Monday, April 28, 2008

Vad är det vi älskar när vi älskar Paul Potts? Och Andrew Johnson

Första gången jag såg Paul Potts blev jag helt tagen, och det blir jag fortfarande varje gång jag ser om klippet om den blyge mobiltelefonförsäljaren med det speciella utseendet som visar sig kunna sjunga fantastisk opera. Talang-juryns menande blickar till varandra när Potts deklarar vad han ska göra, och sen hur han bara överraskar alla genom att visa sig vara en svan! Lite samma känsla när 13-årige Andrew Johnson gör något väldigt liknande. Settingen då är att Andrew blir mobbad i skolan för att han sjunger, men att han ändå framhärdar. Bilden av grymma engelska internat-bullies dyker upp i huvudet, och så bara sitter man här och ser det hända, hur den mobbade får sin revanch.

Det är detta som händer i reality-TV idag: vi ser "live" det som tidigare berättats i sagans form. Den fula ankungen, och alla de berättelserna. Förut berättades de runt elden, nu ser vi dem hända i TV-soffan. Och vi älskar dem, för av någon anledning älskar vi att se den hunsade besegra de etablerade. Samma sak i fotboll: få håller på favoriterna, det är roligare att se underdogsen skrälla.

Varför är det så? Varför hejar vi på "den svage"? Jag minns att min GT-lärare i Linköping karakteriserade Gud på detta sätt. "Det anmärkningsvärda i GT," sa han, "är att Gud håller på the underdog." Gud håller inte på stormakterna, på Egypten, Babylonien, etc., utan på Israel. Och när Israel ska välja sin kung, vem faller lotten då på? Jo, på Saul, som tillhör "Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den obetydligaste i hela Benjamins stam." Den minste av de minsta väljs till kung. När vi älskar Potts och Johnson delar vi det som Wesley kallade för "God's preferance for the poor".

(Men som ett PS sagt gör denna berättelses styrka att den blir tacksam att utnyttja och orkestrera medialt. Som när TV4:as Talang hade hittat sin egen operakille och försökte Potts:a till hans story lite. Ingen skugga över hans sång (inte minst låtvalet!), men nog kändes det hela lite konstlat. Kontrasterna var inte lika starka: han var varken lika svag som Potts/Johnson i utgångsläget, eller lika chockerande bra i sången. Men så är det väl: allt blir mindre i lilla Sverige!)

5 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Yes!!! I svagheten blir kraften störst.

Kul att du bloggar igen, jag har missat din come-back tills nu!
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

11:56 AM  
Blogger Benjamin Ekman said...

"the preferential option for the poor" kommer det alltså från wesley från början? har ju bara stött på det bland befrielseteologer.

12:15 PM  
Blogger joelh said...

Jonas: tack!

Benj: "Jo", skulle jag svara. men eftersom du frågar måste jag givetvis gå tillbaka och kolla så att mitt minne inte sviker mig. *suck* Metodismen går ju medelklass i mitten av 1800-talet och tappar lite av detta perspektiv då.

4:30 PM  
Blogger Kefas-JDFK said...

Halleluja!- Låter snart som en pingstvän!....Kan man låta bli att fälla en tår när man skådar sådant här?

3:03 PM  
Blogger Kefas-JDFK said...

joelh: Låter som even metodismen blev precis som alla andra väckelser...Gud välsignar, människan tappar fokus.

"Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" är det en kärleksgåva vi har tappat bort?

3:07 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home