De nya Bergmanprästerna
Lyssnar på dagens sommarpratare och kan bara säga som ökenfäderna: Allt som går till överdrift kommer från demonerna. Temat är att "hålla en hög standard" i livet; inte komma för sent, etc. Eller som Raymond själv uttrycker det:
– Jag umgås bara med vackra människor. Som insett att de har exakt det de förtjänar i sina liv. Som insett att de är källan i sina liv och vägrar iklä sig en offerroll. Vågar du höra sanningen? Lyssna på mitt program. Vill du ha medömkan? Köp en hund.
Och någon kallade kyrkan en skuldbeläggande, syndaförkunnande institution? Nej, inspirationscoacherna är de nya Bergmanprästerna! (Fast utan Gud...)
– Jag umgås bara med vackra människor. Som insett att de har exakt det de förtjänar i sina liv. Som insett att de är källan i sina liv och vägrar iklä sig en offerroll. Vågar du höra sanningen? Lyssna på mitt program. Vill du ha medömkan? Köp en hund.
Och någon kallade kyrkan en skuldbeläggande, syndaförkunnande institution? Nej, inspirationscoacherna är de nya Bergmanprästerna! (Fast utan Gud...)
posted by joelh at
1:50 PM
12 Comments:
Snacka om svartrock...
Och så bra det passar in i vår kommersialistiska kultur! Satsa på dig själv och gnäll inte på omständigheterna. Gör inget åt de orättvisa strukturerna, du har bara dig själv att skylla.
Självhjälpskurser, feelgoodreligion och fulkarismatik; frukter av samma egoistiska tänkande och den liberala "sekulära" demokratins ideologiproduktion.
Bergmanpräst? Nattvardsgästerna var en fin film. Personligen tolkar jag jag Gunnar Björnstrands präst som en heroisk gestalt: han står rak i sin mörkaste stund.
Ingmar Bergman var i grund och botten en betydande kristen mystiker, kanske utan att veta om det.
kraxpelax:
Det var ett intressant perspektiv!
Trode det var bara mig själv som såg sådana "dolda" saker. Exempel "Saw" filmerna tycker visar utmärkt vilka egenskaper som finns i människan, eller "Gudfadern" filmerna tycker jag visar på hur hycklete världen är (speciellt 3an).
Joel: Kanske man ska anbefalla "de nya bergmannsprästarna" TV serien på Discovery channel "Most Evil" (var slut poengen är att var och en av oss är onda och kapabla till samma ondska som världens ondaste människor se boken "The lucifer effect").
:)eller :(
VLR: jomenvisst! Den moderna filmproduktionen vimlar av teologiskt och filosofiskt stoff under sin skenbart ytliga yta, om vi får uttrycka det så, och det gäller inte minst de publikknipande storfilmerna, som ofta håller hög konstnärlig kvalitet som vår tonsättande "elit" av halvbildade kulturknuttar underskattar systematiskt.
Intressant koppling till mystiken! I filmsammanhang blir väl Gud tydligast när man beskriver hans frånvaro, något som även mystikerna gjorde. Tänk på Triers filmer! Jag gjorde samma reflektion när jag såg No country for old men häromdagen.
Ibland funderar jag på om det inte är samma sak med pop/rock-kulturen. Den är som bäst när den beskriver det mörka, dystra och meningslösa. Därför funkar inte den "kristna" missionerande poprocken speciellt bra eftersom den försöker beskriva Guds rike redan här och nu...
peter: intressant reflektion. men no country är också ett sätt att se världen: Gud/rättvisan finns inte i den världen cohen beskriver. men hur ska man - utifrån ett författarintentionellt perspektiv - se den i koppling till o brother?
joel,
du läser ibland mina tankar och sen formulerar du det bättre än jag. Tack! Jag lyssnade en stund på detta bedrövliga program. Jag blev mållös, det var som att all hjälp dig själv-Åsa Nilsonne-du kan göra vad du vill-terapilight-mia törnblom-dalai lama-plattityd skit, var kondenserad i denna sorgliga sommarvärd. samtidigt begrät jag kristendomens uttåg ur det allmäna medvetandet, (till och med luther var bättre än det här) och efter detta gick jag in och lyssnade på filip och fredriks oförskämt roliga hyllning av usa i deras sommarprogram förra sommaren. Hellre sjuk humor frikopplad från religion än pseudoandlighet på riksnivå. Jag längtar till uppsala- hälsa frun. Frid//FJ
fredrik: och filip&fredriks program innehåller ju faktiskt en av de mer djupsinniga & träffsäkra religiösa/filosofiska som formulerats av sommarpratare (jag syftar på deras sågning av svensk dalailama-vurm!)
"till och med luther var bättre" - haha!
kraxpelax: får erkänna att jag sett rätt lite bergman - säkert har jag missat många nyanser. hörde idag om en lärare på evangelikala wheaton på 70-talet som varje vecka visade en bergmanfilm som sedan veckans undervisning utgick från.
Då joel, har du som teolog något att se fram emot, för jag ser Bergman som just mycket av en teolog, och en ytterst intelligent sådan. Hans bästa filmer har ofta teman som ansluter nära till kristet tänkande, jag tänker här på tex Smultronstället med sitt försoningsbudskap, en pendang till Dickens' A Christmas Carol. Bergman är inte så pessimistisk som han i bland uppfattas. Först skall man noga ta till sig Sjunde inseglet, en film som Vatikanen varmt rekommenderar, stort ljus kommer fram i den tysta flickans enda replik i mötet med Döden på slutet: "Det är fullbordat!" - varigenom riddarens tvivelsvånda får ett mystiskt svar. Lekaren Nils Poppe är som ett barn på det sätt Jesus tycks mena, ja, och så vidare. Den filmen är en sannskyldig guldgruva just för den kriste sökaren. Bergmans mest religiösa film är förstås Jungfrukällan, också en stark upplevelse. Och hans kanske allra bästa verk, Persona, presterar ett slags diabolisk utmaning man känner sig tvungen att möta, vilket är härdande och nyttigt. En mystiker av stora mått, enligt mitt omdöme, och det just ur specifikt kristen synvinkel! Mig personligen har hans filmer ingalunda inlett i tvivel, tvärtom har jag stärkts av hans djupa insikter.
Joel: "Gud finns inte i denna världen" - precis. Men jag funderar på om t ex coens filmer ger uttryck för någon sorts "two kingdom theology". Rättvisan och Gud är totalt utom räckhåll för människan. Det skulle ju i så fall vara problematiskt ur ett teologiskt perspektiv. Man skulle kunna säga att de fastnar i Dionysios första negation:): Gud är utom räckhåll för människan och vi kan endast beskriva honom genom vad han inte är...
Det var ett tag sen jag såg o brother. Ska fundera lite.
Kraxpelax: Smultronstället är spännande. Det är väl den där den präststuderande och ateisten, båda lika fundamentalistiska, börjar slåss. Oerhört dråpligt
peter & kraxpelax: det är en uppenbar brist att jag inte kan min bergman! ska börja ändra på det redan i helgen!
Kanske börja med Nattvardsgästerna? Det är en missuppfattad film. Se
http://artiklar.se/articles/125/1/Ingmar-Bergman---Nattvardsgasterna/Sida1.html
Där jag själv nyss lade in en kommentar.
Själva slutklämmen är en av fimhistoriens mäktigaste, som i ett ena slag vänder upp och ned på filmens hela tendens, poängen blir inte ritens överflödighet, utan tvärtom dess nödvändighet i ett slags självgrundning; mörkret är inne, och ljuset lyser alltjämt. Kenosis och Johannes. Djup teologi om något; det är Ingmar Bergman, det! Halleluja för honom.
Subjektiv rapport: just för mig som troende katolik var filmen ovärderlig: här har vi nämligen precis riten, opus operatum, den sakramentala objektiviteten, realpresensen, en ointaglig innersta skans när allt annat är borta, i en människans suveräna, "absurda", helt obetingade avgörelse på Guds direkta tilltal (Ordet, Logos, "das ganz anderes, senkrecht von oben" för att tala karlbarthiska), just som den enkelt har klargjorts av Jean-Paul Sartre, en annan tänkare som ofta underskattas från kristet håll.
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home