Wednesday, April 30, 2008

Ord jag inte använder (1)

Ord är inte neutrala beskrivningar av verkligheten, utan de hjälper till att skapa verkligheten - eller i alla fall vår bild av verkligheten. Vad vi ser när vi ser ett snöfall beror på om vi har 1 eller 87 ord för snö, för att ta ett klassiskt exempel (eskimåerna sägs ju ha en mängd ord för snö). En person väldigt ovan vid snö kanske bara ser "snö", medan jag i alla fall kan skilja på "snöblandat regn", "hagel", "snöfall" och "snöstorm". Och för en eskimå kan verkligheten ha ännu fler nyanser.

Vårt språk påverkar alltså hur vi ser världen, vilket kan få ideologiska konsekvenser. Här har vi ibland som kristna varit oförsiktiga och allt för naivt tagit till oss den sekulära kulturens sätt att tala utan att reflektera över vilket seende och vilken världsbild vi därmed importerar. Ett ord som jag tycker är problematiskt och som jag själv försöker undvika att använda är "individ". NE anger att ordet stammar från antiken och då var ett sätt att beskriva tillvarons "minsta existerande naturliga (självständiga) partiklar." Dvs. atomerna.

Problemet för mig är detta med "självständig", som jag menar också ligger i vårt tal om människor som individer idag. En individ är ju en enskild och därmed också avskild människa. I linje med detta betonar individualismen "människans oberoende". Men om man inte tror på människans oberoende? Om man tror att alla ingen människa är en ö, som det brukar heta. Då bör man inte använda det ordet, för det riskerar att göra så att vi helt plötsligt börjar se våra medmänniskor som individer. Som oberoende varelser, och som varelser vi själva är oberoende av. Vi hänger inte längre samman, utan kan luta oss bekvämt tillbaka och säga "Ska väl jag ta vara på min broder?" Vi kanske börjar sjösätta politiska program med avsikt att "lyfta individen", och riktar alla insatser just på denna "individ" utan att ta hänsyn till dennes kontext eller kultur. Och då kommer programmet sannolikt att misslyckas, eftersom vi hela tiden existerar i samspel med vår omgivning.

Så vilket ord ska man då använda om man talar om en människa? "Person", såklart! I ordet person finns menar jag - och även här har jag stöd av NE:s historiska definition av ordet - inte denna avskildhet, utan en insikt om att en person blir till i ett sammanhang. Framför allt blir hon inte till avskilt utan i samspel med andra. För så funkar vi: vi får liv i gemenskap.

1 Comments:

Anonymous Peter said...

Joel: Visst är individ ett hemskt och avpersonifierande ord? "Jag räknade till fem individer i lokalen". Kopplingen mellan fornkyrkan och postmoderniteten är ju spännande här. "Subjektets upplösning" i vår tid, att vi blir till i och genom relationer och berättelser, bär ju likheter med fornkyrkans tankar om människan som Guds, den treeniga relationens, avbild: Att finna mig själv är att finna den Andre...

10:17 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home