna era barn. Nu inbjuder vi er: kom till oss, ta hand om oss, låt oss lära känna varandra.”

Jag tror att WCC skulle vara väl betjänt av att företa en analys av den ekumeniska rörelsen som helhet, och utifrån det definiera sin roll i den. Ibland är det som att vissa talare nästan sätter likhetstecken mellan ”the ecumenical movement” och WCC. Man måste få perspektiven rätt, och sen fråga sig: på vilket sätt kan WCC bidra till att ”facilitate ecumenism.”? Är det ett ekumeniskt event, ett tillfälle för praktisk ekumenik (folk träffas), eller är det förhandlingarna som står i centrum. Och vad ska dessa förhandlingar då handla om? Flera i ECn påpekade bristen på diskussioner kring teologiska spörsmål. Det ska bli spännande att höra vad som sägs längre fram på assemblyn, då lite andra frågor faktiskt kommer upp. Denna assembly omnämns ibland som ”aggiornamento”, omvädering (eller nåt), vilket var andra Vatikankonciliets slagord. Då förvandlades hela den katolska kyrkan genomgripande. Skillnaden var att man höll på i fyra år (1962–65). Här har man två veckor…

Dagens mest kontroversiella i ECn kom från den ortodoxa moderatorn (Armenien). Han menade att den armeniska kyrkan gärna kan göra ekumenik med de västliga kyrkorna internationellt, men inte nationellt där dessa samfund är hot mot enheten och den nationella identiteten för armenierna. Det är ju hela prosyletismfrågan. Känslig. Michel (som sagt reformert, i ett katolskt land) sa: ”Jag blir lite oroad när stora kyrkor talar om att de inte behöver ekumenik….” Han har ju erfarenheten av diskriminering och trakasserier. Efteråt sa jag till moderatorn att jag visserligen höll med om att missionen och proselytismen var olycklig, och att jag förstår att den skadat. Men nu när situationen existerar, så talar vi ju om enskilda som lider och förtrycks. Även om vi skulle vilja ”önska bort” det som ledde upp till det läge som råder, så finns den en situation som måste hanteras. Han sa: ”jag ger ordet till dig imorgon, så får du säga det högt.” Får se hur det blir med det…

Efter lunch var jag på ett ganska ointressant ”informal chat” mellan Aram I och ett par unga. Det var mycket: ”KV gör inte tillräckligt mycket i världen, hur kan vi ändra på det?” Efteråt kommenterade jag hastigt till Aram att jag tyckte att KV visade upp sekteriska tendenser: ”I agree with you, I agree.”, sa han innan han hetsade vidare till nästa möte. Han har väl hört det hundra gånger.

Jag kan sammanfatta kritiken i två nyckelord:
Förenkling – demonisering av motståndarena, förnekande av frågors komplexitet, en tendens att fastna i allmänna slagord och inte riktigt kunna komma vidare.
Överbetoning – inte att man gör ”för mycket”, det finns ofantliga behov!, men att det ekumeniska perspektivet i WCC blir endimensionellt. Man låter en aspekt tränga ut de andra (andligt liv), och följaktligen skrumpnar hela organisationen!

I morgonens busskö och –resa träffade jag en etiopisk lutheran. Ganska ung. Jag frågade vad WCC betytt för dem, och han sa att de genom WCC hade uppmärksammat och fått hjälp att lyfta in den politiska aspekten i kyrkans liv. Rättvisa, kamp mot fattigdom, kamp mot förtryck. Och här har WCC spelat en stark profetisk roll i stora delar av kyrkligheten. Man har skapat en politisk och social medvetenhet som ofta saknats! Vi pratade vidare, och då påpekade han att det fanns en tendens till ensidighet: att man bara betonar kroppen, inte Kristus. Självklart, om du ser någon som hungrar, ska du ge honom bröd och innan du tänker på att predika. Men du måste också kunna få predika! Det är ett holistiskt perspektiv: Människan ska inte leva av bröd Allena. Men i den satsen är det ju självklart att hon lever av bröd! En amerikan från World baptist fellowship (el. dyl) knackade på oss: ”I agree with you, sir.”

Pratar man med folk så finns det rätt många som håller med om dessa saker. På kvällen gick jag ut med lite svenskar, och fler än jag hade reagerat. Också på att man använde bönen som proklamation. Kanske är det så att vi som kommer från sekteriska sammanhang (även missionarna har haft sina dikeskörningar, iaf. lokalt!) är lite känsligare för dessa tendenser? Idag var temat för dagen just ekonomisk rättvisa. Fem talare gick upp, med likartat tema. Man var starkt kritisk mot nyliberalismen. Ekonomiprofessor från Ghana: ”And I can tell you, that the neoliberals are a small sect within the community of economics, but they are employed by the IMF and the WTO.” Det var väl lite på gränsen… Så länge man inte är demagogisk eller demoniserar tycker jag att det är helt ok att kritisera och diskutera den ekonomiska skolan, och mestadels höll man säg väl på mattan. Neoliberalismen har onekligen kostat mycket lidande och gjort många felbedömningar (samtidig som en del menar att den skapat fantastiskt välstånd). Men jag reagerade inte på några direkta övertramp (men jag var sömning och det var tröttande att försöka lyssna på den spanska tolkningen), även om det givetvis lät rätt marxistiskt bitvis. Och så kan man tycka att det är lite trångt att bara en typ av röster får höras. Särskilt när man vet att det inte reflekterar världen i stort. (Å andra sidan är det rätt svårt att som kristen göra ett starkt case för en strikt neoliberal marknadsekonomi. I alla fall om man ställer på den grundläggande KV-värderingen om att vi ska eftersträva rättvisa och arbeta för att undanröja lidande.) Men på något sätt märks det på responsen att det inte är helt genomförankrat, denna retorik. Somliga ställer sig upp och applåderar, men inte fler än en fjärdedel. Både Aram och Kobia var ju egentligen väldigt skickliga: de kastar ut ben till båda grupperna (”vi måste arbeta för rättvisa” – ”Världen är komplicerade och vårt arbete måste grundas i spiritualiteten”) – och får stående ovationer av hela assemblyn!

Tanken var att man skulle diskustera alternativ, men det blev ganska lite av det. Några exempel, bl.a. Focolare. Annars allmänna uttryck: ”Det finns hundratals alternativ till den neoliberala marknadsekonomin!” Den ortodoxa representanten sa: ”Many of us point to the troubles of neoliberalism. But it is time for us to move forward and point out creative alternatives. As Russian, I can tell you that communism does not work. And we can’t return to 19th century economy either. Or any other century, for that part.”

Även kapitalismen allmänt fick sig en släng av sleven: ”We must destroy captialism.” Här var kontexten visserligen kapitalismen som en avgudadyrkan, men vad innebär en sådan fras? Att vi ska ge upp privat ägande? Globaliseringen är också kritiserad: ”We don’t need globalization.” (båda uttalanden från en sydamerikansk teolog, en kvinna verksam här i Porto Alegre). Även där är det svårt för mig att vet vad som egentligen ligger bakom: det är ju genom globaliseringen som KV kan fungera (resor, internet, etc.) Globaliseringen är för mig inte en politik, jag tänker på det som ett resultat av en teknisk utveckling. Men så verkar inte de se det. Men den läran återstår att försöka förstå!

Gudstjänsterna är för övrigt något av en besvikelse än så länge. De är så vansinnigt ordrika. Ett par bibelläsningar på drygt 10 verser var, långa bönesekvenser och olika former av uppläsningar. När man suttit och inte gjort annat än konverserat och lyssnat på långa tal hela dagarna kunde man väl slippa få en lunta att läsa sig igenom vid varje gudstjänst!

Fick kontakt med pingstpastor Willis Taranger idag. På söndag (1430) åker jag och Marianne Andréas och ser deras sociala arbete och firar på kvällen gudstjänst med dem. Ser mycket fram emot det!

För övrigt dominerar Macintosh fullständigt här på KV, eller i alla fall på vårt hotell med skandinaver och amerikaner. Varför? En amerikan hade svaret: ”Is it because we are all liberals?” Perhaps.