indian summer

Det är en märklig känsla att gå omkring här ute ibland. Det känns som att man genom att resa bort från civilisationen också rest bortåt, bakåt i tiden. Det finns något arkaiskt över landskapet: åkern som gror som den alltid gjort, vitsipporna som blommar i skogsbrynen som de alltid gjort, hästarna som betar som de alltid gjort, fåren som vandrar till synes planlöst i hagen som de alltid gjort. Och så fåglarna, såklart. Varje morgon när jag går upp mot slottet (slottet! bara en sån sak) så kommer jag till ett krön där jag istället för att gå mot slottet viker till vänster och vandrar längsmed slottet. Direkt när jag svänger ser jag sjön. I olika skepnad beroende på väder, det har jag redan märkt. Idag är det mulet, och sjön har en gråvit yta. Soliga dagar glittrar den som en stjärnhimmel. Kalla dagar när luften är hög är färgen mörkt djupblå. Det är ju inte direkt ett hav vi lever intill, det är ju bara en östgöts insjö. Likväl lockar den. Det är som att man vill lära känna den. Så att jag när jag tittar ut över den inte bara ser fägerna, utan förstår själva språket, vad de vill säga. Hur fisken går beroende på väderlek. Veta hur sjön går längre ut bara genom att se vågorna i viken. Såna saker. Som fiskarna lärt sig genom att alltid gå armkrok med naturen. Jag romantiserar och idealiserar nu, det är klart jag är medveten om det. Men det är som ett naturens goda hjärta som man hela tiden erfar och som man vill komma närmare. En allting vänlighet som man vill lära känna.