Sunday, May 21, 2006

Återträff

Var ska jag börja? Från början, kanske. Förfest klockan 5, bara klassen. Kommer in en halvtimma sent, ser ingen först sen vinkar någon i ett hörn. Jag går bort, två bord med människor. Alla samtal tystnar. Alla ser på mig. Jag ser på dem. Återhållna leenden. Ett dussin ansikten, bekanta ändå nya. Som att vara på maskerad och studera varandras utstyrslar. Där, under ytan någonstans, finns personen man känner. Alla lika, alla olika som det hette i kampanjen från den tiden.

Det är en avslappnad stämning. Inte så mycket hävdelsebehov, inte så mycket attityd. Alla vet att frågan ”Och vad gör du nu?” har en viss laddning. Redovisningdax, liksom. Men samtidigt är man ju nyfiken på var folk hamnat: plats, yrke, och kärlek. Man måste ju fråga, men vi dömer inte varandra.

Vi pratar en del om gamla lärare. Vi minns engelskafröken som fick bryt på oss i fyran, och som Maria kallade ”Kärringsjävel”, fast Karolin fick skulden. Normalt umgås jag med människor som känner mig bättre, som jag öppnar mig för. Det gör jag ju naturligtvis inte här, men här finns något annat, något som jag saknar i mina vardagsrelationer. Här finns tio års historia, ibland mer. De här människorna har sett mig växa upp. De vet saker om mig som andra inte vet, de vet var jag kommer ifrån, de vem jag varit. Och vi delar en historia. Vi delar minnen som jag inte delar med någon annan. Det finns något bekant över samspelet oss emellan. Det är som ett svagt återsken över hur det en gång var, som att vi plockar upp där vi slutade. Det är inget patetiskt över det, det är vackert. P och C hade en nära relation då, och nu sitter de återigen och pratar förtroligt, fastän inte heller de träffats sen dess. Jag är artigt trevlig mot vissa, och mer innerlig och personlig tillsammans med andra. Senare på kvällen dansar jag lite med M och hon säger något till mig, hon skriker det i örat för att överrösta musiken, och plötsligt sitter jag på sätet näst längst bak i bussen på skolresan i nian. Vi lyssnar på Alanis Morrisette, en lur var, och volymen är så hög så att det skär i örat – på samma sätt som nu, när hon skriker. Associationen är så stark att jag måste fråga henne, på skämt givetvis, om hon fortfarande lyssnar på Alanis. Jag minns inte vad hon svarar.

Vi lämnar Stora Hotellet och går bort mot platsen där festen ska vara, festen för alla i hela stan som gick ut högstadiet 1996. Ljudnivån höjs, intrycken blir ännu fler, och mer fragmentariska. Man känner igen, eller tycker sig känna igen, människor hela tiden. Men av någon anledning känns det som att människorna här är mera lika sig. Som att de inte förändrats så mycket. Troligen är det för att jag inte känner dem så väl. De är inte lika djupt inpräntade i mig, och därför lägger jag inte märke till de förändringar som faktiskt skett.

Samtidigt är skillnaderna mellan människorna mycket större här. Tjejerna från innerstadsskolorna har kortkort och mycket smink; nån som ser ut att vara 18 står och pratar men nån som kunde passerat 35. Det slår mig hur städad och homogen min klass var. Alla utom fyra av oss som var där lever i förhållanden som går flera år tillbaka. Bara en lever swinging-single livet; en annan drömmer om kärleken och huset på landet. Inte en sockersöt, orealistisk dröm, utan drömmen hos en som inte vill jaga mer. Som är mer intresserad av trygghet än spänning. Vi är en bild av ett annat Sverige, ett Sverige som inte syns så mycket i livsstilsmagasinen, i alla fall inte de trendiga. Men varför är vi det, varför är det så här? Vi var lika mycket på Cupolens högstadiediskon som alla andra, och inte heller när vi slussades ihop med de andra – dem från stan – i gymnasiet var skillnaden så stor. (Det måste vara så att skillnaden växer exponentiellt över åren. I vaggan är vi alla lika, men allt eftersom allvaret tilltar för våra val oss allt längre ifrån varandra. Möjligen bromsas det när ålderdomen tar vid. Sen blir vi lika igen, i graven.) Men vi kommer från trygga hem i en trygg förort och det måste ha gett oss något slags skyddsnät. Vi känner till den trygga tillvaron, vi har bott där, vi känner oss hemma där och vi vet att den är möjlig. Vi kanske har gått på lite krokiga vägar ibland – som när M var 15 och trodde att hon var gravid med den 21-årige lärarvikarien – men bilden av tryggheten har alltid funnits i vårt inre, och förr eller senare har vi återvänt dit. Det är som att vi inte kan hjälpa det, och det är klart att det finns en stor orättvisa i det här.

Vi saknar tre ikväll, tre som verkligen borde varit med oss. Alla tre förlorade en förälder under de där högstadieåren. En vet ingen var han är. En annans tillvaro är tydligen rätt strulig. Den tredje står just ikväll på scen och sjunger tillsammans med Loa Falkman.

5 Comments:

Anonymous Del Piero said...

vad drack du under kvällen?

7:22 PM  
Blogger joelh said...

apelsinjuice och mineralvatten. jag var en ansvarig chaufför!

11:26 PM  
Blogger Jusse said...

Jag blir så sugen på att gå på återträff nästa år. Så det var alltså lite kul att träffa klassen även om det var i Konserthuset med alla andra 9:or?
Frugan lät lite småmissnöjd med sin träff!

11:32 PM  
Blogger joelh said...

det var kul! fast roligast när man var bara med klassen. L ska alltid dramatisera och tror att en historia är bäst om den uttrycker tillkortakommanden. hon hade trevligt hon också!

8:50 AM  
Anonymous Anonymous said...

Jag saknar en betraktelse över discodansandets naturliga inslag i en tioårsåterträff, och hur viktigt det i så fall är med en bra deo...

Love U man!

11:28 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home