väder, vind och williams

Dagens borttappade (1): vattenflaskan med KV-emblen
Dagens borttappade (2): tröja (svart-grårandig)
Dagens borttappade (3): tröja (grönrandig)
Dagens borttappade (4): presenten till Lydia.
Dagens mest saknade: Lydia
Dagens telefonsamtal: Lydia
Dagens ensammaste: försöket att massera min egen rygg med linimentolja.
Dagens motgång: informationen att hotellet tar (hutlöst) betalt för att tvätta, vilket innebär att jag måste korka igen handfatet med en plastpåse och tvätta mina kläder i tvål och vatten.
Dagens mest attraktiva presentation: ”My name is Keelan, am from the US. I’m of evangelical background, but currently member of an Assemblys of God congregation (=pingst), and I’m involved in the emergent church movement .”
Dagens hopp för kyrkan: Rowan Williams
Dagens missräkning: ”Idag kan jag lägga mig tidigt” (klockan slår just nu midnatt)
Dagens miss: Den koptiska morgongudstjänsten (tog sovmorgon och gick på stan då).
Dagens felräkning: antalet gudstjänstordningar på engelska; uppenbarligen ville många engelskspråkiga vara på aftonbönen som leddes av ärkebiskop Williams, så de engelskspråkiga tog slut.
Dagens gåva: Blogspot har fixat en verktygsrad som är Safariläsaren kan använda!

Jag minns inte om jag berättat så mycket om vädret. Det är ju sommar här söder om ekvatorn. Dagstemperaturen ligger väl på kring 30 grader, snarare nån grad under än över. Vid campuset fläktar det hela tiden. Det är behagligt i skuggan, men steker lite i solen. Skillnaden mot Sverige är fuktigheten; det är som befinner man sig i ett växthus. Första dagarna blev jag lite seg av värmen, men nu verkar jag ha acklimatiserat mig. Idag regnade det på förmiddagen, för att sedan vara strålande sol efter lunch. Värmen och fuktigheten gör att man aldrig liksom kan dra in ett riktigt friskt andetag (kallt och torrt). Förutom i plenarsalen, där AC:n är på till den grad att man kan sitta och huttra i tjocktröja (man måste alltså alltid ha med sig en tröja, men inte ha den på sig. Man glömmer den lätt…. Fast den gröna lämnade jag medvetet på min stol. Den har antigen stulits eller städats bort; får se imorgon om ”Lost&Found” har fått in den…) Men det blir ingen solbränna. Man är hemma vid hotellet först kl 8 på kvällen, och det känns inte direkt naturligt att dra av sig tröjan och ligga och pressa på bland delegaterna…

Idag besökte Brasiliens president Lula assemblyn, och en del svenskar valde att skolka. Jag och same-David gick ner till stan. Kollade lite, handlade väldigt lite, pratade en hel del. Porto Alegre är inte en turiststad, utan en ganska välmående (relativt sett) industristad. Priserna är högre än övriga Brasilien, även om de är minst 25% lägre än i Sverige. Stadskärnan hade dock viss charm: ganska ruffiga byggnader med lite karaktär. Men inga sevärdheter att tala om. Och försäljarna är märkligt passiva.

Vid elva var vi tillbaka för ”Ecumenical conversations” (EC). Nu på kvällen har jag fått veta betydelsen av dessa (lite märkligt, med tanke på att jag faktiskt var på Youht-pre assemblyn. Kanske antog de att alla visste, och säkert visste många av delegaterna, men jag tvivlar på att alla visste), och hela den här assemblyn. Nu är det så att varje dag har ett tema, med en del föredrag. Utöver detta finns EC (hela assemblyn uppdelad i 22 grupper). Utifrån vad som sägs på föredragen och i EC:na så draftar olika kommissioner på program för assemblyn. Allt som sägs i EC:na rapporteras alltså vidare till grupperna. Där sitter rapportörer som noterar allt, samt lyssnare som ”känner in” när det ”tänder till” i samtalet och skickar vidare den iakttagelsen (2–3 punkter). Allt går vidare till kommissionerna. I början av nästa vecka presenterar de sina resultat från assemblyn. Då ges stort utrymme för respons och diskussion och man försöker enas om några dokument. En kommission arbetar särskilt med public statements, vilket ska bli de fem–sex ”detta vill vi” statements som kommer ut från assemblyn som är tänkt att bli ett fokus och gärna också få ett medialt genomslag. Ibland har antalet punkter varit rätt många, men nu finns en vilja från somliga att koncentrera det för att bli tydligare i kommunikation och arbete. Får se hur det går.

Hursom så är EC:n i alla fall en stor möjlighet att påverka. Idag inledde ortodoxa Emmanuel Clapsis, och varnade för vad han kallade ”postmodern ecumenism”. Med det menade han ”sakfrågeekumenik”, dvs. att man slår sig samman i arbetet för en fråga (t.ex. mot abort, eller mot KG Hammar, eller mot fattigdom), och förlorar den större visionen om enhet. Han tog som exempel just alliansen mellan katoliker och fundamentalister i abortfrågan i USA. I bakgrunden ligger väl också en varning till WCC (”We must resist to give primacy to action without unity of faith”). Jag misstänker att de ortodoxa betraktar detta som en oacceptabel pragmatism: bara för att vi råkar tycka lika i en fråga ska vi ”agera kyrka” (att agera tillsamman är ju i någon mening att vara kyrka tillsamman, och de ortodoxa är väldigt känsliga vad gäller ecklesiologin…). Ett varnande exempel var Sydafrika. När fienden (apartheid) som kyrkorna kämpat mot försvann, så upphörde också ekumeniken. Man hade inte fördjupat enheten på allvar. Clapsis påpekade också att det var för lite teologiska samtal på WCC.

Kanske kan man beskriva ekumeniken som havande tre (teologiska) ben: gemensam tro (teologiska konversationer), gemensamt handlande (socialt arbete, mission), gemensam gudstjänst. Till detta kommer ett fjärde, halv-teologiskt, nämligen vänskapen människorna emellan. Den spelar en mycket stor roll och har hållit ihop många ekumeniska samtal och organisationer. Den fördjupas ju både i samtal, gemensamt agerande och i gudstjänsten.

Jag gjorde ett inlägg på EC:n, där jag betonade den roll det delade andliga livet spelade. Nu var jag djärv nog att tala med stolpar, och sa ungefär så här:

”Låt mig anknyta till den koptiske munken Matta al Miskin som betonar betydelsen av att börja ekumeniken med att dela det andliga livet. Jag tror att detta är betydelsefullt: först genom att dela kan man verkligen förstå de andra, och man växer i kärlek till varandra. Detta är också en viktig ungdomserfarenhet. Vi har ofta börjat med livet, med relationerna, och därigenom upplevt enhet. Det är också erfarenheten av pingstväckelsen och många väckelserörelser. Man har i början en starkt ekumenisk vision, som bygger på det delade livet. Teologin kommer efteråt. Så är det ju i det andliga livet: inte först teori, sedan praktik som vi är vana att tänka, utan först praktik, sedan teori.”

Det var öht. ett mycket bra samtal. Efteråt gick jag till ”informal chat” med Rowan Williams. Rubriken var typ kristen i en globaliserad värld. Stor klasskillnad jämfört med gårdagens samtal (med Aram), och stor skillnad när det gäller Rowans retorik. Han säger ungefär samma saker, och betonar det sociala arbetets roll i kyrkorna. Men tonen är annorlunda: han har en mycket stabil teologisk grund, han är balanserad och realistisk, han bemöter motståndarna med sakliga argument (”Många ekonomer säger idag att vi har tänkt fel kring detta med profit. Vi har inte räknat med faktorer som inverkan på miljön och på det sociala.”). Willliams hade sedan ett föredrag i plenarsalen som var briljant, men svårt att återge. Temat var ”kristen i en pluralistisk värld”, och poängen att kristendomen inte gav dig tillgång till en ”absolut sanning” men ett perspektiv. Detta ger både förankring och öppenhet: utifrån detta kan jag bejaka och lära mig från andras perspektiv (jag har inte hela sanningen), men jag kan ändå argumentera för att mitt perspektiv är bättre. Williams är populär. Som det konstaterades efteråt är han unikt nog både from och intellektuellt briljant. Men så är han också starkt påverkad av både ortodox och evangelikal spiritualitet.

Starkt var också berättelsen från Anna My Chan (baptist), från en kristen minoritetsgrupp i Asien. Hon berättade om jakten på de kristna 1949 (Kina, tror jag), och hur de då gömdes undan och hjälptes av muslimer och buddhister som riskerade sina liv genom detta. Hennes tal fick en att längta, längta efter enhet, försoning, tolerans och kärlek mellan de olika religionerna.

Under lunchen pratade jag med en ortodox diakon med det uppfordrandet namnet Chrysostomos. Han är ganska ung, grekortodox, uppvuxen och utbildad i USA (i huvudsak), nu bosatt i Grekland. Ett intressant samtal. Vi pratade om att olika kristna traditioner tenderar att skapa förväntningar på vissa religiösa beteenden, och hur det kan bli väldigt låsande. Lite om vår egen bakgrund, och så. Det var ett ganska personligt samtal, även om det naturligtvis var mellan teologer…

Jag missade Europas regionala möte. Hade läst fel på schemat och sprang och letade efter min tröja. När jag insett detta satte jag mig i skuggan av en palm istället. Inte helt fel. Men det hade tydligen varit ett bra möte. Någon hade med smärta kommenterat detta att Europa och Nordamerika inte möttes av lika entusiastiska applåder vid presentationen av de olika världsdelarna häromdagen (vi var faktiskt några som tyckte oss höra enstaka burop – men det var enstaka). Biskop Anastasius ska också ha varit lysande. Det finns många balanserade krafter och människor i assemblyn och WCC, man märker det när man talar med folk. Men en liten, högljudd grupp (”Några tjänstemän i Genéve”, enligt en svensk delegat) sätter agendan. En del var vansinniga över att inte ha fått reagera på de marxistiskt färgade anförandena igår under sessionen om ekonomisk rättvisa, så man ska försöka hitta en timme för en sådan respons. Det ska bli intressant att följa denna diskussion. Jag tror att många, inte minst unga, är helt omedvetna om konflikten. Man ser främst att det inte sker tillräckligt i världen i dessa frågor, och att WCC varken agerar tillräckligt mycket eller tillräckligt effektivt. Viket naturligtvis är sant. Men medicinen som man rekommenderar är fel: förenklad retorik leder ingenstans. Ensidigt fokusering på bara detta leder ingen stans. Man måste komma ”beyond idealism”. Man måste ha ett holistiskt perspektiv på det kristna tjänandet i världen: bed och arbeta. En svensk delegat formulerade det bra: det finns två irrläror. Den ena är nyliberalismen, där man tror att bara man avreglerar kommer allt bli bra. Det bygger på en naiv människosyn, den tar inte hänsyn till människans fallna natur. Den andra är tanken på att allt ordnar sig om man bara bygger upp ett regelverk som detaljstyr allt. Det är en övertro på system och systematiska lösningar. Man måste gå till botten, till värderingarna. Det avgörande är de värden som genomsyrar och bär upp systemet och de människor som lever med det. Ungefär så. Nu är klockan ett. God natt!