väst och vitalitet
Idag skriver jag före mörkrets inbrott, vilket säkert kommer visa sig unikt på denna resa. Det är ett mycket intensivt schema, men Pre-Assemblyn avslutades redan vid lunch. Imorgon börjar det på allvar. Jag åkte till hotellet för vila, ensamtid, och ett sökande efter vägledning: börjat läsa Jonas Jonsons bok ”Vänner kallar jag er – En resa till Ekumene”. Samtidigt har mannen själv gått fram å tillbaka ett par meter bort. Men jag outade mig inte. Hela den övriga svenska delegationen har tydligen landat idag.
För övrigt var det roligt att se att härliga Therese skriver om det här med att ”state the obvious” . Den känslan finns kvar lite idag. Man säger bra saker, men man predikar ju för redan frälsta! Och visst blir man aldrig färdig och kan alltid inse mer (och allt det där) men det kräver en del av predikanten! Ibland känns det lite om gymnasiets diskussioner om dödsstraff i kursen ”Etik & livsfrågor”…
Kontext är ett nyckelord i mötet. Vi kommer samman från olika sammanhang och ”delar berättelser”, vilket förhoppningsvis kan bli mycket värdefullt. Men i detta sammanhang kommer åter känslan av att man som vit västerländsk man är kontextlös. Man har ingen egen berättelse, inget eget perspektiv att bidra med, tycks det som. Viljan till lyhördhet vänds här på något sätt till en subtil form av rasism: vi är norm, och vi behöver lyssna till era avvikande erfarenheter. Det kan väl vara sant att vi har pratat tillräckligt nu under åtskilliga århundraden, men målet måste ju vara ett samtal på lika villkor.
Vilken är då den västerländska kontexten? En del är erfarenheten av det jordiskas otillräcklighet när det gäller att leva ett gott liv. Materialismens stora faror som kommer till uttryck i karriärism, statusstress, och en ständig jakt! Jag tog upp det i min bibelstudiegrupp och fick respons. Men jag vågade inte ta upp frågorna om hur man som västerlänning lever rättfärdigt gentemot det fattigare syd. Det kravet finns ju hela tiden, men hur ska det förverkligas praktiskt? Hur mycket kan man kräva? Jag vill på intet sätt förringa frågeställningen, tvärtom! Jag vill ta den på yttersta allvar, men det kräver att man ger sig ut bortom plattityder och idealistiska statements.
För att göra det extremt: FN:s gräns för extrem fattigdom ligger på en inkomst under 1 dollar per dag. Tar man det rakt av blir ju en amerikan som tjänar 3 dollar i timmen faktiskt rik i förhållande till FN-standard. Men i sitt eget sammanhang är han naturligtvis urfattig. Och det är ju här han finns – i sitt sammanhang. Med de priserna, och de kraven på levnadsstandard… Det måste man ju ta hänsyn till. Samtidigt tror jag att det kan vara en hjälp mot de västerländska sjukdomarna av girighet och statusstress att ha i ett ”sydperspektiv” i sitt liv. Om man jämför sig med vänner som får toppjobb och köper bostadsrätter i Stockholm ligger depressionen och känslan av mindervärde naturligtvis nära. Men om man kan se sig själv i ett större sammanhang kanske man både kan uppnå större förnöjsamhet, mindre konsumtionshets och en större generositet.
Man kan för övrigt fråga sig vilka som egentligen är på detta möte. På en av samlingarna tog jag upp min digitalkamera för att ta en bild, och märkte hur killen bredvid mig, som kom från Rwanda, sneglade på den. Jag kände hur jag uppfylldes av den gynnades skam. En minut senare tog han upp sin egen digitala kamera och fotade… Ja, de flesta av de unga delegaterna verkar ha digitalkameror: det är bara att konstatera att vi visserligen är från en mängd olika kulturer och kristna traditioner – men att vi alla är medelklass. De fattiga är inte ibland oss.
Biskop Jonas erbjuder viss vägledning i sin personliga berättelse om den ekumeniska rörelsens historia och utveckling. Bara en sån sak som att Kyrkornas Världsråd föddes genom att ”Faith and Order”, som sysslade med läromässig enhet, och ”Life and Work”, som arbetade för praktiskt samarbete och socialetik, gick samman. Det förklarar fokuseringen på ”göra”, och i andra hand ”lära”. Den andliga enheten, gemenskapen i tillbedjan, hör inte till ”rötterna”, men min känsla är att det vuxit fram genom erfarenheten. Enligt prof. David Kerr i Lund har ”worship” varit något av oljan i maskineriet (ja, det blev ju mer symboliskt än tänkt!). Kanske skulle det vara välgörande att mer uttalat lyfta fram den andliga enheten. Kanske kan det vara ett pentekostalt bidrag – här har man ju med självklarhet sett enhet som en andlig fråga, och dogmatiken snarast som ett hinder. Ett arv från holinessrörelsen, för övrigt.
Ibland tänker jag på den ekumeniska rörelsen som en stelnad väckelserörelse, och Jonson bekräftar den bilden:
”Kommunikationen har varit den ekumeniska rörelsens förutsättning. Utvecklingen från ångfartyg och telegraf till pendelflyg och e-post har påverkat rörelsen lika mycket som teologin. En del av nyfikenheten har gått förlorad, många möten är flyktiga och en den konsultationer har blivit rutin.” (s. 62)
På ett annat ställe (s. 19) talar han om att 50-talet var ungdomsavdelningens bästa tid, då entusiasmen över att bara få mötas över nationsgränser – vilket ju var ovanligt då – flödade. Det känns som bilden av en grupp människor som drabbades, upptäckte och förälskade sig i något, där i mitten av 1900-talet. Som åkte på arbetsläger tillsammans, offrade tid och säkert också pengar för förmånen att få mötas. Men idag har entusiasmen liksom falnat. Som den ofta gör i väckelserörelser. Varför? Nyhetens behag har gått över. De var pionjärer, medan dagens generationer snarare förvaltar. Kanske kan man också sägas ha ”segrat ihjäl sig”. Ekumeniken är numera självklar – visserligen inte överallt, men för (tillräckligt) många. Inte minst KV-delegater har säkerligen i många fall vuxit upp med den. Den omfattande byråkratin gör också sitt för att lägga sordi på stämningen. Till detta kommer en märkligt rigid hållning hos en del yngre (jag är medveten om att jag kan tyckas säga emot mig själv nu, men jag tror att svaret ligger också i olika typer av pusselbitar). En slags ”backlash” där somliga i ljuset av pluralismens, postmodernitetens och ekumenikens enorma utbud och variation starkare betonar den egna identiteten. Allvarliga unga män med bekännelseskrifterna i hand. Som knäfaller inför altaret när de går in i en kyrka, men baktalar katolikerna. Deras entusiasm är grundad i glädjen av att ha upptäckt sin egen tradition, och de får momentum genom det faktum att de säger ”något nytt” (även om det naturligtvis, som det mesta nya, är nygammalt). Slutligen: om en orsak till KV:s falnande glöd är att upptäckarglädjen avtagit, är detta ytterligare en orsak till att försöka inkludera katoliker, pingstvänner och evangelikala (obs: de är inbjudna, men har själva tackat nej). Likhet är trist men olikhet vitaliserande. Kärleken växer på avstånd, som det ju heter!
Men precis som att man inte bör sätta likhetstecken mellan pingströrelsen och pingstväckelsen (pingstbudskapet har ju i Sverige och internationellt nått långt utanför de institutionaliserade pingströrelserna), så är KV och den ekumeniska rörelsen två skilda saker. På gräsrotsnivå tycker jag att den alltjämt verkar växande och vital. Och här är det den andliga enheten man fokuserar. Pingströrelsen har ju alltid rymt en institutionskritik som man kan vara kritisk mot. (Det har jag ju själv ofta varit: tyckt att man ser onödigt stark motsättning Ande – människoverk). Samtidigt kan man fråga sig om man bör hålla andliga rörelser ”under armarna” med allt för mycket institutioner. Givetvis måste man organisera och underlätta för folk att samverka och mötas, men om kraften inte finns ”av sig självt” hos folk så kanske man inte ska tvinga dem (bara för att man ska kunna ha kvar sina jobb inom den organisation man skapat. Nej, det kanske var onödigt kritiskt. Även om Freud ju lärt oss att vi inte bör underskatta the power of the subconscious.) Den ekumeniska rörelse som Jonas beskriver krävde något av dem som deltog. Ett offer – medan jag själv aldrig skulle åkt hit utan stipendium…
Nyss fick jag veta att alla KV:s papper sitter fast i den brasilianska tullen. Kaos väntar. Spiken i kistan eller chansen till en ny födelse?
För övrigt var det roligt att se att härliga Therese skriver om det här med att ”state the obvious” . Den känslan finns kvar lite idag. Man säger bra saker, men man predikar ju för redan frälsta! Och visst blir man aldrig färdig och kan alltid inse mer (och allt det där) men det kräver en del av predikanten! Ibland känns det lite om gymnasiets diskussioner om dödsstraff i kursen ”Etik & livsfrågor”…
Kontext är ett nyckelord i mötet. Vi kommer samman från olika sammanhang och ”delar berättelser”, vilket förhoppningsvis kan bli mycket värdefullt. Men i detta sammanhang kommer åter känslan av att man som vit västerländsk man är kontextlös. Man har ingen egen berättelse, inget eget perspektiv att bidra med, tycks det som. Viljan till lyhördhet vänds här på något sätt till en subtil form av rasism: vi är norm, och vi behöver lyssna till era avvikande erfarenheter. Det kan väl vara sant att vi har pratat tillräckligt nu under åtskilliga århundraden, men målet måste ju vara ett samtal på lika villkor.
Vilken är då den västerländska kontexten? En del är erfarenheten av det jordiskas otillräcklighet när det gäller att leva ett gott liv. Materialismens stora faror som kommer till uttryck i karriärism, statusstress, och en ständig jakt! Jag tog upp det i min bibelstudiegrupp och fick respons. Men jag vågade inte ta upp frågorna om hur man som västerlänning lever rättfärdigt gentemot det fattigare syd. Det kravet finns ju hela tiden, men hur ska det förverkligas praktiskt? Hur mycket kan man kräva? Jag vill på intet sätt förringa frågeställningen, tvärtom! Jag vill ta den på yttersta allvar, men det kräver att man ger sig ut bortom plattityder och idealistiska statements.
För att göra det extremt: FN:s gräns för extrem fattigdom ligger på en inkomst under 1 dollar per dag. Tar man det rakt av blir ju en amerikan som tjänar 3 dollar i timmen faktiskt rik i förhållande till FN-standard. Men i sitt eget sammanhang är han naturligtvis urfattig. Och det är ju här han finns – i sitt sammanhang. Med de priserna, och de kraven på levnadsstandard… Det måste man ju ta hänsyn till. Samtidigt tror jag att det kan vara en hjälp mot de västerländska sjukdomarna av girighet och statusstress att ha i ett ”sydperspektiv” i sitt liv. Om man jämför sig med vänner som får toppjobb och köper bostadsrätter i Stockholm ligger depressionen och känslan av mindervärde naturligtvis nära. Men om man kan se sig själv i ett större sammanhang kanske man både kan uppnå större förnöjsamhet, mindre konsumtionshets och en större generositet.
Man kan för övrigt fråga sig vilka som egentligen är på detta möte. På en av samlingarna tog jag upp min digitalkamera för att ta en bild, och märkte hur killen bredvid mig, som kom från Rwanda, sneglade på den. Jag kände hur jag uppfylldes av den gynnades skam. En minut senare tog han upp sin egen digitala kamera och fotade… Ja, de flesta av de unga delegaterna verkar ha digitalkameror: det är bara att konstatera att vi visserligen är från en mängd olika kulturer och kristna traditioner – men att vi alla är medelklass. De fattiga är inte ibland oss.
Biskop Jonas erbjuder viss vägledning i sin personliga berättelse om den ekumeniska rörelsens historia och utveckling. Bara en sån sak som att Kyrkornas Världsråd föddes genom att ”Faith and Order”, som sysslade med läromässig enhet, och ”Life and Work”, som arbetade för praktiskt samarbete och socialetik, gick samman. Det förklarar fokuseringen på ”göra”, och i andra hand ”lära”. Den andliga enheten, gemenskapen i tillbedjan, hör inte till ”rötterna”, men min känsla är att det vuxit fram genom erfarenheten. Enligt prof. David Kerr i Lund har ”worship” varit något av oljan i maskineriet (ja, det blev ju mer symboliskt än tänkt!). Kanske skulle det vara välgörande att mer uttalat lyfta fram den andliga enheten. Kanske kan det vara ett pentekostalt bidrag – här har man ju med självklarhet sett enhet som en andlig fråga, och dogmatiken snarast som ett hinder. Ett arv från holinessrörelsen, för övrigt.
Ibland tänker jag på den ekumeniska rörelsen som en stelnad väckelserörelse, och Jonson bekräftar den bilden:
”Kommunikationen har varit den ekumeniska rörelsens förutsättning. Utvecklingen från ångfartyg och telegraf till pendelflyg och e-post har påverkat rörelsen lika mycket som teologin. En del av nyfikenheten har gått förlorad, många möten är flyktiga och en den konsultationer har blivit rutin.” (s. 62)
På ett annat ställe (s. 19) talar han om att 50-talet var ungdomsavdelningens bästa tid, då entusiasmen över att bara få mötas över nationsgränser – vilket ju var ovanligt då – flödade. Det känns som bilden av en grupp människor som drabbades, upptäckte och förälskade sig i något, där i mitten av 1900-talet. Som åkte på arbetsläger tillsammans, offrade tid och säkert också pengar för förmånen att få mötas. Men idag har entusiasmen liksom falnat. Som den ofta gör i väckelserörelser. Varför? Nyhetens behag har gått över. De var pionjärer, medan dagens generationer snarare förvaltar. Kanske kan man också sägas ha ”segrat ihjäl sig”. Ekumeniken är numera självklar – visserligen inte överallt, men för (tillräckligt) många. Inte minst KV-delegater har säkerligen i många fall vuxit upp med den. Den omfattande byråkratin gör också sitt för att lägga sordi på stämningen. Till detta kommer en märkligt rigid hållning hos en del yngre (jag är medveten om att jag kan tyckas säga emot mig själv nu, men jag tror att svaret ligger också i olika typer av pusselbitar). En slags ”backlash” där somliga i ljuset av pluralismens, postmodernitetens och ekumenikens enorma utbud och variation starkare betonar den egna identiteten. Allvarliga unga män med bekännelseskrifterna i hand. Som knäfaller inför altaret när de går in i en kyrka, men baktalar katolikerna. Deras entusiasm är grundad i glädjen av att ha upptäckt sin egen tradition, och de får momentum genom det faktum att de säger ”något nytt” (även om det naturligtvis, som det mesta nya, är nygammalt). Slutligen: om en orsak till KV:s falnande glöd är att upptäckarglädjen avtagit, är detta ytterligare en orsak till att försöka inkludera katoliker, pingstvänner och evangelikala (obs: de är inbjudna, men har själva tackat nej). Likhet är trist men olikhet vitaliserande. Kärleken växer på avstånd, som det ju heter!
Men precis som att man inte bör sätta likhetstecken mellan pingströrelsen och pingstväckelsen (pingstbudskapet har ju i Sverige och internationellt nått långt utanför de institutionaliserade pingströrelserna), så är KV och den ekumeniska rörelsen två skilda saker. På gräsrotsnivå tycker jag att den alltjämt verkar växande och vital. Och här är det den andliga enheten man fokuserar. Pingströrelsen har ju alltid rymt en institutionskritik som man kan vara kritisk mot. (Det har jag ju själv ofta varit: tyckt att man ser onödigt stark motsättning Ande – människoverk). Samtidigt kan man fråga sig om man bör hålla andliga rörelser ”under armarna” med allt för mycket institutioner. Givetvis måste man organisera och underlätta för folk att samverka och mötas, men om kraften inte finns ”av sig självt” hos folk så kanske man inte ska tvinga dem (bara för att man ska kunna ha kvar sina jobb inom den organisation man skapat. Nej, det kanske var onödigt kritiskt. Även om Freud ju lärt oss att vi inte bör underskatta the power of the subconscious.) Den ekumeniska rörelse som Jonas beskriver krävde något av dem som deltog. Ett offer – medan jag själv aldrig skulle åkt hit utan stipendium…
Nyss fick jag veta att alla KV:s papper sitter fast i den brasilianska tullen. Kaos väntar. Spiken i kistan eller chansen till en ny födelse?
posted by joelh at
5:00 AM
0 Comments:
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home