Wednesday, February 22, 2006

these crazy ortodox

Jag vill inte göra anspråk på någon profetisk gåva, men. Pratade lite med Paul Meyendorff igår, och sa: ”The orthodox, it seems to me, brings both the best and the worst to the assembly” (har jag redan berättat det här; beklagar att jag inte orkar gå igenom alla inlägg och kolla…). Hans svar var: ”You’re right on the money, I think.” (Han är amerikan; alltid speciellt att möta västerländska ortodoxa. Hela deras existens är liksom en självmotsägelse). Frågan är om den kommentaren kunde ha bekräftats mer än vad som skedde idag!

Men från början. Jag fattar inte hur man orkar här nere egentligen. Hemma är jag helt utmattad om jag är social i två dar, nu är jag inne på två veckor. Fast i och för sig går man och strosar lite för sig själv en del. Och hemma brukar jag behöva minst sju timmars sömn; de senaste två veckorna har jag väl fått två såna nätter. Mestadels blir det mellan fem och sex timmar. Teorierna (vi diskuterar det här en del mellan oss) består i att det beror på inställning, ljuset (från mörka Sverige till soliga Brasilien), och att man äter rejält mycket och bra mat (mycket frukt och sånt).

Träffade Keelan, Dayton och en till pingstforskare i busskön. Minns inte hans namn, men han var amerikan, kinesiskt ursprung, studerade i Oxford, ett år kvar på PhD, ämnet var Sydamerikansk pingströrelsen, tror jag. Han var baptist, men hade varnats av sin samfundsledare att han troligen inte skulle få jobb som pastor, eftersom han hade en PhD. Låter vansinnigt, men har man en lång utbildning anses man teoretisk, man kan uppfattas som ett hot mot (den mindre utbildade) förstepastorn, och församlingen kanske känner att man måste betala en mer. Jaja. Vi pratade om pingstteologiska frågor. Skriftens ofelbarhet, och sånt. Dayton hävdar med emfas att pingströrelsen inte är fundamentalistisk. Skillnaden kan förklaras utifrån förståelsen av 2 Tim 3:16: ”Hela bibeln är ’Gudsandad’” (översätts ofta ”inspirerad”). Fundamentalister och evangelikala förstod detta som något förflutet som hände där och då, medan pingstvännerna såg detta som något mer pågående. Det finns en större känsla för att bibelordet blir Guds ord i läsningen. En pietistisk approach, menade han.

Sen gick jag och Keelan för att bli intervjuade av australiensisk radio. Vi var fyra ungdomar som pratade om ekumenik, förutom vi även en tjej från Sydafrika med pingst-karismatisk bakgrund, och Itonke (eller något liknande…) reformert eller anglikan från USA. Jag upprepade mantrat om ungdomars erfarenhet av ”the smoothness of ecumenism of praxis and sharing life”, påpekade att pingstväckelsen var ekumenisk i grunden, och vikten av att vara rotad i sin tradition. Mycket jag sa var saker som folk skulle sagt ”Ja, det har vi hört tusen gånger” om man sagt det i Sverige, eller vår Mötesplats-grupp (planerar gudstjänster). Men här blir det nytt. När man ger detta vidare känns det som att hela ens sammanhang är med och bidrar – även om man själv naturligtvis är den som får credit! Utfrågaren ställde relevanta frågor, och jag tyckte det blev ett mycket bra samtal. Till skillnad från när BBC-teamet filmade oss och vi skulle ”leka naturliga” inför kamerorna blev det här att man skärpte sig lite extra och blev mer koncis och kanske tom. vältalig. Vi pratade mycket om det här med inre och yttre: ungdomar (generaliserande, jag vet) bryr sig ofta mindre om det yttre och betonar istället det inre, spiritualitet och så. Keelan knöt an till emerging church, och Sydafrikanen höll med.

Sen ägnades mycket av dagen åt förhandlingar. I år fattas besluten enligt ”konsensusmodell”. Det västerländska demokratitänket där man röstar om saker är främmande för vissa traditioner (läs: de ortodoxa). Istället har man utrustat alla delegater med ett orange och ett blått kort. De kan indikera om de håller med talaren eller inte genom att räcka upp det. Och moderatorn kan be om en indikation och fråga generalförsamlingen hur de känner inför något. Och få en känsla för ”the mood” i samlingen. En rätt bra idé. Problemet ligger i att beslut ska tas genom konsensus (att alla känner att de kan leva med besluten, även om de inte håller med fullt ut). Det kan vara svårt att klara det på fyra dagars förhandlingar…

Intressantast blev det nog när ”meddelandet” (The Message) som ska gå ut från generalförsamlingen till hela världen (… ja, de som lyssnar i alla fall…) diskuterades. Kommittén som utarbetat det hade formulerat det som en bön (precis som temat för generalförsamlingen är en bön: ”God, in your grace, transform the world”). Förslagen på tillägg eller förtydliganden är talande.

Någon ville ha in treenighetsformeln tydligare (”Fadern, Sonen och DHA”). Det möttes med rätt mycket orange kort, men också en del blå. Det föreslogs ändring från ”We have failed to take decisive action against poverty…” till ”we have OFTEN failed”. ”Ibland gör vi faktiskt bra saker, så jag tycker inte att vi ska måla oss helt i svart.” Sa talaren. Mycket orange men också en del blått. Från ”Spirit” till ”Holy Spirit”. Att ”evangelism” läggs till kyrkans arbetsguppgifter (inte bara ”acts of solidarity, liberation, healing and compassion”). Om etiketteringen tillåts är det lite konservativa mot liberala. Men ibland känns det lite låst, man vaktar sina gränser för att man är rädd för den andra sidans undertoner och överdrifter och så motsätter man sig de mest allmänna och traditionsenliga förändringar.

Efteråt fick jag förmånen att träffa ärkebiskop Anastasius, som flera kallar ”levande helgon” och som nominerats till nobels fredspris för sin insats i Albanien där han verkar. Han uttalade sig på slutet och menade att dokumentet hade en svag teologi och teologisk förankring. ”Vi måste gå till hjärtat av tron, to the triune God.” Han bekymrade sig över dokumentets teologiska ytlighet. Meyendorff var inne på samma bana senare under dagen, då han underströk behovet av att undersöka den teologiska basen för WCC:s ageranden och statements:

”Den frustration många av oss känner med detta möte gäller bristen på teologisk reflexion. T.ex. presentationen av ’Decade to overcome violence’ häromdagen. En underbar presentation, men i högsta grad emotionell med avsaknad av en teologisk bas för kyrkornas motstånd mot våld. Saknar vi en teologisk bas för vårt agerande är vi bara en vanlig välgörenhetsorganisation, och inte KYRKORNAS Världsråd.”

Han har ju helt rätt. Om vi inte agerar tillsammans som kristna och låter våra handlingar finna sin bas i tron, då bör vi upplösa hela församlingen och låta alla gå med i Amnesty eller Greenpeace eller någon annan välgörenhetsorganisation. Som sagt: ”Alla” verkar tycka detta (talade med en ung svenska från KRISS idag som också reagerat på den svartvita retoriken). Men ändå möttes inte Meyendorff av några applåder, trots att han var både tydlig, välformulerad, skarp och bra. Varför inte? Tål att funderas på. Varför applåderar inte de som håller med om att KV måste vara något annat än en vanlig hjälporganisation när någon säger det så bra?

Så var det det här med bra och dåligt från de ortodoxa. En lång stund diskuterades ungdomsrepresentationen. Här finns det en klyfta. I väst är vi vana att tänka i termer av kvotering, medan de ortodoxa är mindre sympatiska till det. KV:s representationsrekommendationer är 50/50 män/kvinnor, 50/50 lekmän/ordinerade, 25% unga vuxna (18–30) och så några urbefolkningsprepresentanter. Ungdomarna ligger nu på 14%, vilket somliga uppfattar som skandalöst – därav gårdagens demonstrationer. Nu hade uppenbarligen en tämligen ung ryskortodox biskop/präst fått nog:

”I think we need to consider quality when it comes to the delegates. The quality of the youth participation have not been of the degree that I had expected. It has mostly been clichés from the 60s.”

Väldigt roligt. Det var nog dagens roligaste händelse, i alla fall den jag skrattade mest åt. Mannen som talade var så rysk, det han sa var så förståeligt men ändå så klumpigt, och så vansinnigt fel i sammanhanget. Fler skrattade och viftade med blåa kort. Fast jag såg faktiskt två orange också. Moderatorn bad honom att be om ursäkt, vilket han ”in a Christian spirit” (hans ord) var villig att göra, fast han passade ändå på att upprepa ”I still think the quality has been poor.” Så det var ju ingen riktig ursäkt. Förövrigt var detta samma man som igår gick upp och beklagade att de ryskortodoxa bara fått fem platser i kommittéerna istället för de vanliga sex, och att futtiga Finland med bara 6000 ortodoxa hade två platser. Nu är det så att de ortodoxa gör upp sin representation emellan sig, så det finns ingen annan anledning att lyfta den frågan i generalförsamlingen annat än att demonstrera ovilja att samarbeta och allmän aggressivitet mot de andra ortodoxa. Jag pratade med en ung ortodox på kvällen, som var förfärad: ”Since when have the orthodox ever defined ecklesiology by numbers.” Mest är aldrig med nödvändighet bäst i den ortodoxa traditionen. Men den unga ryssen kanske är mer sekulariserad än han tror?

Naturligtvis har han en poäng, och flera jag talat med erkänner villigt problematiken med att kvotera in ungdomar som uppenbarligen har mindre erfarenhet. Man riskerar få en kvalitetssänkning. Samtidig tillförs andra kvaliteter. Energi talar Kobia om, men jag tror att det är viktigare att de unga lever närmare samhället, mer i kontakt med populärkultur och andra strömningar. På så sätt tillför de kompentens och kunskap om den värld som KV verkar i.

Idag firade vi mässa gemensamt. Fast inte alla. Metodisterna bjöd in till det lilla kapellet och jag gick dit med Per Magnus Selinder.

Beklagar att jag inte orkar korrekturläsa de sista inläggen. Nu är klockan halv två. Jag ska försöka få tid att skriva om tokenism, problemet med dubbeltydigheten i ordet spiritualitet och kanske om KV:s roll som inspiratör jfr. uppmanare.

2 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Tokenism!!
Äntligen en -ism som verkar begriplig!!!

1:07 PM  
Anonymous Anonymous said...

http://www.svd.se/dynamiskt/rec_skivor/did_11846800.asp

och fyra hästar i Sydsvenskan!

8:20 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home