Tuesday, March 14, 2006

det finns nåd för nya världar, mycket större än den här

hockey igår. jag minns förr, när cluben harvade i tabellens nedre regioner och en seger var lika ovanlig som värdefull. eller längre tillbaka ändå: kampen i allsvenskan, de små marginalerna, den bräckliga drömmen om elitserien, varje matchs oändliga betydelse. och känslan av upprymdhet efter varje seger. man flög fram över vintervägarna utanför stångebrohallen. brett leende. världen var ljusare och enklare än några timmar tidigare. man var som förälskad. adrenalinet pumpade.

nu är LHC etablerade i toppen. spelar inte längre för sin existent. jag har flyttat från stan och följer inte laget i lokalpressen. och så har jag ju blivit lite äldre. känslorna kommer inte på samma sätt. men jag vill ju att de ska göra det! jag vill ju kunna skrika i euforiskt jubel efter varje hemmamål. jag vill ju att hjärtat ska slitas ur kroppen när norrena tvingas släppa en puck förbi sig. jag vill ju sitta och studsa nervöst på stolen under utvisningarna. jag vill ju känna! varför skulle jag annars betala 300 för en biljett?

4 Comments:

Blogger Lovisienstadt said...

Kommer den inte efter ett tag då, kärleken-till-laget-känslan, om du går på fler matcher?

Eller blir det så att man känner så där för ett lag när de inte är ett slitgäng längre? Alltså borde jag kanske vara glad att Björklöven harvar i superallsvenskan även nästa säsong?

9:13 PM  
Blogger joelh said...

kanske kommer den om engagemanget ökar. men bara kanske. och kanske ska du i någon del av din själ vara glad över att lövens kamp i allsvenskan; du vet det där om att drömmen är vackraren som dröm än som uppfylld!

under ett av LHCs tunga elitserieår mötte vi djurgårn hemma och fick dyngstryk. det var klart redan efter andra. tredje period ägnade klacken åt att besjunga hjältarna från förr. då när mike helber var skyttekung och inte sportchef. vilken nostalgi det var! inte bara namnen, men hela den tiden. närheten mellan laget och supportrarna. då, när LHC ännu var en klubb och inte så mycket ett företag. idealismens tid. när ett derby verkligen var ett derby, och inte en match mot ett lag i 20 mil bort (och nu pratar vi inte norrlandsavstånd; 20 mil är För Långt för äkta rivalitet i övriga Sverige). förr, då drömmen var levande!

samtidigt stör jag mig lite på min egen inställning: känslosamhet och engagemang ska ju vara spontant, och inget man sitter och räknar på när man köper en biljett. då har det blivit något annat - artificiellt - och då borde man egentligen lägga ner!

10:20 PM  
Anonymous Filip said...

Snälla sportfåne till vän!
Slösa inte bort den talang du äger i att skriva bra på att rapa sport...

8:16 AM  
Blogger joelh said...

filip, det var ju typ det djupaste jag skrivit! ge den en chans till!

10:16 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home