Tuesday, September 29, 2009

Alexander Schmemann & Göran Hägglund?

Under det politiska 1970-talet noterade den ortodoxe teologen Alexander Schmemann följande i sin dagbok:

"I love my home, and to leave home and be away overnight is always like dying – returning seems som very far away! I am always full of joy when I think about home. All homes, with lit windows behind which people live, give me infinite pleasure. I would love to enter each of them, to feel its uniquenes, the quality of its warmth. Each time I see a man or a woman walking with shopping bags, that is, going home, I think about them: they are going home, to real life, and I feel good, and they become somehow close and dear. I am always intrigued: What do people do when they do not 'do' anything, when they just live? That's when their life becomes important, when their fate is determined. Simple bourgeois life is often despised by activists of all sort who quite often do not realize the depth of life itself; who think that life is an accumulation of activities. God gives us His Life, not ideas, doctrines, rules. At home, when all is done, life itself begins."

(The Journals of Alexander Schmemann, s 23)

Jämför med denna ledare i SvD om hur proffstyckare "kan knappt föreställa sig att människor i allmänhet inte skulle vara djupt intresserade av till exempel genus, strukturell rasism eller utopiska fantasier." (Den artikeln upptäckte jag fö genom en uppskattande länk från Hägglunds twitter.)

15 Comments:

Blogger Signe said...

Det är väl i det alldeles vanliga livet som det verkligt betydelsefulla ofta utspelar sig!
Men om det finns någon slags känsla av otillfredställelse, blir det vanliga livet otillräckligt och duger inte riktigt. Att många då faktiskt är nöjda och tillfreds med sina alldeles vanliga liv blir väl då nästan lite hotfullt.

9:16 PM  
Anonymous Anonymous said...

Och varför är vardagen så genomlyst för Schmemann? Varför är han så närvarande, så förnöjd, så fylld av glädje och tacksamhet över livet, människorna och allt skapat?

Svaret är enkelt: han firar den gudomliga liturgin söndag efter söndag! Så blir hans liv en eukaristi, ett tackoffer, i den här världen.

Så enkelt är det. Och så stort.

"Lugisupporter"

9:42 PM  
Anonymous Anonymous said...

Så oerhört vackert, det Schmemann skrev. Tack!

För mig, som inte känner till så många skribenter, är det så värdefullt med dessa tips. Den där Schmemann låter som en blivande vän.

Guds välsignelse! :)

/bokmalin

10:12 PM  
Anonymous Maja said...

Och för att vardagen är betydelsefull så kan konstnärer och forskare dra åt helvete..? För de har ingen vardag..? Bättre kan du, Joel. Och jag tror det är ett m för mycket i början av den engelska texten, ifall du skulle använda den i tryck.

10:55 PM  
Blogger joelh said...

signe: mm, det är nog sant.

bokmalin: ja, Schmemann är verkligen någon jag kan rekommendera. Han skriver fantastiskt om liturgin, som "Lugisupporter" har snappat upp!, men dagböckerna är otroliga. Där ser man vad liturgin - "teorin" - gör just för vardagen.

maja: nej, så menar jag naturligtvis inte. jag förstår faktiskt inte riktigt hur du kan tyda mig så... jag tycker generellt att man ska undvika antingen-eller uppställningar av typen "det är viktigt... därför är detta oviktigt." Olika saker kan vara viktiga samtidigt. För övrigt är jag själv forskare, och min fru konstnär, så jag har alls inget emot den kategorin människor - och jag vet att vi har en vardag. Jag bara tänker högt och försöker förstå vad den här diskussionen handlar om.

10:37 AM  
Anonymous Anonymous said...

Man får många tankar när man går mellan spisen, jobbet och tvättstugan (och kyrkan!) som jag gjort nu sedan våren 2003. Ibland undrar jag om jag befinner mig på någon sorts pilgrimsvandring för mammor.

Jag tycks inte "komma ut" i den där kallelsen man som kristen antas ha. Men kanske består den snarast i Gud i allt högre grad skall "komma in" i min vardag och helga den med sin närvaro?

Gud, som är oändligt upphöjd, besöker människorna och går in under deras tak. Det är en svindlande tanke. /bokmalin

11:34 AM  
Blogger joelh said...

bokmalin: din situation låter som ett fall för Emil Gustafson. :) Han skriver mycket - och ofta med underbar humor - om kristnas kallelseiver och behovet av att just vänta:

"Trons väg är så emot naturen, att Faraos träldom var drägligare för Israels barn, och likväl kostade vägen ingen annan försakelse än att stå stilla. 2 Mos. 14: 14.

Herren leder somliga af sina barn genom ett moln. Akta på Herrens ledning i molnet!

Hvilken underlig menniska Mose hade blifvit, om han sprungit af och an, från presten Jetro till någon bergskrefva, från bönevrån till en Guds man för att få veta Guds vilja. I en sådan ande hade Mose förlorat möjligheten att blifva Guds verktyg; och under hans oro att få veta, hvar Gud ville använda honom, hade lejon och björnar rifvit sönder Jetros får."

12:54 PM  
Anonymous Magnus said...

Jag har också funderat vidare på Hägglund och på samtalet på den här bloggen. Med andra ord kanske man kan uttrycka det H säger som en kritik av ett (självutnämnt?) prästerskap och en utbredd klerikalism, där folk så att säga överlåter åt proffs att avgöra vad som är viktiga frågor och hur man "egentligen" borde leva. I så fall finns det ju många förmoderna exempel på liknande fenomen, som du efterfrågade tidigare Joel. För mig blir det då lättare att förstå problemet. Schmemann har sin Kyrka och sin Gud, som flera redan pekat på. Men vad har "verklighetens folk"? Är det inte det de (alltså vi) borde fundera på? Och här har Hägglund inte så mycket att komma med i sin artikel.

1:21 PM  
Blogger joelh said...

magnus: ja, just så är det nog - det är bra sammanfattat. Alla kulturer har sitt "prästerskap" och sina konventioner. Och det är egentligen (som jag ser det) inget problem i sig. (Problemet för Sveriges del är snarare att "prästerskapet" inte erkänner - eller inser - sin roll...) GH erbjuder ingen väg framåt, inget alternativ prästerskap, men jag tror att hans poäng är att politiker inte ska erbjuda ett sådant, utan att de ska låta folk själva finna detta.

Som sagt, jag tycker att GH:s retorik är förenklad och kanske skymmer mer än den uppenbarar, men det är denna öppning jag gillar. Det är en öppning mot ett "mångkulturellt självstyre", dvs att nationens olika kulturella grupper får "sköta sig själva" i högre grad. Men observera att jag säger "i högre grad", och inte "helt och hållet" - det måste finnas gränser, och staten måste kunna lägga sig i när det blir helt galet! Var dessa gränser går får vi förhandla om från fall till fall. (barnaga, manlig/kvinnlig omskärelse, "home schooling", etc.)

1:35 PM  
Anonymous Pekka Mellergård said...

Joel! Sitter och väntar på att en filuppladdning till en mycket trög server i Obama-land ska bli klar, och blir gladare, och av med en del av irritationen, när jag läser dina blogginlägg, och tillhörande kommentarer. Roligt att ni finns.

Men, även om jag sympatiserar med din anarkistiska sida, inte tror du väl på fullt allvar något annat än att Hägglund tagit en spinn-doktor i handen och gett sig ut på friarstråt i vatten av olika grumlighetsgrad? Och att han någonstans kommer ihåg den där gamla Lewi Pethrus-kommentaren om att ”det spelar ingen roll vad de skriver om oss, bara de skriver”.
Som jag läser uppladdningen inför nästa års val så har Alliansen tilldelat KD att valla in ”pensionärerna” och att därutöver försöka göra något åt Sverigedemokraternas populistiska dragningskraft, som inte bara handlar om främlingsfientlighet, utan om just det där ”folkliga” och ”gamla hederliga Sverige”, så där som det var en gång i tiden. Bullerbytiden, du vet. Det finns ju fina filmer om den.

Sen kan intressanta saker komma upp till ytan, även om motiven hos dem som börjar röra om i pölen inte är de renaste.

Men någon som hjälper oss att bygga nåt vettigare av det här landet, det tror jag tyvärr inte GH är. Och om något klarnar i den här debatten så är det inte han och hans strategers förtjänst

10:08 PM  
Blogger joelh said...

Pekka,

Kul att du läser!

Min teori är att GH tagit roland poirier martinsson vid handen, och att det är det som ligger bakom hans utspel. Kolla texten under rubriken "Göran Hägglund & Thomas Jeffersson: connecting the dots." Vad jag hoppas på är att detta faktiskt signalerar en ideologisk omsvängning i linje med var roland pm tidigare uppmuntrat kd till. i viss mån strategiskt - det är ju politik vi talar om - men mer långsiktigt än bara till nästa val.

12:06 AM  
Anonymous Linus said...

Det vore intressant att veta vad det egentligen innebär att staten i "mindre grad" ska låta folket sköta sig självt?
GH´s förslag i debattartikeln verkar vara att befria folket - inte ifrån staten - utan ifrån genusteori.
Är det det som skapar kulturellt självstyre?. Eller är det mindre fördelningspolitik? Mindre bidrag?
Thomas Idergard´s försök att skapa en mer "röd" konservatism verkar dessutom göra det ännu svårare att veta vad statens minskade inflytande egentligen betyder?
/linus

1:15 AM  
Anonymous Åsa Wikman said...

Jag njuter av den här bloggen OCH kommentarerna. Än så länge verkar samtalstonen god och det uppskattar jag. Nu till GH diskussionen. Intressant jag lär mig mycket av er visa. Min fråga är: Vad är det för fel på att ha ledare i ett samhälle? Det känns väldigt romantiserat om "vanligt folk". Alla är vi människor och kan ta beslut i våra egna liv. Men att bli ledd av människor som på ett visst område vet mer än jag tycker jag är självklart. Det vore dumt att hävda att var och är sig själv nog. Inte särskilt bibliskt heller...

10:01 AM  
Blogger joelh said...

Linus: jag tror inte kd är riktigt klara över det än. jag skulle kunna tänka mig flera saker: större möjligheter för privata utförare att driva högre utbildning (jfr HSV...), minskad subventionering av statliga alternativ inom t.ex. barnomsorg & utbildning (alt. motsvarande subv för privata alternativ - det är ju poängen med vårdnadsbidraget), att göra privata donationer till organisationer som tillhandahåller samhällelig service avdragsgilla (underförstått: man låter redan de pengarna gå till något som syftar till samhällets förbättring). Vi är, tror jag, lite ovana att tänka i de här banorna i Sverige, eftersom vi tänker att staten ska sköta allt och att de dessutom gör det bra.

Jag läser GH så att genusteorin för honom har rollen av tecken på att det "verkligen spårat ur" bland eliten... Ja, det kan man ju tycka vad man vill om...

Åsa: Roligt att höra! tycker själv att samtalen är väldigt givande! Jag tycker inte heller att det per definition är fel att en kultur har ett prästerskap/elit. Snarare är det nödvändigt. Och här tycker jag eg den största svagheten är hos GH: i romantiseringen av "folket". Men jag håller med om att det finns ett prästerskap/en elit i Sverige idag (som i alla kulturer) och jag tror inte att lösningen i ett pluralistiskt samhälle är att alla anpassar sig efter dem (fy vad tråkigt det vore!), utan att det verkligen blir möjligt att leva och organisera sig på olika sätt.

10:46 AM  
Anonymous Anonymous said...

Sekterism var ordet! Låt oss återvända till Schmemann. I dagboken skriver han:

"Sin is first of all unfaithfulness to the 'Other', a betrayal. For a long time now, sin has become reduced to morals. And nothing leads away from God, from thirst for God, as precisely as these morals."

Vad mer behöver sägas?

"Lugisupporter" (halvknäckt efter förlusten mot Alingsås...)

2:52 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home