Monday, May 01, 2006

För ett gäng år sen - typ tre, kanske fyra - var vi med några vänner ute i Skrukeby och tittade på en eld. Mattias hade dragit med oss; han var eld och lågor, men knappast jag och lydia. Där stod vi, på ett blåsigt fält, under en grå himmel, omgivna av massa okända, gamla människor och beskådade en eld. Jag tror vi använde ordet "tragiskt" om tillställningen.

Igår var det dax igen. Gick ner till fältet med J&C och kollade på bjärkaelden. Blåsigt, kallt, okända/halvkända människor. När den tagit fyr och talet var hållet gick vi bortåt, mot lokalbefolkningens eld. Eftersom vi nu bosatt oss här kände vi att det var lämpligt att ta del lite i bygemenskapen. Blåsigt, kallt, okända människor med grov östgötska, stenig åker, halvengagerad allsång, ett tal utan högtalare, och så elden förstås. Men nu var det inte tragiskt längre. Nu kändes det ganska trivsamt. Uppenbarligen har något hänt på dessa tre, fyra år sen jag senast var vid en majeld. Kanske har jag vant mig vid att livet är ungefär så här. Inte alltid de extravaganta tillställningarna, ganska mycket vanlighet också. Och om man inte tänker på var man inte är så kan det vara ganska trevligt, det också.

2 Comments:

Blogger CV said...

Själv var jag inte vid någon majbrasa alls, för första gången på många år.
På senare år har jag tyckte majbrasor varit mysiga med korvgrillning och annat. Men när jag var liten var det en plåga med dessa manskörer som jämt stod och sjöng på den tiden.
RS
kulturbloggen.com

12:53 PM  
Blogger Filip said...

Anledningen till att det inte var tragiskt utan trivsamt är att du börjar bli gammal och snart är det du för fem år sedan föraktade.

Men deppa inte för det, se det som ett sundhetstecken?

7:26 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home