Sunday, March 12, 2006

and I weep and I moan, and I move slowly on. I'm a poor lonely pilgrim, bound for canaan land.

våra liv som en show som vi sätter upp för andra att beskåda. Jag minns hur kul vi tyckte att det var att föra högljudda samtal i bibliotekets tysta läsesal på gymnasiet. ett oerhört billigt sätt att komma i fokus; folk hade ju liksom inget val än att höra på oss. och det fortsätter tyvärr efter tonårstiden: "folk går ut för att synas och är mer intresserade av hur kul det såg ut att vara än hur kul det faktiskt var," sa någon appropå stockholm uteliv. ta gruppen på ett dussin distingerade i övermedelåldern som gled in på restauranten och högljutt ansträngde sig för att "äga" stället. ljudnivån, och den grad av uppmärksamhet som följer med det, blir måttet på kvällens kvalitet. men vem är inte skyldig till artificielliering av tillvaron i digikameraålder? livet reduceras så lätt till det bildspel vi ska visa vännerna efteråt. och naturligtvis hör bloggarna hit - via dem försöker vi "sälja in" våra liv. berätta den rätta historien. ge rätt intryck. skenet är allt.

...

Ju mer en fotbollspelare vet med sig att han är skyldig, och att han dessutom gjort en idiotgrej, desto mer protesterar han. Paniken lyser i ögonen. Som Alonso, när han fick sitt andra gula i 81 minuten. Och på tal om Arsenal-Liverpool: har inte Gerrard lärt sig att inte slå blinda bakåtpassningar till fransmän efter EM 2002? Men Henri - vilket geni!

...

Vad är sju OS-guld mot ett guldbröllop? Firade farmor och farfar med släkten.

0 Comments:

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home