"Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring"

Idag kom jag att lyssna lite på P1:s spanarna som jag gillar. Normalt. Denna gång ägnade sig en av dem - jag tror det var Per Naroskin - åt att beklaga det faktum att vi trots all vår frihet och våra valmöjligheter är så lika dana. På olika sätt sökte han visa hur det finns kollektiva mönster i våra val och preferenser, vilket får konsekvensen att vi snarare blir "typer" (bohemtypen som gillar dylan & auden; stureplansstekaren som gillar... etc. ja, ni fattar) än "fria", kreativa individer.* Vi skapar ju inga egna mixar av t.ex. bok-, film- och musikkonsumtion: vi tillhör ett kollektiv som har "typ samma smak." Så suckade spanarna.

För tydligen ansåg man detta värt sorgsna suckar. Och om frihet betyder "individualitet" och att varje person ska skapa sig helt unik då får man nog fortsätta sucka. Men jag tycker det är märkligt. Kanske kan man förstå att generationer som levt i starkt konformistiska miljöer med små ekonomiska tillgångar och/eller många kulturella tabun tror att varje människor kan bli "helt unik" om möjligheterna bara gavs. Men - och förlåt om jag låter som en progressivist - nu borde vi väl ha förstått bättre? För om vi trots enormt välstånd, oändliga valmöjligheter och ganska få tabun ännu "rör oss i grupp" så kanske det borde lära oss att vi är såna! Vi är gemenskapsvarelser, helt enkelt. Det är alltså inte fel på människan, bara på vår frihetsförståelse!


* Jo, jag använder ordet då och då, men bara när jag refererar andras ståndpunkter som jag iogillar!