the hills are alive with the sound of....

musikal! vårens höjdpunkt. just nu håller vi på att öva inför uppsättningen av den årliga påskmusikalen, och jag har egentligen inte tid att vara med men jag är det ändå och jag är väldigt glad över att jag är det! egentligen är det inte musikalen - agerandet, sången, dansandet - som gör det, utan allt runtomkring. att bara vara en del av ett gäng som gör något tillsammans. tillsammansarbete. och dessutom att det är barn och tonåringar inblandade. dem blir man ju lycklig bara av att titta på. en liten tott som just lärt sig gå går omkring och viftar med trumpinnar medan hennes mamma försöker instruera enseblen - som är svårfångade för att de hellre i förundran tittar på dottern. småflickor som energiskt viskar hemligheter och sen skrattar hysteriskt. killar som slåss lite och sen snabbt byter skepnad för att med stort allvar genomföra scenerna. uppsättningens yngsta tjej som anstränger sig för att hänga med i dansen men bitvis känns helt frånvarande.

och sen efter övningen möter jag 11-12 åriga tjejer med stora påsar smågodis. nu ska de säkert hem och se fredagsunderhållnignen tillsammans med sina familjer. tänk när fredagsunderhållning och smågodis var veckans höjdpunkt, ibland toppad med att nån kompis sov över! när man inte behövde halvt urskuldra sig med att man "tar det lite soft ikväll" och liksom i förbifarten antyda att man ska göra betydligt mer spektakulära saker nån annan kväll. när det var nog i sig själv, inget ansågs kunna toppa godis och "Det kommer mera". hur det nu kunde vara så, men så var det i alla fall. och det skulle inte funka idag, jag vet det, och på ett sätt skulle man inte ens vilja det för timell&hägerfors var inte roliga då och de är det fortfarande inte. men ändå. ribban låg så mycket lägre, man var nöjd med så mycket mindre. och om man - vilket inte hände ofta - fick frågan vad man gjort i helgen så var det inget konstigt att svara att man sett på tv och spelat tv-spel. och kanske lekt "burken".