Tuesday, May 12, 2009

Erwin McManus



Sam Wohlin skickade mig detta klipp via facebook och frågade vad jag tyckte. Kommentaren svällde ut lite större än en facebook-replik, så jag väljer att posta mina reflexioner här. Nu ska det tilläggas att jag gör detta utifrån en väldigt specifik "uppdragsbeskrivning": kommentera ett tre minuters klipp. Utöver det är min enda kontakt med McManus en wiki-artikel, lite spridda citat här och var, samt - mer abstrakt - kanske en typ av "känsla" för de trender han kopplar upp sig mot. Men förhoppningsvis kan denna koncentration när det gäller material leda till ett visst djup i fråga om analys.

Klippet är från The Catalyst Conference från 2007, en konferens med ungdomsledare från hela USA. Jag kommenterar "kronologiskt" utifrån klippet, ibland beskrivande, ibland normativt.

1. 0:00-0:22 Adressaten är "spiritual leaders". Han använder inte "leaders in the church", även om kategorierna säkert överlappar för honom. Det kan vara ett tillfälligt ordval, men det kan också vara ett sätt att bekräfta ett lekmannabaserat och ibland icke-denominationellt ledarskap, eller ledarskap som kanaliseras genom "ministries" som musik, författarskap, bloggandet, etc.

2. 0:23-0:30. Här märker man att McManus är evangelikal. Målet är "to be effective" och detta pragmatiska argument tycks vara den främsta motivationsgrunden genomgående.

3. 0:30-1:00 "Aren't you tired of being relevant." Det här tyckte jag var bra! Här anar man en skillnad (eller ett försök att skapa en sådan skiljelinje) mellan McManus generation och det koncept som förknippats med Willow Creek. Det är utan tvivel så att frikyrkligheten ofta påminnt om liberalteologin i det att man tagit efter "världen" i syfte av att vara "relevant". Man har hävdat att det bara gällt formen, men det har utan tvekan också fungerat så teologiskt, om än på ett mer fundamentalt plan. Man har kanske inte som liberalteologin förnekat evangeliernas mirakelberättelser eller Kristi gudom, men man har inkorporerat saker som kapitalism, invidualism, emotionalitet, etc. allt för lättvindigt.

4. 1:00-1:10 här definieras målet som att skapa "a genuine, authentic, spiritual community." Samtliga begrepp är väldigt postmoderna. Det som är intressant i detta sammanhang är att McManus alltså skiftar från att motivera sin program med effektivitet, vilket är mer modernt och klassiskt evangelikalt, till att ge det en mer postmodern motivationsgrund. Men givetvis hänger de två samman för honom: församlingen behöver bli "genuine, authentic..." för att bli effektiv (se 2:23-2:30). Det första kriteriet, och det enda som kommer med i denna video, är "uniqueness".

5. 1:10-2:00 Kritik av "standardization". McManus börjar med "motbilden" till hans egen vision (uniqueness), nämligen "standardization." Här måste man komma ihåg kontexten: McManus talar till amerikanska evangelikala som är kritiska mot den egna traditionens oförmåga att rymma mångfald, och som åstadkommit standardisering inte bara genom syndakataloger utan också genom att bara tillåta en viss typ av estetik, etc. Säkert är detta något som många av dem som lyssnar till honom nu har problem med. Det är intressant att han fokuserar så på metod: standardisering innebär bl.a. att "you have to do something exactly a certain way." Man anar en hänvisning till saker som evangelisationsmetoder, gudstjänstformer, etc.

6 2:00-2:25 "I think a lot of us who are in Christ loose our instinct for what is real." Detta avsnitt tycker jag fångar mycket av det jag finner som mest problematiskt med McManus budskap. Han kritiserar andra evangelikaler för att bara försöka vara "relevanta", men hans autenticitets-kriterium är minst lika relevantsökande som någonsin Willow Creek, om gentemot en annan postmodern kontext - den postmoderna. Och beviset på hur mycket det är omvärlden som bestämmer agendan även här är just dessa formuleringar: det är människor utanför kyrkan som avgör vad som är relevant. Människor i kyrkan får sin "naturliga instinkt" för detta förstörd! Här tycker jag McManus underskattar kulturens förmåga att forma också det som vi upplever som "våra instinkter". Det kulturella formation vi utsätts för genom media etc påverkar inte bara vad vi tycker, utan också våra känslor och hur vi upplever saker. Uppfattningen att något är "äkta" är i mångt och mycket ett resultat av en kulturell formation. Uppfattningen att folk i kyrkan förlorar detta pekar också på en annan tendens i McManus budskap: trots allt tal om gemenskapen så finns en underton av skepticism mot den. McManus säger först att han är emot standardisering och varnar sedan för hur kyrkan kan korrumpera oss. Jag inser att detta i hög grad är kontextbetonat, en slags profetröst gentemot ett kyrkligt etablissemang som misslyckats. Men jag tycker att han är otillräcklig när det gäller talet om kyrkan som en formativ gemenskap i positiv mening, något som jag skulle säga är en av kyrkans viktigaste funktioner. "Standardization" handlar om "imitatio Christi" och det är något vi inte kan lära oss själva, vi måste imitera andra. Vi måste se med våra egna ögon vad det är att vara kristen, och för det behöver vi de föredömen som församlingen och kyrkan skänker oss.

7. 2:23-2:30 Här talar McManus, trots sin inledande kritik, om att kyrkan ska bli "relevant and effective". Orden understryker min poäng att McManus, trots kritiken av Willow, tycks söka relevans på liknande sätt, fast mot en postmodern kontext. (Jag tycker inte att "relevant" per definition är fel, den är snarare ofrånkomlig. Det är dock fel - tror jag - att söka relevans på ett medvetet, strategiskt sätt. Det leder ofta till kompromiss. Men det är ofrånkomligt att vi formas av vår kontext, även om vi naturligtvis måste vara vaksamma mot det ibland. och jag formas för övrigt hellre av en postmodern kontext än av en modern, även om jag allra helst naturligtvis vill formas av kyrkan.)

8. "If you want to discover your uniqueness you need to go where Jesus are." Ett av målen med tron är enligt McManus att upptäcka att vi är unika; strävan gäller autencitet. Filosofen Charles Taylor har visat hur detta med autencitet ligger djupt nedbäddat i moderniteten och framför allt kommer till uttryck i de romantiska grenarna av denna tidsanda (man skulle kunna tilllägga: postmoderniteten är en samtida romantisk rörelse). Problemet med det är att det placerar sanningen om människan inne i henne själv. En kristen syn på detta kan dock inte stanna där: sanningen är alltid transcendent, den har ytterst med Gud att göra. Augustinus söker sig ju inåt i "Bekännelser", men han gör det för att hitta den som samtidigt är utom och bortom honom: Gud själv. McManus är "augustinsk" i denna mening: han uppmanar människan att söka sig inåt för att finna just "the fingerprints of God". Man går inåt för att nå uppåt, till Gud. Jag är dock inte lika säker som McManus (men här vill jag betona "inte säker") på att det är unicitet vi ska betona som kristna. Jag ser inte riktigt att det finns ett tydligt bibliskt vittnesbörd om det. Adam och Eva skapas "till Guds avbild", något som ofta används när man talar om detta ämne, men det pekar på samhörighet snarare än unicitet. Ibland förväxlas unicitet med människans oerhörda och okränkbara värde: det är oomtvistat i Bibeln, men det är inte samma sak som att hon är unik, åtmistone inte i unik mening. Nuförtiden uppmanas vi ofta att fråga oss "vem jag egentligen är" och "vad jag egentligen vill med mitt liv" och söka sanningen om detta djupt inne i min själ. (Och så citerar man gärna Thoreau: "De flesta människor framlever sina liv i tyst förtvivlan" om de som inte beträtt denna färd!) Och visst är det viktigt med en sådan reflexion, inte minst i ett samhälle där de ekonomiska och sociala omständigheterna är sådana att vi faktiskt i viss mån kan välja. Men detta är väldigt unika omständigheter, både historiskt och globalt, och det kan omöjligen vara så att en kapitalisisk marknadsekonomi med vår typ av välstånd är nödvändig för att en människa ska kunna "förverkliga sig själv" och "bli genuin". Åtminstone är det omöjligt för en kristen att se det så. Därför måste vi vara beredda att ställa oss frågan om det inte är så att vi kanske överdrivit detta med att "hitta sitt unika jag" lite även inom kyrkan. Om inte människan är skapad för lite mindre introspektion och ett lite större mått av att "gilla läget" än vad som ofta är fallet. Livet handlar i högre grad än vad vi tror om rätt handfasta saker: sätta mat på bordet, ta hand om sina nära och kära och att i allt detta leva ett liv i Kristi efterföljd.

12 Comments:

Blogger Paul said...

Tack Joel! Känns som längtan att vara relevant ofta blir på bekostnad av läran.
Får jag slänga in ett citat och möjligen få en kommentar på det? "We want to be Doctrinally conservative - culturally liberal" (Matt Chandler)
Går det ihop?

1:07 PM  
Blogger joelh said...

paul: nej, jag tycker inte det går ihop. pga sanningen som ryms i ett annat citat: "The medium is the message." Formen påverkar alltid innehållet -- det spelade roll att Gud inkarnerades i en människa och inte, säg, i en hund! Kulturen är inget neutralt som vi kan ta till oss och tro att innehållet - våra doktriner - består. Kulturen består av praktiker, saker man gör, och dessa förändrar ofrånkomligen (om än ibland långsamt) vår lära och vår grundläggande attityd till tillvaron.

Man kan dock inte skärma av sig helt från kulturen -- det är inte bara omöjligt, utan också osunt -- men man måste se till att man går i dialog med den på egna villkor. Det vill säga med ett teologiskt språk. När man tar till sig en praktik eller ett kulturellt uttryck måste det motiveras "inifrån", från de egna läromässiga ståndpunkterna. Katoloska kyrkan bytte ju t.ex. fot när det gäller frågan om religionsfrihet i samband med Andra Vatikankonciliet. Det var en förändring som skedde efter dialog med den omgivande kulturen och de nya erfarenheter som fanns här, men det var också samtidigt en teologiskt motiverade förändring.

1:29 PM  
Blogger Paul said...

Men om det första är överordnat det andra? I teorin borde man kunna vara kulturellt flexibel utan att bli läromässigt förvirrad. Det inkarnarade Ordet bör ju inte ta en hunds skepnad men likväl en jude och inte en romare, då som nu.
I vilken mening anser du kyrkan blir tveksamt kulturellt liberal/flexibel på bekostnad av läran? Hur tycker du vi bör vara på vår vakt, konkret? Kritisera gärna mitt sammanhang:)

3:40 PM  
Blogger joelh said...

för tydlighetsskull (innan jag svarar): vilket är ditt sammanhang?

4:30 PM  
Anonymous Paul Orlenius said...

Paul Orlenius :) - Citykyrkan Stockholm

5:49 PM  
Blogger joelh said...

Det var det jag misstänkte :)

Ok, det är inte lätt att hitta balansen i detta. (Så detta blir ett långt svar, brace yourself!) Å ena sidan har vi dåliga missionserfarenheter där västerlänningar på 1800-talet kommit till Syd och trott att "infödingarna" måste ha kostym för att va kristna (dvs. vara västerlänningar), och inte tillåtit dem att använda lokala instrument. Det är definitivt kulturell inflexibilitet, eller i alla fall att missuppfatta vad "kristen kultur" innebär.

Min utgångspunkt är att en kristen kultur kan ha många skepnader, men att det ändå finns gränser.

Ett exempel på hur frikyrkan - vårt sammanhang - lånat för mycket av det sekulära kulturen och därmed importerat värderingar gäller t.ex. likheterna mellan den populära kulturen och våra gudstjänster: Båda bär underhållningens prägel. Men förströelsen rymmer också en förförelsens lockelse bort ifrån allvaret, koncentrationen och den ansträngning som en Kristusefterföljelse faktiskt innebär. Hur kan man lära sig leva ett liv i försakelse om man inte kan sitta på en gudstjänst som inte är anpassad efter ens kulturella preferenser?

Vad en sådan gudstjänst säger till den troende är: kyrkan är precis som du. Den är alldeles för lik världen för att på allvar ha en formativ kvalitet, dvs. forma människan till ett annat sätt att vara i världen än vad vi lär oss av medier & marknaden. Och på ett liknande sätt bär förkunnelsen ofta ett liknande budskap, där utgångspunkten är att vi ska "känna" och "erfara" Gud. (Efter att ha predikat så har vi inte rätt att beklaga oss över församlingsmedlemmar som inte går till kyrkan för att de inte "får ut något" - det är ju av oss de har lärt sig att detta är målet med gudstjänsten!)

Här menar jag att en konsumistisk attityd smugit sig in i våra sammanhang, och att detta hör i hop med likheten mellan våra gudstjänster och den populära kulturens. Till detta kommer saker som individualism ("Det handlar om min tro") och emotivism ("Hur känner du") och i slutändan får vi en brygd som det är ruggigt svårt att vara kristen på i längden. Och i realiteten lever allt för många av oss kristna redan idag som praktiska ateister genom att vi inte låter vår tro få konsekvenser för en rad områden i våra liv.

Ja, jag vet inte om det blev mycket klarare, men det är alltså så jag tänker att kyrkan behöver vara på sin vakt. Vi måste gå till kyrkan och där lära oss ett annat sätt att vara i världen. Vi måste lära oss en annan dans än den världen dansar. -- En helt och hållet annan! Och då behöver också vårt brott med världens seder och bruk vara så mycket mer fundamentalt. Om vi anpassar vårt sätt att leva och röra oss efter kulturen, så kommer vi snart ha anpassat våra tankar.

11:30 PM  
Anonymous Anonymous said...

Du är en klok man Joelh

Jacob Orlenius
Citykyrkan i Stockholm

10:51 AM  
Blogger joelh said...

jacob: och du är ambitiös för att ha orkat läsa igenom allt! :)

10:53 AM  
Blogger Paul said...

Mycket tankvärt. Frågan blir då för mig vilken är den kultur som inte är världsligt inspirerad? I vilken tid uppstod en ren kultur som passar för alla tider?

Formen måste anpassas för innehållet och inte omständigheter, borde vara kontentan av ditt tidigare resonemang. Men om innehållet syftar till tillbedjan och formen hjälper tillbedjaren till det målet kan väl ändå kulturen vara till hjälp?
En praktiskt tillämpning: Vår generation växer upp med Hillsong, men eftersom den har populistiskt inflytande av vår tid finns risken att den begränsar min efterföljelse av Jesus och göra mig till en passiv konsumist. Men om denna kultur trots allt hjälper mig att tillbe - innehållet blir ändå sann tillbedjan. Är det då bättre att överge den samtida kulturen för ge rum för något som är annorlunda för den sakens skull. Det som är annorlunda är troligen hämtad från en annan tid med andra "världsliga" inflytanden.

Jag håller verkligen med om att vi måste hjälpas åt att lägga om grunden för Gudstjänstdeltagaren till att komma för att ge sin tillbedjan och tacksägelse, och inte i huvudsak för att få. Men för mig är det fortfarande oklart vilken som är den renaste kulturen. Oavsett om den är formad på 200-talet eller 2000-talet så finns där ett mått av samtida inflytande. Det viktiga måste var att bevara innehållet renlärigt och Gudstillvänt( än att sätta sitt hopp till en viss form). Där också innehållet leder till en faktisk skillnad i vardagen.

4:09 PM  
Blogger joelh said...

Bra och intressanta poänger! Kristendomen har alltid tagit form genom ett samspel med den aktuella kultur där den planterats och vuxit fram, oavsett om detta är Palestina på hundratalet, Alexandria på 300-talet, Frankrike på 700-talet, Tyskland på 1500-talet, etc., etc. Detta är inte nödvändigt problematiskt: inkarnationen handlar om att Gud kommer i köttet och blir ett med världen. Den plats dit Gud kommer behöver inte vara "ren": för den rene är nämligen allting rent. Men prioriteringen måste vara rätt: det måste vara så att kyrkan "döper" kulturen, inte tvärtom. Här tror jag den första bristen ligger. Vi har i för hög grad låtit oss formas av vår omgivning.

Men det finns också ett andra problem, som är kanske ännu större. Vår västerländska kultur skiljer sig från alla andra kulturer på flera plan. Den är till att börja med sekulariserad; har trängt ut Gud och låtit människan ta Hans plats. Individualism, kapitalism, etc. är frukterna av detta. Jag skulle säga att släktskapet mellan den kristna tron och alla andra kulturer är större än det mellan den kristna tron och den moderna, västerländska kulturen. Just pga denna fundamentala skillnad så tror jag att äktenskapet mellan kristen tro och modernitet är allvarligare än alla andra kulturella äktenskap. Jag vet att detta är stora ord och att jag låter lite domedagsaktig, men jag tror likväl att det är så :)

12:04 AM  
Blogger Gustaf said...

Joel,
Fantastiskt bra inlägg och goda kommentarer. Men jag håller inte med dig. Dels så tror jag inte att det är sant att vår kultur är så mkt sämre än andra kulturer. (Sen kanske det är bra att tycka det för att lära sig att inte köpa allt) Men jag tror att en allt för stor längtan bort från den omgivande kulturen och skapandet av en motkultur är en lika stor frestelse som kulturell relevans. Det blir ofta i realiteten en bekväm flykt, där man känner sig radikal för att man så annorlunda.

Sen kan jag också tycka att det är dags att ifrågasätta den ständigt återkommande frasen att frikyrklig gudstjänstkultur är så lik underhållning men också att det skulle vara så farligt.

Jag tänker allt mer att möjligheten att hitta en väg framåt är att vi ser vår djupaste identitet som en missionsrörelse. Hur firar en god missionär gudstjänst? Hur kan vi skapa en god kultur här som kan vi hjälpa de här människorna att bli kristna. Det skapar varken en ängslig kulturell relevans eller en mot/flykt kultur.

10:10 AM  
Blogger joelh said...

Gustaf,
jag håller med dig - varannan dag. och varannan tycker jag som jag skrev i repliken till paul :) (alltså ang om vår kultur är sämre än alla andra). En "decline narrative" kan onekligen vara problematisk, och det är på många sätt bättre att (som augustinus) ha en mer dialektisk syn: det är en ständig kamp mellan Guds stad och världens stad. Samtidigt tror jag att det är möjligt att hålla min position utan att hamna i sekterism om man bara har med i beräkningen att det eg inte går att avskärma sig från kulturen. separatism är omöjlig.

all frikyrklig gtj är absolut inte "underhållningskultur"; i sina bästa stunder skulle jag mer likna det vid en "folklig religiositet". Det finns grader inom detta.... Däremot är jag lite tveksam till om denna form helt och hållet kan stå på egna ben.

7:47 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home