ordinary men

Här sågas AB-krönikör Fredrik Virtanens bloggbok jämte hela kvällstidningsbranchen på ett sätt som för mina tankar till Brownings briljanta "Helt vanliga män", om de av Förintelsens bödlar som inte var ideologiskt drivna SS-män. Alltså inga jämförelser i övrigt från min sida, jag bara konstaterar att frågeställning och resonemang är likartade: Hur går det till att hyggliga människor förvandlas till monster som utan att blinka kastar sig över och sliter sönder oskyldiga, oskyddade offer? Slutsatserna är också likartade: grupptryck och längtan efter bekräftelse.

En vän refererade häromdagen omvändelsescenen i filmen Traffic: den fd. renhårige snuten inser plötsligt hur han har blivit en del av det korrupta system han tidigare föraktat och bekämpat. Han är ute på något uppdrag och bilen står stilla vid ett rödljus. När insikten drabbar honom kliver han sonika ur, lämnar nyckeln i och bilen på och bara går.

Kanske sitter man själv i några bilar som man borde kliva ur?