Wednesday, March 22, 2006

where my water meets my stone

jag har fått ärva kläder! när hände det senast? typ när det kom ett paket från moster med - oftast sticksiga, eller är det bara så jag minns det? - kläder kusiner vuxit ur. då ska det tilläggas att de var 6 ungar, varav den yngste jämnårig med mig, så de hade ju gått några varv. fast det brydde jag mig inte om. eller det var snarare så att jag inte brydde mig om kläder. varken pris, variation eller utseende. bara de var sköna. när man väl började bry sig slutade man också ärva kläder. jag vet inte om det ena hade med det andra att göra. men nu har det alltså skett igen: jag har fått ärva. i denna ålder växer man ju inte ur kläder på längden längre. men ibland växer man på andra håll. en kompis - låt oss kalla honom så, sånt här kan va känsligt - hade gjort just det. och vips har jag två nya jeans och lika många nya skjortor. stor glädje! att köpa kläder är så vansinnigt tråkigt. och jag hänger dessutom aldrig på bloggar som den här! obs:ingen värdering, inte i detta sammanhang)

---

bryr sig folk verkligen? det var en märklig upplevelse att gå fredsmarchen i porto alegre under kyrkornas världsråd. lite trummor - vi var ju i brasilien - lite flaggor, ett och annat plakat, och så lite ljus. ett var närmare bestämt. men något engagemang? nej, det kändes inte så. vi bara gick, för det är ju så man gör. och tänkte inte på varför - musiken var för hög för att man över huvud taget skulle kunna göra det. det var en pose. och jag känner så allt oftare när jag ser events kring saker: engagemanget har urholkats, men vi har kvar formerna. det blir döda symbolhandlingar, happenings, reliker från en svunnen tid. och värst är det när man ser det hos ungdomar. det är som att de försöker leva upp till bilden av vad det är att vara ung/politiskt aktiv/socialist/väckelsekristen/radikal-på-något-sätt. leva upp till en historia som inte ens är deras egen. bilder som är pålagda och pådyvlade.

----

det är hårt att leva i exil. igår satt jag ensam på en bar och såg LHC krossa luleå. varje gång vi klättrar över någon tröskel fylls jag av en känsla av stolthet. kanske delar jag den med alla som var med under de svåra åren: sist i elitserien, nedflyttning, upp igen, sist igen; hånet från media och motståndare. challe berglund som skrattar i tv åt ryktena om att han skulle få ett erbjudande att bli sportchef i Cluben. nu, alla ni som skrattade åt oss och hånade oss, nu är i vi semifinal!
Det var en vacker match den sista mot luleå. vi sköt högt den här gången; leitonen har ju tagit allt som gått längs isen. och från mitten av första till slutet av andra spelade vi så där äckligt disciplinerat som topplagen som förr kom ner till stångebrohallen brukade göra. luleå också ibland, faktiskt. men nu är vi ett av dem!


----

hade sällskap av en vän hos dominikanerna idag. han blev lite rubbad över de ändringar som skett sen han var där senast i slutet av 90-talet. "Du skulle varit med då! Då var vi 10 på morgonbönen och kunde be växelvis och inte ledare-församling!" det är svårt att pricka in guldåldrarna nuförtiden, allt rör sig ju så fort. man hinner knappt börja förrän pionjärerna blir nostalgiska över den mycket bättre tiden som man gått miste om! är det inte vissa som talar om "the summer of blog 2005"?

6 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Jag kom i de byxor som inte du kom i. Baken spändes ut i värsta Travoltamanér.

6:16 PM  
Blogger joelh said...

det du skriver - sättet du skriver det på - kan misstolkas...

6:22 PM  
Anonymous Filip said...

Du får mig att låta som en dryg besserwisser... vilket jag kanske iofs är, men inte i detta fallet... så drygt sa jag inte det... bara ett stilla konstaterande att det var fler ibland på morgonbönen...

Dock låter Pascal som han alltid gjort... och det känns tryggt!

6:31 PM  
Blogger lovisa said...

Joel, jag vet inte vad det är du insinuerar? Antar att det inte blir bättre om jag tillägger att jag var där... och personen som växt ur byxorna, och hans fru. Och att vi alla blev ganska upprymda över vad vi såg.

12:19 PM  
Anonymous Sennehedningen said...

JA

Du förgyller ständigt min tillvaro Joel, du är verkligen en vän!

Jag känner som du för Challe, det svinet, hoppas det svider!

Just nu känner jag hur mycket undertryckt vrede jag burit på alla dessa år, hoppas att det räcker till hela slutspelet...

Ser fram mot att du i alla fall för en sommar återigen ska ta vara på din sanna identitet som östgöte!

/matte

4:53 PM  
Blogger joelh said...

filip: förlåt, du är inte dryg (eller jo ibland men inte då), men här är du bara ett exempel.

senne: jag tror aldrig att jag själv hörde challe säga det han sa, jag tror att du är min källa!

5:49 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home