ang stat & kristen tro
Skrev just följande kommentar på den utmärkta bloggen Korsformat bondförnuft Funderar en del på hur man ska tänka i dessa frågor och är tacksam för respons och vägledning, här eller kanske ännu hellre i diskussionen på korsformat-bloggen.
1. Jag håller med Tobias i att det finns ett dilemma i att säga "inget är neutralt" och "staten ska vara sekulär". I realiteten innebär det att man "skänker bort" staten till en annan ideologi (den sekulära), som man menar klarar av det bättre än den ideologi man själv representerar. Är inte det problematiskt?
2. Vill man inte som kristen att samhället ska vara kristet, eftersom man helt enkelt vill människor väl. Antag att vi får rösta om saker som kärnkraften, abortlagstiftning, invandringskvot, etc. Är det inte självklart att som kristen då röstar "kristet" (hur man nu tolkar det), och därmed söker påverka samhället (och kanske även staten) i den riktningen?
Avslutar med ett Hauerwas-citat: "It's damn hard to rule as a pacifist, but I'm ready to try!"
1. Jag håller med Tobias i att det finns ett dilemma i att säga "inget är neutralt" och "staten ska vara sekulär". I realiteten innebär det att man "skänker bort" staten till en annan ideologi (den sekulära), som man menar klarar av det bättre än den ideologi man själv representerar. Är inte det problematiskt?
2. Vill man inte som kristen att samhället ska vara kristet, eftersom man helt enkelt vill människor väl. Antag att vi får rösta om saker som kärnkraften, abortlagstiftning, invandringskvot, etc. Är det inte självklart att som kristen då röstar "kristet" (hur man nu tolkar det), och därmed söker påverka samhället (och kanske även staten) i den riktningen?
Avslutar med ett Hauerwas-citat: "It's damn hard to rule as a pacifist, but I'm ready to try!"
posted by joelh at
9:56 AM
16 Comments:
Hmm, vill inte vara medborgare i det land Hauerwas tänker försöka regera...
haha, nej inte jag heller!
Hm, jag velar rätt mycket i dessa frågor. Men en tanke som jag har ruvat på är att vi som Kyrka och människor måste vara ärliga med att vi har makt och inflytande oavsett om vi tycker oss vara i "underläge" eller "överläge." I vårt förhållande till denna makt och inflytande tror jag att det måste finnas en ständigt pågående brottning mellan att värja sig från makten och att utöva den. Från min synvinkel gäller detta i vilket styrelseskick som helst. Jag tror inte(idag iaf.) att något styrelseskick är extra kompatibelt med den kristna trons kärna, alla har sina plus och minus. Historisk kan jag därför tycka att Kyrkans resa från förföljelsekyrka till statlig makt inte kan avfärdas som ett enda stort problem. Men uppenbart är ju att makt korrumperar och då Kyrkans missbrukat sin makt så kan hon behöva lååånga perioder av att avvärja sig från makten. Svårt att avgöra vart i pendeln vi ligger och kanske det är ganska individuellt för olika delar av världen och Kyrkan.
Läs gärna Magnus Malms senaste: Ett hjärta större än världen. Han säger en del klokt i frågan.
joel: kloka tankar, tack för dem. romarrikets förfall från ungefär år 400 innebar ju att alla institutioner slogs sönder - utom kyrkan. Ett sätt att beskriva det som hände är att hon då gick in och tog sitt ansvar genom att utöva makt. På så sätt hindrade hon kaos och anarki, värnade de svaga och införde goda seder och bruk. Dock skedde detta till priset av korruption, krav på maktmonopol och utövande av våld... Nej, detta är ingen enkel fråga..
anonymous: tack för tipset!
Staten skall vara seklulär. Religionen skall vara knuten till det privatas sfär.
Varje medborgare röstar således på det parti som bäst företräder medborgarens värden...
Om majoriteten av medborgarna vill ha kristna värden i politiken ja, då har vi också dylika inslag. Om inte; ja då sker det motsatta...
Låt oss dock inte önska ett samhälle som styrs efter teokratiskt manér som i fallet med ex Iran...
Abort måste t.ex. få vara en frihet för kvinnan (trots att det är ur ett kristet perspektiv kan förstås som mord).
Magnus
Vi får ta en fika och diskutera den sekulära staten någon gång snart! Mitt tilltänkta post-docprojekt ska ju försöka besvara frågan vad den sekulära staten är för något och om den är något att ha! / Marcus
magnus: Bara för att klargöra: hur hänger dina följande två påståenden ihop
1. "religionen skall vara knuten till privat sfär"
2. "Om majoriteten av medborgarna vill ha kristna värden i politiken ja, då har vi också dylika inslag." Menar du att det är riktigt att det är så, eller att det är riktigt att det är så så länge som det finns en demokratisk majoritet från det? I vilket fall tycks det mig som att du har en av två axiom som du utgår ifrån, antingen:
1. Man ska skilja religion och politik
eller
2. Majoriteten avgör vad som är rätt och fel.
Om du nu har vissa värderingar som du utgår ifrån i dina resonemang, varför kan inte en religiös människa på samma sätt ha det, även i det offentliga? Begär man inte annars att kristna ska ljuga om sina sanna motiv i debatter, alternativt att de helt ska hålla sig borta från diskussionen? Nej, jag menar att i ett öppet, pluralistiskt samhälle måste vi tillåta samtal utifrån olika värdegrunder.
Marcus: Absolut! jag är väldigt nyfiken på hur såna här frågor behandlas av filosofer som behärskar den analytiska traditionen.
Ja, det var väl den historieskrivningen jag hade i tankarna. Om man tar det som typexempel, går det då att förställa sig att Kyrkan skulle ha avstått från detta ansvar utan att göra våld på sitt kall. Är inte problem som korruption och våldsutövande något som vi oundvikligen måste riskera. Eller hur skulle Kyrkan annars ha agerat på 400-talet? Om Kyrkan samtidigt som hon utövar makt har element(rörelser/personer) som radikalt avstår makt utan att fördöma behovet att göra det, kan inte detta då balansera upp och stävja de negativa sidorna till viss del? Jag har svårt att se nån bättre lösning än så.
Vad det gäller en sekulär stat så har jag väldigt svårt att få ihop det. Det blir för teoretisk och verklighetsfrämmande. Hur ska jag som kristen kunna leva ut ett liv i kärlek och ansvar och sträva efter en viss annan ideologi som ett uppsatt mål. Det blir väldigt kluvet.
Jag håller helt med dej att "i ett öppet, pluralistiskt samhälle måste vi tillåta samtal utifrån olika värdegrunder."
Av det följer, tycker jag, att vi som kristna inte kan sträva efter en viss politisk modell utan kanske snarare måste anpassa våra modeller utifrån de människor som vi lever i gemenskap med. Varför ska vi till exempel "förtrycka" muslimer men en sekulär stat till fördel för humanister? Om vi alla tre möts så får vi väl mejlsa fram nåt som funkar helt enkelt. Jag tycker därmed inte att vi ska sträva efter en "totalt kristen stat"(vad det nu är) utan att vi måste vara fullt ut kristna när vi möter andra för att komma överens. Hur det tar sig i uttryck är väl som blommor, oändligt med variation.
Ja, så gå mina tankar idag iaf.
intressant och klokt! jag tror, som du säger, att pragmatism är av nöden. man måste "förhandla"i varje given situation & kontext, med vägledning från det förflutna men utan givna mallar.
Jag kan till viss del förstå argumenten för en sekulär stat; mao att staten inte ska premiera en viss livsåskådning före en annan. Det humanisterna propagerar för är ju däremot det sekulära samhället, där samhällsdebatt eller idébildning öht inte ska få förekomma utifrån en konfessionell grund. Det är ju helt galet.
UNT hade en bra ledare om det för ngn vecka sedan...
david: håller med, UNT:s ledare var väldigt klargörande i detta. Sedan är det ett problem att den svenska staten är allt för omfattande och ser sina rättigheter som exklusiva på många områden (inte minst utbildning). Den höga skatteuttaget i kombination med att staten ju erbjuder tjänster som utbildning helt gratis (man får tom. betalt för att studera!) gör det dessutom väldigt svårt att konkurrera.
Joel,
Påstående 1: "religionen skall vara knuten till privat sfär"
Är ett uttryck för min önskan och grundsyn gällande stat/religion i detta vårt fallna släkte
Påstående 2:Om majoriteten av medborgarna vill ha kristna värden i politiken ja, då har vi också dylika inslag; ---
Är ett uttryck för demokratins spelregler som jag accepterar....
När det gäller de av dig uppställda axiomen så defineras rätt och fel av den av folket överenskomna lagstiftningen (might is right)... Detta innebär dock inte att pöbeln har rätt bara för att kollektivet lagstiftar enligt demokratiskt manér...
Faktum är dock att varje individ som ingår i ett samhälle är en politisk varelse (zoon politikon eller hur det nu var det formulerades) vare sig hon vill det eller inte... Detta gäller inte minst för varje kristen medborgare..
Likväl tror jag att de sanna troende (som enligt Skriften är en minoritet i förhållande till dem som går den breda vägen) bör hålla sig borta från den politiska arenan (i bemärkelsen partipolitik).
Vi är kallade som kyrka att utgöra en motkultur i förhållande till nuets kontext. För att detta skall kunna göras effektivt och utan kompromisser bör hon sålunda stå utanför den politiska arenan...
Du skrev:
*Om du nu har vissa värderingar som du utgår ifrån i dina resonemang, varför kan inte en religiös människa på samma sätt ha det, även i det offentliga? Begär man inte annars att kristna ska ljuga om sina sanna motiv i debatter, alternativt att de helt ska hålla sig borta från diskussionen?
**Absolut skall vi dryfta våra ståndpunkter; men frågan är dock; på vilket sätt? Vilket språk bör vi använda?.. Att hänvisa till en kosmisk laggivare eller gudomliga imperativ blir problematiskt/obegripligt i det offentliga samtalet med människor som inte tror (en majoritet idag i Sverige)... Därför bör staten alltfort förbliva sekulär...
Magnus
magnus,
tack för att du klargjorde din ståndpunkt. (uppenbarligen läset jag ju dig som sekulär/ateist efter ditt första inlägg, vilket jag nu inser att du inte är! :) ) Jag är fortsatt kluven i frågan. En del av mig håller med i mycket av vad du säger, men samtidigt tänker jag att man kan tänka sig andra, kollektiva kulturer där alla blir kristna (typ där "folket följer fursten"), och då måste ju kyrkan vara politiskt involverad. Det kan lätt bli en slags puritanism av detta: "Vi ska inte smutsa ner oss [med politik]" Och så låter vi andra göra det åt oss... Det är mitt dilemma.
Tack själv Joel (och för en god debattartikel i Dagen)..
Nej, jag är inte ateist; sekulär är jag i någon mening eftersom jag önskar just en separation mellan stat/religion...
Eftersom min grundsyn är bestämd av det bibliska faktumet, att den större delen av mänskligheten utgörs av en "massa damnata" -- hyser jag därför icke några illusioner om rättfärdiga teokratiska system...
Historien ger mig rätt...
De rättfärdiga/de sant troende är visserligen en stor minoritet sett över historien (men likväl en minoritet).
De sanna troende har dock i alla tider haft en kallelse, nämligen till helighet, kristuslikhet och Gudsgemenskap...
Denna kallelse ser jag inte manifesterad i partipolitik och världsförbättrande strävanden...
Kyrkan skall vara ett salt och ljus för världen och vittna medelst sina ord och sin vandel -- om ett rättfärdigt liv och Gudsgemenskap.... Allt detta är möjligt utan politiska positioner.
De första kristna var ju i någon mening apolitiska och aposteln Paulus angsåg som bekant att församlingen skulle vinlägga sig om att förkunna evangeliet över hela den då kända världen...
Guds Rikes och förtappelsens realitet i konjunktion med Kristi snara återkomst utgjorde en viktig katalysator för de första kristna.
Jag ser ingen anledning till att kristna idag skulle ha något annat uppdrag än detta....
Magnus
intressant kommentar, tack för den, och för ett gott och givande samtal!
Post a Comment
Subscribe to Post Comments [Atom]
<< Home