Kyrkan ska inte lära folk tänka kritiskt
Idag publicerade Dagen andra delen av serien om den stora kyrkflykten, denna gång med fokus på 80- och 90-talisterna. I både artikeln och kommentarerna på artikelförfattare Jaktlunds blogg talas om behovet av att tänka själv, bilda sig en egen uppfattning, och att tänka kritiskt.
Jag är dock inte övertygad om att det är kyrkans uppgift att lära folk att tänka kritiskt. Jag är medveten om att det är riskabelt och problematiskt att påstå något sådant - inte minst kan det framstå som naivt och verklighetsfrämmande, en lyx-åsikt som en akademiker kan kosta på sig, men som inte funkar för en tonåring i församlingsvardagen - men låt mig ändå försöka förklara hur jag tror detta hänger ihop.
Kyrkans uppgift är att förklara kyrkans tro, att lära församlingsmedlemmarna att se världen så som den faktiskt är: en värld skapad av Gud och återlöst av Jesus Kristus. Att vara en del av kyrkan är att socialiseras in i detta sätt att se världen, vilket sker genom predikan, bibelstudier, konfirmation, gudstjänstfirande, etc.. Kyrkan lär folk att tro, inte att ifrågasätta sin tro.
Kanske har jag nu upprört några men låt mig fortsätta, så kanske det ändrar sig!
Problemet i våra frikyrkliga sammanhang är inte främst bristen på kritiskt tänkande, utan idén att det är den enskilda individens uppgift att tro på allt kyrkan lär. Kravet att den enskildes tro är helt i samklang med kyrkans tro leder till stress, ångest och en känsla av att ens tro är otillräcklig. Särskilt när detta åläggs ungdomar, som ju inte alls haft någon särskild lång tid på sig att växa in i tron, som inte fått öva sig i att se världen som Guds värld. Då kommer i våra sammanhang förslag om att man måste lära sig att "tänka kritiskt" eller "tänka själv" och inte bara låta sig matas av vad kyrkan säger åt en att tro. I en frikyrklig miljö, där kravet på att tro rätt är så starkt (samtidigt som visionen av vad "rätt tro" innebär är rätt snäv) är detta en naturlig och riktig reaktion.
Det grundläggane problemet är protestantismens fundamentala oförmåga att tänka kollektivistiskt, och istället hela tiden leva med kravet på att den enskilde alltid måste bära sin egen tro, frälsning och helgelse. När den egna tron eller helgelsen då inte räcker till, så ber man kyrkan att revidera sina krav och tillåta alternativ, etc. För allting handlar om att jag som person ska leva upp till kraven, kunna ta mig över ribban. Därför ska kyrkan ska sänka ribban om jag inte kommer över den - om min tro och helgelse inte lever upp till kyrkans krav. Det är just detta som liberalteologin gjort: man har sänkt ribban och tagit bort trösklarna.
Men fundamentalisterna tänker precis likadant, även om deras lösning är den motsatta. Också de kräver att varja individ kommer över ribban och en lever upp till kraven. Men tvärtom istället för att sänka ribban pressar de varje enskild över den. Varje medlem måste ha en tro utan tvivel och ett liv utan brister. Det är just detta krav - som ofta är implicit - som många ungdomar i frikyrkan upplevt, och som nu leder till önskemål om att man ska "sänka ribban," tillåta folk att tänka själva, tänka kritiskt, etc. Som sagt: det är en helt rimlig reaktion.
Men om vi lärde oss att tänka mer kollektivt, och insåg att det inte är så farligt om jag inte lever upp till kyrkans högt ställda ideal, då skulle vi slippa välja en av dessa (dåliga) utvägar. Vi måste i vår perfektionistiska kultur lära oss att leva med glappet, skillnaden mellan mitt liv och kyrkans ideal, och inse att det inte är så farligt att inte räcka till. Att frälsning är något vi övar oss i, och något som får ta tid. Att jag inte behöver försöka tro allt på en gång, eller leva ett fläckfritt liv, utan att det är något jag får lära mig i kyrkans gemenskap. Att det finns ett glapp i tillvaron, ett glapp mellan mitt liv och det fulla kristna livet, och att det är som det ska.
Jag är dock inte övertygad om att det är kyrkans uppgift att lära folk att tänka kritiskt. Jag är medveten om att det är riskabelt och problematiskt att påstå något sådant - inte minst kan det framstå som naivt och verklighetsfrämmande, en lyx-åsikt som en akademiker kan kosta på sig, men som inte funkar för en tonåring i församlingsvardagen - men låt mig ändå försöka förklara hur jag tror detta hänger ihop.
Kyrkans uppgift är att förklara kyrkans tro, att lära församlingsmedlemmarna att se världen så som den faktiskt är: en värld skapad av Gud och återlöst av Jesus Kristus. Att vara en del av kyrkan är att socialiseras in i detta sätt att se världen, vilket sker genom predikan, bibelstudier, konfirmation, gudstjänstfirande, etc.. Kyrkan lär folk att tro, inte att ifrågasätta sin tro.
Kanske har jag nu upprört några men låt mig fortsätta, så kanske det ändrar sig!
Problemet i våra frikyrkliga sammanhang är inte främst bristen på kritiskt tänkande, utan idén att det är den enskilda individens uppgift att tro på allt kyrkan lär. Kravet att den enskildes tro är helt i samklang med kyrkans tro leder till stress, ångest och en känsla av att ens tro är otillräcklig. Särskilt när detta åläggs ungdomar, som ju inte alls haft någon särskild lång tid på sig att växa in i tron, som inte fått öva sig i att se världen som Guds värld. Då kommer i våra sammanhang förslag om att man måste lära sig att "tänka kritiskt" eller "tänka själv" och inte bara låta sig matas av vad kyrkan säger åt en att tro. I en frikyrklig miljö, där kravet på att tro rätt är så starkt (samtidigt som visionen av vad "rätt tro" innebär är rätt snäv) är detta en naturlig och riktig reaktion.
Det grundläggane problemet är protestantismens fundamentala oförmåga att tänka kollektivistiskt, och istället hela tiden leva med kravet på att den enskilde alltid måste bära sin egen tro, frälsning och helgelse. När den egna tron eller helgelsen då inte räcker till, så ber man kyrkan att revidera sina krav och tillåta alternativ, etc. För allting handlar om att jag som person ska leva upp till kraven, kunna ta mig över ribban. Därför ska kyrkan ska sänka ribban om jag inte kommer över den - om min tro och helgelse inte lever upp till kyrkans krav. Det är just detta som liberalteologin gjort: man har sänkt ribban och tagit bort trösklarna.
Men fundamentalisterna tänker precis likadant, även om deras lösning är den motsatta. Också de kräver att varja individ kommer över ribban och en lever upp till kraven. Men tvärtom istället för att sänka ribban pressar de varje enskild över den. Varje medlem måste ha en tro utan tvivel och ett liv utan brister. Det är just detta krav - som ofta är implicit - som många ungdomar i frikyrkan upplevt, och som nu leder till önskemål om att man ska "sänka ribban," tillåta folk att tänka själva, tänka kritiskt, etc. Som sagt: det är en helt rimlig reaktion.
Men om vi lärde oss att tänka mer kollektivt, och insåg att det inte är så farligt om jag inte lever upp till kyrkans högt ställda ideal, då skulle vi slippa välja en av dessa (dåliga) utvägar. Vi måste i vår perfektionistiska kultur lära oss att leva med glappet, skillnaden mellan mitt liv och kyrkans ideal, och inse att det inte är så farligt att inte räcka till. Att frälsning är något vi övar oss i, och något som får ta tid. Att jag inte behöver försöka tro allt på en gång, eller leva ett fläckfritt liv, utan att det är något jag får lära mig i kyrkans gemenskap. Att det finns ett glapp i tillvaron, ett glapp mellan mitt liv och det fulla kristna livet, och att det är som det ska.
posted by joelh at
4:17 PM
28 Comments:
Mycket bra skrivet! Jag är själv fascinerad av Emerging Church och dess idéer. Kan det vara så att det är ungefär dessa tankar som du skriver om som genomsyrar det samtalet? Det verkar vara en väldigt vanlig orsak att människor söker sig bort från frikyrkorna, just dessa högt ställda krav och många verkar finna den ro de söker i EC. Har du som betydligt mer påläst inom teologin några tankar kring det?
emergin church är en intressant rörelse, nån gång tror jag att jag kallade den "en rörelse för brända frikyrkofolk" :) Det finns väldigt mycket bra där, och man har flera vettiga profiler (förkunnare, författare) knutna till sig. Jag är ingen expert, men tycker att det finns lite problem med bristen på ecklesiologi, dvs. tänk kring kyrka. Fokuseringen är i hög grad på den egna lilla gemenskapen, och möjligen andra som man har kompisar eller kontakter i, och det finns en ganska svag känsla av samhörighet med hela Kristi kropp, framför allt genom historien. Bristen på samfunds- eller kyrkokoppling gör också att varje gemenskap helt styr sig själv och inte underordnar sig någon, vilket kan vara problematiskt. Men som sagt: det finns mycket som är bra där också!
Intressant. Men jag får intrycket att den där ribbmetaforen får stå för lite mer än vad den kan bära.
Om ribban står för det radikala kravet på omvändelse och tro och efterföljelse, så håller jag med dig. Ribban ska inte sänkas bara för att det är svårt att ta sig över den. I stället får vi stå ut med att vi behöver växa i tron och helgelsen.
Men att lära sig tänka kritiskt tycker jag hör just till att växa i tron och inte till att sänka ribban. För det finns ju inte bara _ett_ sätt att vara kristen, inte bara en rätt teologi eller en rätt kristen etik.
Om jag växer upp i en församling där det är synd att dansa och en kristen plikt att göra lumpen, har jag då sänkt ribban om jag kommer fram till att jag kan dansa och vapenvägra och ändå vara en lärjunge? Eller om min församling lär kreationism men jag kommer fram till en annan bibelsyn som är förenlig med naturvetenskaplig forskning, har jag då sänkt ribban?
När ribban står för teologi eller fromhetstradition eller vissa ståndpunkter, då blir det alldeles för endimensionellt att ordna in dem på skalan hög eller låg ribba. Att kritiskt tänkande och "liberal" teologi skulle vara det samma som "låg ribba" tycker jag blir ganska knasigt. Men det kanske inte var riktigt så du menade?
klockrent Joel.
frid David Å
från NYT kolumnist David Brooks:
A few years ago, a faculty committee at Harvard produced a report on the purpose of education. “The aim of a liberal education” the report declared, “is to unsettle presumptions, to defamiliarize the familiar, to reveal what is going on beneath and behind appearances, to disorient young people and to help them to find ways to reorient themselves.”
The report implied an entire way of living. Individuals should learn to think for themselves. They should be skeptical of pre-existing arrangements. They should break free from the way they were raised, examine life from the outside and discover their own values.
This approach is deeply consistent with the individualism of modern culture, with its emphasis on personal inquiry, personal self-discovery and personal happiness. But there is another, older way of living, and it was discussed in a neglected book that came out last summer called “On Thinking Institutionally” by the political scientist Hugh Heclo.
In this way of living, to borrow an old phrase, we are not defined by what we ask of life. We are defined by what life asks of us. As we go through life, we travel through institutions — first family and school, then the institutions of a profession or a craft.
Each of these institutions comes with certain rules and obligations that tell us how to do what we’re supposed to do. Journalism imposes habits that help reporters keep a mental distance from those they cover. Scientists have obligations to the community of researchers. In the process of absorbing the rules of the institutions we inhabit, we become who we are.
New generations don’t invent institutional practices. These practices are passed down and evolve. So the institutionalist has a deep reverence for those who came before and built up the rules that he has temporarily taken delivery of. “In taking delivery,” Heclo writes, “institutionalists see themselves as debtors who owe something, not creditors to whom something is owed.”
The rules of a profession or an institution are not like traffic regulations. They are deeply woven into the identity of the people who practice them. A teacher’s relationship to the craft of teaching, an athlete’s relationship to her sport, a farmer’s relation to her land is not an individual choice that can be easily reversed when psychic losses exceed psychic profits. Her social function defines who she is. The connection is more like a covenant. There will be many long periods when you put more into your institutions than you get out.
In 2005, Ryne Sandberg was inducted into the baseball Hall of Fame. Heclo cites his speech as an example of how people talk when they are defined by their devotion to an institution:
“I was in awe every time I walked onto the field. That’s respect. I was taught you never, ever disrespect your opponents or your teammates or your organization or your manager and never, ever your uniform. You make a great play, act like you’ve done it before; get a big hit, look for the third base coach and get ready to run the bases.”
Sandberg motioned to those inducted before him, “These guys sitting up here did not pave the way for the rest of us so that players could swing for the fences every time up and forget how to move a runner over to third. It’s disrespectful to them, to you and to the game of baseball that we all played growing up.
“Respect. A lot of people say this honor validates my career, but I didn’t work hard for validation. I didn’t play the game right because I saw a reward at the end of the tunnel. I played it right because that’s what you’re supposed to do, play it right and with respect ... . If this validates anything, it’s that guys who taught me the game ... did what they were supposed to do, and I did what I was supposed to do.”
I thought it worth devoting a column to institutional thinking because I try to keep a list of the people in public life I admire most. Invariably, the people who make that list have subjugated themselves to their profession, social function or institution.
Second, institutional thinking is eroding. Faith in all institutions, including charities, has declined precipitously over the past generation, not only in the U.S. but around the world. Lack of institutional awareness has bred cynicism and undermined habits of behavior. Bankers, for example, used to have a code that made them a bit stodgy and which held them up for ridicule in movies like “Mary Poppins.” But the banker’s code has eroded, and the result was not liberation but self-destruction.
Institutions do all the things that are supposed to be bad. They impede personal exploration. They enforce conformity.
But they often save us from our weaknesses and give meaning to life.
Det är politisk retorik att föregå sina kritiker och tillochmed ge dem ett samlingsnamn innan man ens vet vilka de (jag t ex är förvisso icke liberal) men knappast akademisk. Sen undrar jag så smått hur man tänker kollektivt. Annat än som överförd bild för en specifik formalistisk likriktning.
This comment has been removed by the author.
This comment has been removed by the author.
"Kravet att den enskildes tro är helt i samklang med kyrkans tro leder till stress, ångest och en känsla av att ens tro är otillräcklig."
Men är inte sådant här en konsekvens av allt för dåliga (sekualiserade?) doktriner? Folk kan ju inte ens skilja mellan lagiskhet och evangelium i dag.
Ta Paul Washer f.ex : http://se.youtube.com/watch?v=ZBiVNpZ4E1g här predikar han till barn och unga- en form av radikalism vi inte har skådat i Sverige på år och dag! - Men till trotts för att det är extremt radikalt så predikar han sunda doktriner, vilket gör (tror jag) att man inte upplever att ens egen tro inte skulle vara tillräcklig- utan att man sträcker sig mot Korset och Jesus istället. Precis som våran fäder, läs nån bok av exempel T.B. Barratt så är det ju extremt radikalt- men jag har inte läst nån som har klarat av att beskriva den Korsfäste mer klart och levande än honom- och det gör ju att precis såsom med Paul Washer- så sträcker man sig mot Jesus istället för att stirra sig blind på sin egen navel.
Tycker du har rätt kring kritisk tänkande. Den kristna ska ju vara kritisk utifrån Bibeln- inte sin egen logiska förmåga.
Fint inlägg!
Nämen, vad trevligt katolskt detta lät (både katolskt och Katolskt). Heja!
Maja: jag beklagar att jag uttryckt mig klumpigt! jag menar inte att du, eller någon som uttalar sig i artikeln, är liberala! (well, inte mer än jag är liberal, i alla fall.) Jag menade det i skämtsam ton, och hade helt andra personer i åtanke. Men jag inser att som det står nu är den association du gör helt självklar - därför har jag tagit bort den meningen.
Dem jag hade i åtanke var snarare de som motsätter sig mot första delen av stycket: "Att vara en del av kyrkan är att socialiseras in i att se världen som skapad av Gud och återlöst av Kristus."
Sen hoppas jag att du ser att jag säger att reaktionen att kräva utrymme för kritiskt tänkande är helt naturligt och riktig utifrån den individualism som präglar den protestantiska kristendomen, inklusive frikyrkan. Den kyrka jag talar om ser helt annorlunda ut än frikyrkan. Den innehåller för det första inte samma sociologiska press att konformera exakt efter en smal vision av hur det kristna livet ser ut - något som personerna som intervjuas i artikeln också helt riktigt kritiserar. Jag menar att det är denna sociala press på individen som ger upphov till kraven på att rymma kritiskt tänkande i kyrkan, men att kritiskt tänkande bara är att sätta "plåster på såren." Det är pressen på individen och den smala visionen av vad kristen tro och vad ett kristet liv är som är roten av problemet.
Förlåt för min otydlighet och min olyckliga formulering.
hapax: din fråga är bra och kräver en egen bloggpost. jag känner att jag måste klargöra en del saker. hoppas det är ok att jag svarar så. då får gärna kommentera där.
maja (igen): det gäller din andra fråga också.
Väldigt bra skrivet. Jag har personligen haft en mycket svår ungdomstid just på grund av predikningar som i stort sett bara predikar helgelse, omvändelse, överlåtelse och så vidare.
Där rättfärdighetsmedvetandet är så starkt bundet till att leva "biblisk" att det bara resulterat i ångest, depressioner och till och med självmordsförsök.
Hade jag fått den andra biten nåden, kärleken och friheten i kristus istället från talarstolen hade jag varit en annan människa. Detta är särskilt viktigt om man är ung och vill vara brinnande för Gud. Och som i mitt fall har ett ganska brutet förflutet.
Jag tackar Gud att jag överlevde den tiden på Livets Ord. Och att han visade mig vem han var i kärlek och nåd.
Hade jag förstått att det var en vandring och inte en prestation så tror jag att jag snabbare hade kommit dit där jag är nu.
David: tack för dina ord. Jag påminns ofta av en rad ur en dikt av Tomas Tranströmer när jag tänker på gamla tiders ungdomsmöten: "Vad jag avskyr uttrycket 'till 100 procent.'" Ja, jösses, vad jag avskyr det! Önskar dig allt gott!
Fastnade särskilt för sista stycket. Det finns ett glapp, "the now-and-not-yet", som känns besvärande. Men som vi får leva med. Det blir problem om man t ex överlåter sig till 100% stup i kvarten utan att förstå att dessa 100% är en FRUKT av ett liv tillsammans med Jesus, inte något man kan få fram genom ett radikalt beslut. Tycker Dallas Willard och Richard Foster tar upp detta bra. Mycken smärta och uppgivenhet kan undvikas på detta sätt.
Joel,
kul att du kommenterar. Nu vet jag inte riktigt vem du syftar på. Men jag håller med dig om att kyrkans uppgift inte är att tänka kritiskt. Det kan ju tänkas att det har filtrerats det som sas. Det är ju skillnad på att ställa frågor och att lära folk att tänka kritiskt.
Men visst måste vi tillåta frågor som bryts mot kyrkans hållningar? Vi lär varandra tänka kristet! För visst tänker du kritiskt omkring frikyrkan till exempel, men det kanske inte är kyrkan?!?
allt gott
Fredrik Wenell
Glöm min tidigare kommentar....jag reagerade mot fel artikel....trodde det var mot den artikeln jag medverkade i....kände mig alltså påhoppad. Och förstod inte vad vi sagt som var fel eftersom jag hade en helt annan bild av samtalet än det som du återgav. ledsen.
Men låt mig ändå förtydliga och fråga. Som frikyrkliga är det ju mycket former som är flyktiga och mycket föränderliga. Form och innehåll hänger ju självklart ihop? Dvs. vi lär det vi lever. Så mot vad kan vi vara kritiska och vad skall vi ta över? Den ekvationen är inte helt lätt. Det är skillnad om man lär att liturgin är den himmelska liturgin.
ledsen för min (över)reaktion.
fredrik,
denna min text är kanske något för förenklande, och måste kanske egentligen läsas tillsammans med "Om att tänka kritiskt" (även om den är otillbörligt lång för att vara en bloggpost!) Kyrkan ska absolut tillåta funderingar och ifrågasättanden, även om dess främsta uppgift är att lära folk tänka kristet - inte kritiskt. Ja, det kanske hade varit en bättre rubrik: "Kyrkan ska lära folk att tänka kristet". Och att tänka kristet är att tänka tillsammans med kristna. Vad man ska ta emot och vad man ska vara kritisk mot går inte aldrig att svara på abstrakt eller med säkerhet. Det måste förhandlas om i de givna kontexterna (ungefär som Rubenson gör i sin artikel om äktenskapet i NOD).
Jag tycker att ingen behöver tänka ifall man bara lyssnar på mig. Spännande tanke Joel!
vanligaradikaler.wordpress.com
gf: tänka ska man, det gäller bara att fundera över vilka man tänker tillsammans med! och att "tänka kritiskt" har ofta i vårat samhälle kommit att associeras med att tänka tillsammans med ideologier som inte är kristna.
Jag förstår vad du menar och jag håller med. Det är så spännande hur paradoxalt hela vårt samhälle är. Vi blir skolade att tänka kritiskt men bara när det handlar om trosfrågor. Man får inte ifrågasätta den heliga evolutionen, däremot skall all form av konfessionalism granskas, privatiseras och i bästa fall marginaliseras.
Jag hade önskat att gemene svensk var lika kritisk som vi kristna har blivit tvingade till att vara. Mediedrevet ska vi inte tala om. Jag har bara stött på en någorlunda nyanserad mediepersonlighet (ur mitt perspektiv givetvis) och det är Thomas från United minds. Hans är nyanserad även om jag inte sympatiserar med honom.
Fortsätt gärna provocera och förändra! :)
Mycket viktigt det du skriver. Sarkilt i fraga om trosfragor tror jag manga manniskor far illa, da de tror att "innan jag kan tro pa detta, acceptera det, sa maste jag forst forstatt allt, last det i Bibeln, hort argument for och emot etc etc". Det leder till frustration och splittring - bade splittring inom personen, och mellan manniskor i forsamlingen. Som Fr. Gabriel i Heliga Treenighetens kloster utanfor Boras sade till mig (nja, jag skapar en mening ur flera meningar som jag ej minns exakt):
Svarforstadda dogmer kan du tro pa, aven om det ar svart och du egentligen inte kan tro pa det - Kyrkans tro bar din tro: pa samma satt som Kyrkans tro bar spadbarnet till dopet.
Luther sa ju en spännande grej ang bibelns auktoritet. "När jag möter en svår vers så lyfter jag på hatten och går vidare" men måste våga tro, men också att kunna omvärdera. Jag tror att det viktigaste är relationen till Jesus Kristus. Allt annat måste göras i ljuset av varje individs relation till sin skapare och frälsare.
Man måste tror innan man granskar. Annars har man inget att falla tillbaka på. Dock så är det viktigt att ifrågasätta dogmer och doktriner, men det kan aldrig göras av någon som inte själv är troende.
Jag läste artiklarna med stort intresse - hade tänkt blogga om dem, men har inte hunnit p.g.a. vissa inomkatolska laviner på sistone... ;-)
Det du beskriver påminner om det katolska läget på flera sätt.
Dels den kollektiva kontinentala synen (mindre representerad i Sverige) - där individens misslyckanden inte spelar någon större roll, och där ribban har blivit låg - eller där den är medelhög - men ingen egentligen förväntas nå över den (ytterst förenklat).
Och den svenska katolska perfektionismen med ribban lagd på hög nivå - vilket påminner om frikyrkornas problem. Där trycket på individen blir enormt. Där reglerna styr - och i värsta fall kväver livet och tänkandet. Där tron tar sig uttryck i lagiskhet - och trospolisverksamhet.
Så enbart kollektivism (det katolska kännetecknet) räcker inte för att avhjälpa situationen...
Det måste till en reduktion av perfektionism också.
Och så behöver man tillföra en stor dos barmhärtighet.
Och röra om.
therese: tack för dina reflektioner!
Ditt resonemang verkar kanske endast hålla om man utgår ifrån att kyrkan redan är färdig med sin förståelse av Gud, men jag upplever att kyrkan utvecklas faktiskt just pga kritiskt tänkande bland kristna. Tänk om kyrkan hamnade i en slutsats att våldsamma korståg vore en bra idé, och att den samtidigt inte uppmanade till kritiskt tänkande. Hur skulle det bli då? Ja, det vet vi ju redan egentligen.
Mycke bra skrivet Joel... reagerade först på överskriften var faktiskt därför jag började läsa men sen förstod jag vad du menade... Är ju skillnad på kristiskt tänkande och "att pröva allt". klart att kyrkan ska stå för sin tro, kruxet är som sagt att inte stänga ute människor som "inte är färdiga"... minns ett ungdomsmöte när jag var typ sexton där evangelisten talade om överlåtelse och slängde ur sig "och är du inte beredd o ge allt för Jesus vill Jesus inte ha med dig att göra"... tog ganska hårt på en förvirrad tonåring. Tog flera år o komma över det där...
Jim: i en mening blir kyrkan aldrig färdig med sin tro, Sanningen är alltid större. Men det måste vara en utveckling i kontinuitet med den sanning man redan lärt känna (annars vore ju den falsk!) Problemet med korstågen var ju att de var innovationer som avvek från kyrkans tradition. Man missförstod sig själv, så att säga.
samuel: du sammanfattar bra! tack för det!
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home