bliss

igår cruisade vi mellan borden och kikade efter en plats att slå oss ner med vårt fika. "kanske ska vi sitta lite med ungdomarna?" tänkte jag, men sa det inte högt för att inte avslöja mitt pappahumoristiska inre. tänkt och gjort, vi satte oss där, med några som går sista terminen i gymnasiet, som upplever de där skälvande sista sekunderna inför Det Stora Uppbrottet. när rälsen tar slut och man ger sig in i - vad är det man brukar säga...: - stiglöst land. det gäller att komma fram till en så bra plan som möjligt, en som man kan redovisa med stolthet.

Topp tre postgymnasieplaner:
1. Jobba/läsa utomlands
2. Resa utomlands
3. Flytta till en annan stad

Huvudsaken är att man kommer BORT. sen kan man ha hur tråkigt eller hur svår ångest som helst när man väl är där, bara man GJORT något.

Det sämsta alternativet är naturligtvis att vara kvar. i alla former.

som vanligt har männen tidigare utnjutit privilegier som undantagits kvinnorna: lumpen har inneburit ett års extra betänketid; lite längre räls. man kan luta sig tillbaka, iaktta de andra och slippa bekymra sig under den allra mest intensiva "vad ska du göra i höst"-förhörsperioden. men som med många manliga privilegier är detta numera borttaget.

ungdomarna vände och vred på alternativen och tittade sen på oss: "Fatta va skönt för er. Ni är förbi allt detta, ni har klarat av det. Ni behöver inte bekymra er."

Jag log och nickade. sen tänkte jag: "Ska jag avslöja för dem att det inte går över? Att det kommer tillbaka?" visst är det lite speciellt första gången, men samtidigt: ju äldre man blir, desto högre krav på den identitet man åstadkommit. jag sa inget. ignorance is a bliss.