pingst-dag

Eftersom jag är utomlands och utan chans till minsta TV-glimt från Turin så gör Sverige sitt bästa vinter-OS på århundranden. Samma sak 2000 när Sverige dominerade (nåja) i Sydney; då var vi i USA, där man som på sin höjd fick se dagens amerikanska OS-guld.

Det blir en lista också idag:
Dagens återfunna (1): Grönrandig tröja
Dagens återfunna (2): Lydias present.
Dagens gåva (1): Två böcker och en CD om den Sydamerikanska pingströrelsen – på spanska, så jag måste ta och lära mig det bara.
Dagens gåva (2): en oändligt välkommen extratimme i natt, då Brasilien vänder till vintertid.
Dagens mest imponerande: Sydamerikanska pingstvänner
Dagens strid: Evangelikaler vs. Pingstvänner.
Dagens mest självklara: Att Anja är missnöjd med brons.
Dagens titel: ”Bishop of the Pentecostal church in Ghana”.
Dagen sång: O, Store Gud
Dagens legend: Philip Potter (fd. generalsekreterare i KV, har varit med på samtliga generalförsamlingar – den första var Amsterdam 1948)

Dagen började med bibelstudium. Antalet i vår grupp har drastiskt sjunkigt från 8–9 till 4. En walesare leder gruppen, och så var där även en kanadensisk biskop (lutheran), en ung man från Indonesien, och jag. Och så ett TV-team från BCC Wales som gör ett reportage om den walesiska delegationen. Lite speciellt att tala med kameror omkring. Man märker att samtalet blir sämre: lite mindre precist, lite floskligare. Man tänker liksom inte riktigt lika klart.

Sen EC. En lyssnare ur en av kommittéerna sammanfattade sina intryck från de första två samtalen. Ett tema för samtalet var ju en ”reconfiguration” av WCC. Han konstaterade att ordet kunde låta lite tekniskt, och sakna den värme och organsika känsla som man förknippar med en rörelse. Kanske, föreslog han, ska vi istället tala om en ”recoreography” – att omforma ”den ekumeniska dansen”. Bilden av en dans var bra, tyckte han: i dansen finns ju också intimitet, dock utan utplånandet av individualiteten.

Gick tidigt för att vara med på ett möte mellan pingstvänner och evangelikaler som World Evangelical Alliance (WEA) inbjudit till. Där var de två inbjudarna från alliansen (Geoff Tunnicliffe och David Hilborn) en mycket gammal journalist från ”Fundamental News”, en konservativ Amerikan (”I voted for George W. Bush”), en sydamerikansk pingstledare (Dr. Norberto Saracco, Buenos Aires), Huibert van Beck (holländare, reformert, hör till WCC organisationen), jag, och så, några minuter försenad, Donald Dayton. Som kom dit för att provocera lite…

Dayton har ju varit med sedan assemblyn i Vancouver 1983, och känner till den historia som inte är oviktig. Om man bortser från fördomar från mindre insatta så är pingströrelsen tämligen väl sedd i WCC, och mycket högre värderad än evangelikalerna. Det har funnits ett bra samarbete och goda samtal mellan pingst och WCC sedan 70-talet, och Walter Hollenweger har betytt mycket. De evangelikala har däremot varit krångligare. Alltid välkomna, men ofta aggressiva och starkt kritiska till WCC. Till en av 90-talets generalförsamlingar (Canberra eller Harare, minns ej vilken) kom de med en skrivelse som fördömde WCC:s inställning i homosex-frågan. Vilket försvårade väldigt mycket för WCC som på alla sätt försökt att hålla den frågan borta från dagordningen, för att det var en sådan splittringsfråga.

Nu kommer dessa visserligen mycket sympatiska WEA-män och vill samla pingstvänner och evangelikaler under ett paraply – ett paraply med namnet ”evangelicals”. Det är problematiskt redan i den ”vanliga världen”, och mer än problematiskt på WCC, med tanke på de evangelikalas dåliga rykte och historia. De evangelikala vill se sig som en bred rörelse, förenad genom tro på vissa grundläggande lärosatser, och inkluderande både pingströrelsen och holiness. Men många pingstvänner vill inte se det så: De betraktar evangelikalismen och pingstväckelsen som två distinkta rörelser. Som enskilda rörelser kan man naturligtvis samarbeta och dela gemenskap – göra ekumenik. Men det samarbetet ska inte innebära att pingstvännerna behöver kallas sig ”evangelicals”.

WEA har två skäl till att vilja ha med pingstvännerna i sitt nätverk. Dels får de därigenom en massa medlemmar. Men också, och detta verkade genuint hos WEA-männen, för att bredda definitionen av de evangelikala. Nu är den associerad med den amerikanska religiösa högern, trots att de endast utgör 10% av världens evangelikaler. Den absoluta majoriteten finns i utanför västvärlden, i syd. (Dessa syd-evangelikaler börjar mer och mer opponera sig mot de amerikanska evangelikalerna och deras stöd till Bush-administrationen!) Med pingstvännerna i leken skulle den evangelikala rörelsen få en ännu större bredd och diversity. Bli ännu mindre en synonym till the religious right, vilket WEA alltså välkomnade.

Men pingstvännerna är alltså inte med på detta. Man ser sig inte som evangelikaler utan som pingstvänner. Riktigt ironiskt blev det när Saracco berättade att han hade getts tillfälle att adressera assemblyn på måndagen – som ledare för en evangelikal gruppering i Argentina. Då sa en av WEA-gubbarna: ”Nej, detta är inte bra. Så fort WCC vill ha ett evanglikalt perspektiv frågar de en pingstvän.” (Vilket beror på att de evangelikala varit oresonliga och aggressiva och inte medlemmar i WCC, vilket Saraccos pingstsamfund är.) Det är ju ett totalt självmål! Först ba’. ”Ni måste vara evangelikala”, och sedan ”Ni ska inte föra de evangelikalas talan.”

Saracco (som förestår ett pingstteologiskt seminarium med 3000 studenter) utfrågades om sitt perspektiv, och svarade:

”In Latin America, we have churches who are close to the WCC agenda. We can see many churches with one foot in the WCC-agenda, and the other foot in the evangelical tradition. We have to understand that these churches are not similar to the evangelical churches in North America. We are clear in these opposition against the North on for instance war-issues.”

Han sa också att han i första hand talade som pingstvän, att det var hans huvudsakliga identitet. WEA-männen verkade besvikna över pingstvännernas bångstyrighet. Men det är två skilda traditioner. Evangelikalismen är modernistisk, pingstväckelsen postmodernistisk. En vanlig analys, som Dayton också delade. Men det för för långt att försöka utveckla det här!

Efteråt åt jag lunch med Dayton. Han driver rätt hårt en teori om att kategoriseringen konservativ–liberal (med skillnader i bibelsyn som utgångspunkt) är värdelös som analysredskap för kristenheten. Han menar att klyftan är relaterad till eskatologin; teologin kring Jesu återkomst och tidens slut. Det är smågenialt – lite teoretiskt, men det hjälper att förstå WCC och väckelserörelserna. Den svenska pingströrelsen har alltid väntat på Jesu återkomst och med denna tusenårsrikets ankomst. Sk. pre-millennialism: Jesus kommer före tusenårsriket. Det finns en radikal form av detta som kallas dispensationalism. Enligt denna går sig tillvaron i cykler, från bra till dåligt, och när allt är som sämst griper Gud in och gör det bättre. Han instiftar förbund med sitt folk i samband med kriser: Noa och floden, israeliterna i öknen, etc. Poängen är att innan det götta (tusenårsriket) kommer så är det riktigt illa. Och detta synsätt får alltså konsekvensen att ett arbete för att göra världen försenar Guds rikes ankomst. Slutsatsen blir att man inte ska försöka förbättra världen! Den raka motsatsen är post-millennialismen, som menar att Jesus kommer efter att människan lyckats instifta tusenårsriket. Socialt engemang är alltså relaterat till post-millenialism, eller möjligen en icke-dispensiationalistisk premill. (Den socialt aktiva svenska pingströrelsen blir här ett intressant ”case”.) Det finns alltså kristna som är emot socialt arbete. Kristna som inte är omedvetna, inte övertygade om att rättvisa ska åstadkommas genom neoliberalism istället, men som helt enkelt negativa till att försöka rädda världen. Paradexemplet för att denna analys är riktig ligger i jämförelsen med Finney och Moody, båda evangelikala predikanter. Finney arbetade socialt och var post-mill, Moody lämnade det därhan och var pre-mill! I detta sammanhang hjälper det att förklara WCC-retoriken: det finns faktiskt en motståndare.

Annars har jag nu missat två sessioner där kritiken mot retoriken varit kraftig. Europamötet häromdagen, och idag en hearingsession där tillfälle gavs till respons på ”Economic justice”-dagen. Här uttryckte många européer tveksamhet och kritik mot formuleringarna, inklusive AGAPE-dokumentet (”Alternative Globalization Addressing People and Earth”). En del sydare menade dock att man inte skulle vika en tum i retoriken. Här finns en klyfta nord–syd. Det är dock helt klart att den agenda och den retorik jag tidigare kritiserat inte är helt igenom förankrad i WCC. Någon sa att den drivs av tjänstemän i Géneve; ”2–3 stycken” fyllde en annan i.

Aftonens gudstjänst, för att hoppa direkt till den, hade pingsttema idag. Det är ca 40 pingstvänner på plats, de allra flesta från Chile faktiskt. Det var en mycket bra gudstjänst, kanske den bästa hittills i mitt tycke. Nu gick jag dit med vissa patriotiska känslor, och lite längtande efter en gudstjänst som var mer emotionell. Man behöver liksom det när man är helt trött efter alla ord. Antingen en väldigt meditativ gudstjänst eller en karismatisk. Men hittills har de varit så ordrika. Pingstgudstjänsten var nu inte värsta råkarismatiska, utan några lovsånger och en predikan. Men den innehöll mindre ord (bibelläsningarna var på 1–2 versar instället för 10–15), enklare sånger och en inklusiv bön: Vi alla var syndare som bekände tillsammans. Det var inte nord mot syd, inte proklamationer om den andres felsteg. Tillsammans var vi på en gång syndare och förlåtna. Predikan betonade på ett tydligt och förankrat sätt det sociala arbetet och strävan efter kristen enhet som en självklar del av det kristna livet. Där fanns några små skämt, predikanten lämnade sitt manus ganska rejält (han predikade på spanska, och eftersom det inte finns tolkning i tältet så får alla ett manus på engelska), och det blev lite oreda när man råkade kasta om ordningen. Mycket pingst, med a
andra ord. Mot slutet bad alla tillsamman i grupper om 4–5 stycken: den första gudtjänsten med interaktion för deltagarna, vilket är lite märkligt med tanke på att det har varit ett signum för WCC-gudstjänster tidigare (spika lappar på kors och sånt där).

Innan gudstjänsten hade jag varit på pingstvännernas ”confessional meeting”. Det var en fantastisk upplevelse. Det finns ju några pingstsamfund som är med i WCC, några från Afrika och någon från Sydamerika. Det är ingen slump att de är härifrån, även om det får ta en del kritik från sina syskon på hemmaplan. Några kommenterade sina upplevelser på assemblyn, och det var mycket positivt: man var överväldigad av kärleken och gemenskapen och tacksam för att få möta och berikas av andra traditioner. En minst bibelstudierna fick beröm. En fråga vållade dock diskussion: en workshop hade innehållit en lokal indianrit. I linje med WCC:s ”Gud i alla traditioner”, men medan WCC ser Gud ser pingstvännerna demoner. Några var uppriktigt bekymrad och nedstämda: Detta var det sämsta som kunde hända, nu skulle de få ännu mer kritik för sitt engagemang i WCC. Några av pastorerna tog till orda och sa att det inte var fråga om en celebration utan om en information. Saracco kommenterade också och lyfte fram pingstväckelsens bidrag i just erfarenheten av den andliga dimensionen. Den skulle man frimodigt dela med sig av. Han knöt detta till indianriten och menade att detta inte var ”folklore” (”som antropologerna kallar det”), utan här finns folk som är bundna. Men vi ska inte komma hit och kasta ut demoner, däremot bör vi peka på allvaret. En kvinna knöt an till spänningarna religioner emellan över världen och sa att detta var ett sätt att få information om varandra för att övervinna fördomar.

Det som var imponerande (och som gjorde mig både stolt och lite hoppfull) var kombinationen av en nästan naiv fromhet, en sprudlande glädje och en väldig värme, med denna eftertänksamma vishet. Man tummade inte på sina övertygelser, men man var ändå balanserad. Man kunde se sammanhang, skilja mellan centralt och perifert, ha kvar det goda men kasta bort det onda. Sekterismens ”antingen–eller” lyste med sin frånvaro. Det var fantastiskt.

Dagens lunch inskränkte sig till en torr pirog. Trött, illamående och med huvudvärk anlände jag till hotellet. Äta, skriva, sova. Imorgon ska vi på två pingstgudstjänster: en på morgonen och sedan Tarangers på eftermiddagen!

ps. bilder kommer. försökte lägga upp, men dashboarden funkade inte...