känslan man får

det var så länge sen – på många sätt tydligt att det var allt för länge sen. men igår var det fotbollspremiär. jag tror nästan inte vi spelade nåt förra året. dåliga planer, dåligt med folk, dåligt med tid och dålig fot. i år blir det annorlunda. trots en dålig start på många sätt: dålig plan, dåliga skor, dåligt spel, dålig bollkontroll, usel kondition och till råga på allt förlust. men ändå så fantastiskt. gemenskap, kamp, svett, glädje, besvikelse. och känslan efteråt. när man lerig och trött stapplar hem, och sen in i duschen för att befrias från smuts och svett. på med rena, slappa kläder. slå sig ner i en fåtölj och bara vara fylld av välbehag. musklerna värker lite, benen är tunga, det svider lätt i ögonen från kombinationen av svett och schampo. och sinnet är så lätt, så lätt. och man har förtjänat så mycket. man har förtjänat att göra ingenting mer den kvällen, att bara sitta framför tv:n och äta upp återstoden av påskgodiset. (och det där som är kvarlämnat i ett ägg där urvalet från början inte var helt 100 procentigt smakar helt plötsligt inte så illa ändå.)

jag hade helt glömt bort den här känslan. den kom oväntat, och kanske därför så intensivt. men nu när jag skrivit om den kan den aldrig mer överumpla mig.