Levande charader

Stefan Swärds kritik av NOD har väckt uppmärksamhet, och nu senast kommenterar Håkan Arenius problematiken i att Swärd är styrelseordförande (tänk biskop, eller?) för EFK, men ibland tycks vilja se den rollen som skild från hans roll som bloggare. (Se också Emanuel Karlstens kommentar).

Det är inte först gången en kyrkoledare krävt att ibland få vara "vanlig." När KG Hammar tillträdde som ärkebiskop var det på villkor att han fick ha en "privat sfär" kring sig där han fick reflektera lite "friare" kring trosfrågorna. Bakom så väl Hammars som Swärds inställning ligger en modern ovilja mot roller, och kopplat till det en modern syn på jaget. Mitt "jag" ses som något skilt ifrån mina "roller". Mitt jag är "den jag innerst inne är," och detta är inte nödvändigtvis knutet till mitt arbete eller mina roller. Därför kan Swärd byta roll mellan EFK-ledare, konsult och bloggare och liksom tyckas mena att vi ska hålla i sär dessa tre Stefan Swärd. Som han skriver i sitt svar till Arenius försöker han själv markera "vilken hatt han har på sig" (hatt-metafor istället för roll-metafor, men innebörden är densamma) genom att underteckna insändare med olika titlar. För Swärd är, liksom de flesta av oss, en modern, liberal individualist!

Det finns många problem med detta syn på jaget och rollerna. För det första leder detta abstraherande av jaget lätt till en viss identitetsförvirring också hos oss själva. Vem är jag, egentligen? Vilka egenskaper och preferenser har denna varelse djupt inne i mitt inre? Denna varelse som alltså är "jag", men som trots det är så svår att få grepp om och förstå. Härifrån kommer vår tids sökande efter tecken från "denna person innerst inne" som tydligen bär på sanningen om oss. Saker som drömmar, "freudianska felsägningar" och liknande anses kunna avslöja något om vad vi innerst inne känner. För sanningen om oss ligger djupt därinne, inte i våra kroppar eller våra roller.

För det andra så är detta synsätt en konsekvens av professionaliseringen av arbetet, som är ett av modernitetens främsta kännetecken, men som också det är djupt problematiskt (som Marx påpekade!) Det vill säga: mitt jobb har inte med min själ att göra; det är något jag gör för att få betalt, och sen går jag hem och är den jag egentligen är. Marx kallade detta alienation, och bekymrade sig över att relationen mellan arbetaren och det han producerade bröts i det kapitalistiska samhället. Liksom att relationen mellan arbetaren och arbetsgivaren nu inskränktes till att vara en rent ekonomiskt relation, där man byter pengar mot arbete för att sedan gå var och en till sitt utan att ta ansvar för varandra utöver det.

Nu inställer sig naturligtvis frågan om det är möjligt för kyrkligt anställda att ha den synen på relationen mellan sitt jag och sitt jobb. Är det rimligt att beskriva sitt verkande som pastor, biskop etc. som en roll? Tänk på det sammanhang ordet syftar tillbaka på: teatern. Där är en roll något man klär i sig när man går upp på scen, och sedan klär av sig när man går hem. Eller i Swärds fall när han går upp på en annan scen och spelar en annan roll. Swärds hatt-metafor ger samma resultat: rollen är en yttre sak, i grunden skild från mitt inre, egentliga jag.

Denna syn på arbetet som en roll är problematisk för var och en som vill kalla sig kristen. Men det faktum att kyrkoledare och pastorer tagit till sig detta synsätt (och här är Swärd bara ett exempel på en väldigt, väldigt utbredd trend) visar hur i grunden liberala, moderna och sekulariserade vi som kyrka är idag.