Monday, September 08, 2008

Truth is in the particular

Här (i det evangelikala kulturmagasinet Books&Culture) har Lauren Winner en mycket läsvärd recension av John Feas nyligen utkomna bok "The Way of Improcement Leads Home."

Fea har skrivit en biografi över den presbyterianske, virginiabaserade 1700-talspastorn Philip Vickers Fithian, vars främsta merit ur en historikers perspektiv är att han efterlämnade många och detaljerade dagböcker. I övrigt är han en ganska genomsnittlig figur i tidens bildade klass. Fea fokuserar särskilt på konflikten hos Philip mellan å ena sidan tidens upplysningsideal som uppmanade honom att älska "världen" och "mänskligheten" och hans egen tendens att vara djupt förälskad i sin hemtrakt (det lantliga Cohansey) och en specifik kvinna. Det handlar alltså om det abstrakta vs det konkreta; det generella mot det partikulära.

Winner avslutar sin recension med följande tänkvärda stycke:

"Though firmly embedded in the particulars of the 18th century, the story Fea tells has resonance today. That is one of the many reasons I so love this book—Fithian's problem is no less acute today for men and women whose education takes them geographically and imaginatively beyond their local communities. It is a problem I felt keenly in college, when I agonized about whether I could or would in some sense 'go home again,' or whether what I was learning in college—both the book-learning and a kind of cosmopolitan aspiration—would somehow finally remove me from the place in which I grew up. (The admittedly sophomoric melodrama of my angst was only heightened by the fact that "home" was Asheville, North Carolina, home too of Thomas Wolfe, author of You Can't Go Home Again.) I see the same problem today in some of my divinity school students, who wonder if what they are learning will somehow take them, geographically and intellectually, irreparably far from the congregations that named their call to ordained ministry. Here in the early 21st-century we may flatter our postmodern selves by imagining that we have moved beyond the Enlightenment, now ironically criticized for its parochialism. But the tensions between cosmopolitan aspirations and local commitments are with us still."

15 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Lysande text. Visar också på paradoxen: Vägen hemifrån leder hem!

9:20 AM  
Anonymous Anonymous said...

En univerell erfarenhet? Smärtan i bortkommandet. Och strävan efter utveckling samtidigt som fruktan för elitism finns kvar: Vem tror du att du är? Duger inte det som vi står för? Är jag otrogen mot min tradition när jag söker bortom den?

Intellektuellt sätt kan man förhålla sig till det. Det är svårare i konkreta situationer och möten.

2:42 PM  
Blogger joelh said...

peter: kanske kan man tänka att det partikuläras sanning är beroende av att det är så oändligt mycket mer komplext.

10:27 PM  
Blogger Benjamin Ekman said...

joe (if i may). apropå hem: marilynne robinson har släppt uppföljare till gilead (!): http://www.amazon.com/Home-Novel-Marilynne-Robinson/dp/0374299102

försten till dagen vinner.

1:02 AM  
Anonymous Anonymous said...

benj: jag har redan läst ett utdrag! publicerades i harper häromveckan. du kommer att älska vad hon gör i den! jag hade tänkt tipsa dig för länge sen, men glömde.

/joe

4:46 AM  
Anonymous Anonymous said...

Joel: Bra uttryckt. Det är väl ungefär så jag resonerar och verkligen tycker, men problemet ligger nog för mig när man ska kommunicera insikterna med "hemmet" eller "det partikulära". Missförstånden är ofta svåra att undvika

12:52 PM  
Anonymous Anonymous said...

När jag var ung trodde man att det partikulära var det universella. Man hade hittat "det". Sedan tog man avstånd från det partikulära och trodde att man funnit något annat universiellt, vilket dock senare också visade sig vara partikulärt. Nu är allt partikulärt och det trivs jag rätt bra med. Om man kan vara hemma i hemlösheten, skulle jag vilja vara det. Men, som Peter säger, det är lättare sagt än gjort. Den vägen är väl en lidandets väg. (Emil Gustavsson?)

Med andra ord är sanningen partikulär och temporär. Kanske därför det är så svårt att enas om vad som är centrum i den kristna tron.

8:41 PM  
Anonymous Anonymous said...

När jag under mina teologi-studier var som mest uppfylld av tankarna på postmodernism och feminism så hade jag en dag ett intressant samtal med en klasskamrat när vi värmde matlådor:

Jag:
-"Är det inte trots allt så att män generellt sett är mer upptagna av abstrakta, universella sanningar, medan kvinnor är mer benägna att se det konkreta och partikulära?", undrade jag.

Klasskompis (kvinna):
-Hur menar du? Kan du ge ett exempel?

/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

7:19 PM  
Blogger joelh said...

Eric: men måste det partikulära vara en hemlöshet? jag är inte säker på det. Kanske är det så man till slut hittar hem - i konkret mening. som boken heter: "The way of improvement leads home.

Peter: inga jämförelser i övrigt, men det finns ju många diktare på 1900-talet som brottats med detta att å ena sidan känna sig väldigt hemma i en väldigt partikulär kultur (ja, vilken är inte det, men du fattar..) R S Thomas och Czeslaw Milosz.

Jonas: så du menar att "the turn to the particular" är resultatet av en v "feminisation of culture/academy"? :)

10:51 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jag vet inte riktigt vad jag menar. (Är osäker på i vilken utsträckning din kommentar är seriös också.) Kom bara att tänka på incidenten, och det känns som den har med saken att göra. I sakfrågan är jag all for the particular, förstås. Det universella bor i det partikulära. Men dekonstruktion är svårt, å andra sidan, och är inte prat om "det universella" och "det partikulära" just en sån generalisering som man vill undvika?
/Jonas

7:50 PM  
Anonymous Anonymous said...

Vad jag tror jag menar är att det är nödvändigt med paradoxen. Det är i dialektiken, i spänningsfältet mellan två eller flera förhållningssätt som ett yta öppnas som rymmer både hemma och borta. Där någonstans, på väg bort och därför nästan redan hemma. Make sense? När jag använder ordet hemlöshet menar jag nog att det partikulära aldrig på allvar slår sig ner, på annat sätt än tillfälligtvis. Tabernaklet i öknen, du vet...

Om sanningen finns i det partikulära. Vad säger det om strävan efter det autentiska, utsprungliga?

11:32 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jolly Joel. Uppskattar din valrapportering från staterna, hoppas den eskalerar efterhand!

Skulle du inte kunna tänka dig att för mig bena ut de olika kristna falangerna i USA? De är ju så många och jag känner att jag har så dålig koll på vad de är och vad de står för.

Du är ju min allmänbildare på så många områden!

"försten till dagen vinner" var ju en kul utmaning! Vem vinner?

7:54 AM  
Blogger joelh said...

jonas: hmmm, intressant... men man måste generalisera för att förstå, måste man inte.. vad du säger skulle ju banisha allt filosofiskt språk och vi skulle i stället ägna oss åt att odla vår trädgård, eller nåt.

eric: på ett plan håller jag verkligen med dig. men på ett annat undrar jag om inte dialektiken ibland är överskattad. När två perspektiv möts kan det som uppstår ibland bli ytligare än vad som en renodling av det ena perspektivet skulle ha blivit. Det där utrymmet som uppstår ligger liksom på ytan av de båda positionerna - det är bara så de kan mötas, genom att båda två hålla sig "längst upp", där likheterna är som störst.

Jag tror nog att det finns andra typer av dialektik (där perspektiv möts på djupet), men de är väldigt svåra och väldigt ovanliga.

Däremot håller jag med dig om den "interna" dialektiken, den inre paradoxen. Fast jag skulle kanske inte kalla det för "flera förhållningssätt", utan snarare att ett förhållningssätt rymmer paradoxer. Fast jag kanske klyver hår nu, egentligen menar vi nog samma sak.

Din sista fråga är intressant. Det är problematiskt. Jag är ju "för" det partikulära, men "mot" strävan efter autenticitet (jag tror det är naivt, romantiskt och omöjligt). Hur går det ihop! :)

4:49 AM  
Anonymous Anonymous said...

Joel. Visst, jag håller med. Det är komplext. Ibland behöver man använda ett mer generellt språkbruk, tror jag. Men det bör tuktas av praxis och genom ett liv i närkontakt med dom barn (bokstavligt och metaforiskt), fattiga och dårar som enligt Jesus är störst i Guds rike. Kyrie eleison.
/Jonas

1:02 PM  
Anonymous Anonymous said...

Joel: Jo, för att inte tala om vissa av de moderna mystikernas främlingskap. Tänk på Hammarskjölds Den längsta resan, och rösterna som hörs mer avlägset.

Eric: "När jag var ung?" :) låter som du är hundra.

Ska man sätta in sina erfarenheter i ett schema av universialitet och partikularitet? Det kanske är en del av världens tänkande, att ta sin utgångspunkt på en plats vid sidan om Gud. Att sträva efter Sanningen är att sträva efter Gud. Var möter jag Gud? I texten som strömmar mot mig och skänker mig språk, identitet och kunskap? I relationen med människor?

Om jag aldrig lämnar det jag känner till, det katafatiska, kommer jag aldrig att förändras. Om jag ständigt finns i flykten och underkänner alla hem, det negativa, kommer jag att bli ett rö för vinden och hitta mitt hem i hemlösheten. Men vad innebär "negationen av negationen" - att jag inte får finna mitt hem ens i hemlösheten.

1:44 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home