Väsentligheter

KV innebar en chans till ett något vidgat perspektiv. Ett tillfälle att bli medveten om det man egentligen alltid vet: att många människor har det ganska dåligt. Ovanpå detta läste jag Jospeh O'Connors "Havets Stjärna" på flyget; den handlar om flyktingar från svältens Irland (1840-talet). Så kommer man hem till Europa. Möts av en reklamskylt: "I like to live life at 140" (dvs. i den hastigheten). Mycket av det slaget. Normalt lever jag i det, tänker inte så mycket på det, men nu har jag förlänats ett kort ögonblick av insikt. jag misstänker att det kommer tas ifrån mig närsomhelst. vill hinna skriva ner det:

DET ÄR JU HELT SJUKT VILKEN KRAFT VI ÖDSLAR PÅ HELT OVÄSENTLIGA SAKER!!!

Jaså, du vill leva livet i 140 - somliga är glada om de överlever natten. Det är så uppenbart att livet självt inte är nog för oss, vi måste toppa det, krama ut allt, ständigt få ut max. Vara våra livs regissör och bygga upp den lyckade imagen. Sälja våra liv. "I like to live life at 140" Jösses, vilka tror vi att vi är? Vad tror vi att vi har rätt att göra? "I like to live life at 140" Tror vi själva, någon enda, på fullaste allvar, att det är vägen till ett gott liv?

(Bilden från det barnhem för HIV/AIDS-sjuka barn som vi besökte i Porto Alegre)