so 90

i förrgår såg jag jerry seinfeld konstatera att äldre män går klädda i samma kläder som de hade in sin prime youth. inte att de slutar köpa kläder, men att de hela tiden i sina inköp lutar åt denna era. Så att de kunde ställas på piedestal : "Detta var modet 1965." Roligt, tyckte jag.

Dagen efter åkte vi och handlade kläder. Och jag fick inse att JS generalisering om "äldre män" också gäller mig. Jag är så -90. Typ 1998, närmare bestämt. Har svårt för den här flashigheten vad gäller färger som nu dominerar. När jag var ung då nöjde vi oss med mindre; less is more, som det hette då. Nåväl, vi fick leta jeans i en evighet igår. Hittade ett par neutrala, ljusblå Lee som jag ville köpa, men L förbjöd mig: "Dom är helt ointressanta och ser precis ut som jeans du har haft i alltid" (So?). Till sist var sökandet över. Min kropp verkad vara skapad efter Wrangler (eller är det tvärtom?). Jag hittade ett par, och L godkände. Hon måste ha missat att de är en närmast identisk kopia av dem jag hade nästintill dagligen 1999.

På vägen hem hörde vi Amy Dimonds "Dududu" på radion, och min känsla av att jag till viss del bor kvar i ett förgånget decennium förstärktes. Jag ba': "Hon har ju värsta mogna rösten för sin ålder (orginellt, jag vet). Hon låter ju som de här vuxna popsångerskorna, typ Meja eller Lene Marlin."