Tuesday, June 03, 2008

Frikyrkoarvet (3): Mystiken

Att den kristna mystiken - ett förvisso icke oproblematiskt begrepp både teologiskt och definitionsmässigt - varit en självklar del av frikyrkligheten är uppenbart. Lewi Pethrus säger själv i sina memoarer att tungotalet "hör till den kristna mystikens område." Ser man karismatiken som en form av mystik är det ju kopplingen given. Men även om man skulle vilja göra en åtskillnad mellan karismatik och mystik, och se den senare traditionen som en rörelse som mer betonar "själens förening med Gud", etc., så finns otaliga exempel på detta. Här två texter från Helgelseförbundets predikant Emil Gustafson (1862-1900). Hans "Samlade skrifter" delades ut till varje avgångsklass från evangelistkurserna på Götabro och var självklar läsning också för många pingstpastorer. Harald Gustafsson, pastor i Smyrna Göteborg hör till dem som lovordar honom. Frank Mangs räknade Gustafson til en av sina främsta förebilder.

Men nu Gustafson. Först avslutningen ur "En konungs brud", en text som tydligt talar om själens förening med Gud:

"Hvad himmelska väsen ej kunna mottaga, det har han beredt för oss syndare. Och det fins tillräcklig nåd att lefva som ett helgon. Solen bländar vårt öga men hvilar i daggdroppen. Så vill äfven han, som är »Rättfärdighetens sol», hvila i oss, hvila till dess vi gå upp i honom, såsom daggdroppen uppslukas af solen, hvila till dess vi förlorat vår egen skugga, och det hvarken talas om Paulus och Apollos, l Kor. 3: 4, utan: Kristus är allt och i alla." (kurs. av författare)

Och ur samma bok (s 119-120), en fantastiskt vacker text:

"Se, hon är så intagen af hans skönhet, att till och med sången om hans liljor tystnat. Hon synes icke hafva något behof af att sätta gemenskapen med honom i förbindelse med någon yttre härlighet, ty han själf är summan af allt för hennes hjärta. Och det sista förbund hon ingår med sin vän på denna sidan hafvet, har hon uttryckt med följande ord: Lägg mig som ett signet på ditt hjärta, som ett signet på din arm, ty kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård såsom dödsriket, dess glöd är en elds glöd, en Herrens låga o. s. v. H. V. 8. Ack, hur nära måste hon icke då vara himmelens portar. Hur måtte hon icke vara genom denna kärlek friköpt från jorden. Tänd af denna »Herrens låga», har hon blott en lidelse kvar, och det är Jesus allena. Och den som eger hans hjärta får hvila på han arm. Hans kärlek och hans allmakt stå till hennes förfogande. Detta är helighetens höjdpunkt. Så länge blomman är sluten i blomsterknoppen, är den inre skönheten mindre utvecklad, än sedan banden hafva brustit, och hennes skära kalk öppnas för solen. Och dess mera vårt lif öppnas genom öfverlåtelse åt Herren, skola vi bära hans bild. Men såsom blommans doft aldrig är hennes egen, utan en fri gåfva till det utvalda föremålet för natu-rens frikostighet, så är allt af nåd."

Texten hämtar ju sitt grundstoff ur Höga Visan, och talet om "sången om hans liljor" syftar på lovsjungandet av Hans välsignelser: först prisar vi Gud för det han gör för oss, men sedan flyttas vårt fokus från välsignelserna till Honom själv, menar Emil.

Som sagt, jag säger inte att det här är oproblematiskt i alla detaljer, men ingen kan påstå att det inte är en del av vårt frikyrkliga arv.

8 Comments:

Anonymous Peter said...

"Men såsom blommans doft aldrig är hennes egen, utan en fri gåfva till det utvalda föremålet för natu-rens frikostighet, så är allt af nåd."

Spännande med tanke på vår diskussion av natursyn. Blomman har vissa egenskaper, inte i sig själv, utan som en Gåva. Känns lite medeltids-aristoteliskt nästan va? Att alla ting har en viss gudagiven natur låter som MAximos tankar om den teandriska dimensionen.

Hur tänker du dig kopplingen mellan karismatik och mystik?Tungotalet som en påminnelse om språkets kollaps inför det gudomliga är ett spännande spår.

Uppsatsen om Flodbergarna kommer. Har lite körigt nu...

9:15 AM  
Blogger joelh said...

emils texter är helt sjuka på det sättet att han har en så oerhört djup och genomtänkt mystik. men jag fattar inte var han får det ifrån. jag tänkte att jag skulle hitta massa referenser till oortodox litteratur när jag läste hans dagböcker, etc., men det "värsta" jag hittar är tomas a kempis - och honom läste ju alla! så jag förstår inte vilka hans källor är. och han måste ju ha några, för han är ju så väldigt genomtänkt.

ang tungotal som språkets kollaps tycker jag det är en väldigt fruktbar tolkning. "barnets joller", som ph brukar säga. jag förklarade det för en kväkare en gång (som var rätt skeptisk mot tungotal i början av vårt samtal) och han såg totalt parallellerna med deras praktik: tystnaden är ju en annan form av språklig kollaps.

3:30 PM  
Anonymous Peter said...

Lena Ph?:)Hon är iofs ganska kristendomskritisk... men jag antar att du menar din far.

Vad har han för källor förutom Kempis? Vad var ortodoxt att läsa i Helgelseförbundet på 1800-talet? Läste han fäderna?

11:03 PM  
Anonymous Peter said...

Förresten använder jag samma strategi angående tungotalet, när jag fösöker få förståelse hos min grekiskortodoxt inspirerade kollega som är präst i SVK.

Synd bara att inte alla pingstvänner själva har inställningen att detta är ett mänskligt försök att tala om och till det gudomliga utan mer ser detta tal som på ett unikt sätt är direkt inspirerat av anden

11:09 PM  
Blogger joelh said...

ja, jag har aldrig riktigt förstått det där "det är ett riktig språk med en faktiskt grammatik."

ang källor så har jag inte sett tecken på att han läste fäderna själv, även om han vid ett tillfälle använder "kyrkofadern Origines" som ett positivt exempel. Men det är mer anekdotiskt. Däremot läser han mycket amerikansk holiness litteratur, som Hannah Whitall Smith, A B Simpson och Andrew Murray, och dessa drog ju medvetet från de franska kvietisterna (fr a Guyon). så har står i alla fall i någon slags kontinuitet med detta.

10:55 AM  
Anonymous Peter said...

Ja det finns nog en överflyttning där via Guyon.

Är det från kvietismen han hämtar sin "motgångsteologi"? Fast jag tycker att han lyckas hålla sin teologi sund och undviker de värsta masochistiska dragen

2:41 PM  
Blogger joelh said...

jo, kvietismen spelar nog in där. Louvigni är också viktig i dessa sammanhang. men man får inte glömma bort Lina Sandell! Och Spurgeon. Den teologin dyker upp lite här och var.

7:17 PM  
Anonymous Thomas said...

Intressant att du tar upp detta ämne, med frikyrklighetens mystika arv. Det är något jag slogs av för ett tag sedan och har tänkt försöka skriva om det på min blogg. Läser man om alla de gamla väckelserörelserna under 1700-talet och 1800-talet, så är det mycket där som jag skulle vilja kalla mystikt (jag undviker stavningen "mystiskt" - det får många att tänka på "något skumt"). Läser man en religions-historisk översikt - "Svenskarnas religion" - av Åke Ohlmarks finner man mängder av sådant stoff. Bara det faktum, om vi ska ta upp något "ytligt", att pietisterna brukade skriva ett slags helgonvitor över fromma människor (skrifter som sedan lästes av andra pietister, såklart), eller att väckelsepredikanten Henric Schartau ska ha synts med helgongloria (!) visar på detta släktskap mellan väckelse, karismatik och mystik. Jag får återkomma med den text senare, där Schartau och hans gloria nämns; framställningen får en att se Schartau närmast som en gammal rysk starets!

Jaja. Tack för att du skriver om detta, det är intressant. Jag undrar om inte man skulle kunna säga att "karismatik" bara är en modern term för "mystik".

8:07 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home