Thursday, May 25, 2006

Elijah!

I går kväll såg vi "Everything is illuminated" baserad på Jonathan Safran Foers bok med samma titel. Boken läste jag förra sommaren. Filmen var lysande, också i förhållande till boken: den förhåller sig fri till formen och händelseförloppet men är trogen andan och karaktärerna.

Men nu ska det här inlägget handla om Elijah. Den killen (kan man kallas "man" med den uppenbara brist på skäggväxt som han har?) imponerar enormt! Hur går man vidare från huvudrollen i Sagan om Ringen? Denna ganska färglösa hjälteroll i ett av filmhistoriens mest framgångsrika och uppmärksammade filmprojekt? Så många har misslyckats efter den typen av ikoniska roller. Tänk Mark Hamill (Luke Skywalker). Men Elijah har lyckats, och det är ren smartness.

Elijah:s första smarta drag är att ligga lågt. Medan hans nuna pyntar otaliga flickrum världen över är han själv nowhere to be found. Inget försök till en snabb rebound som ger folk chansen att beklaga sig över hur trötta de är på honom. Han är tyst, och man börjar nästan undra var han tagit vägen. Smart steg nummer två är två märkliga biroller: ett total-creepigt svin i "Eternal sunshine of a spotless mind", och en aerial kannibal i "Sin city". Långt i från svärmorsdrömmen från Fylke, men små roller och utan kravet att helt bära filmerna själv. Smygrebelliskt, inte ett totaluppror mot den förhärskande bilden av honom; såna blir lätt patetiska. (Som när Vänner-karaktären "Ross" gjorde rollen som hårdför officer i "Band of Brothers"). Slutligen huvudrollen: en udda kille i en independent film med klar kult-potential. Det är helt lysande: istället för att kasta sig över B-projekt ("Hidalgo") eller ikläda sig en för stor kostym för tidigt (som jag utan att ha sett den misstänker att "Kingdom of Heaven" var för Orlando Bloom) så gör han ett rent kvalitetsval. Han fullkomligen strålar av integritet. Mot alla odds har han lyckats bli helt sin egen. Han har hanterat den mediala folksjälen som en riktig överdängare!

I en av scenerna i "Illuminated" överumplas han av ett skratt som han för några sekunder försöker hålla tillbaka. Det är precis som i hans första scen i Ringen, mötet med Gandalf. Men det kommer jag att tänka på långt senare. Just då, när jag ser det, lägger jag inte märke till denna uppenbara likhet. Han är inte längre Frodo.

0 Comments:

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home