Sunday, April 09, 2006

8 april kl 18:15

Sorg sorg sorg sorg sorg. Vi rullar ut från Lund och himlen gråter med oss för det är så sorgligt och det värker så i hjärtat och det är fasta så jag kan inte ens tröstäta. Och jag tittar ut och jag tittar inåt och jag tror aldrig att jag har upplevt det så, hur scenerna spelas upp en efter en, de kommer så enkelt så klart och utan mellanrum eller ansträngning. Som på film fast utan musiken. Där är jag och jag har nyss kommit till Lund och jag är lite vilsen och jag går upp till teologen och jag försöker förklara för Göran som har vitt hår och lätt aristokratiska drag, fast ändå är snäll, hur jag tänker mig att min uppsats ska se ut. Och där är Arken och jag går in och jag står framför hyllan och tittar och tänker på vilka böcker jag skulle vilja ha och ännu hellre ha tid att läsa. Det är morgon och jag skyndar uppför backen och jag störtar in till Dominikanerna med andan i halsen och hör att de inte har börjat och jag rycker till mig en tidegärd och jag går in och jag bugar mig och sätter mig och försöker komma ihåg vilken vecka vi är på och hoppas att de kommer att annonsera sidorna och jag tittar mig runt omkring och hoppas att det åtminstone kommer att vara två bröder där så att det finns någon att luta sig mot i sången och jag hoppas att psalmerna ska tala till mig idag men samtidigt vet jag att det inte gör något om de inte gör det för det är inte den sortens gudstjänst och Pascal knackar i bänken och reser sig och vi reser oss och han sjunger melodiskt och kraftfullt och med sin vackra franska brytning Herre öppna mina läppar och vi svarar Så att min mun kan förkunna ditt lov och vi bugar oss och säger tillsammans Ära vare Fadern och Sonen och Den helige Ande och så rätar vi på oss och vi säger Nu och alltid och i evigheters evighet och jag tänker att det kanske är så att Freud hade rätt och att en förkärlek till ritualer tyder på en neurotisk läggning men jag struntar i det för det är gott att vara här och jag tycker om att buga mig och sluta ögonen och göra korstecknet och sången böljar så vackert och jag älskar älskar att jag kan sjunga med inte bara i orden utan också i melodin för jag har aldrig varit musikalisk men jag börjar lära mig och jag kan sjunga med lite större självförtroende nu. Alla platserna som varit Lund för oss och gjort det till hem: Teologen Arken Dominikanerna Folk å Rock Lundafalafel Herkules Alfredos Italia Spot och alla gatorna och alla gränderna och alla kullerstenar och alla vackra hus och det har verkligen hem och våran bakgård och jag har vetat var jag kan få god mat och vilka baristor i stan som gör det bästa kaffet, och jag kan återvända men då kommer det inte längre vara hem då kommer jag vara en gäst och en främling. Och alla vännerna. Det ringer på dörren och där står Filip han skickade nyss ett sms och nu är han här och han ser lite nonchalant ut men han är här och jag vet att han vill vara här och att han tycker om att vara här och vi tycker om att han kommer förbi och jag vet inte vad vi pratar om kanske klagar vi på något och Lydia sätter på kaffemaskinen och vi sätter oss i köket medan hon fixar och idag skiner solen så vi sitter kvar i köket och dricker vårt kaffe där och vi pratar fast jag vet inte vad vi pratar om och vi skrattar och jag har egentligen mycket att göra men jag sitter kvar lite längre än jag borde men snart går jag och sätter mig i min turkosa stol och läser en bok. Och det är kväll och vi sitter i vår soffgrupp och pratar och vi är tillräckligt många för att alla ska kunna var med i ett samtal eller vi är så många att det bildas flera små grupper eller vi är hos Johan & Lovisa och vi är trötta och vi sitter i deras soffa och vi ber Johan sätta på något roligt och vi tittar på kvarteret Skatan och vi viker oss av skratt och hjärnan fylls av endorfiner och jag blir lätt till sinnet och kvällen går och det blir dags att gå och Lydia är trött och vill inte gå men vi måste och när vi väl kommer ut är det inte så farligt utan trevligt att få en kvällspromenad och vi pratar om kvällen som varit och vi pratar om vad som faller oss in vi pratar faktiskt hela vägen hem förbi polishuset genom bostadsrättsområdet till vänster på cykelvägen förbi statsparken och ibland ägnar jag en tanke åt ligistgänget som slagit ner folk med baseballträn fast det var ett tag sen nu och oftast är gatorna öde när vi går hem med undantag från studenter som är på väg hem efter en kväll mycket annorlunda än vår. Och det är förmiddag och jag går genom parken och jag möter Rikard för vi ska simma och först ville inte jag men han ringde och jag följde med och vi går in och byter om och det är ganska tomt bara några äldre herrar och vi duschar och vattnet blir inte riktigt varm och det retar jag mig på och nu börjar Rikard tveka och säger Ska vi inte gå en promenad istället han säger det halvt på skämt men om jag sa ja skulle det bli så men jag säger Nej nu när vi är här är det bara att köra och min stackars rygg behöver motionen och vi går ut i hallen och det är kallt och nu tycker vi båda att det här var en ganska dålig idé och vi vet att när vi hoppar i är det ännu kallare de första fem sekunderna och därför står vi på kanten och pratar i tio minuter och vi skrattar vi bubblar bitvis av skratt åt något som säkert inte egentligen är så roligt men det finns en förväntan i luften en slags spänning vi befinner oss mellan land och vatten och vi borde hoppa i men vi vill inte vi vill dra ut på det lite till för vi vet hur kallt det kommer vara det hugger till inte som en kniv kanske men ändå och snart kommer vi utsätta oss för det men vänta lite till inte än vi kommer på något att prata om något som ger oss en ursäkt att stå på kanten lite till och till sist säger någon av oss Nu kör vi och så väntar vi in ett bra läge och så hoppar vi i alltid jag först jag vet inte varför men alltid så och Rikard efter och i vattnet sätter han på sig sina glasögon medan jag börjar simma men efter ett tag kommer han ifatt mig och simmar om mig och vi försöker hålla räkning och vi frågar varandra hur många längder vi kört om inte jag bestämt mig för att köra på tid och efter en halvtimme är vi klara och möra i musklerna och svidiga i ögonen och vi går och duschar och vattnet blir fortfarande inte riktigt varmt och nu är det riktigt irriterande och vi går genom parken och Rikard går med och han borde gå hem och plugga och jag också men vi pratar och vi stannar utanför min portuppgång och vi blir stående där och kanske är Lydia hemma och han följer med upp För att hälsa och han blir kvar lite och det skulle ha tagit en timma allt som allt men nu tar det mycket längre tid och är mycket trevligare. Och nu lämnar vi allt detta, vi kan väl återvända men det är inte längre hem och om vi återvänder är vi inte längre hemma utan vi är gäster och främlingar och det gör så ont.

8 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Så är varje uppbrott i våra liv en påminnelse om Det Stora Uppbrottet. Blott främlingar är vi här, hemlösa vandrare och sökare på jorden. Och likväl är vi inte utan hem, vi kan bli hemmastadda överallt, var vi än kommer, var vår blick än faller. I de minsta ting, och i de fattigaste människor kan vi finna boningar för vår själ. Så kan allt bli levande under vår hand, vår blick. Är det inte detta som är kärleken?

Hjalmar

7:57 PM  
Anonymous f said...

Faaaan!

8:08 PM  
Blogger joelh said...

hjalmar: det är så storvulet och så pretto så jag borde inte tycka att det är tröstande men ändå är det det. (tack)

F: håller med.

9:46 PM  
Blogger Filip said...

Vänner, vänner... (tänkte vara lite mer konstruktiv nu :-)

Tårarna var inte långt borta vid genomläsnningen...

Idag är det måndag och jag har jobbat helg och tänker därför vara lite ledig en stund idag... Förbannar mitt öde - ingen att ringa och fråga om att luncha/ta en kaffe på & kafé, ingen kreativ måndag att (för-)störa... surt!

Men det är väl bara att kapitulera och inse att nu vår vi börja umgås via bloggen...

7:38 AM  
Blogger lovisa said...

Jadu Filip... det var ju det här med Ingen...? När allt kommer omkring tror jag att Ingen är ett utmärkt måndagssällskap. Själv har jag spenderat större delen av helgen med honom.

Helgens höjdpunkt var för övrigt ett riktigt lågvattenmärke: att sitta på golvet i en nästan tom lägenhet på Gyllenkroks allé och betrakta destruktionen. Jag lyfte inte ett finger för att hjälpa. Inte en kartong bar jag, och det är jag stolt över!

11:09 AM  
Anonymous Anonymous said...

Det finns en liten liten ljuspunkt som du glömde nämna, joel. Du hittade ju faktiskt ett gästrum i er nya lya! Det tror jag inte alla hade gjort...

11:50 AM  
Anonymous johanna said...

Joel, nu fick du mig att börja grina (och nu menar jag grina i uppländs bemärkelse, inte skånsk (eftersom jag antar att skånskan redan början låta obekant)!
Ja, nu ger och med jag mit in i bloggvärlden. Filip ditt läste inlägg högt imorse och jag som är något vemodigt lagd kunde inte hantera det... Plötsigt nykär i sin egen stad och samtidigt känslan av ett stort hål...

7:12 PM  
Anonymous lydia said...

men mest synd är det om mig. han läste sitt inlägg för mig i en ny lägenhet, full av flyttkartonger. och jag som är en "känslofrossare" enligt Joel grinade och snyftade rejält.
det blir nog trevligt här med men just nu känns det så nytt och skrämmande. okänt. och nu åker han till Uppsala två dar och lämnar mig alldeles allena ute på landet. som om inte det vore nog tar han min mobil med sig för han tappat bort sin! Så jag har verkligen INGEN. kan inte ens kontakta NÅGON!

9:30 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home