Recension av "Intellectual Appetite"

På tal om Griffiths hade jag en recension av hans kommande bok i senaste numret av Keryx. Efter förfrågan tillät den generöse redaktören att jag la upp texten här på bloggen. (Extra roligt, eftersom den innehåller en del referenser till webb-diskussioner under våren!)

Titel: Intellectual Appetite: A Theological Grammar
Författare: Paul J. Griffiths
Förlag: The Catholic University of America Press (Washington D.C.)

Var går gränsen för vad som kan räknas som kristen tro? Under våren har Gardells bok Om Jesus skapat reaktioner av såväl bestörtning som förtjusning. Är detta en kristen bok, eller är det, som Ulf Ekman hävdar, fråga om irrlära?

Runar Eldebo knöt i en insändare (Dagen den 30 april) an till diskussionen och föreslog att skilda ”konstruktioner av kristen tro” kunde tolkas utifrån fyra kriterier: Bibeln, den samlade kristna tron, samtidsrelevans och den helige Andes ledning. Eldebo försökte bland annat ge redskap för en analys av Gardell, men möttes själv av kritik, inte minst på grund av sitt sätt att beskriva kristna trosuttryck som ”konstruktioner.” Evangeliska Frikyrkans ledare Stefan Swärd kallade honom till exempel på sin blogg för ”otydlig”. Swärds avslutning, där han uttrycker en förväntan att bli sågad av ”ett antal teologiska besser-wissrar”, ger för övrigt en antydan om en generell skepsis mot skrået över huvud taget.

Swärd menar att Skriften är det enda kriteriet, men inte ens Bibeln innehåller exakta beskrivningar av alla de situationer vi kan ställas inför i livet. Vad säger Bibeln om moderna aktiviteter som bilkörning, plastikkirurgi och aktiehandel? Ingenting, om vi ska vara ärliga. Betyder det att kristna ska vara tysta i sådana frågor, och att den kristna tron inte erbjuder vägledning för ett liv i moderniteten? Ingalunda!

Faktum är att vår situation inte i grunden skiljer sig från vad kristna i alla tider upplevt. Den teknologiska klyftan mellan vår tids och Bibelns må öka förvirringen något, men för varje kultur, ja för varje människa, gäller att Bibeln inte ger explicita instruktioner för livets alla skiftande situationer. Men det betyder inte att den inte är relevant för varje situation. Det finns bibliska principer, som de ibland kallas, men dessa måste förstås och tolkas för att kunna tillämpas.

I denna mening kan den kristna tron sägas likna ett språk. Precis som ett språk så har tron ”grammatiska regler”, och ”kristendomska” känns igen på troheten mot dessa grammatiska regler. Man kan tillåta viss variation inom ett språk: olika sätt att uttrycka sig, olika ”dialekter”. Men de grammatiska reglerna gör att det ändå finns en gräns för vad som kan sägas. Framför allt är det gudstjänsten som ger dessa regler. När Arius på 300-talet påstod att Sonen var skapad och inte gudomlig passerade han en sådan gräns, för om Sonen inte var Gud innebar det ju att kyrkans tillbedjan av Kristus var avgudadyrkan. Därför tog först hans biskop och sedan hela kyrkan avstånd från honom.

Det är mot denna bakgrund undertiteln till den brittiske teologen Paul J. Griffiths bok ska förstås. Griffiths presenterar en teologisk grammatik, en utläggning av hur man utifrån den kristna tron bör närma en specifik fråga, nämligen den om intellektuell aptit: vad innebär ett rätt sökande efter kunskap?

Frågan är urgammal, ja den dyker upp redan på Bibelns första sidor. Somliga finner det märkligt att Gud kastar ut Adam och Eva ur paradiset enbart för att de äter av en frukt, men än mer fascinerande är kanske det faktum att det är kunskapens träd de äter av. Hur ska detta förstås? Vill inte Gud att vi människor ska ha kunskap?

Det finns i Bibeln ord som varnar för visdom, eller vissa typer av den, (se t.ex. 1 Kor 3:18–23, Kol 2:4–8), och samtidigt finns det texter där lärdom och vishet och lärdom prisas (Ords 9:1–18). Läser vi noga ser vi att det inte är sökandet efter kunskap i sig som är fel – Jesus själv är ju Sanningen. Men som allt annat vi människor kan ägna oss åt – äta, samtala, ha sex – så finns det riktiga och felaktiga sätt att göra detta på. Griffiths ambition är att förklara hur ett kristet kunskapssökande bör se ut och gå till.

Griffiths påpekar att den tidiga kyrkan, omgiven som den var av mycken hednisk visdom, tvingades reflektera över dessa frågor. Med tiden gick emellertid dessa insikter förlorade. Med den moderna tidens inbrott kom också en ny förståelse av vad kunskapssökande innebar, och istället för att fortsätta reflexionen kring goda och dåliga vägar till kunskap kom många kristna att acceptera den moderna synen som den enda möjliga och antingen förkasta eller bejaka den. Inom frikyrkan utvecklades på många håll en anti-intellektualism där moderna missbruk gjorde att utbildning och reflexion helt förkastades.

Augustinus (354–430) hör till de främsta förebilderna när Griffiths talar om att sökandet efter kunskap kan präglas av antingen curiositas eller studiositas. Detta är två idag svåröversatta latinska begrepp för olika former av intellektuell aptit. Bakom dem ligger också två vitt skilda attityder till tillvaron. Den som präglas av curiositas betraktar världen som en plats full av objekt att bemästra. Det som eftersträvas är ny kunskap, kunskap om det ännu okända, och målet är att lägga område efter område under sig och helt och hållet tömma dessa på sina hemligheter. Den som utmärks av studiositas betraktar istället allt i tillvaron som gåvor från Gud, och inser allt som finns bara genom att det existerar står i relation till Skaparen själv. Eftersom Gud själv är den som på djupet konstituerar tillvaron, så kan vår kunskap om världen aldrig bli fullständig. Men människans respons på detta bör inte vara att sky kunskap, tvärtom: eftersom Gud genom skapelsen satt sin prägel på allt innebär en ökad kunskap om världen också en närmare gemenskap med Gud. Genom kunskapen deltar vi i Gud, som själv är all sannings och kunskaps källa. Denna insikt leder oss vidare till ett rätt sökande efter kunskap, nämligen ett som istället för dominans söker intimitet och gemenskap med det som undersöks, i vetskap om det har sin djupaste grund i Gud. Kärleken är grunden för detta kunskapssökande, ja kärlek och kunskap blir omöjliga att skilja åt: känner vi sanningen så älskar vi den också, och vice versa.

Ursyndens orsak var att Adam och Eva lät sig förledas av curiositas. De sökte kunskapen på bekostnad av gemenskapen med Gud, inte genom denna gemenskap. Istället för att acceptera sin plats som skapade försökte de ta Skaparens plats och själva bli såsom gudar. Griffiths menar att vi i moderniteten fostras till just en sådan självförgudning. För oss är kunskap makt, och vår iver att genom patent och upphovsrätt svartsjukt skydda våra ”upptäckter” visar att vi betraktar dem som privata objekt, inte som del av en sanning som ytterst endast tillhör Gud. Kunskap är för oss inte en väg till gemenskap med sanningens källa, utan medel att åstadkomma något annat: titlar, pengar eller ära. Motsatsen är ett kunskapssökande där man med lust och iver går upp i ämnet för handen – oavsett om det handlar om estetiskt skapande, sökandet efter fysiska lagar, eller försök att lösa tekniska problem – för att man söker det sanna och det sköna. När man funnit det, eller i alla fall kommit det på spåren, inbjuder man sedan generöst andra att också ta del i de sanningar fått insikt i.

Fostran är ett nyckelord i detta sammanhang, för det är genom vägledning som vi lär oss antingen goda eller det dåliga sätt att söka kunskap.. Men hur sker detta, och framför allt var? Griffiths resonemang är i regel mer filosofiska, och han avstår från att ge konkreta förslag på hur hans vision om intellektuella kristna präglade av studiositas ska förverkligas. Hans bok kan dock läsas som en apologia för kristna universitet och utbildningsinstitutioner, inte minst i ljuset av den kritik han riktar mot de moderna, sekulära kunskapsfabrikerna som inte sällan präglas av curiositas. Dygd kommer av fostran, och fostran kräver förebilder och en gemenskap. Var finns idag de platser där är en sådan fostran sker, så att teolog återigen kan bli ett hedersnamn i församlingen, och synonymt med en helig människa?

Joel Halldorf