Friday, October 02, 2009

Figurationer: Gran Torino

Vi har precis sett filmen Gran Torino med Clint Eastwood, och lämpligt är väl att inleda detta inlägg med en liten spoiler alert. Jag kommer att avslöja slutet. I detalj. Men frukta icke: som en god vän lärt mig (eller försökt lära mig, åtminstone) så har vi postmoderna människor kommit över den moderna människans fixering vid historiens slut och lärt oss att njuta av Berättelsen! (Vi har därför, antar jag, åter blivit som barn: kapabla höra samma saga om och om igen, obekymrade om att vi vet hur det kommer att gå och förmögna att uppskatta det välkända; inte nyhetens behag, utan den mer subtila njutning som är förborgad i upprepningen.)

Jag gillade verkligen filmen, delvis för att jag älskar filmer som bearbetar den amerikanska identiteten. Men nu var det slutet detta skulle handla om. Jag har lärt mig att se alla ögonblick i filmer då en person står med usträckta händer som potentiella kristusfigurationer, och i synnerhet om någon dör så. Detta är, tro det eller ej, inte något som jag lärt mig på en teologisk institution, utan istället när jag läste kursen "Film as art" på Portland Community College! (Samtidigt är det väl ingen slump att just denna bit information från kursen ligger kvar idag, nästan tio år senare...) Jag är ganska konsekvent i detta, och kom i bråk (nåja) med en annan vän efter att vi sett 300 och jag hävdade att kung Leonidas död skulle uppfattas just så. (Även om det är ett klichéaktigt, bombastiskt för att inte säga ovärdigt bruk av symboliken så hävdar jag fortfarande att jag har rätt.)

Gran Torino avslutas också den med en kristusfiguration, och här är det otvetydigt. Dödscenen föregås av en dödsberedelse, vilken berättar för oss att den väg Walt väljer är självvald och vald i medvetenhet om konsekvenserna. Och som för att se till att de religiösa undertonerna inte går oss förbi så föregås också själva den handlingen som leder upp till döden av en bön: "Hail Mary, full of grace..." Vidare är Walts offer ett som besegrar ondskan, och som gör det just genom nederlaget. Hans död ger också vännerna (Walt har i en av beredelsescenerna klargjort denna relation för sina nära: "I am proud to call you my friend.") liv. Allt som sker kan läsas i ljuset av Jesu ord i Johannesevangeliet: "Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner." Slutligen kröns denna figuration med den döda kroppens i realistisk mening onaturliga men symboliskt självklara utsträckning i rummet. (se bilden nedan)

Ah, Bibeln. Vad vore vi utan den?

Labels: , ,

5 Comments:

Blogger Pär Parbring said...

Lärde mig på liknande sätt i en kurs i "religion i film" i tyskland. Dock av en teologie professor som roade sig med att ställa kuggfrågor i slutprovet...

Har inte sett gran torino, men en av de starkaste motsvarande scenerna jag sett är slutet på "cold mountain". Där framhävs snarast vetekornets lag. En dör för att få slut på en utdragen konflikt, och han har dessutom just sått sin säd... Intressant nog blir frukten av det ett kvinno(styrt)kollektiv, vilket kan få en att tänka i banor av kommunitet. Samt kring mannen som syndens och ondskans primus locus.

Inget barn kommet än, förresten?

9:17 AM  
Blogger joelh said...

hm, jag har sett Cold Mountain, men den figurationen missade jag! :) Får ta och se om den; nu minns jag starkast vansinnesscenen från början av filmen där de skjuter på en militärenhet som gått bort sig och fastnat mot en kulle. sannerligen "manlig ondska" om sådan finnes!

Jo, vår lilla Etty kom till oss för snart två veckor sedan! Ett fantastiskt knyte!

12:52 PM  
Blogger hapax said...

Apropå lite tidigare skriverier om Hägglund och USA, har du läst Per T Ohlssons artikel i Sydsvenskan idag?
http://sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article555215/Nixon-pa-svenska.html

11:06 PM  
Blogger SF said...

Spännande analys av ett fenomen som jag ibland funderat över ända sedan jag som nykristen 15-åring såg ET och fick en känsla av att någon snott den historia som jag själv just då höll på att upptäcka.
Grattis förresten !
//maria

6:47 PM  
Anonymous Eva said...

Grattis till Etty!!

"När vi var riktigt små och vilade vid vår mors bröst kom det en dag då vi såg vår spegelbild i hennes öga. Känslan att vara ett Jag växte fram i mötet med ett Du. Det var en hisnande upplevelse att få vila i Någons blick och vara omsluten av godhet och ömhet. Någon såg på oss utan att vika undan eller stöta bort. Denna tidiga upplevelse av ett ansikte som ville oss väl ligger gömd inom oss som ett outplånligt minne och tränger sig fram som en instensiv längtan hela livet. Längtan efter ansikten och ögon att spegla oss i. Efter det kravlösa ansiktet som bara är. Som tar emot vår gråt och förtvivlan och vår glädje och lust. Mötet med det första ansiktet är därför en viktig erfarenhet som påverkar förmågan att känna tillit och lust till livet."

Från "Ömhetens Sakrament" av Erland Svenungsson.

Till alla dem som uppskattar Joels kommentarer till Emil Gustafssons böcker följer en länk till "En konungs brud".

http://runeberg.org/egn/kbrud/

7:10 PM  

Post a Comment

Subscribe to Post Comments [Atom]

<< Home