på tal om slöjd. alexandras kommentar nedan fick mig att minnas mellanstadiets syslöjd. i högstadiet fick vi lyckligtvis välja, och jag valde - som de flesta killar - träslöjd samtliga terminer. mitt val hade dock inte med att "passa in" eller visa sig allmänt maskulin att göra. jag såg möjligheten att slippa syslöjd som en genuin befrielse. från första dagen fruktade jag det ämnet. eller före första dagen till och med, genom de rykten som gick om lärarinnan. hon var en äldre, mycket, mycket bastant kvinna vars efternamn började på krig-nånting. med barns fantasi blev smeknamnet självklart: hon gick under namnet "bomben". hon var ökänd, och jag var livrädd. inte bara för henne, men för hela grejen: att försöka hantera en livsfarlig maskin (det berättades historier om elever som sytt sig i fingret. jag tänkte ofta på det), och att försöka göra det rätt. jag glömde hela tiden bort instruktionerna, fumlade med de olika pill-momenten och var helt enkelt usel på att sy. medan killarna bredvid mig lät nålen gå som en kulspruta, satt matade jag mycket lugnt och försiktigt igenom tyget. ständigt förvånad över hur de som gjorde så snabbt och inte alls med samma djupa koncentration som jag kunde få det så mycket rakare än vad jag fick det - det skulle dröja många år, över ett decennium, innan jag fattade att det var lättare att sy rakt om man sydde snabbt. men jag tänkte på eleverna som fått nålen genom fingret, och föredrog att ta det varligt. ofta fick jag gå fram med mitt trassel och få hjälp med sprättning. jag minns en gång då hon instruerade mig hur jag skulle göra, och sa "Och sen ska du ju inte sy ihop den här biten med den här, men..." Och jag skyndande mig att fylla i: "Nej det är inga problem! Lyckas man med det då är man ju inte riktigt..." (spelat självsäkert skratt) En kvart senare var jag framme vid katedern igen, och fick hjälp att sprätta upp just ett sådant misstag.

Det var kombinationen som var olycklig. kombinationen av en äldre, småbarsk lärarinna och en liten pojke rädd för maskiner och med en stor osäkerhet kring alla former av praktiskt handarbete. det var inte att hon var så särdeles sträng. det ryktet var överdrivet, jag minns att jag konstaterade det för mig själv flera gånger redan då. det var kombinationen. en gång i trean gick det till och med så långt att jag simulerade sjukdom och skolkade. jag lurade mamma och fick vara hemma från skolan. jag tror till och med att jag lurade mig själv, fast innerst inne visste jag att jag inte var riktigt sjuk. inte så sjuk i alla fall. nästa gång jag skolkade skulle vara i nian.