Friday, January 30, 2009

Om kritiskt tänkande

Signaturen "Hapax" ställer mycket rimliga frågor till mitt inlägg nedan, frågor som kräver så mycket utrymme att jag väljer att göra en egen bloggpost av dem. Förhoppningsvis hjälper det till att bringa klarhet i en del andra saker i den texten som kan ha varit otydliga.

Hapax menar att det är en sak att tala om vårt behov av att leva med skillnaden mellan t.ex. min grad av efterföljelse och den Kristi efterföljelse som kyrkan förkunnar. Men det är något helt annat att påstå att man inte ska "tänka kritiskt" i kyrkan över huvud taget. Vad händer då om man är i en korrupt församling eller del av kyrkan, där de t.ex. undervisas att det är synd att dansa, eller att tro på evolutionen. Ska man inte tänka kritiskt då?

Det här är en svår fråga, och den kräver lite tid.

Först måste vi fråga oss: Vad menar vi med kritiskt tänkande? Här menar jag att det är viktigt att se att kritiskt tänkande inte existerar som något abstrakt. Att tänka kritiskt är att jämföra två saker med varandra. Om jag kritiserar det någon säger så gör jag det antingen utifrån kunskap om något annat, eller utifrån att jag har andra ideal för kunskap. Om någon påstår "Jag tror att X är sant för mina föräldrar har sagt det till mig", så kan ett "kritiskt tänkande" ta sig uttryck i repliken "Vad dina föräldrar berättat för dig är inte en legitim grund för kunskap." Kritiskt tänkande fungerar då som en metod där vissa sätt att argumentera accepteras, andra inte. Men kritiskt tänkande är även här att jämföra, även om det handlar om metoden snarare än själva kunskapsinnehållet: en argumentation jämförs med ett annat argumentationsideal.

Alltså är att tänka kritiskt att jämföra det som sägs eller görs med ett annat ideal: en annan kunskap eller en annan metod.

Vad skulle det utifrån detta då innebära att kyrkan lärde människor att tänka kritiskt? Kyrkan kan bara lära ut det den tror på. Den kan inte förväntas lära människor att ifrågasätta den tro kyrkan förkunnar. Så som "tänka kritiskt" ofta används handlar det om att importera ett perspektiv som inte är kyrkans och jämföra kyrkans uppfattningar med det, för att se om dessa håller måttet, och detta tror jag inte är hållbart. Det är inte rimligt att säga, till exempel, "Är denna tro riktig? Hur stämmer förkunnelsen överens med socialdemokraternas partiprogram?" Eller "Hur stämmer detta överens med FN:s deklaration för mänskliga rättigheter?" Detta är inte rimliga kriterier att jämföra med inom kyrkan. Men observera, och jag kommer utveckla det ytterligare senare: det innebär inte att man inte får inspireras av så väl socialdemokraternas partiprogram som FN:s deklaration, men de kan inte ha sista ordet.

Vad kan man då göra om man befinner sig i en korrumperad social kontext? Det vill säga sådana som Hapax beskriver. Till att börja med så måste vi konstatera att det är väldigt svårt att upptäcka detta. Trots att det kritiska tänkandet är väldigt hyllat i vår tid så har det inte skyddat oss från de sociala synder vi dagligen tar del i. ”Kritiskt tänkande” verkar alltså inte ha önskad effekt.

En kristen tro är kopplad till övertygelsen om den kristna tron är sann. Men vad är ”den kristna tron”? Var finns den? ”Den kristna tron” är inget som svävar som ett moln ovan marken, nej den kristna tron är vad kristna människor trott. När man säger att kristendomen är sann menar man därför att det kristna människor trott och levt är sant. Det är detta som kallas ”traditionen.” Sanningen finns med andra ord i den kristna traditionen.

Detta blir alltså prövostenen, det vi som kristna har ”att jämföra med” när vi vill ”tänka kritiskt.” Om nu ”tänka kritiskt” är ett bra ord i detta sammanhang, för som vi sa i början innebar ju det att jämföra med något annat, medan detta slags tänkande egentligen handlar om att jämföra med sig själv. Kyrkan jämför alltså sin tro och praktik med hur kyrkans tro och praktik sett ut genom århundradena och över världen.

Men observera att detta inte är något litet. Det är skillnaden mellan att vara villig att knyta an till kyrkans tradition, och att hävda att det inte finns någon kristendom av värde förutom det egna sammanhanget och (möjligen) urförsamlingen i Jerusalem. Då står man helt plötsligt med oerhört begränsade resurser för att hantera moraliska eller teologiska dilemman som man hamnar i. Och den medlem som vill ifrågasätta en praktik eller en lära har också väldigt lite att hänvisa till eller jämföra med.

Betydelsen av detta kan inte nog betonas. Min fru varnar mig ibland för att säga saker som ”Kyrkan ska inte lära folk att tänka kritiskt” (hrm…) eftersom det kan misstolkas och användas av ”radikala ungdomspastorer” som inte vill få sin förkunnelse ifrågasatt. Men detta mitt påstående gäller bara i en kyrka som slår vakt om sin katolicitet (dvs. universalitet). Det var därför jag påpekade flera gånger att uppmaningen till kritiskt tänkande är både nödvändig och riktig inom frikyrkan, och rubriken på inlägget skulle kanske istället ha varit att kyrkan inte ”skulle behöva” lära folk att tänka kritiskt. Min huvudsakliga poäng var att det är den kristna visionens begränsning som är frikyrkans största problem. Det är den som leder till instängdhet och kravfullhet – och som en konsekvens av detta till krav på utrymme att ”tänka kritiskt.”

Hur skulle man då utifrån denna modell hantera den typen av korruption som Hapax talar om? Det helt avgörande är vilka vi ”tänker tillsammans med” när vi funderar över dessa frågor. Att vara den kristna tron trogen är att tänka tillsammans med andra kristna, och dem hittar vi i Bibeln, i traditionen och i våra församlingar.

Men om jag då stöter på något utanför kyrkan som verkligen inspirerar mig, gör mig uppmärksam på något, eller lär mig något, har det då inget värde? Det kan det givetvis ha, men jag kan inte förvänta mig att någon ska lyssna om jag säger ”Platon säger så här, så jag tycker att vi ska göra så.” Däremot kan jag säga: ”Platon säger så här, hur har man i den kristna traditionen tänkt om detta?” Det var så Thomas av Aquinos gjorde efter att ha funnit och förälskat sig i Aristoteles texter på 1200-talet. Han ”kristnade” Aristoteles genom att sätta honom i dialog med den kristna traditionen, vilket innebar att sådant som inte passade in fick kastas ut, och sådant som saknades hos Aristoteles fick kompletteras. Innebar det att Aristoteles till sist inte bidrog med ”något nytt” i för den kristna tron? Jo, det är visst möjligt att bidra med nya insikter och perspektiv, men det nya måste harmonisera med det gamla. ”Det nya” är närmast att se som en fördjupning av det som finns.

Någon kan tycka att detta låter smalt, och skulle hellre föredra att ”tänka fritt.” Men ett ”fritt” tänkande är i själva verket mer begränsat än ett tänkande tillsammans med den kristna traditionen. Den som tänker fritt gör sig själv till måttstock, och väljer själv de personer man vill tänka tillsammans med. Det gör det lättare att ignorera sådana tänkare som man inte håller med eller har svårt för. Dessutom är den som tror att han eller hon tänker fritt blind för den gemenskap som faktiskt formar honom eller henne – för vi formas alltid – och därmed oförmögen att vara riktigt självkritisk (självkritisk kan det alltid finna skäl att vara, det är det man övar sig i som kristen genom att konversera och tänka tillsammans med andra kristna). Det är den liberala upplysningsfilosofins dilemma: genom att vägra erkänna sin position som ideologi (och istället tala om sitt perspektiv som ”objektivt” och ”neutralt”) så blir den också blind för sina egna förutsättningar, och därmed oförmögen att i grunden både förstå och kritisera sig själv.

Den som vill lära känna sig själv måste till slut vara beredd att slå sig ner.

23 Comments:

Blogger Joachim Elsander said...

Tack Joel! Vilket spännande samtal!

Ett problem är att jag menar att människor tar emot kunskap annorlunda nu mot tidigare. Förr så räckte det med att en religiös auktoritet slog fast något (i bästa fall kyrkan lära) sen trodde alla det.

Men nu har i alla fall jag upptäckt i min förkunnelse att mer fastnar om man uppmuntrar människor att tänka själva. Jag brukar ofta säga något i stil med: "Köp inte allt jag säger, verkar något konstigt så kom till mig så kan vi samtala om det" Jag märker att speciellt 30-åringar och yngre gör det men även ibland äldre. Jag lyssnar på dom och tillsammans blir vi berikade i vår förståelse. Förrsten så inser jag att Gud talar också till dem, jag har som predikant inte monopol på förståelsen av Ordet. Den pingstpastor som mötte kritik med följande ord: "I den här församlingen har jag tolkningsföreträde" (det har hänt!) Lär inte ha mycket att hämta. Sånna pastorer har orsakat att människor lämnat kyrkan. Det betyder inte att jag inte vet vad jag tror, det betyder endast att jag måste vara ödmjuk nog att lyssna.

På det sättet uppmuntrar jag till kritiskt tänkande. Om tex någon säger: "Den enda bibel som är något att ha är Folkbibeln, bibel 2000 är världslig" som mina ungdomar fick höra på ett ungdomsläger. Då sa de till mig "Det där var knäppt va?" och jag sa "hel knäppt!" De tänkte kritiskt. Sen förklarade jag styrkan och svagheten i olika översättningar.

En sak till. Du hänvisar till traditionen som om den alltid bara var en. Jag tänker på Richard Fosters utmärkta bok: Strömmar av levande vatten. Där listar han ju sex traditioner som ibland kan tyckas stå emot varandra men som kompletterar varandra, men för att se det så krävs det öppenhet och ett visst mått av kritiskt tänkande. Eller?

10:36 AM  
Blogger Joachim Elsander said...

Feberyran gör att en mening blev hel sjuk. Andra stycket börjar så klart:

"Men nu har i alla fall jag upptäckt att min förkunnelse allt mer handlar om att man uppmuntrar människor att tänka själva"

Alltså inte att min förkunnelse allt mer fastnar ;-)

10:39 AM  
Blogger joelh said...

joachim: roligt att du orkade dig igenom texten! :) Jag tror som sagt inte att den är översättningsbar till frikyrkan (pastorn som säger "Jag har tolkningsföreträde"), eftersom man i frikyrkan har allt för få att "tänka tillsammans med." Det är en för smal gemenskap, inte minst över tid.

Angående traditioner så hänvisar jag till en, men jag menar att styrka i denna tradition är att den rymmer så många "strömmar" (för att använda Fosters språk). Traditionen är bred! Här finns karismatiker, konteplativa, intellektuella, franciskaner, Thomister, etc. Men det finns bara en kristen tradition - så skulle jag föredrag att uttrycka det. Jag tror att vi menar samma sak med detta.

Jag tror som du att det är nödvändigt och oundvikligt att folk "tänker själva" idag, för att verkligen integrera det som sägs och göra det till "sitt eget." Det viktiga är hur detta tänkande sker: att det är ett tänkande utifrån den kristna trons gemenskap, eller som man också kan formulera det: att tänka utifrån den kristna grammatiken. (det ena ger oftast det andra)

1:27 PM  
Blogger Joachim Elsander said...

Okej, då är jag med.

2:10 PM  
Anonymous Anonymous said...

Joel. Fruktansvärt bra skrivet!!! Väldigt klargörande, stort tack.

(Sen ser vi förstås väldigt olika på vad som är "traditionen", men låt oss lämna det därhän tills vidare.)

Jag ser fram mot Hapax kommentar!

/JOnas LUndström
http://blog.bahnhof.se/wb938188

9:39 PM  
Blogger joelh said...

Jonas: tack för uppmuntran, det värmer!

10:22 PM  
Anonymous Anonymous said...

Joel: Spännande diskussioner. Har varit borta ett tag och missat det roliga.

Hur tänker du kring kritiken mellan traditioner? Är den helt ointressant? Eller kanske till och med omöjlig? När du skriver om kyrkans förhållande till samhället får jag en bild av en typiskt defensiv kyrka som endast ska försvara sig mot kritik "utifrån". Om vi underkänner legetimiteten i kritiskt tänkande utifrån försitter vi då inte vår chans att tilltala vår samtid på ett kritiskt sätt?

Och är samhället utanför (t ex socialdemokraternas partiprogram) en radikalt annan kropp än Kristi kropp? Är det inte snarare så att de är hopflätade med varandra och på så sätt i någon mening kommensurabla?

Jag menar också att den främsta kritiken mot våra dagars kyrka bör komma inifrån traditionen själv, men att vi måste vara öppna för Guds tilltal i samtiden även "utanför" kyrkan. (Antar att du håller med mig och jag kanske har läst dina texter slarvigt...) //Peter

11:04 PM  
Blogger hapax said...

Joel, roligt att mina kritiska invändningar kunde provocera fram ett så långt och intressant förtydligande! Du droppade ribbmetaforen, och det tror jag var bra.

Men trots ett bra och nyanserat inlägg ska jag försöka att vara lite kritisk ändå - det har ju liksom blivit min roll i den här konversationen.

Jag tycker som Peter, att din beskrivning av kyrkans relation till omvärlden låter lite defensiv. Som att kyrkans tradition är sig själv nog, och att kritik utifrån mestadels är obefogad och vilseledande. Vad skiljer då din hållning till traditionen från SSPX?

Jag håller med om att kyrkan ska lära ut kritiskt tänkande i dialog med traditionen. Men jag tror inte att det går att dra en skarp gräns mellan "innanför" och "utanför". Kyrkans tradition är inget eget universum, utan till stor del en samling dialoger med tidigare omvärldar till kyrkan och tron. Traditionen står inte i motsats till "tidsandan", utan konserverar snarare andra tiders tidsandar. Därför måste vi även vara kritiska till traditionen, utifrån det som Gud uppenbarar för oss genom kyrkan och världen idag.

För att ta ett exempel. Hur gör vi med jämställdhet? Är det något främmande för kyrkan som vi ska värja oss emot eftersom det är svårt att finna stöd för det i traditionen? Eller kan det vara så att vår tids sekulärliberala strömningar kan bidra med någon klokskap som traditionen varit blind för?

Jag skulle inte vilja säga som du att kristendomen är sanningen. Kristus är sanningen. Kristendomen är våra försök att förhålla oss till sanningen. Tron är sann för att den är tro på Kristus. Men min teologi är inte sann. Förhoppningsvis är den tjänlig, som ett sätt att försöka förstå min tro på Kristus och hur denna hänger ihop med tillvaron i övrigt.

För att få ihop det här behöver jag tänka kritiskt, i dialog med både tradition och omvärld. Den bästa platsen för detta tänker jag mig är min församling. Vart skulle jag annars gå med mitt behov av kritisk reflektion över tron?

1:49 AM  
Blogger joelh said...

peter & hapax: ett bra sätt att exemplifiera på ett sätt som jag tror adresserar era frågor är frågan om religionsfrihet. Kyrkan var länge emot detta, men ändrade sig. Impulsen till förändring kom i hög grad utifrån, från upplysningstraditionen till och med. Men när kyrkan internaliserar ett sådant perspektiv måste det ske genom ett internt arbete, att man säger: ja, utifrån detta så tror vi att vi förstår oss själva bättre. Vi förstår Kristus/Bibeln/traditionen på ett mer riktigt sätt.

Det måste vara rimligt att tänka sig att den kristna tron är kompatibel med sanningen, det vill säga att det är möjligt att tala om sanningen med "den kristna trons grammatik." Insikter utifrån kan inte bara tas in rakt av, de måste översättas så att man ser om de är kompatibla med denna grammatik. Gud är större än kyrkan och kan därför tilltala kyrkan "utifrån", men om man ska fortsätta att vara kyrka måste man ta till sig detta tilltal på "sitt eget språk". Om man byter språk upplöser man sin gemenskap (inte minst gemenskapen över tid) och då är man inte längre kyrka.

Angående exemplet med jämställdhet skulle man kunna säga att problemet är att man i många delar av kyrkan bara tagit in konceptet "rakt av" utan att göra en egen teologisk bearbetning av det. Man har "översatt dåligt" och argumenterar istället med ett sekulärt rättighets-språk.

angående traditionen och tidsandan tror jag alltså att relationen mellan dem KAN vara att tidsandan lär kyrkan något, men att traditionens roll snarare är att bevara oss från tidsandan. Traditionen rymmer en rad "tidsandor", men just genom denna mångfald ökar vår förmåga att skilja mellan flyktigt och beständigt, yta och djup, centralt och perifert.

Kan man dra en gräns mellan kyrka och värld? Nja, svårligen i konkret mening - där håller jag med er. Vi människor lever i både kyrka och värld och påverkas därför av så väl "tidsanda" som "tradition". Men jag tror på kulturer, jag tror att de finns (det kan låta självklart, men vissa tror inte att kulturer finns för att man inte kan definiera deras gränser) och jag tror att kyrkans uppgift är att vara en kultur präglad av sanning, skönhet och rättvisa. Kyrkan är alltså ett "universum", men inget "eget universum" för att låna ditt vokabulär, hapax. Kyrkan är en kultur, men ingen kultur lever isolerad. Jag skulle dock inte ha något emot att leva i en kultur där kyrkan dominerade helt.

Angående "Kristus är sanningen, inte kristendomen" Jag tror inte att man har tillgång till Kristus utom genom kristendomen, eller den kristna traditionen. Eller hur tänker du där? (hapax)

angående "tänka kritiskt i dialog med omvärld och kyrka." Sådant är å ena sidan ofrånkomligt, samtidigt tror jag inte vi ska översätta värdet i att låta "världar mötas." En konversation mellan två personer som står nära varandra når oftare djupare än ett samtal mellan två som står långt ifrån varandra. I det senare fallet går mycket energi åt att klargöra "självklarheter". Givetvis kan man lära sig något även i det fallet, men jag tror att det är aningen överskattat i vår tid. Eller kanske bättre uttryckt: Jag tror att det är underskattat hur långt man kan komma i fråga om reflektion genom att koncentrera sig på ett spår - eller språk! - snarare än att sprida ut sig.

3:36 AM  
Anonymous Anonymous said...

Superintressant diskussion!

För att förtydliga mitt halleluja-rop i början, vill jag ändå säga att jag ansluter mig till dom andras frågetecken bla när det gäller "traditionen". Det vore bra att förklara detta begrepp ytterligare. Hela västerlandet har ju i princip varit kristet under typ 1500 år, och om alla röster inkluderas i "traditionen" så blir den i praktiken så bred att den blir ohanterlig, vilket ändå leder tillbaka till en subjektiv selektivitet. Från ditt perspektiv så antar jag att du tydligare borde förknippa traditionen med det av den kyrkliga (RKK + dom ortodoxa?) hierarkin godkända. Är det så du menar?

Själv menar jag att traditionen i positiv mening är den ström av Jesus-efterföljelse som går genom historien. Utveckling och mångfald finns i denna tradition, men dess rötter utgör den avgörande proberstenen som anger ramarna för positiv utveckling.

/Jonas

7:29 AM  
Blogger joelh said...

jonas: traditionens gränser är svåra, för att inte säga omöjliga, att definiera precist. En probersten är "Det som trotts av alla kristna, över allt i alla tider", men jag vet att somliga vill dekonstruera detta. Ja, de historiska kyrkorna utgör stommen i detta (och där har också vissa begränsningar gjorts gentemot heresier, inte minst genom den apostoliska succesionen), men rörelser utanför dessa kan och har fungerat som profetiska rörelser och har därigenom gjort avgörande bidrag. Dessa bidrag känns dock igen på att kan översättas in i den kultur som är den kristna traditionen utgör. Så ja, jag de historiska kyrkorna som de främsta uttrycken för den kristna traditionen och deras särställning har att göra med deras apostoliska succession. Det betyder inte att de är fullkomliga uttryck i alla delar, dagens RKK kan t.ex. ha tappat bort aspekter av sanningen som de behöver hjälp att återupptäcka, och likaså kan det finnas sådant som behöver fördjupas.

6:45 PM  
Anonymous Anonymous said...

När jag tänker på det som här benämns "korrupt social kontext" (och som även jag fått smaka en smula av genom min uppväxt även om väldigt mycket av frikyrkornas barnsjukdomar var läkta vid det laget) och den absoluta nödvändigheten för en kristen kyrka som inte vill vara sig själv nog att bejaka sin tros- och tolkningsgemenskap med alla andra kristna, så har jag svårt att inte dra paralleller till SvKs valhänta agerande vad det gäller sexualitet och samliv. I båda fallen är intentionerna säkerligen goda, men av någon anledning läggs ingen större vikt vid vad andra kristna än en själv tänkt och trott.
Medan jag upplever att frikyrkorna med tiden börjat lära sig vikten av rötter bakåt så har jag en stark känsla av att SvK går åt motsatt håll där man istället fjärmar sig från övriga kristnas omdöme. Vad tror ni?

11:04 PM  
Anonymous Anonymous said...

simon: VAd SVK:s framtid anbelangar är det svårt att sia om. Eftersom jag inte förkastar all liberal teologi (skulle jag göra det skulle jag låta den liberala agendan styra min teologi, fast i negativ och omvänd bemärkelse), är jag inte lika pessimistisk, som du. Som anställd inom SVK ser jag oerhörd potential i folkkyrkotanken, även om det dåliga självförtroende och den identitetskris kyrkan genomgår är synnerligen kännbar.

Sen vet jag inte om alla inom SVK kan beskyllas för valhänt beteende i sexualitetsfrågan (om det är vigselfrågan du tänker på). C-A Aurelius vill ju t ex avsäga sig vigselrätten och på så sätt ytterligare fjärma kyrkan från staten. Amen till det. //Peter

3:53 PM  
Blogger Jacob Hjort said...

Bra inlägg.

Säger man istället gå varsamt fram i tron, eller något sådant, gör inte något du inte känner dig mogen för, så kanske det är fler som skulle skriva under på det. Är det kritiskt tänkande?

9:19 PM  
Blogger joelh said...

simon: jag tror att du har en poäng - och det påpekas ofta i debatten - att ett problem med den teologiska utvecklingen i SvK de senaste åren är att den har skett allt för ensamt, utan ordenlig dialog med andra kristna sammanhang, eller i alla fall utan hänsyn till dessa samfund. (På detta har man svarat att man vill gå i ledningen för utvecklingen istället)

Excelsis: det tror jag är jätteviktigt. det var lite poängen i mitt förra inlägg ("Kyrkan ska inte lära folk att tänka kritiskt"): just att man inte behöver vara bekymrad om man inte kan ta till sig allt på en gång. Att vila i kyrkans tro istället för sin egen.

12:31 AM  
Blogger Gustaf said...

Joel,
Jag vaknar lite sent. Men tack för ett mycket intressant samtal. Jag såg fram emot Dagens artikel serie, men blev faktiskt rätt besviken. Det blev så grunt på något sätt. Några få röster som sällan möttes och en mycket otydlig (men snygg) redigering gjord det ännu svårare att ta till sig.

Men sedan tycker jag att du gör det för lätt för dig när du förhåller till kyrkans tradition. När du har konverterat och blivit katolik kan du resonera så. Men även om man som protestant erkänner hela kyrkans historia så måste man förhålla sig till traditioner som Påven, kvinnlig präster/pastorer mm. Skulle ditt resonemang om religionsfrihet även vara överförbart på homosexualitet.

10:40 AM  
Anonymous Anonymous said...

Jag tänker att man nog kan och bör resonera som joel, trots att man är protestant. Här är t.ex. protestanten Luther:

...it is dangerous and terrible to hear or believe anything against the united testimony, faith and doctrine, of the entire holy Christian Church, as this hath been held now 1,500 years, from the beginning, unanimously in all the world. Whoso now doubted thereon, it is even the same as though he believed in no Christian Church, and he condemneth thus not only the entire holy Christian Church as a damnable heresy, but also Christ himself and all the apostles and prophets.

4:21 PM  
Anonymous Anonymous said...

Simon. Problemet är förstås att någon konsensus inte finns, den är en fiktion. Och i den mån den finns så beror den på att man exkluderat avvikande röster med maktmedel. Så jag har svårt att se att dessa kriterier är speciellt användbara.
/Jonas Lundström

6:57 PM  
Blogger joelh said...

gustaf (b?), simon, jonas:
Jag tror att kultur kanske är ett bättre ord än tradition i våra dagar, för att förstå vad vi menar med tradition. För kulturer gäller att gränserna inte är helt tydliga, men vi kan ändå inte förneka deras existens. Det är skillnad på Sverige och Spanien. Till kultur hör ett språk, och ofta många dialekter. Det är inte uppenbart var gränsen mellan språk och dialekt går (svenska/skånska/danska), men det finns ändå skillnader. Jag tror att det på ett ganska generellt plan är möjligt att tala om det som är gemensamt för alla kristna i alla tider; Bibeln och trosbekännelsen. (Och om man betänker det är detta ganska mycket.) Sen finns det saker som man inte är ense om: påvens roll, hur vi ska uttrycka oss om nattvarden, etc. Lutheranerna talade om såna saker (om än inte exakt dessa) som "adiafora" - "det perifera" - för att uttrycka gränsen mellan centralt och perifert.

Jag tycker att det är oerhört olyckligt att vi protestanter har avlägsnat oss från det enda som förmår att ger tolkningsgemenskapen konkreta ramar: den apostoliska successionen. Dock så gäller även från vår sida att vi delar en enhet i väsentligheter med den stora kristna traditionen (jag tänker fr a på trons regel).

De som har brutit mot dessa saker har som jonas helt riktigt påpekar uteslutits ur gemenskapen. Jag tror att det finns utrymme för en stor frihet inom gemenskapen, men när man avviker på ett sådant sätt att det inte längre är möjligt att fira gudstjänst tillsammans bryts gemenskapen ofrånkomligen. Det tror jag egentligen inte du har några invändningar emot: varje gemenskap måste ha gränser.

Jag har skrivit lite utförligare om detta här: http://teologiforum.wordpress.com/2008/11/30/att-tala-sant-och-forsoka-forsta/

(En annan aspekt är ju att profeterna aldrig har haft det lätt, utan ofta trakasserats av den etablerade religionen: det må gälla i Israel eller i den etablerade kyrkan. Omvändelsen kommer ofta efter att profeten har dött (eller tom. marterats). Detta behöver inte vara enbart av ondo: det finns många lidande tjänare. Och de profeter som upphöjts av sin samtid löper istället risken att förlora sin själ.)

8:51 PM  
Anonymous Anonymous said...

Ett dilemma är då att det som blir gemensamt blir det verbala erkännandet av Bibeln och dom tidiga trosbekännelserna (vissa av dina ortodoxa vänner är väl monofysiter tex?).

Eller mer konkret: när den kyrkliga överheten frågar om man erkänner Bibeln och trosbekännelserna, svarar man då "ja"?

Detta är som jag ser det en ganska klen enhet, och frågan är också om det tar Jesus ord på allvar; "Varför säger ni herre, herre om ni inte gör vad jag säger"? Är verkligen orden viktigare än gärningarna?
/Jonas

12:55 PM  
Blogger hapax said...

Joel,

För mig blir det bara mer och mer otydligt vad du menar med traditionen. När du går med på att det vi har gemensamt över tid och samfundsgränser är Bibeln och trosbekännelsen, och kallar resten för adiafora, då kan alltså traditionen rymma ungefär vad som helst bara man uttrycker sig med ett språk som är färgat av Bibelns och trosbekännelsens uttryckssätt?

Menar du med apostolisk succesion det som man brukar mena, alltså ett ämbete med obruten vigningssuccesion tillbaka till apostlarna? På vilket sätt garanterar det traditionens innehåll??

Om alla de teologiska tvistefrågor som traditionellt är kyrkoskiljande -- som t ex nattvardssyn, dopsyn och försoningslära -- bara är adiafora, på vilken grund kritiserar du då just Svenska kyrkans "dialekt" för att avvika från traditionen? Svenska kyrkans positiva hållning till samkönade äktenskap baseras förstås på en tolkning av Bibeln och traditionen, och rör en relativt perifer punkt i tron. Och Svenska kyrkan har apostolisk succesion... :)

Du frågar mig vad jag menar med att Kristus är sanningen, inte kristendomen. Kanske menar jag ungefär det som du säger när du utnämner teologi till adiafora. Teologin och fromhetstraditionen ska hjälpa oss att leva som lärjungar till Jesus. Men det är inte teologin eller fromhetstraditionen som är sanningen. Oavsett vilken försoningslära eller nattvardssyn vi har kan vi vara lärjungar till Jesus. Det finns ingen särskild uppsättning av dogmer som är Den Sanna Kristendomen. Kristendomen är summan av våra olika sätt att tro på Jesus. Vi ska förstås ha en kritisk dialog med varandra om vad som är bättre eller sämre uttryckssätt. Men vi ska inte tro att någon av oss kan fånga sanningen i ord. Sanningen är kött och blod, och tron på Sanningen ska gestaltas i efterföljelse.

9:47 PM  
Anonymous Anonymous said...

Nog finns det åtskilligt det råder konsensus kring. Att bruka maktmedel mot dem som avviker från det man menar är apostolisk tro kan man ju knappast heller klandra, snarare tvärtom.

Om man nu ändå anser att det inte nödvändigtvis behöver vara problematiskt att bortse från andra kristnas eniga omdöme så kan man fråga sig varför man som kristen ska behöva rätta sig efter andra grundfundament i vår tro som baseras på just detta. Kanon är ju ett bra exempel. Varför skulle inte skriftens innehållsförteckning vara underställd varje individs personliga tycke och smak om kyrkans eniga vittnesbörd inte är en användbar princip?

10:01 PM  
Blogger joelh said...

jonas & hapax: ok, ok, jag ska försöka förklara hur jag tänker ang detta med traditionen - men jag behöver ha tid att både skriva och tänka! :) återkommer!

8:05 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home