Friday, April 17, 2009

Dela som syskon

Vid frukosten idag kom min fru och jag fram till att vi båda kunde minnas den stund då det gick upp för oss att alla människor inte var kristna.

Är vi ensamma om detta, eller minns ni också? Berätta gärna i så fall!

För mig var det en söndag när jag var typ fyra-fem år. Vi skulle till kyrkan, och jag frågade mamma om familjen tvärs över trappuppgången skulle åka med oss. Men jag fick svaret att de inte skulle det "för Sofis (så hette grannflickan som jag var kompis med) familj är inte kristen." Chock! Jag kunde inte förstå hur det var möjligt att inte vara kristen! Jag hade tills dess utgått från att alla mina lekkamrater var kristna; det var väl delvis därför som jag så oförfärat talade med dem om Sadrak, Mesak och Abednego och andra bibel-saker.

För min fru var det när en äldre granne bad henne att sjunga en sång på engelska. Men fru kunde engelska från barnsben, och sjöng:

"Trust and obey.
For there is no other way
To be happy in Jesus
but to trust and obey"

När hon möttes av ett skeptiskt ansiktsuttryck från grannen (som var tillräckligt gammal för att själv förstå engelska), anade hon att något inte stod rätt till, och långsamt kom insikten att den sången hade ett budskap som inte var självklart för alla människor...

5 Comments:

Anonymous Filip said...

VA? Är inte alla människor kristna? Är det DÄRFÖR det är så tomt i våra kyrkor?

BTW - kom hem och kom och hälsa på oss snart. Svante undrade faktiskt häromdagen om ni inte skulle hälsa på snart.

7:50 AM  
Anonymous Tea Gustavsson said...

Tyvärr har jag inte några sådana minnen att dela eftersom jag är uppvixen i en okristen familj men jag minns tvärtom-chocken första gången jag var hemma hos en familj som bad bordsbön innan de åt (jag tyckte det var skitläskigt!)

Jag kan ibland vara avundsjuk på kristna som vuxit upp i kristna familjer och tycker att det är det "normala" sättet att leva. Jag känner mig fortfarande (efter 20 år som kristen) som en utomstående ibland. T.ex. att be bordsbön känns än idag väldigt främmande för mig och jag gör det nästan aldrig. Så trots att mina barn växer upp i en kristen familj som är aktiva i en frikyrkoförsamling får de inte heller den här självklara kristna livsstilen med sig hemifrån helt och hållet. Däremot pratar de helt oförfärat på förskolan om Jesus, uppståndelsen och annat sådant :-)

10:41 AM  
Anonymous Anonymous said...

Jag kan inte direkt minnas då det gick up för mig att det fanns folk som ej var kristna. Det torde dock ha varit kring ålden 6 - 7. Ännu när jag var nio år hade jag det mycket svårt då jag hörde folk svära - svordomen liksom började eka i mitt huvud och jag tänkte om och om igen "nej nej nej, säg inte sådär!"

Däremot minns jag att jag i denna åldern blev väldigt förvånad då jag upptäckte att inte alla människor i en bygd vi besökte under somrarna var kristna. Kyrkan där (Svenska kyrkan) var så fylld, och jag träffade endast kristna människor, så jag antog att alla där var kristna!

11:55 AM  
Blogger Lovisa said...

Hahaha. Jag kommer ihåg när min fröken i lågstadiet sa att hon inte trodde på Gud. Det hade jag väldigt svårt att få ihop, för hon var ju snäll. Allt för länge trodde jag också att alla norrmän var kristna eftersom min enda kontakt med detta folkslag var i samband med OASE-mötena vi åkte på i slutet av åttiotalet(den norska motsvarigheten till Oasrörelsen).

6:20 PM  
Blogger joelh said...

tack för tankeväckande och roliga berättelser!

7:20 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home