oskrivet

Första veckan av fotbolls-VM är alltid den bästa. Då är allt oskrivet och allt kan hända. En afrikansk outsider kan skaka eller till och med besegra världsmästarna (Senegal-Frankrike 2002, Kamerun-Argentina 1990), en halvdan forward toppa skytteligan (först Martin Dahlin och sedan Oleg Salenko 1994). Alla har noll poäng, alla står på ruta ett, och bollen är rund. Eller det känns så i alla fall. I slutändan spelar ändå Brasilien final, oavsett om de gjort en bra turnering (2002) eller inte (1998).

Samma känsla som när man gick på högstadiet och gymnasiet. Vi var ett gäng oskrivna blad: allt var fortfarande möjligt. Ingen större skillnad mellan oss när det gällde klassrumsprestationerna, egentligen. Omöjligt att säga vem som skulle hamna var. Bollen var rund. Det var bara det här med historia och tradition. I slutändan blir det ändå samma sak. Jag har inte träffat många från mina gamla klasser, men mitt intryck är ändå: Medelklassföräldrar - Medelklassjobb. Överklass - chefsjobb. Och de vars föräldrar var grovarbetare hoppar universitetet och går in i traditionella arbetaryrken. Vi satt i samma klassrum, läste till samma prov med ganska likartade resultat. Men bollen var inte så rund som man trodde.

(Om tre veckor har vi återträff.)