Saturday, May 24, 2008

Något om "frikyrklig identitet"

Det finns i dessa dagar en del oro kring var "frikyrkligheten är på väg". Liksom inte så lite okunnighet om vad det frikyrkliga arv som upplevs så hotat egentligen innebär. Jag har försökt att jobba rätt så seriöst med frikyrkans historia i flera år, och måste ärligt säga: Det är inte självklart att de som menar sig försvara "den klassiska frikyrkliga identiteten" är fäderna trognast. Det man appellerar till är snarast en 1960-tals version av den frikyrkliga identiteten. Men går man lite längre tillbaka i tiden hittar man väldigt mycket av dynamik, och en hel del oväntade teman.

De som provoceras av omnämndande av helgon kan till exempel fundera på betydelsen av dessa ord av A B Simpson, som var den kanske främste amerikanske förebilden i de radikala grenarna av den svenska frikyrkligheten i slutet av 1800-talet:

"Tänka dessa martyrer i himmlen på oss i dag? Förvisso göra de det och med oss längta de innerligt efter och förvänta oupphörligt den nuvarande tidsålderns härliga slut och den välsignade Herrens och mästarens ankomst."

I Simpsons uttalande ligger tanken om att de som gått före finns i himlen (dvs. de vilar inte i mullen i väntan på uppståndelsen), att de där lever medvetet och att de "tänker på" oss som är kvar på jorden. Det Simpson beskriver är alltså en gemenskap i tanke och längtan mellan oss som lever på jorden och dem som gått före in i evigheten. Det låter ganska katolskt i mina öron...

20 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Hej Joel,
Det är väl först och främst inte en oro för det frikyrkliga, men gentemot det vi anser vara obibliskt. Inom frikyrkan finns det också traditioner och läror man kan och bör ifrågasätta. Men när det är sagt inbefattar det också en oro för det vi ser på som förförelse av kristenheten idag, och frikyrkorna är en del av detta.

Som tidigare LO-medlem (min mor och far är fortfarande med) följer jag utvecklingen som sker där. Självklart väcker det uppmärksamhet också utanför trosrörelsen när svängningen är så markant som det vi ser, och när det som tidigare var från djävulen nu plötsligt är Guds Andes verk så är det kanske inte så konstigt att förstå varför vi ifrågasätter mycket av detta.

A B Simpson har säkert en del bra, och det är Åge Åleskjærs favoritförfattare. (Jag har översatt en av Åges böcker, därför nämner jag det) Jag ser din poäng och vad du vill fram till, men på vilket sätt är detta relevant mtp ikoner, kricifix och radband? Nu nämndes bara det första av dessa tre i min artikel på Aletheia, och med den bakgrund du själv har kan jag förstå att det vi tar upp kan verka absurt för dig.

Jag reser gärna tillbaka i tiden, som du skriver här, för att se på de som gått före. Självklart tror jag de har något att ge oss även idag, och har du några rekommendationer så välkomnas de.

Nästa gång jag kommer till Sverige kanske du kan visa mig runt på Bjärka Säby, berätta lite om den del av kristenheten du själv representerar. Det vore intressant.

Bless!

10:40 PM  
Blogger joelh said...

andy: jag är gärna din guide vid lämpligt tillfälle! Ang. mitt inlägg så var den mest fundamentala poängen med det att det frikyrkliga arvet är långt ifrån entydigt. Det finns mycket som överraskar!

Ang. "ikoner, krucifix, radband" säger Simpson inte mycket; det var inte avsett att vara relevant på det sättet - det var "oro" som var referensordet :)

Jag har lite svårt att förstå hur du menar att de praktiker du beskriver är "obibliska"? Jag saknar ännu en ordentlig teologisk och bibelgrundad argumentation mot ikoner, etc.

11:15 PM  
Anonymous Anonymous said...

Då ska jag använda de nästa veckorna på att läsa mer om detta ämne, och kanske det resulterar i en teologisk artikel a´la det du efterlyser. Vi kommer troligtvis inte till samma slutsats, men låt oss samtala utifrån det bibliska perspektivet!

Oro var det ja...

Ibland behöver man en spark där bak för att komma igång. Tack! ;)

Bless från ett soligt och varmt Bergen!

12:02 AM  
Blogger Michael G. Helders said...

först: Lite sent, men GRATTIS

Ikoner målad av monker som har målat under bön är något otrolig fint och värdefullt. Dessa ikoner utrstrålar inte sällan Guds närvaro och frid.
Massproducerade ikoner ser jag dock inget större värde i.

Att protestanter har glömt Guds moder mer eller mindre, är ju också positivt att det under senare tid har påpekats.

Helgon har också sitt värde, specielt som kristna förebilder, och för att inte glömma alla heliga är ju faktiskt i himlen och ber för oss. Men att be en död människa om förbön är ju dock att dra det hela lite vel långt.

Jag tror de flästa olika grenar i kristendommen har mycket att lära ifrån veran. Men om denna ekumenik ledar mot Rom så borde vi ta avstånd från den direkt.

12:18 AM  
Blogger joelh said...

andy: ser fram emot att ta del av dina slutsatser!

kefas: håller med om att det finns mycket att lära ömsesidigt från varandra. samtidigt är det ju väldigt viktigt att hålla i minnet att "alla inte ska göra allt". evangeliet har ju en större rikedom än vad jag själv förmår att rymma. ikoner kan vara en god hjälp för somliga, men det betyder inte att alla ska sätta upp ikoner hemma eller i sin församling!

2:05 PM  
Blogger Michael G. Helders said...

Joel: Agree

Med tanke på frikyrklig identitet, så tycker jag den ändrar sig ganska så kraftig med tiden.
Exempel:
http://youtube.com/watch?v=0eHjQHMWp1M
När hörde vi predestinationsläran senast i våran frikyrkor?- Nu tycker jag inte calvinisterna har rätt, jag håller mig nog till den enkla predestinationsläran...men oansätt predestinationsläran har genom historien varit en viktig del av reformerte kristne.

Men fortfarande kan vi dock hitta lite här och der, som här:
http://youtube.com/watch?v=yYYr6wZnN8M&feature=user
(min nya favoritt)

10:50 PM  
Anonymous Anonymous said...

En av de fascinerande effekterna av ikonerna är ju att de fångar och berättar om Guds förhållande till mänskligheten i sig själv. Ikonerna representerar ett tänkande och en världsbild som lyckas balansera mellan relativism (Gud, sanningen, kan vara vad som helst) och fundamentism (vi vet precis vem Gud, sanningen, är). Dold och uppenbarad.

Vi behöver den materiella verkligheten och de ord och bilder som vi lånar av den, för att beskriva det gudomliga. Skapelsen visar vägen, men uttömmer inte verkligheten. Ikonen i sig är inte heligare än annat material, men påminner på ett mer koncentrerat sätt om språkets och verklighetens ikoniska karaktär.

Denna grundinställning hittar vi nog inte i den frikyrkliga teologihistorien. Möjligtvis närmar vi oss den hos mystiker som Emil Gustafsson, eller?

9:22 AM  
Blogger joelh said...

peter: intressant utläggning! Emil har ju givetvis inte ikoner, men det är en intressant fråga om han ser t.ex. skapelsen "ikonisk". han skriver t.ex. om "solen, en svag avbild av Guds kärlek."

12:53 PM  
Anonymous Anonymous said...

Några synpunkter:
*Är det inte en milsvid skillnad mellan att såsom Simpson erkänna att de döda i Kristus de facto lever med Herren i väntan på kroppens uppståndelse å ena sidan och vända sig till de avlidna med böner såsom ortodoxa tillika katoliker å den andra?

*Det gammaltestamentliga bildförbudet torde var ett skriftsargument kontra ikonbruket.

Jag har böcker av Kallistos Ware, Meyendorf samt Ouspenskijs (eller hur han nu stavar det)"Ikonens Teologi" i bokyllan - men låter mig inte övertygas till fullo av de s.k. kristologiska - inkarnatoriska argumenten som de driver.

Det är möjligt att teologer förmår att göra skillnad mellan vördnad och tillbedjan - men detta tycks knappast var fallet med den synkretistiska folkfromheten (i historia och nutid).
Magnus

9:04 PM  
Blogger joelh said...

Magnus. Bra och väldigt relevanta frågor!

1. Tanken på att be om helgonens förböner kan ju ifrån detta perspektiv sägas bygga på två grundantaganden: A. De avlidna finns i himlen där de gör tjänst inför tronen. B. Man kan be en annan människa om förbön. Därför: Om de avlidna inte är "döda" (för Gud är alla levande) borde man kunde vända sig till dem med bön om förbön. Om det känns naturligt.

2. Bildförbundet är något man måste tänka på, men ska det tolkas som ett total förbud att avbilda - eller som ett förbud att avbilda "den Osynlige"; Gud. Uppenbarligen hindrade det inte israeliterna att på Guds instruktioner tillverka keruber över arken.

3. Folkfromheten kan ta sig många uttryck, och det skulle verkligen vara värt ett långt samtal! Sant att det finns diverse urspårningar. Men dessa går utanför kyrkans lära. Och urspårningar har vi gott om också i frikyrkan. Sen måste vi hålla i minnet att den intellektuella kapaciteten och inte minst förmågan att tänka abstrakt skiljer sig ganska mycket mellan en universitetsteolog idag och, säg, en icke-läskunnig bonde i nuv. Tyskland på 700-talet.

Ja, det var några utkast till "svar" i alla fall. Kommentera gärna!

11:26 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jag är ju inte så påläst om Em,il G, men jag skrev en c-uppsats om Schager där han talar om att Gud möter honom "trefaldigt" på hans livsväg.
1. Genom möten med människor och "yttre" händelser
2. Genom läsning av biobelordet
3. Direkt i hans inre

Han gör ju en gradering av verkligheten men erkänner ändå människans ikoniska karaktär som förmedlare av gudomlighet. Detta är väl knappast något unikt iofs. Frågan är hur man har sett på skapelsen vid sidan om människan. Den radikala skillanden mellan andligt och jordiskt (förlusten av en ikonisk världsbild) är väl ett utslag av kyrkans reträtt från naturvetenskapen på 1500-1600-talet...

11:49 AM  
Blogger joelh said...

peter: det med naturvetenskap är komplext. Jonathan Edwards var oerhört intresserad av NV och såg hela tiden "Gud i naturen". Liksom Linné. De gör det ju lite utifrån ett modernt filosofiskt perspektiv (empiriskt, etc.) Emil gör det också, men från ett romantiskt perspektiv. Hans texter är fulla av naturliknelser. Jag blir allt mer övertygad om att det sena 1800-talets helgelseväckelse måste förstås som romantisk.

Intressant att du skrivit om Schager. Jag läste så sent som igår igenom hans självbiografi (han skriver ju en sida om Emil...) Skulle du kunna maila mig uppsatsen?

11:56 AM  
Anonymous Anonymous said...

Tack, Joel för dina genomtänkta svar.

1. Din logik håller förvisso och visar kanske på en andlig möjlighet även för de protestantiska riktningarna.

De frikyrkligas aversion mot dylika argument avser dock Skriftens principiella tystnad gällande sådan praxis. Vad vi måste fundera på är, vad denna tystnad innebär (i synnerhet med avseende på GT:s /JHWH:s ständiga varningar för s a s ett spiritiskt sökande) i realiteten. Om Guds Ord inte ger oss instruktioner för denna praxis (annat än varningar för att söka den andliga verkligheten vid sidan av Gud) så kanske det ligger något verkligt i detta.

I ljuset av vår tids ökade intresse för New Age och Spiritism tillika kontakt med våra avlidna nära och kära för råd tillika visdom - så kanske Skriftens varningar och kultiska tystnad kring denna praxis åter bör accentueras.

Skriften är också (ett visst undantag beträffande Uppenbarelseboken) sparsmakad gällande de heligas hinsida tjänst inför Guds tron. Däremot talas det om Jesus vår Överstepräst - såsom förtrogen med våra livs betingelser redo att både medla och bedja för oss. Här påbjuder både Skriften att bedja till honom samt att han skall bedja för oss inför Fadern. Adderar vi den Helige Ande såsom varje troendes underpant och hjälpare - ja då får vi en teocentrisk riktning på vår fromhet som eliminerar varje tillstymmelse till kultiskt missbruk(helgonkult/personkult=avgudadyrkan).

2. Du svarar återigen bra angående bildbruket. Jag håller med dig. Förekomsten av keruberna på förbundsarken innebär dock (mig veterligen) inte att dessa avbildningar var bärare av någon specifik kraft eller helande gåvor (som en del ikoner av somliga helgon) - det fanns inte någon utbildad teologi kring dessa dekorer. Du gör dock rätt i poängtera detta. Likväl visar själva Gudstrons utveckling (som är en dynamisk process) i GT att den judiska fromheten blir allt strängare monoteistisk (med mycket få undantag) med tiden; i såväl kult som praxis samt teologi (sina mest pregnanta uttyck får detta i profetlitteraturen). Jahves aversion gällande avbildandet av sig är massivt - mot bakgrund av de omgivande kulturernas naturgivna böjelse att dyrka det skapade istället för Skaparen.

Hela diskussionen om Ikoner skulle dock mildras något om de katolska och ortodoxa traditionerna endast sökte gestalta Jesus på dessa bilder. Så har det dock inte varit i historien och ej heller i nuet. Jag säger detta och sneglar på idolbilden på väggen i mitt bibliotek av "Guldmunnen" som en kompis köpte till mig i Grekland.

3. Folkfromhetens synkretism... När det gäller detta spörsmål anser jag att Sydamerika och Spanien bäst gestaltar hur folkfromheten i katolsk tappning gestaltas. En rundresa i ovanstående miljö får sannolikt en och en annan att känna sig som Paulus på Areopagen igen.

Slutligen: Allting som kommer och skymmer relationen till Kristus eller blir något istället för Kristus (anti-) är en källa till andlig fara. Ikonbruket bär denna sprängkraft latent inom sig...

Med vänliga hälsningar Magnus

12:36 PM  
Blogger joelh said...

Magnus, tack igen för dina kommentarer. Jag håller helt med dig om att tystnaden faktiskt i detta fall är ett slag argument, som om inte annat manar till eftertanke. Dock måste det kombineras med några "varför", precis som du gör (försiktighet när det gäller "kontakt med avlidna", etc.)

När det gäller folkfromheten kan man slänga in en annan aspekt i diskussionen - inte för att det är ett "argument", men i alla fall en aspekt: Skulle Europa varit kristet utan helgonen? (dvs. "helgonkulten") I mötet med polyteistiska kulturer kunde kristendomen genom helgonen ta de hedniska smågudarnas plats genom att helt enkelt erbjuda "bättre service"! :) Istället för att hänvända sig till Poseidon i sjönöd kunde man vädja till St Nikolaus.

Som sagt, inte ett argument utan mer ett konstaterande av att världen är en enda röra - och vad gör vi åt det? Få har privilegiet att som vi sitta i bibliotek och reflekterar över teologiska spörsmål. De flesta lever sina liv och försöker få tillvaron att gå ihop. Om möjligt med lite gudomlig assistans. Och när det gäller folkfromhet har man i alla tider lånat från varandra: muslimer kunde tidigare vallfärda till kristna helgongravar, och vice versa. Det är givetvis inget som man ska stödja teologiskt, eller som kyrkan bör uppmuntra. Men man kan fundera över den mentalitetsskillnad gentemot oss moderna människor som det signalerar.

1:51 PM  
Anonymous Anonymous said...

Magnus: Lovsångsmöten och karismatiska rörelser kan också leda fokus från Gud till något annat. Typ mina egna ljuva känslor och häftiga upplevelser. Hela den frikyrkliga ungdomsomskulturen är en enda synkretistisk röra. Farligt det. Det späänande med ex katolska kyrkan är ju att man är medvetet synkretistisk i sitt försök att ingrera lokala kulturer i kristendomen. I protestantisk/frikyrklig religion har vi ofta varit naiva och trott att vi står fria från påverkan. Bara det en modernistisk/romantisk tanke. Som i sig är sykretistisk.

Joel: Jag förstår inte riktigt din uppdelning mellan empiristiskt och romantiskt. Romantiken bär väl ett starkt empirstiskt drag? Eller menar du att han inte är så "vetenskaplig" i sitt synsätt och att han mer känner/erfar Gud i naturen?

Jag skrev en c-uppsats för några år sen där schager figurerade bland annat. Jag kan rota fram den även om jag inte är så nöjd med den metodiskt/teologiskt. Handlar mycket om psykologiska perspektiv på mystiken. Jag har ändrat perspektiv på mystik och andlighet sedan dess. Den tillför inte så mycket nytt men du får gärna titta på den.

11:02 AM  
Blogger joelh said...

peter: ja, rota fram den! jag ska läsa med urskillning. Helt rätt att romantiken har sin empiri, slarvigt av mig. men jag sökte något sätt att göra en distinktion mellan Gustafsons poetiska mystika syn på naturen och Edwards lite mer mekaniska. Har du nåt förslag på hur man beskriver (eller definierar fram!) skillnaden?

11:54 AM  
Anonymous Anonymous said...

Joel: Nja, det var ingen direkt kritik, jag förstod ju vad du menade. Det handlar kanske mer om bildning och akademisk skolning. Kan inte Edwards, men Linné tänker väl sig Gud närmast deistiskt, "den store klockmakaren", som låter skapelsen sköta sig själv via universella naturlagar som ligger i själva skapelsen. JAg har inte tänkt Gustafsson ur detta perspektiv, men i medeltidens mystik tänker man väl snarare Gud som alltings upprätthållare. Materian visar vägen mot Gud. Har Gustafsson ett sådant perspektiv? Eller är det KÄNSLAN som väcks i den vackra solnedgången som är spåret av Gud?

Kanske kan man på ett sätt beskriva skillnaden som att skapelsen för Linné ger information om att Gud är, inte vad Gud är...

2:51 PM  
Blogger joelh said...

Känslan finns där, men ännu mer tanken att skapelsen bär spår av Skaparen. Tillvaron består av "lagar" som syns i Bibeln (de heliga männens levnadsöden), och i naturen. Typ: "Varje späd varelse hämtar näring ur den som födde den" - alltså ska den frälste hämta "näring" ur Guds ord (Och det faktum att bibeln ger "näring" är för EG också ett bevis på att det är just Guds ord

3:36 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jag tror rädslan många bär på sig, att "folkfromheten" inte kan se skillnaden mellan vördnad och tillbedjan är fullkomligt obefogad. Jag har aldrig läst eller stött på en enda ortodox människa, som _inte_ har kunnat skilja på detta, ej heller har jag, när jag läst eller talat med ortodoxa, genom dem fått höra om folk som blandat samman detta - inte ens bland de enklaste, obildade bönder. Inte ens präster som rapporterat om kristnas liv i dessa "obildade" områden har nämnt att någon sådan sammanblandning skulle finnas. Jo, jag kan komma på _en_ gång: jag tror det var patriarken Alexis den II av Moskva, som berättade att på 80-talet så kom det in en ateist i kyrkan, en person som aldrig varit på en gudstjänst och som inte visste något om kristen tro: denne person sa att han funderade på om han kunde välja en ikon som en gud...

Faktum är, att i de länder där man har ikoner, samt ber om helgonens förböner, ofta är mer noga med att poängtera Gud som den Ende Guden, den Ende som får tillbedjasetc ,än vad man gör i Sverige m.m. Särkilt ryssarna sägs vara utomordentligt nogranna och tydliga.

10:00 AM  
Blogger joelh said...

thomas: intressant! tack för det!

7:20 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home