Idag har jag ännu inte gjort mitt beting ("avtalad ersättning för i förväg särskilt avgränsad arbetsuppgift (t.ex. städning av viss golvyta); uttrycker används ibland med syftning på själva arbetsuppgiften.") Normalt ligger det på 80 sidor/dag, men nu på 100. Boken jag skulle läsa var lite längre än jag trodde. Den är dansk dessutom: "Kyrkohistoria 1". En seg historia. Inte mycket är nytt, och det som är nytt orkar jag inte lära in ändå. Dessutom känns den väldigt opåligtlig. Har väldigt klara svar varför saker och ting sker, och så fort det dyker upp något som inte är lutherskt (typ vördnad för ikoner) så kommer det antingen från hedendomen eller diasporajudendomen. Den är skriven på 1960-talet, om jag inte sa det. Tillvaron var lite enklare då. Man visste vilka som var goda och onda, hade rätt och fel, var bibliska och obibliska. Det var ju innan den här och den här och den här killen hade dykit upp. Men jag säger som den här pingstvännen: Who's afraid of postmodernism!
här kan man läsa en artikel av den ortodoxe biskopen Hilarion när han kommenterar WCC (tack benjamin!). "A bishop from the Swedish lutheran church came up to me" skriver han. Det kan ju bara vara en av två: Anders Wejeryd eller Jonas Jonson (den siste är ju emeritus, men ur ortodox synvinkel är man väl biskop hela livet). Den svenske biskopen diskuterade iaf relationerna mellan svenska kyrkan och den ryskortodoxa kyrkan. Hilarion avslutar med att förfäkta en allians mellan ortodoxa och katoliker i WCC "for the defence of traditional Christianity". Dvs. mot välsignelse av homosexuella. Och kvinnliga präster. Jag har hört gott om Hilarion, och jag hoppas inte att de historiska kyrkorna aktivt kommer söka strid kring dessa frågor. Det vore tröttsamt och det skulle inte leda till något gott.
I morse bad jag Laudes ensam med Pascal igen. Det gick bättre idag. jag kunde slå upp Benedictus i förväg. Och hade koll på mina läsuppgifter (nästan; jag började läsa "Fader vår", fast det var Pascals uppgift....). ikväll ska jag träffa vännerna i nätverket pilgrimsvänner. Nu ska jag avsluta mitt beting!
här kan man läsa en artikel av den ortodoxe biskopen Hilarion när han kommenterar WCC (tack benjamin!). "A bishop from the Swedish lutheran church came up to me" skriver han. Det kan ju bara vara en av två: Anders Wejeryd eller Jonas Jonson (den siste är ju emeritus, men ur ortodox synvinkel är man väl biskop hela livet). Den svenske biskopen diskuterade iaf relationerna mellan svenska kyrkan och den ryskortodoxa kyrkan. Hilarion avslutar med att förfäkta en allians mellan ortodoxa och katoliker i WCC "for the defence of traditional Christianity". Dvs. mot välsignelse av homosexuella. Och kvinnliga präster. Jag har hört gott om Hilarion, och jag hoppas inte att de historiska kyrkorna aktivt kommer söka strid kring dessa frågor. Det vore tröttsamt och det skulle inte leda till något gott.
I morse bad jag Laudes ensam med Pascal igen. Det gick bättre idag. jag kunde slå upp Benedictus i förväg. Och hade koll på mina läsuppgifter (nästan; jag började läsa "Fader vår", fast det var Pascals uppgift....). ikväll ska jag träffa vännerna i nätverket pilgrimsvänner. Nu ska jag avsluta mitt beting!
posted by joelh at
3:00 PM
2 Comments:
apropå hilarion etc: så vad säger du om fader Josef i Norrköping, han som kallar Hammar för falsk profet? Själv måste jag nog säga att jag tycker det är uppfriskande. Du hoppas att de traditionella undviker debatten. Visst borde inte homovälsignelser osv. bli de centrala frågorna, vilket de har en tendens att bli. Men de ÄR uttryck för stora skillnader, som inte bör undvikas. Här bildas nya allianser, syrianer med pingst och trosfolk osv. Ärligt talat så söker jag hellre en djup gemenskap med syskonen i dessa traditionella sammanhang, än med Sponglärjungar. Är detta trångsynt? sätter det käppar i det ekumeniska hjulet?
jo, jag kan se det uppfriskande i fr. Josefs uttalande. Fast jag skulle nog inte säga så själv... Det är ju en rätt allvarlig sak å säga. Man måste förstå Hammar och hela Svenska kyrkan utifrån deras tidigare vägval och de brottningar med samtiden de står i. De har hamnat i en svår sits; fast frågan är hur långt förståelsen ska sträcka sig...
Homosexfrågan har förvisso blivit en symbolfråga av mått. Hilarion menar att det har att göra med synen på traditionen och Bibeln. Rätt. till en del. han nämner inte vad "de liberala" har för kort i rockärmen: frågan om tolerans, kärlekens primat, förmåga att älska alla människor i en fallen värld. Vem har då traditionen på sin sida? Hilarion skulle väl säga att acceptans inte nödvändigtvis är kärlek – och det har han ju också rätt i!
jag tycker att frågan är oerhört svår. men framförallt tycker jag att det är en fråga som hör till själavårdssamtalet - inte så mycket predikstolen (därför hoppas jag att katoliker och ortodoxa kan hålla den därifrån). homosexualitet existerar. idag som i alla tider. detta måste vi förhålla oss till som kyrka. somliga har förmågan också till heterosexuell kärlek. då bör det uppmuntras. somliga har inte den förmågan men gåvan att leva i celibat. då bör det uppmuntras. somliga har inga av de förmågorna. vad gör man då? vem ska bära denna fallna världens smärta? dessa, eller kyrkan. kan vi acceptera det som inte är fullkomligt? (vilken kärlek har inte brister?)
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home