Sunday, December 07, 2008

Det här är en kristen blogg: Om kristen kultur

Min favoritfråga ställdes till ondsagspanelen i nya numret av Ikon, nämligen "Finns det kristen musik, alltså musik som är just kristen?"

Föga överraskande svarar alla tre "nej" på frågan, för sedan pendeln började svänga i svensk frikyrklighet vill man undvika sekterism och exklusivism. Etiketter ses som begränsningar, och man vill hellre vara "öppen" för "hela livet".

Och med tanke på hur ordet kristen har kommit att definieras i "konservativa" kristna sammanhang (observera citattecknen) så är det egentligen inte märkligt att man svarar så. Men det är likväl fel. Svaret borde istället vara ett klockrent "Ja". Klart att det finns kristen musik!

Varför? Tja, till att börja med för att alternativet är att musik är neutral, och det är ju ett bisarrt påstående. All konst, alla mänskliga uttryck, bär på mening. Allt uttrycker en världsbild, och kristen musik speglar en kristen världsbild. Det betyder inte att all kristen musik behöver handla om uppenbart kristna teman. Musik är kristen om den har en kristen upphovsman, så till vida att denna upphovsman inte är en praktisk ateist och inte låter sin kristna världsbild spelgas i musiken. Nu är en sån typ av personlighetsklyvning tyvärr inte ovanlig, inte minst för att vi som kyrka varit dåliga på att förmedla hur det går till när den kristna livsåskådningen genomsyrar hela livet. Men om en kristen musiker skriver om "kärlek, död, världssitutationer" (som Elin nämner), så bör han naturligtvis göra det som kristen. Även om han inte nämner Gud.

En annan aspekt som kommer fram i svaren är detta med andra kulturella uttryck än kristna sångtexter. Flera av de som svarar lyfter fram det faktum att annan kultur inte [sic] kan vara kristen som ett argument för att inte heller musik kan vara kristen: "Nästa fråga blir om det finns speciellt kristna ackord eller instrument som används till kristen musik? Om man vill kategorisera musik i kristen och ickekristen så borde även andra kulturella/konstnärliga uttryck kategoriseras." (Elin). "Texten i en låt kan vara bärare av kristet budskap, men egetligen kan jag inte tänka mig att det kan finnas kristen instrumental musik. Är vissa toner frälsta och andra inte? Nej. Det är det kliniska svaret." (Gustav)

Men detta sätt att resonera är ett uttryck för brist på dålig kristen fantasi (eller imagination, för att använda det bättre engelska ordet). Och här anklagar jag inte de svarande (nåja...): det är vanliga, typiska svar bland frikyrkliga idag, och de speglar snarare vår halvkristna kultur än dessa tres åsikter i specifik mening. För det är klart att instrumentalmusik kan vara kristen! Fråga Bach! Det som gäller för den kristna musiken gäller för all konst: den kan inte vara neutral, och den kristne konstnärens tro reflekteras i hans/hennes skapande. Inte för att han ständigt målar bibelporträtt, men för att tron genomsyrar hela livet. Detta kan fungera på oväntade sätt: givetvis kan kristna konstnärer utforska tvivlet eller till och med livet utan Gud i sin konst. Men om de är hela människor sker detta utifrån en kristen grund. (På samma sätt finns det naturligtvis kristen och okristen politik, och den som påstår att man kan skilja på tro och politik ljuger, troligen också för sig själv)

Problemet är att vi har kommit att se "kristen" som en försnävande etikett, och det har som sagt sina skäl. Många har vuxit upp och tillhört sammanhang där det varit lätt att kliva utanför de snäva gränserna och hamna i hedna-land. Men vi måste få upp ögonen för att kyrkan i hela sin rikedom är oändligt mycket djupare, bredare och högre än vad vi i förstone trodde. Inte minst finns i kyrkans liv enormt mycket rikare resurser än de som den sekulära, "neutrala" världen erbjuder. I kyrkan finns 2000 år av reflexion, tillbedjan och skapande i kristna kulturer över hela världen. Det är aldrig en begränsning att göra "kristen" musik, det är att koppla upp sig mot denna ocean av kreativitet och briljans. Den som gör det kommer att finna att inget mänskligt är henne främmande. (Jfr Joh. 2:25)

Det finns egentligen en massa kvalifikationer som skulle kunna göras när detta är sagt. T.ex. att det inte är säkert att man behöver basunera ut att man gör "kristen konst" eftersom det borde vara självklart om man är kristen. Eller att det inte är konstnärens uppgift att vaka över kyrkans renlärighet. Och givetvis att "kristen" inte är en stil - som "barock", "expressionism" eller hårdrock - utan ligger djupare än så. Men jag stannar här så länge. Kommentera gärna!

Labels: ,

29 Comments:

Blogger Unknown said...

Hej gamle vän, förstår att denna tråd i IKON fick igång dig!

Jag säger inte mot dig, utan kan bara reflektera över varför vi/ jag verkar ha ett behov att definiera våra/ mitt liv i kontraster eller spänningar.

Jag brukar regelbundet kritisera frasen "det är lite si (eller så) med mitt kristna liv". Man undrar ju hur många liv folk har? Är de katter eller människor... Jag förstår förstås vad man menar, och jag tänker som du Joel (tror jag) att det är problemet, att de menar att det kanske just nu känns motigt med någon del av sitt liv som man betecknar som "kristet", tex att regelbundet läsa bibeln och försöka leva i samstämighet med det man läst och relation till den man läst om. (samt i närhet till de som man läser med om man även vill nämna den delen)

Tillbaka till tråden... Har jag problem med att älska min nästa är inte det ett problem isolerat till min kristna sfär, det är ett problem för livet i stort. Och går det bra på jobbet är också det något som angår "mitt kristna liv" (även om det alltså inte finns en sådan avgränsning), det handlar om att leva holistiskt, i en enhet.

MEN problemet som alltid när man säger att något är allt, är att det riskerar att bli inget. Och kanske är det den känslan som frestar oss att dela upp livet, att beskriva livet i kontraster, för att lättare se vad som är vad. Vi upplever nog alla någon slags kluvenhet, och kanske är det därför som vi frestas att tro att vi därför är delade itu, men nog är det ändå så att yxan slag inte nått botten utan det ändå finns en bas som förenar våra delar i ett. Därför tycker även jag att det absolut finns kristen musik.

9:49 AM  
Anonymous Anonymous said...

Joel, uppskattar din reflexion! Men kan inte följa med dig hela vägen, trots att jag kanske vill.

I brevet till Titus citerar författaren en profet från Kreta, och menar att det han sade (som antagligen sades på 400 f.v.t.)är sant. När detta nu står med i vår kristna kanon kan jag inte annat än att dra slutsatsen att författeren, Paulus eller pseudopaulus, ansåg att allt som är sant, tillhör Gud, vart man än finner det. All sanning är Guds sanning, oavsett var man finner den. Författaren ser sanningen vart han än finner den, och hävdar att den djupast sett tillhör Gud.

Om man funderar i dessa termer, blir det då inte oviktigt att stämpla musik (eller trädgårdsskötsel) som kristen eller pagan. Det som är sant, är sant, det som är vackert är vackert, och ytterst sätt tror vi att Gud är sanning, att det vackra är en produkt av Gud, eller en avspegling av det gudomliga.

Eller ta ett exempel som "megachurch" gurun Rob Bell använder sig av ibland. Kan man vara utföra kristet rörmockeri? Hur skulle ett sådant hantverk se ut och skilja sig från ett pagant? Kan ett hantverk vara kristet eller ickekristet?

2:04 PM  
Blogger joelh said...

mattias: klokt sagt! inte minst det på slutet, om att risken med en för bred definition är att den blir urvattnad: om allt är kristet, kan man då tala om något som särskilt kristet? jag tror att om vi ser kristendomen som något vi lever "av och i" - jag gillar jämförelsen med en kultur; "kulturkristendom" - då blir det inte så märkligt att se att allt jag gör är kristet. För jag gör det utifrån denna kulturella bas. Ungefär som att allt (eller i alla fall mycket) jag gör är svenskt, eller modernt. Och Joel S: finns det för att jämföra, ett "svenskt" sätt att vara rörmockare? Ja, traditionellt har det ju inneburit noggranhet, arbetsmoral, fackligt reglerade arbetstider, etc. Nog kan man tänka sig ett kristet sätt att utföra vilket hantverk som helst. Men hur det ser ut är inte lätt att svara på - där krävs en "Christian imagination".

Joel S (vidare): glad att du tar upp frågan om kristendom utanför kristenheten! det är en komplicerande faktor, men inte omöjlig. "Allt som är gott" sa Paulus (FIl 4). Allt det goda tillhör Gud; skönhet, rätt och sanning uttryck för Guds rike. Det är skapelseteologi (den första delen av argumentet är mer ecklesiologi). Detta synsätt betraktas ju idag som "kristen imperialism", men måste vara konsekvensen av att Gud är all skönhets och hela världens Gud. Sanningen är En. Vi har inte som "kristet parti" monopol på den. Men vi är, som kristna, skyldiga att gestalta den.

4:00 PM  
Anonymous Anonymous said...

Mycket intressant! Jag är osäker, själv har jag länge tänkt att "det finns ingen kristen musik" osv, men du har bra invändningar. Några reflektioner;

-Kanske "kristen" är ett bra substantiv, men dåligt adjektiv?

-Bör man använda koppla begreppet "kristen" till skrifterna? I så fall behöver det ju knytas till dom judisk-messianska tankarna kring "smörjelse" och Messias.

-Finns det en avgörande skillnad mellan den kristna kultur som uppstått i konstantinismens kölvatten, och den ursprungliga messianismen i den tidiga Jesus-rörelsen?
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

7:51 PM  
Anonymous Anonymous said...

För några år sedan skulle jag ha sagt emot dig, joel. Nu skulle jag vilja oxå vilja tillstå att det finns kristna kulturella uttryck. Frågan är om det är den skapandes personliga övertygelse som är den viktiga. JAg tror nog vi måste se all kreativitet som ett utslag av Guds närvaro (skapelseteologi) men inte att allt skapande är kristet. Beror inte detta på vilken livshållning musiken uppmanar till?

Bland svk:s kantorer är fortfarande åsikten att klassisk musik kommer från en plats närmare Gud en ganska vanlig hållning. Den påverkar oss till att bli harmoniska och välbalanserade. Men detta är väl inte hela den kristna berättelsen? Vart tog vreden och protesterna vägen? De kulturella uttrycken har ofta tagit andra vägar, utanför de kristna sammanhangen. Kan detta vara en konsekvens av en maktkyrka som vill ha harmoniska undersåtar och ser rock´n roll som att den kommer från djävulen.

Ursäkta att jag tappade spåret. Jag tycker själv om klassisk musik och tror att den kan påverka mig till en bättre efterföljare - men så är även fallet med Thåströms musik...// Peter

9:19 PM  
Blogger Joachim Elsander said...

Joel: Jag skulle nog också sagt nej, men efter din reflektion är jag inte så säker.

Undrar dock om det finns "kristnare" musik, eller "kristnare" målningar. Ta ikoner tex, är de mer "andliga", "kristna" än en annan tavla som målats av någon kreativ människa med gudagivna gåvor? Jag ställer mig tveksam till att en viss stil, vare sig musik eller annan konst skulle vara "andligare" än någon annan.

9:51 PM  
Anonymous Anonymous said...

Tack för dina vidare reflexioner Joel.
Men jag har fortfarande svårt att förstå poängen med att benämna musik som kristna gör, för just "kristen" och sätta en etikett på det dem kristna gör.

Om det görs i försök att förklara, ur ett postmodernt perspektiv, att vi har en "kristen agenda" i det vi gör: fine. Men att envisa sig med att benämna det kristna gör som "kristet" känns inte hjälpsamt överhuvudtaget, det känns missvisande...

Som kristen/efterföljare till Jesus tror jag att Kristus var den sista Adam, som Paulus säger i Kor och Rom. Jesus är start punkten för en ny mänsklighet, som kommer ur den gamla, så som Jesus var den judiska Messias osv. Det finns en viss kontinuitet mellan den gamla och nya mänskligheten. Vårt uppdrag som kristna/efterföljare måste således vara att leva så mänskligt som möjligt, vara en del av det sant mänskliga folket Jesus samlade runt sig (församlingen.

Därför känns det onödigt, och faktiskt ivägen att benämna det ena eller andra som kristet eller pagant. Vårt uppdrag är att leva så mänskligt som möjligt, inte att starta en massa subgenrer och grupper som medvetet drar sig bort från andra människor. Vårt uppdrag måste vara att se kontinuitet mellan den gamla mänskligheten och den nya.

Mandolinisten i Punch brothers, Chris Thile har sagt: "det finns bara två sorters musik: bra och dålig. De som sätter stämplar och genrer är skivbolagen, för att tjäna pengar".

Kanske finns det bara två sorters estetik: den som är god och den som inte är god. Detta handlar inte om att undvika exklusivism, eller stå för en "anonym kristen" hålling, a la Karl Rahner. Det handlar om att vidga vårt syn på vårt uppdrag... Vi är inte kristna, utan ett folk som lever i den nya Adam, den nya mänskligheten...

10:02 PM  
Anonymous Anonymous said...

Joel det här har vi disskuterat till leda men vill ändå säga en kommentar. Det finns kristen musik, ja, det har du rätt i men ändå kan den inte defineras? Även om kristendomen är bredare än vad vi tror.

Vi människor och kanske framför allt konstnärer är ofta delade och kanske inte hela människor. Man är kanske kristen eller tvivlare och samtidigt också västerlänning, materialist, miljöpartist, kvinna eller man mm. Allt detta formar konsten. Mycket får kanske plats inom den kristna ramen men inte allt. Därför blir det för svårt att renodla konsten som kristen.

Eller så är konstnären en högst osäker kristen. Tror kanske. Hur defineras den konstnärens musik. Kan den inte kallas kristen förrän personen är säker på sin tro?

Och allt skapande som är helt utanför. Det finns för många luddiga gränser för att kunna definera.
Antroposofisk konst kan ju ha kristna element i sig. Hur kan man hitta just de delarna och skilja ut dem. Det går inte.

Så i nån slags utopisk värld, i himlen kanske! Där är all musik kristen. Men här nere på jorden är all konst en blandning, med kristna inslag.

Kanske är kvinnligt manligt en bra jämförelse. Allt som en kvinna gör har kan ha en kvinnlig touch och vissa konstverk har uppenbara femenina drag men samtidigt är de gränserna för svåra att dra. För en man kan måla/spela femenint och tvärtom. Och vad är manligt och kvinnligt. För svårt att definiera, samtidigt gjort av en kvinna eller man.

10:40 PM  
Blogger joelh said...

Tack för grymt bra och tänkvärda kommentarer! jag ska försöka adressera alla frågor.

Först: Utgångspunkten för mig är att en kallelselära á la Luther inte håller. Dvs. att vi gör vissa saker "för fursten" och andra saker för Gud. En kristen gör - eller bör göra - allt som kristen. Därför (Peter) är jag benägen att i alla fall låta konstnären spela en roll för att definitionen av det skapade konstverket. För att en kristen gör kristna saker. Men samtidigt har "anonymous" en väldigt bra poäng: tillvaron är blandad! Och det inkluderar oss kristna. Vår strävan är att få "ett odelat hjärta," men för de flesta av oss sker det först på andra sidan evigheten. Så samtidigt behövs någon annan form av definition.

Så jag behöver göra denna kvalifikation: Att säga att all konst som görs av kristna är kristen är som att säga att allt som kristna säger är sant. Och det vet vi ju att det inte är: kristna människor ljuger. tyvärr. Det borde inte vara så, men tillvaron är blandad.

Men med begreppet "sant" närmar vi oss något som kan hjälpa oss att definiera "kristen" rent innehållsmässigt. Vad karakteriserar kristen konst? Att den talar sant om livet och verkligheten. Kristen konst är, för att dra från Platon, sann, skön och rättvisesträvande!

Och detta (JoelS) innebär att all konst som har dessa egenskaper är kristen, eftersom att det bara finns en Sanning. Sanningen är åtkomlig för alla, genom skapelsen, men den är en skyldighet för oss som kallar oss kristna.

Så (JoelS, anonymous, i viss mån Mattias) är etiketten kristen hjälpsam? Egentligen kan jag hålla med om att det finns något onödigt över den, eftersom det egentligen är så självklart att kristna ska göra kristna saker (och att det också innefattar konstnärer). Men eftersom ett par generationer ägnat sig åt att smalna av begreppet "kristen" till att t.ex. knappt alls få innefatta skönlitteratur (puritanerna tyckte att skönlitteratur var "lögn"), så har vi kommit till ett läge där "kristen" uppfattas som något begränsande. Detta är djupt olyckligt, och därför kan det vara värt att göra denna betoning i vårt sammanhang. Men i andra sammanhang är det inte lika viktigt. Det är inte nödvändigt att fråga Tolkien och Flannery O'Connor om de skriver kristna böcker; det är uppenbart att de skriver sina böcker såsom kristna.

Jag håller med dig, JoelS, om att vår uppgift är att leva mänskligt. Jag håller med dig om du säger "Att vara kristen är att vara sant mänsklig." Men inte om du säger (som Grundtvig) "Människa först, kristen sedan." De perspektiven drar åt olika håll. I det sistnämnda är "kristen" något som läggs på vår mänsklighet, något som egentligen är onaturligt, och inte något som fördjupar den, och som ytterst är det mest naturliga.

[Utvikning: ett test-case för hur man står teologiskt i denna fråga är om man menar att man ska döpa gravt handikappade (även om man har en baptistisk dopsyn). Jag menar att det är självklart: när man har en situation där en människa aldrig kommer att kunna göra ett "medvetet val" ställs bör man göra det som är mest naturligt för henne, och jag menar att det är mer naturligt att vara döpt än att vara odöpt! Håller du med?]

Jonas, jag lyckades inte väva in dina frågor ovan, men på ett sätt har jag redan berört dem:
- jag tror att du har en poäng med substantiv/adjektiv, men kan du utveckla något hur du menar.
- Ang skrifterna så är kontinuiteten den att den är en uppenbarelse av sanningen, men som du ser knyter jag det kristna mer till värdena "sanning, skönhet, rätt" - vilket ju kännetecknar Skriften, men ytterst är bredare än Skriften (riskabel formulering, jag vet!)
- Konstantin vs tidig messiansk: även här får du gärna utveckla lite själv! Delvis kan man nog se en viss förändring i estetiken på vissa plan, vilket inte behöver vara problematiskt (eftersom nya omständigheter/kontexter alltid påverkar estetiken), men som givetvis kan vara det. Det påverkar naturligtvis att den kristna kyrkan har mer resurser och utrymme att uttrycka sig; det krävs nog specifika analyser för att se vad som är brott, kontinuitet och trogna innovationer i detta.

Joachim: bra fråga. på ett plan så måste jag nog säga att det finns mer eller mindre kristen konst - att det kan vara mer eller mindre sant, t.ex. Men kanske ska man snarare tala om genrer när det gäller "ikoner" vs "vanliga tavlor." Egentligen är vi tillbaka i Luther här: han menade ju att ingen kallelse var heligare än någon annan. Dionysios Areopagiten är mer hjälpsam: han har en flerdimensionell bild av verkligheten, där vår uppgift är att finna vår plats i den gudomliga hierarkin. Det är just genom att finna min plats som jag blir upplyst, och kommer djupare in i sanningen. Samtidigt finns det en hierarki, där prästerna är högst upp, diakonerna sedan, och lekfolket längst ner (Dionysios själv tillhörde, som munk, lekfolket). Ljuset flödar över församlingen uppifrån och ner (ett defacto påstående, inte normativt. Det har med distributionen av sakramenten att göra), samtidigt som att var och en liksom kan "borra sig ner" i ljuset (flera dimensioner: ljuset omger oss, det kommer inte bara uppifrån) genom att finna just sin plats. Kanske kan det vara en analogi till kyrkans konstnärliga uttryck? Att vissa på ett mer uppenbart sätt har till uppgift att tjäna det andliga livet (ikoner), medan andra uttryck också har andra uppgifter. Men att det aldrig är exklusivt. Alla kan få tjäna till trons fördjupning och uppenbarelse av Sanningen. Jag tror någon stans vi måste återvinna modet att göra distinktioner, och inse att "annorlunda" inte behöver betyda sämre. (Jag tror t.ex. att kallelsen att bli pastor är en särskild kallelse, och ett särskilt ok). Men hur vi hittar ett sätt att tala om det i vår tid är inte lätt.

12:30 AM  
Anonymous Anonymous said...

Kanske så här (bortsett från att "kristen" för mig är i det närmaste ett skällsord):

En HANDLING kan vara messiansk/kristen i betydelsen gjord i messias ande/anda. Däremot kan inte PRODUKTEN av denna handling förbli smord/messiansk/kristen eftersom vi fortfarande lever i en värld där korruptionens krafter verkar. Att en sak ska FÖRBLI smord är bara möjligt efter dödens besegrande, kroppens uppståndelse och skapelsens/materiens förvandling.

Så: nej, det finns inte kristen musik. Men det går att musicera kristet.
/Jonas Lundström

8:38 AM  
Blogger joelh said...

jonas: jag tror verkligen att du har en poäng! (men då är kristen alltså ett verb!) Kristna gör (eller försöker göra) kristna saker. Eller: man gör det man "som kristen". Det är eg ett bättre sätt att säga det på.

1:25 PM  
Blogger Joachim Elsander said...

Joel: Tack för ditt svar, jag ska tänka på det. Jag är ju ganska så icke hierarkisk av mig så det är inte säkert att jag håller med dig helt. Men du skriver så bra så jag måste ta mig en rejäl funderare. Som den amatör teolog jag är ;-)

3:46 PM  
Anonymous Anonymous said...

Tack för dina svar och vidare reflexioner Joel. Jag menar för övrigt att det kristna är det sant mänskliga, inte någonting som läggs på. Att följa Jesus är att leva som efterföljare till den sanna människan...//

4:49 PM  
Blogger David Åhlén said...

Som artist och kristen så vill jag säga mitt amen till inlägget (det hade jag inte gjort för några år sedan;) tack joel för en bra reflektion.

8:07 AM  
Blogger David Åhlén said...

och det går knappast att jämföra rörmokeri med musik. rörmokeri är ett kneg och musik är den ädlaste konstformen;)

8:09 AM  
Blogger joelh said...

David: du har en poäng i det, jag vaknade själv i morse med den slutsatsen på läpparna! Det går inte rakt av att jämföra rörmockeri (dvs. hantverk) med konst. Det gemensamma är att båda sysslorna bör man göra "som kristen," dock är skillnaden att musik & konst vill förmedla något - ett budskap, en världsbild, etc. - vilket inte kan sägas om ett hantverk som rörmockeri. Det är alltså inte helt samma sak.

3:52 PM  
Anonymous Anonymous said...

Joel: JAg uppskattar din tillämpning av Dionysios dubbla skapelsetanke: emanationen och creatio ex nihilo (:! Själv har jag oxå funderat en del på Grundtvigs uttalande och håller helt med dig i din förkastelse!

Jonas: Finns det inte en risk med att sätta den kristna handlingen kontra den korrumperade verkligheten? Är inte detta ett spår av en romantisk/kristen syn på på skapande och andlighet där inspirationen är heligare än "reception"? Tar vi inte för liten hänsyn till den kontext där det skapade landar? Dvs en ateistisk konstnärs verk kan få ett värde för efterföljelsen om den tolkas med den kristna traditionens (eller gemenskapens)grammatik? //Peter

1:39 PM  
Anonymous Anonymous said...

Peter. Allt är relativt. Skapelsen är korrupt bara om den jämförs med Guds vision och vad Gud gjort i Messias. Yoder har sagt någonstans något i stil med att världen inte har något egen ontologisk dignitet. Världen/systemet/kosmos är en kategori som konstrueras som en del av Jesus-storyn. För grekerna var "kosmos" vad jag förstår ett positivt laddat ord som kunde betyda "ordning" och "prydnad". Jag är inte så säker på att dom hade fel, det finns verkligen skönhet, godhet och sanning även i den korrumperade världen. Intighet vore ännu värre. Men den nya skapelsen strålar ännu klarare och gör grekernas kosmos till dom Jesus-troendes "världen".
Typ så?
/Jonas

8:26 PM  
Anonymous Anonymous said...

Ja, frågan har ju kommit upp några gånger i historien :)

Kan musik vara kristen? Någon kan svara: ja, eftersom all musik är av Gud. Det innebär isåfall att musik även komponerad av en icke-kristen, är kristen.

Någon annan kan svara: ja, all musik som har en kristen upphovsman. Det innebär isåfall att en väldig massa musik som kyrkan använder - bl a psaltarpsalmerna - inte är kristen. Det låser också fast musiken vid upphovsmannens intentioner vid komponerandet. En omvänd kristen skriver då inte kristen musik förrän han/hon börjar betrakta sig själv som kristen. Det kräver också att vi bestämmer vad "kristen" en gång för alla betyder. Man kan till exempel tänka sig en upphovsman som medvetet ljuger och kallar sig kristen.

Ett tredje svar är att musik som ingår i en kristen kulturell kontext kan sägas vara kristen. Här börjar vi närma oss nutida akademiska förhållningssätt till musiken. Frikyrkogospel och psaltarpsalmer och liturgisk musik och Bachmässor förknippas med och existerar i kristna sammanhang och bär därför kristna konnotationer. Det betyder att själva musiken inte är någonting i sig själv, utan bär eller är laddad med konnotationer. Hur betraktar vi "Du måste finnas" ur Kristina från Dufvemåla på en begravning, till exempel? Sången är skriven av en ateist men handlar om Kristinas tro på Gud.

Definitioner används ofta som ett sätt att säga vad någonting inte är. Använder man etiketter som "kristen musik" så måste man i konsekvens mena att det också finns musik som inte är kristen. Man kan tänka sig att man i andra länder med ett annat perspektiv på västerlandet här skulle räkna in musik som inte vi själva anser som kristen. Termen är kontextbunden i sig.

Kyrkomusiken var i tusen år uteslutande vokal eftersom man ansåg att endast det instrument som kan bära en text kan vara gudomlig. Njöt man för mycket av musiken ansågs den vara världslig. Kyrkan har en lång histora av att försöka stävja utveckling så att musiken inte blev för vacker eller för särpräglad - makten behöver konformitet för att kunna behålla kontrollen (se bara på McDonald's). Enbart taktarter i tredelad form tilläts (6/8, 3/4) eftersom man kopplade metern till heliga symmetrier som alluderar på sfärernas harmoni i treenigheten. Dessa enkla femtonsskalor som fortfarande sjungs varje vecka i kyrkan (dock nu satta i bundna rytmer) har påverkat hela vår västerländska musikkultur. Skalor, fraser, melodilinjer, taktarter, kadenser, senare stämföring och harmonik, allt kan finna sitt frö här. Inte så att den kristna kyrkan uppfann musiken. Den togs från tempelsången i synagogorna, den judiske kantorn, grekisk-romersk och säkert arabisk kultur. Den omskapades i växelverkan med folkets profana sång på folkspråken och dansmusik, ballader och högreståndsmusik vid hoven.

Som troende säger jag: all musik är av Gud. Jag tror att den är en avglans av Gud, ett sätt vi har att försöka beskriva erfarenheter av det heliga.

Men som musikvetare gäller det att förhålla sig till musiken med de humanistiska vetenskapsmetoderna, och betrakta musiken i sin specifika kultursituation. Musikforskning skiljer sig i det avseendet inte från de andra humanvetenskaperna, historia, teologi, samhällsvetenskap. Det har ju vad jag förstår tillfört förståelsen för Jesus enormt att liberalteologin började betrakta honom som en judisk man i den tradition han var satt i.

2:08 AM  
Blogger joelh said...

anonymous (musikvetare): bra att du lyfter fram kontextens formativa styrka; så fungerar det onekligen i praktiken.

Men när du säger "all musik är en avglans av Gud" blir jag ändå tveksam. Innefattar det nazismens kampsånger och marscher också? Jag tror konsten har en riktning, och i den meningen den strävar efter skönhet och försöker "koppla upp sig" mot det himmelska kan man tala om musiken som kristen. Men man kan också hämta sin inspiration från andra källor. Förmågan att skapa är en gudagåva, men allt skapande är inte gott.

Intressant exposé över kyrkomusikens historia. det där med takterna var spännande. Man kan se det som ett - visserligen tveksamt - försök att finna regler och mönster för vad som kan räknas som kristen instrumentalmusik. Ett uttryck för en medvetenhet om att inget - inte ens vilka takter man väljer - är neutralt. Idag är vi väl snarare i andra diken: anything goes, och formen har inget med innehållet att göra.

Jag inser att den bredd jag ger termen "kristen" ("skönhet") riskerar att urvattna den helt. Men jag tror att det för kristna är viktigt att inse att de inte bara är kristna på söndgar, utan även när det t.ex. skriver musik. Termen är inte exklusiv, men man kan säga att det som är en möjlighet för alla (generellt, men i detta fall: att skapa skönhet) är en skyldighet för oss.

5:05 AM  
Anonymous Anonymous said...

Jag ser den medeltida kyrkans försök att låsa gudomlighet till en viss form snarare som något som missar målet. Uppenbarligen lyckades de heller inte - musiken utvecklades, trots alla deras försök att 'bevara det ursprungliga'. Finns ingen anledning av oss idag att låsa våra samtida uttryck vid vad som råkar vara den formativa gestaltningen heller, som jag ser det. Dvs vad som är kristen musik - musik i en kristen kontext - blir en tolknings/argumentationsfråga.

Nazistmarscherna osv blir därför heller inte fascistoid i sig. Det är en stämpel (ibland alltför belastande för att musiken ska kunna fungera i några andra kontexter) som klistras på den. Men själva tonerna är inte i sig själva nazistiska. Jämför tonspråket med verbalspråket - vi kan använda bokstäver att skriva allt från Kärlekens lov till Mein Kampf med. Gud har givit oss redskapen. Vi beslutar hur vi ska använda dem.

Precis som ord kan vara belastade med konnotationer kan alltså musik vara det. Man kan behöva reclaima dem. Den israeliske dirigenten Daniel Barenbaum har ju t ex sin fredsorkester med både judiska och palestinska medlemmar, och de framförde nyligen Wagner i Israel. Wagner är ett känt exempel på hur musik används - själv verkade han ju på mitten av 1850-talet - där musiken blivit så politiskt laddad att den kan anses som en kränkning; en symbol liksom en flagga, eller ett kors.

4:19 PM  
Anonymous Anonymous said...

Det jag menar är, i korthet: kultur är kultur. Det är dess styrka och inte dess svaghet att den inte går att mäta enligt kvantitativa modeller. Det retar såna som regeringen och konsthatare som inte förstår att just det som de tycker verkar onyttigt, ovetenskapligt och 'flummigt' i själva verket är det som gör oss till människor: förmågan att berätta en historia.

4:27 PM  
Blogger joelh said...

Men det är ju just det jag menar: att kultur och skapande alltid handlar om att berätta en historia, eller måla upp en värld, och att det aldrig kan vara ett neutralt projekt.

11:27 PM  
Anonymous Anonymous said...

Men det sitter inte fast i det formativa uttrycket utan är föränderligt, menar jag. Typ fisken är en symbol för Kristus men inte alla fiskar alltid, utan bara när man använder den som det. Det finns kristen musik men bara för att vi har tillskrivit den en massa egenskaper och använder den i vissa sammanhang och använder vissa musikaliska koder för att signalera kristenhet med den, osv osv osv. Det är här samtalet om kristen musik alltid går snett eftersom man har så svårt att distansera sig från sin egen erfarenhet. Att det subjektiva blir till neutral sanning, för att följa terminologin i ditt senaste inlägg. Vad du menar har jag ingen tanke om, jag svarade liksom allmänt.

12:13 PM  
Blogger joelh said...

jo, det har du absolut rätt i! texter (i vid mening) förändras av kontexter. (och texten vet också mer än sin författare. Profeterade Vergilius om Kristus? Vem är "författaren" till den "profetian" - vergilius, den tidiga kyrkans teologer, eller Någon Annan)

4:23 AM  
Anonymous Anonymous said...

Väldigt spännande att läsa inläggen. Följer tråden med spänning, samtidigt som det infinner sig en viss trötthet. En trötthet på att vi behöver tycka saker och ting (inkl mig själv).

Jag är själv citerad (jag är delaktig i IKONs panel) och funderar otroligt mycket på dessa frågor i mitt arbete med att arrangera en "kristen" festival. Ibland är det så lätt att sätta en kristen label på ett band, en konstnär, en designer. Ibland inte...

Jag tycker fortfarande att det är svårt att svara ja eller nej på frågan om det finns just kristen musik. Med det menas inte att det är ett problem med "kristen" utan mer att Gud talar på så många olika sätt. Jag blir nära Gud genom natur, musik, människor som är skapade av Gud. Sedan om naturen finns vid ett kloster eller i "dåligt" område spelar ingen roll. Kanske att jag är enkelspårig men finner inte att frågan är så enkel

Joelh: Du skriver "Men detta sätt att resonera är ett uttryck för brist på dålig kristen fantasi"
Jag förstår att du menar att våra citat tyder på dålig kristen fantasi (även om citat visar på det motsatta;)), vilket jag inte håller med om.

Men jag tar med mig dina tankar och funderar vidare....
TACK!

4:26 PM  
Anonymous Anonymous said...

Ska väl tillägga en kommentar på mitt inlägg om "tröttheten på att tycka saker och ting". Jag menar framför allt via internet på bloggar, paneler, facebook mm. Det är som att vi ständigt ska ha svar på allt och veta exakt vad vi tänker och tycker hela tiden.

Jag finner en stress över detta och att vi fastnar i att fundera istället för att göra!

Jag längtar efter mer av Jesus i allt som vi gör och då får det gärna heta "kristet" eller inte. Bara vi faktiskt lever som efterföljare till Jesus Kristus.

4:31 PM  
Anonymous Anonymous said...

Hej! Jaha, kommentar på gammalt inlägg... Det är kanske inte så artigt. Kommer du ihåg Gavin Bryar's stycke "Jesus' blood never failed me yet"? Inspelningen av den gamle uteliggaren? Jag har ett klipp och en länk till en kort artikel här: http://chayiguan.wordpress.com/2009/01/18/underligt-men-rorande-pa-you-tube/

1:43 AM  
Blogger joelh said...

Elin:
beklagar, har helt missat dina kommentarer! Roligt att du läst och funderat. jag funderar själv vidare på det. Min fru håller inte alls med mig, så frågan är ständigt levande - och inte lätt.

bokmalin: tack för länken!

4:09 AM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home