varför skrev de inte om landhockey, eller var det bara vi som spelade det?
Häromnyss hade jag 666 mail i min inkorg. Idag var det 747. Sen skrev jag en text på 1984 tecken. Det är skillnad på tal och tal. "And three is a magic number, it's a magic number, yes it is." Och jag måste rensa i korgen.
Dagens text är utan någon större tvekan den här. kanske är det årets feelgood-text! var på 25-årsfest ikväll. på slutet satt vi och berättade barndoms- och tonårsminnen, som man gör ibland, liksom behöver göra då och då. har det alltid varit så här? har någon generation före oss ägnat sig så åt detta hejdlösa vältrande i nostalgi (som är trevligt, jag är inte Sån nu). skulle "två nötcreme och en moviebox" sålt 100000-tals exemplar under något annat decennie? och om inte, varför inte?
Dagens text är utan någon större tvekan den här. kanske är det årets feelgood-text! var på 25-årsfest ikväll. på slutet satt vi och berättade barndoms- och tonårsminnen, som man gör ibland, liksom behöver göra då och då. har det alltid varit så här? har någon generation före oss ägnat sig så åt detta hejdlösa vältrande i nostalgi (som är trevligt, jag är inte Sån nu). skulle "två nötcreme och en moviebox" sålt 100000-tals exemplar under något annat decennie? och om inte, varför inte?
posted by joelh at
3:28 AM
2 Comments:
Jag tror det var KG Hammar som sa: ”När det beständiga devalveras blir vi trendkänsliga.” Kanske hänger nostalgivurmen samman med att ju trendkänsligare vi blir, desto större behov av att drömma sig tillbaka till en tid då saker och ting inte förändrades så fort.
hm, ja, det ligger nog något i det. det är lite: "fy vad allt är kaos, men det ska i alla fall vara kalle på julafton, för det har det alltid varit! och dessutom ska barn bygga kojor!" [roligt att hammar sagt det, han har ju superanklagats för att 1) devalvera det beständiga och 2) vara trendkänslig]
en del tror jag också är vårt stora och växande behov av vår egna berättelse. här spelar eg filip&fredrik på samma planhalva som tomas andersson wij som ständigt (och oftast vackert!) besjunger sin barndom! men vad detta berättelsebehov kommer ifrån vet jag inte heller. det är ju postmodernt, såklart. men varför? är det "vi lever bara en gång, och då är bäst vi gör det bra." (och vi har rätt så starka mallar för vad som är "ett gott liv") eller "allt är så rörigt, så jag ska i alla fall ha koll på den röda tråden i mitt liv."?
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home