Friday, October 31, 2008

God och ond upplysning

Den regelbundna läsaren av denna blogg har väl knappast undgått att notera att jag inte har så mycket till övers för liberal upplysningsfilosofi. Även om de är viktiga, så tycker jag att det är problematiskt att orientera en hel kultur efter koncepten "frihet, jämlikhet, broderskap." Annat kommer i skymundan, till exempel sanning, rätt och skönhet. Konsekvenserna har i alla fall blivit ohejdad individualism & kapitalism parat med ett dubbelt avskärmande: från våra medmänniskor och från vår jord. Allting partikuliseras och skiljs från sitt sammanhang. Vi plockar vår mat ur köttdiskar och har sex utanför äktenskapet. I båda fallen handlar det om konsumtion utan relation.

Med allt detta sagt så vill jag ändå peka på en god skildring av upplysningstraditionen, nämligen filmen Persepolis! Spelplatserna är framför allt två: Iran före och efter revolutionen, samt Europa under samma tid. I Iran kämpar en modernt sinnad elit för demokrati och jämställdhet, och de representerar verkligen det goda i upplysningstraditionen! De demonstrerar självuppoffring, solidaritet och inte minst integritet - det sistnämnda är kanske det drag jag finner mest attraktivt i denna tradition. Men filmen skildrar även det fria Europa, som ju är den plats där denna tradition segrade. Men här tycks upplysningstraditionens dygder som bortblåsta. Istället dominerar självupptagenhet och hedonism.

Så se gärna Persepolis, och fundera på om upplysningstraditionen kan undgå att korrumperas i majoritetsställning. Och beror detta i så fall på dess inre sammansättning eller gäller detta alla teologiska/filosofiska traditioner?

6 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Exakt. Asbra skrivet. Dessutom håller jag fullständigt med i din rekommendation av Persepolis, en av dom bästa filmerna jag sett i år tror jag.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

12:50 PM  
Blogger Josef Bengtson said...

Tack för filmtipset! Skall titta med andakt! Även jag sällar mig till upplysingsfundamentalism-bashing-kören!

Du skriver att en konsekvens av upplysningsliberalismen är att allting partikulariseras. Så är det kanske...

Jag är dock mer van att tänka mig att liberalismen bidragit till att allting universaliseras, och brister i respekt för just partikularitet.

Allting skall liksom rymmas i den liberala "berättelsen" att det inte finns några partikulära berättelser som spelar någon roll... typ.

Kan man inte se individualiseringen som en konsekvens av att de partikulära berättelserna som förmått att ge sammanhang och identitet, har rensats ut till förmån till en universell berättelse som är så extremt generell att ingen riktigt kan identifiera sig med den, och att vi nu står ensamma som individer utan berättelser som vi kan känna oss hemma i?

Allt gott!

7:18 PM  
Blogger joelh said...

jonas: tack!

josef: kanske är partikulariseras ett dåligt ord, efter som det kan tolkas på flera sätt. här tänkte jag inte på det som en synonym till "konkretiseras" som jag misstänker att du far efter, utan snarare som en synonym till "fragmentiseras" - som jag kanske borde ha använt istället. Poängen är att koncept, åsikter, praktiker etc. skiljs från sitt sammanhang och betraktas som "enskilda" (partikulära).

Annars håller jag helt med dig i att liberalismen i mycket handlar om att universalisera. Men samtidigt - om jag får tänka vidare - är det som att bristen på givet centrum gör fragmentiseringen ofrånkomlig, så att verkligeheten inte längre tas emot som ett helt utan en rad skilda enheter. Därav den ständiga specialiseringen på universiteten (där utövare av skilda discipliner har svårt att tala med varandra) och uppkomsten av slagord som "konst för konstens egen skull." "Things fall apart, the centre cannot hold", som Yeates skaldade.

ang din avslutande analys så håller jag med dig i stort, men är lite osäker på om det är rimligt att se individualiseringen generellt som en konsekvens av detta. Möjligen "hyper-individualismen" - den tilltagande individualismen - men det är kanske det du menar?

8:48 PM  
Anonymous Anonymous said...

Är det inte så att i liberalismens IDÉ så ligger betoningen på det universella (alla är lika innerst inne, världen rör sig enhetligt mot utveckling och frihet osv), men i praktiken så ser vi i det moderna samhället en ökad fragmentering, vilket i sin tur gör att man måste betona det universella ännu mer, osv. Fragmenteringen som materiell bas och ideologin som överbyggnad, typ. Bara en tanke...
/Jonas Lundström

7:48 PM  
Anonymous Anonymous said...

Är inte fragmentiseringen (Graham Ward kallar utvecklingen för "atomism") en del av senmodernitet/postmodernitet mer än modernitet?

Men det kanske beror på om man ser postmoderniteten som ett brott med upplysningstraditionen eller en fullföljning av densamma. Jag lutar nog alltmer åt det senare alternativet.

Är inte tomheten som universell berättelse den som urholkar alla gemensamma projekt och lämnar oss ensamma och fragmentiserade?

8:23 PM  
Blogger joelh said...

peter: ett av modernitetens kännetecken är ju specialiseringen - vilket eg är ett annat ord för fragmentisering. så jag skulle nog hålla fast vid att fragmentiseringen hör till moderniteten, även om den accelererar i och med pomo. På det sättet håller jag med om att pomo är en fortsättning - en slags logisk konsekvens - av moderniteten. Kanske inte den konsekvens många av dess företrädare önskade, men likväl konsekvens. (ang atomism så har jag ett vagt minne av att Bauman använder det - han talar ju också om "liquidization of modernity", också en intressant bild!)

jonas: bra tes! jag satt precis (no kidding) och tänkte i liknande banor. Det är nämligen ganska oerhört att universialismen som idé överlever i Sverige (jag tänker tex på motståndet mot religiösa friskolor) givet den ökade fragmentiseringen av samhället (också kulturellt, genom den så välsignade invandringen!) Det kan inte dröja länge förrän denna vision krackelerar fullständigt - basen är ju borta! (Marx skulle ha insett det för länge sen :) )

9:35 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home